Budoarstämning - Lars Anders Johansson Podcast

Niklas Krog har varit verksam som författare sedan mitten av 1990-talet och tillhör de där ovanliga skribenterna som inte bara talar om vikten av läsning, utan som faktiskt når fram till dem som annars inte öppnar en bok. I detta avsnitt talar vi om ett långt författarliv som rör sig mellan fantasy, historisk fiktion, sportromaner och lättläst och om varför berättelsen alltid måste komma före budskapet.Samtalet tar sin början i barndomen. Krog berättar hur läsningen tidigt blev en privat tillflykt, hur Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta slog sönder honom känslomässigt och väckte en ambition: att själv skriva något som kunde drabba en läsare lika hårt. Redan i lågstadiet fanns två drömmar sida vid sida: att bli basketproffs och att bli författare. I efterhand ser han hur de två världarna format samma disciplin: träning, uthållighet och förmågan att fortsätta även när det tar emot.Prenumerera på BudoarstämningFantasygenren blev en väg in i skrivandet av delvis praktiska skäl. När Krog började skriva fanns inget internet, research var tidskrävande och dyr. Fantasy erbjöd frihet: att hitta på, att bygga en värld som håller ihop så länge den är konsekvent. Men han skiljer tydligt mellan världsbyggare och historieberättare. Där Tolkien konstruerade ett universum och sedan placerade berättelsen i det, har Krog alltid börjat i handlingen. Världen har vuxit fram därför att berättelsen krävde det och inte tvärtom.Ett återkommande tema i samtalet är målgruppsfrågan. Vad är egentligen en ungdomsbok? För Krog handlar det mindre om etiketter och mer om rytm, driv och perspektiv. Unga läsare kräver tempo, tydliga konflikter och karaktärer som befinner sig nära dem i ålder och erfarenhet. Det betyder inte förenkling i intellektuell mening, men språklig disciplin. Man kan inte “gödsla med ord” och hoppas att läsaren hänger med.Samtalet rör sig vidare in i de historiska romanerna, från korstågstiden till Alexander den store. Krog beskriver hur historisk fiktion paradoxalt nog kan vara enklare än fantasy: världen finns redan. Samtidigt är ansvaret större. Att skriva om verkliga människor, även om de levde för 800 år sedan, kräver respekt och återhållsamhet. Därför låter han ofta historiska gestalter verka i bakgrunden, medan fiktiva personer rör sig i deras närhet.Ett långt och engagerat parti av avsnittet ägnas åt läskrisen. Krog är ovanligt frispråkig. Ungdomsböcker säljer dåligt. Förlagen är riskaverta. Mobiltelefonen har blivit den största konkurrenten till både bok och koncentration. Läsning kräver en startsträcka – tjugo minuter innan det “lossnar” och den tiden ger dagens digitala miljö sällan. Lösningarna han ser är brutalt enkla: bort med telefonerna ur skolan, skapa strukturer som ger utrymme för tristess, och därmed för fantasi.Krog talar också om skolbesöken, särskilt i så kallade utanförskapsområden. Där möter han elever som ofta saknar en självklar relation till litteratur, men som reagerar starkt när berättelserna träffar rätt. Läsning blir ett gemensamt språk, ett sätt att tala om moral, val och konsekvenser utan att predika. Samtidigt är han vaksam mot förenklade krav på “representation” eller politiska pekpinnar. Om sådant ska finnas i en berättelse måste det vara organiskt, begripligt och motiverat av historien och inte av en checklista.Disciplinen i skrivandet är ett annat centralt spår. Krog avfärdar myten om inspiration. Lust kommer av arbete, inte tvärtom. De första tjugo minuterna är ofta sega, men sitter man kvar vaknar berättelsen. Här går idrottens logik igen: träning först, flow sedan. Att skriva är ett arbete, inte ett humör.Dela avsnittetKrog är pessimistisk när det gäller ungdomsbokens kommersiella framtid, men inte uppgiven. Han ser nya vägar via mindre förlag, egenutgivning och alternativa strukturer. Goda berättelser försvinner inte, de hittar bara andra vägar.Detta är ett långt, eftertänksamt och osentimentalt samtal om varför vi berättar historier och vad som händer med ett samhälle när vi slutar läsa dem. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

När Robert Egnell utsågs till rektor för Försvarshögskolan hade han redan en lång bana bakom sig som forskare inom krigsvetenskap, säkerhetspolitik och civil-militära relationer. Vägen dit gick via studier i litteraturvetenskap, internationell tjänst som reservofficer i Kosovo och forskarutbildning vid Department of War Studies i London. Erfarenheterna från både akademin och militära miljöer har präglat hans syn på hur samhällen fungerar när de utsätts för extrem press.Försvarshögskolan är i dag en central institution i uppbyggnaden av Sveriges totalförsvar, med utbildning av både officerare och civila inom säkerhet, krishantering och ledarskap. Säkerhetsläget i Europa har gjort att lärosätets roll blivit mer synlig än tidigare, och frågor som länge kunde diskuteras teoretiskt har fått en akut aktualitet. Intresset för utbildningarna ökade redan innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, något som kan tolkas som ett tecken på att säkerhetsfrågorna var på väg tillbaka i centrum.Intresset för kulturens betydelse i krig och kris växte fram ur en kombination av personligt engagemang och forskning. Musik och sång har funnits med sedan barndomen, samtidigt som studier av konflikter gång på gång visat att kulturfrågor återkommer även där man minst väntar sig dem. När arbetet med att återuppbygga svensk försvarsförmåga tog fart blev det naturligt att också fråga vilken roll kulturen spelar i ett samhälles motståndskraft.Prenumerera på BudoarstämningEn utgångspunkt är erfarenheterna från Ukraina. Operahus, teatrar och universitet fortsätter sin verksamhet trots flyglarm och bombningar. Föreställningar avbryts när sirenerna ljuder och återupptas när faran är över. Den typen av situationer visar att kulturen inte är ett tillägg till samhället, utan en del av dess själva kärna. När människor samlas för att sjunga, spela eller lyssna tillsammans handlar det inte om underhållning utan om gemenskap, identitet och mening.Samtidigt gör just den betydelsen att kulturen också blir ett mål. I moderna konflikter angrips inte bara militära installationer utan även museer, teatrar och historiska monument. Syftet är att bryta ned motståndsviljan genom att slå mot ett folks historia och självbild. Erfarenheterna visar dock att sådana attacker ofta får motsatt effekt. Förstörelsen väcker vrede och beslutsamhet snarare än resignation, och verksamheten fortsätter ofta i skyddsrum, källare eller tillfälliga lokaler.Synen på krig har förändrats från slagfält mellan arméer till konflikter där hela samhällen påverkas. Hybridkrigföring, cyberattacker och påverkanskampanjer gör att gränsen mellan krig och fred blir otydligare. I ett sådant läge blir även kultursektorn en del av konfliktens spelplan, vare sig den vill eller inte. Kultur kan användas för att stärka sammanhållning, men också för att påverka opinioner och skapa splittring.När Sverige nu åter bygger upp totalförsvaret har fokus länge legat på att skydda det materiella kulturarvet, samlingar, byggnader och monument. Den levande kulturen har däremot haft en mer undanskymd roll, trots att erfarenheterna från krig visar att det ofta är utövarna och verksamheten som betyder mest för människors motståndskraft. Att kunna fortsätta spela, skriva, sjunga och samlas kan vara avgörande för att ett samhälle ska hålla ihop.Frågan blir då hur kulturen ska förhålla sig till beredskap utan att förlora sin frihet. Om konsten förväntas stärka gemenskap och försvarsvilja finns en risk att den också börjar styras i den riktningen. Samtidigt är det just den fria och ibland obekväma kulturen som utgör en del av ett demokratiskt samhälles styrka. Ett samhälle som inte tillåter kritik och mångfald riskerar att försvagas inifrån, även om det är militärt starkt.Det gäller också i tider av kris. Erfarenheterna från Ukraina visar att även under krig behövs konst som ifrågasätter och problematiserar, inte minst för att synliggöra sådant som annars riskerar att tystas. Ett samhälle som vill överleva måste både kunna försvara sig och kunna tala öppet om sina egna brister.Beredskap handlar därför inte bara om skyddsrum och materiel, utan också om förankring. Kulturinstitutioner som uppfattas som en del av hela samhället får stöd när tiderna hårdnar. Om de däremot uppfattas som avskilda från människor riskerar de att stå ensamma. Motståndskraften byggs inte enbart i stora institutioner utan också i skolor, föreningar och lokala sammanhang där människor möts och delar erfarenheter.När hoten mot Europa åter blivit påtagliga aktualiseras frågor som länge legat i bakgrunden. Vad är det egentligen som ska försvaras? Vad är ett samhälle utan sina berättelser, sin musik och sina minnen? Och hur bevarar man det som ger mening utan att samtidigt göra det till ett politiskt verktyg.Det är frågor som inte bara rör kultursektorn utan hela samhället. I tider av kris blir det tydligt att motståndskraft inte bara handlar om vapen och resurser utan också om identitet, tillit och gemensamma erfarenheter. Och just där, i det som ofta tas för givet i fredstid, visar sig kulturens verkliga betydelse.Dela avsnittet This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Fotokonstnären Maria Friberg har varit verksam i över trettio år och hör till de konstnärer som tidigt bidrog till att etablera fotografiet som ett självklart konstnärligt medium i Sverige. I detta avsnitt återvänder hon till hur fotokonsten såg ut när hon började på 1990-talet och hur dess ställning successivt har förändrats, både estetiskt och institutionellt.Hon beskriver en konstvärld där foto och video då uppfattades som nytt, riskfyllt och laddat med möjligheter. Gränsen mellan fotograf och konstnär var skarp, och fotografiska verk betraktades ofta med misstänksamhet. Samtidigt fanns ett starkt intresse från gallerier, kritiker och publik när konstnärer började använda kameran för att arbeta konceptuellt med makt, kön och samtid. För Friberg blev fotografiet ett sätt att undvika det slutna ateljéarbetet och i stället tvinga idéerna att möta verkligheten, människor och platser i realtid.Prenumerera på BudoarstämningHon förklarar varför det är avgörande att hennes bilder iscensätts fysiskt, inte byggs i efterhand i dator. Ljuset, vädret, materialiteten och slumpen skapar ett motstånd som utvecklar bilden. Det är också därför hon arbetar i team och inte själv står bakom kameran. Det tekniska utförandet skiljs från det konstnärliga upphovet, som ligger i idén, kompositionen och situationen. Fotokonst handlar för henne inte om att dokumentera utan om att konstruera meningsbärande bilder genom verkliga handlingar.Ett centralt spår är hennes långvariga arbete med män i kostym och hur dessa verk togs emot när de först visades. På 1990-talet blev affärsmannen och makthavaren ett nytt konstnärligt motiv, och hennes bilder lästes snabbt som samtidskommentarer. När IT-bubblan sprack fick verken en oväntad aktualitet och fungerade som visuella bilder av ett maktsystem i gungning, trots att de inte var tänkta som ekonomiska illustrationer. Hon reflekterar också över hur kostymen i dag har förlorat mycket av sin självklara symbolkraft och hur det förändrar läsningen av äldre verk.Samtalet rör sig vidare mot konstvärldens strukturer. Friberg beskriver hur konstkritiken har krympt, hur institutionerna arbetar under hårdare ekonomiska villkor och hur fotokonstens status inte längre är lika självklar som under dess genombrottsår. Hon är kritisk till hur fotografi ibland reduceras till yta och utskrift, utan respekt för hantverk, material och skala. Samtidigt betonar hon betydelsen av stipendier, gallerier och långsiktiga relationer för att ett konstnärskap ska kunna utvecklas utan att styras av kortsiktiga trender.Offentlig gestaltning och kulturpolitiska direktiv tas upp som en viktig men problematisk del av konstsystemet. Hon beskriver hur teman och krav uppifrån riskerar att flytta fokus från konstnärens egna frågor, även när uppdragen är ekonomiskt fördelaktiga. För henne har det blivit allt viktigare att värna det egna arbetets integritet och att fortsätta utveckla fotokonsten på sina egna villkor.Avsnittet avslutas med blickar mot nya projekt där fotografiet fortsatt används för att undersöka relationen mellan historia, natur och det fria ordet. Böcker som sänks i havet, material som löses upp och bilder som bokstavligen uppstår i mötet mellan idé och verklighet pekar mot en fotokonst som inte söker snabba svar, utan långsam fördjupning i en konstvärld under förändringDela avsnittet This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

I detta avsnitt möter vi arkitekten Lukas Memborn, verksam vid Göteborgs stadsbyggnadskontor, i ett långt och fördjupande samtal om hur svenska städer planeras och varför resultaten så ofta blir sämre än i det förflutna. Utgångspunkten är varken nostalgi eller estetiska preferenser, utan empiri. Genom att systematiskt analysera Göteborgs historiska stadsplaner har Memborn utvecklat ett arbetssätt och en datamodell som synliggör hur täthet, gatunät, kvartersstorlek, trafikstruktur och byggnadshöjd faktiskt samverkar. Resultaten utmanar mycket av dagens rådande stadsbyggnadspraktik.Samtalet tar sin början i Memborns egen väg in i yrket – från miljöstrateg till strategisk stadsplanerare – och den frustration som växte fram när stadens ambitiösa mål om stadsmässighet, gångvänlighet och hållbarhet gång på gång omsattes i glest, trafikdominerat byggande. I stället för att stanna vid kritik valde han att gå bakåt i tiden. Hur byggdes Göteborg när staden fungerade bättre som stad? Vad händer när man mäter 1800-talets kvartersstad med samma verktyg som används i dag?Prenumerera på BudoarstämningEn central del av samtalet handlar om den datamodell Memborn tagit fram, där historiska kartor och planer brutits ned meter för meter. Modellen visar hur relativt låga hus i sammanhängande kvarter ofta skapar högre täthet, bättre ekonomi och mer stadsliv än dagens höga, fristående volymer. Den visar också hur moderna trafiklösningar, exploateringslogik och tekniska regelverk systematiskt motverkar de kvaliteter som politiken säger sig eftersträva.Mot denna bakgrund diskuteras arbetet med Göteborgs utvidgade innerstad (GUI) – ett långsiktigt planeringsförslag som under snart ett decennium utvecklats som ett öppet och transparent diskussionsunderlag inom staden. GUI tar sin utgångspunkt i historiska stadsbyggnadsprinciper men är utformat för att fungera som ett samtida analys- och jämförelseverktyg. I innerstadens centrala delar och längs huvudstråk tillämpas kvartersstadens täta och sammanhängda struktur, medan mer perifera områden öppnas för trädgårdsstadens principer med småhus och radhus. Målet är att möjliggöra en årlig produktion av omkring 500 småhus, utan att ge avkall på stadsmässighet där den är mest relevant.GUI har successivt utvecklats från en övergripande målbild till ett allt mer precist planeringsinstrument. Med hjälp av GIS-teknik har förslaget förfinats till decimeters precision, där tomtstorlekar, byggrätter, gatubredd och exploatering kan analyseras i detalj. Det har gjort GUI användbart i en rad konkreta sammanhang: som jämförelsealternativ i planbesked, i genomförandekalkyler för områden som Masthugget och Biskopsgården, och som referens i politiska uppdrag över blockgränserna. I samtalet beskriver Memborn hur detta arbete vuxit fram, varför det väckt både intresse och motstånd – och hur GUI i praktiken blivit ett sätt att pröva om stadens uttalade mål faktiskt går att bygga.Avsnittet rör också arkitekturens roll i förhållande till stadsplaneringen, skillnaderna mellan villastad, trädgårdsstad och kvartersstad, samt biltrafikens verkliga betydelse. En återkommande poäng är att problemet sällan är bilen i sig, utan hastighet, skala och hur gatorna utformas. Där äldre stadsmiljöer integrerade rörelse, handel och boende, har den moderna staden splittrats upp i separata zoner.Detta är ett samtal om ansvar, systemfel och framtid. Om hur städer faktiskt fungerar – och om vad som krävs för att börja bygga dem bättre igen.Dela avsnittet This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Josefin de Gregorio är litteraturvetare, romanförfattare och litteraturredaktör på Svenska Dagbladet. Med en akademisk bakgrund från Oxford och Cambridge, en prisbelönt essäbok om Emily Dickinson och flera romaner bakom sig har hon etablerat sig som en av de mest profilerade rösterna i svensk litterär offentlighet. Det som förenar hennes författarskap, kritik och debattartiklar är en konsekvent betoning av ansvar, omdöme och moralisk allvarlighet.Utbildningsåren i Storbritannien framträder som avgörande. Där mötte hon en akademisk kultur präglad av disciplin, närvaro och respekt för ämnet. I jämförelse framstår det svenska universitetssystemet som uppluckrat, mer upptaget av formalia än av fördjupning. Skillnaden handlar inte bara om pedagogik, utan om synen på kunskap: som ett kall snarare än en administrativ rättighet.I centrum för de Gregorios litterära tänkande står Emily Dickinson. Den amerikanska poetens självvalda isolering tolkas inte som eskapism, utan som en konsekvent hållning i en tid präglad av våld och moralisk upplösning. Inbördeskriget, döden och språklig precision bildar ett sammanhang där skrivandet blir ett sätt att stå emot förenkling. Vulkanen fungerar som metafor för ett samhälle i latent kris. Litteraturen framstår därmed som ett redskap för koncentration snarare än för uttryck.Prenumerera på BudoarstämningSom litteraturredaktör betonar de Gregorio kritikens ansvar. Att bli hårt recenserad är mindre problematiskt än att förbigås med tystnad. I ett medialandskap där kulturutrymmet krymper och betygssystem ersätter analys riskerar omdömet att urholkas. Kritikens uppgift är inte att förenkla, utan att pröva och sätta verk i sammanhang.Den offentliga polemiken kring ”kanskeman”, pornografi och sexualitetens kommersialisering följer samma linje. Frihet som definieras genom marknaden blir snabbt tom. Det som presenteras som självförverkligande visar sig ofta vara exploatering av ensamhet och sårbarhet. Mot detta ställs krav på ansvar, form och begränsning – begrepp som sällan premieras i samtiden.Den kristna tron fungerar som en orienteringspunkt snarare än som identitetsmarkör. Moral förstås inte som repression, utan som struktur. I en kultur där religion länge reducerats till privat känsla eller social markör framträder ett nytt allvar, särskilt bland yngre.Framtidsbilden är återhållsam. Svenskspråkig litteratur kommer sannolikt att bli mer krävande och mer marginaliserad. Men den upphör inte. Så länge det finns läsare som söker mening snarare än stimulans, och författare som vägrar underordna sig samtidens lättja, förblir litteraturen en nödvändig motkraft.Dela avsnittet This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

I detta avsnitt talar jag med Jon Eirik Lundberg, konstnär, poet, musiker och grundare av Laesö Kunsthal. Vi talar om hans egen väg in i konsten, via arbetet med en av Nordens mest självständiga konstinstitutioner, till kontroverserna kring politisk konst, censur, nepotism och varför utställningar som är omöjliga i Skandinavien kan bli publiksuccéer i Polen.Vad händer när en konstnär vägrar acceptera konstlivets oskrivna regler och i stället bygger sin egen institution? I detta långa och ovanligt öppna samtal berättar Jon Eirik Lundberg om sin väg från uppväxten i Norge, via poesin och musiken, till ett liv i Danmark där han successivt intagit rollen som både kritiker och institutionsbyggare.Samtalet börjar i det personliga. Lundberg beskriver hur erfarenheterna från Steinerpedagogik, norsk oljeekonomi och ett allt mer politiserat kulturliv formade hans skepsis mot nyttotänkande, ideologisk konformism och konst som reduceras till budskap. Poesin framstår som hans kärna – men också som utgångspunkt för musik, bildkonst och ett allt starkare behov av att skapa konkreta rum för samtal, inte bara verk.Prenumerera på BudoarstämningDet leder fram till grundandet av Laesö Kunsthal på den lilla ön Läsö i Kattegatt. Lundberg berättar i detalj om hur en övergiven smedja förvandlades till en konsthall, om intuitionen som curatorisk metod och om varför just periferin visade sig erbjuda större konstnärlig frihet än huvudstäderna. Konsthallen beskrivs som ett långsamt rum: en plats där publiken stannar, samtalar och där konstverken fungerar som katalysatorer för gemensamt tänkande snarare än snabba markeringar.Men Laesö Kunsthal blev också en plats för konflikt. Ett avgörande skede kom med utställningen om politisk konst 2019, där konstnärer som annars konsekvent hålls borta från institutionerna ställdes ut sida vid sida. Reaktionerna blev våldsamma: anklagelser, politiska påtryckningar, bojkottförsök och vad Lundberg beskriver som informella svartlistor inom bidragssystemet. Samtidigt strömmade publiken till – nya grupper, nya samtal, nya erfarenheter.Ur dessa konflikter växte också internationella sammanhang fram. Lundberg berättar hur samma projekt som var omöjligt i Danmark kunde visas i Warszawa, och hur samarbeten med konstnärer som Lars Vilks och senare Odd Nerdrum ledde till stora publika framgångar i Polen. I kontrast till den nordiska kulturpolitiken beskriver han ett polskt institutionsliv där ideologiska motsättningar är öppna och där konstnärlig konflikt inte nödvändigtvis ses som ett hot.Samtalet vidgar sig till en bredare analys av nordiskt kulturliv: om vänsterpolitisering, nepotism, armslängdsprincipens urholkning och hur begrepp som ”inklusion”, ”diversitet” och ”värdegrund” i praktiken blivit styrinstrument. Lundberg menar att resultatet är ett konstfält där 95 procent rör sig inom samma snäva ram, medan verkligt kritisk och figurativ konst trängs ut i marginalen.Mot slutet av avsnittet återvänder samtalet till skapandet. Lundberg talar om sitt musikprojekt Batal-Jon, om satiriska protestsånger från höger och om varför provokation i grunden handlar om att säga sanningar som andra försöker tysta. Avsnittet avslutas med en försiktig optimism: övertygelsen om att yttrandefriheten fortfarande finns, och att den som saknar institutioner, offentlighet eller scener i dag faktiskt har möjlighet – och ansvar – att skapa dem själv.Dela avsnittet This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Göteborgs stadsbyggnadsdebatt har under lång tid präglats av en märklig asymmetri: alla vet att människor ogillar mycket av det som byggs, men nästan ingen med formell makt har velat dra konsekvenserna av den insikten. Med Johannes Hulter har detta börjat att förändras. Som socialdemokratiskt kommunalråd med ansvar för stadsbyggnadsfrågor har han trotsat arkitekturetablissemanget och sitt eget partis historia. Han har sagt rakt ut att göteborgarna inte vill ha modernistisk arkitektur och därefter börjat agera som om det faktiskt spelade roll.För Hulter är stadsbyggandet en demokratifråga. När politiken abdikerar från gestaltningsfrågorna gör den sig beroende av professionella normer som inte är folkligt förankrade. Resultatet blir en stad som formas av intern branschlogik snarare än av medborgarnas preferenser. Det är denna maktförskjutning han vänder sig mot, och det är därför hans uttalanden väckt så starka reaktioner, inte minst inom arkitektkåren.Prenumerera på BudoarstämningHulter återkommer ofta till begreppet trivsel. Inte som en mjuk känsla, utan som ett samlande mått på trygghet, orienterbarhet, mänsklig skala och skönhet. Människor rör sig mer i miljöer de tycker om, stannar längre, känner större ansvar för platsen och varandra. Den som tror att detta är oväsentligt, menar han, har missförstått hur städer fungerar. Hulters parti Socialdemokraterna bär ett tungt ansvar för den funktionalistiska syn på stadsbyggnad som möjliggjorde de stora rivningarna i Göteborg. Det var ett politiskt val, fattat i framstegstrons namn. Det var under socialdemokratins långa maktinnehav som funktionalismen gick från avantgardistisk idé till norm, från ett arkitektoniskt experiment till statlig och kommunal doktrin. Rivningarna i Landala, Nedre Masthugget och stora delar av den äldre innerstaden var inga olyckor eller sidospår. De var konsekvensen av en politisk övertygelse om att det gamla var förbrukat och att det nya, rationellt, storskaligt, industriellt, per definition var bättre. Göteborg blev ett laboratorium för denna idé, och priset betalades i förstörda stadsrum och brutna sociala sammanhang.Det är mot denna bakgrund hans nuvarande kamp mot arkitekturetablissemanget ska förstås. Hulter är tydlig med vad han menar med klassisk arkitektur: inte pastischer eller dyr ornamentik, utan ett formspråk med begripliga proportioner, tydlig hierarki, stadsmässiga bottenvåningar och en arkitektonisk grammatik som människor intuitivt förstår. Att detta väcker ilska hos delar av professionen ser han som ett symtom på hur långt ifrån medborgarna arkitekturdebatten har glidit.Särskilt intressant är hans erfarenhet av motståndets gränser. Kritiken har varit hård från vissa arkitekter, men betydligt svalare från byggbranschen. Byggare, menar Hulter, vill främst ha tydliga besked. När politiken klargör vad som gäller anpassar sig marknaden snabbt. Det som däremot skapar friktion är otydlighet och signalpolitik – när man talar varmt om kvalitet men inte vågar ställa krav.Under Hulters ledning har Göteborg därför gått längre än många andra kommuner i att faktiskt styra: genom budgetdirektiv, översiktsplanering och inte minst via allmännyttan. Ambitionen är inte att skapa enstaka vackra prestigeprojekt, utan att förändra vardagsbyggandet. Det är där legitimiteten avgörs. Ett nytt hus ska upplevas som ett tillskott, inte som ett intrång. En förtätning ska kännas som en förbättring, inte som ett hot.Detta placerar Hulter i ett ovanligt politiskt läge. Han är socialdemokrat, men driver en fråga som länge förknippats med borgerlig kritik. För honom handlar det om relationen mellan stad och medborgare: om människor känner att de blir överkörda i något så grundläggande som sin vardagsmiljö, undergrävs tilliten till det politiska systemet som helhet.Göteborg framträder därmed som ett testfall. Om Hulters linje håller, om människor faktiskt börjar uppleva att staden byggs med dem snarare än över deras huvuden, förändras spelplanen. Då blir det svårt att gå tillbaka till en ordning där estetiken betraktas som intern fackfråga och politiken som passiv förvaltning. I så fall har en socialdemokrat inte bara brutit med ett arkitektoniskt etablissemang, utan också med det egna partiets arv på ett område som berör oss alla.Dela inlägget This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Konstvetaren och museichefen Karin Sidén tar emot i biblioteket på Waldemarsudde, mitt i det allkonstverk hon har i uppdrag att förvalta. I samtalet berättar hon om vägen från musikklass och en avhandling om barnporträtt under stormaktstiden till rollen som överintendent, och om hur ett privat hem förvandlades till ett offentligt museum. Vi talar om friheten i stiftelseformen, om orimliga hyressystem för kulturinstitutioner och om varför en liten lista med tio konstverk kan skapa en stor strid om vad Sverige egentligen är.Avsnittet börjar i Karin Sidéns bana som akademiker och museimänniska. Hon berättar hur hon kom till Uppsala som musikstudent men fann sitt hem i konstvetenskapen, där bilden, det skrivna ordet och idéhistorien möts. I Nationalmuseums salar tränades hennes blick genom utställningar om allt från Carl Fredrik Hill till en uppmärksammad utställning om kroppen och vetenskapens bildspråk. Den erfarenheten tog hon med sig när hon blev överintendent på Prins Eugens Waldemarsudde.– Jag är extremt privilegierad som får ägna mig åt det som verkligen intresserar mig.Kostnadshyra, marknadshyra, eller något annat?På Waldemarsudde blir prins Eugens vision konkret. Hemmet, parken och samlingen är tänkta som ett sammanhållet kulturarv. Karin Sidén berättar hur hon tillsammans med styrelsen började läsa testamentet som ett juridiskt dokument, anlitade stiftelsejurist och drev igenom att museet skulle ta över sina egna byggnader från Statens fastighetsverk. Vägen dit gick via utredningar och förhandlingar, men ledde fram till att Waldemarsudde i dag är en fristående stiftelse med statligt stöd och eget fastighetsansvar.Prenumerera på Budoarstämning för poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev.Resultatet blev både större ansvar och större frihet. Museet förvaltar nu 22 byggnader i egen regi, med egen fastighetsorganisation och långsiktiga underhållsplaner. Kostnaderna har minskat jämfört med tiden med marknadshyra, samtidigt som mer blir gjort. Uppdraget blir tydligare: resurserna ska gå till konsten, publiken och vården av kulturarvet.– Pengarna ska i första hand gå till konstnärligt innehåll, inte försvinna i overheadkostnader, konstaterar Karin Sidén.Med Waldemarsudde som exempel går vi in i den högaktuella diskussionen om hyressystemet för statliga kulturinstitutioner: vad som händer när hyran beräknas som om ett museum eller operahus vore ett kontorshus på bästa läge, och om hur kostnadshyra och stora renoveringar har pressat institutioner som Naturhistoriska riksmuseet. Vad krävs för att en ny modell inte bara ska flytta siffror mellan myndigheter utan faktiskt frigöra resurser till kultur och långsiktigt underhåll av kulturfastigheter?Kulturkanon utan ZornDärifrån rör sig samtalet mot kulturkanonutredningen, där Karin Sidén haft ansvar för bild och form. Hon beskriver svårigheten i att destillera århundraden av konsthistoria till tio verk och hur varje val samtidigt skulle fungera som ett fönster mot större sammanhang. Vi pratar om varför hon lyfte fram Albertus Pictors medeltida kalkmålningar och Hilma af Klints målningar till templet, och varför Anders Zorn ändå finns närvarande i motiveringarna trots att han inte fick en egen plats på listan.Kanon blir i hennes tolkning inte en slutgiltig sanning utan ett antal referenspunkter att utgå ifrån, något som kan hjälpa både infödda svenskar och nya medborgare att orientera sig i ett gemensamt kulturarv. Samtidigt återkommer frågan om vilka konstnärer som historiskt har skrivits ut ur berättelsen och vad som händer när man försöker skriva in dem igen.Genom hela samtalet ligger en större fråga och vibrerar: vad vill vi egentligen med våra museer. Är de främst fastigheter som ska bära sina egna kostnader eller kunskapsinstitutioner som bär ett gemensamt minne? Vilken styrning gagnar konsten bäst: hyreskontrakt och vinstkrav eller tydliga uppdrag och långsiktigt förtroende?Tack för att du lyssnar på Budoarstämning! Dela gärna avsnitten med dina vänner och bekanta. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

I detta avsnitt möter jag barnläkaren och docenten Gösta Alfvén, författare till boken Ohälsosam arkitektur – en annan sida av funktionalismen. Den byggda miljö vi lever i påverkar vår hälsa mer än vi vill erkänna och den modernistiska arkitekturen har haft långtgående negativa konsekvenser.Alfvén talar inte som arkitekturkritiker eller nostalgiker, utan som läkare. Under många år arbetade han som barnläkare i norra Botkyrka, mitt i miljonprogrammets mest konsekventa miljöer. Där mötte han barn och familjer med hög stressnivå, psykosomatiska besvär och förhöjd sjuklighet. Gradvis växte insikten fram att detta inte enbart kunde förklaras av sociala faktorer, utan att själva stadsplaneringen och arkitekturen bidrog till ohälsan.Prenumerera på BudoarstämningSamtalet rör sig från 1900-talets modernistiska idéhistoria, Le Corbusier, funktionalismen och rivningsvågorna, till aktuell neurovetenskap och stressforskning. Alfvén går igenom begrepp som biofili, fraktal geometri och neuroestetik, och visar hur människans hjärna reagerar negativt på monotona, storskaliga och livlösa miljöer. Han jämför modernistiska stadsmiljöer med traditionell arkitektur och förklarar varför äldre stadsformer ofta upplevs som mer mänskliga, orienterbara och läkande.Vi talar också om sjukhusarkitektur: kanske den plats där kraven på en hälsofrämjande miljö borde vara som högst, men där modernismen ofta dominerar som mest brutalt. Alfvén beskriver hur vårdens byggnader i sig kan skapa stress hos både patienter och personal.Dela avsnittet This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Svenska kyrkan är landets största kulturinstitution, men också ett trossamfund i ett av världens mest sekulariserade länder. Hur hänger det ihop? I detta avsnitt av Budoarstämning möter jag ärkebiskop Martin Modéus i ett samtal om kyrkans roll i samtiden, om kristendomens betydelse i vår kultur och om vad tro egentligen betyder i ett land som tror att det har slutat tro.Samtalet äger rum i ärkebiskopsgården i Uppsala, i ett rum där hyllorna upptas av Nathan Söderbloms boksamling och och kretsar kring kyrkans roll i ett samhälle som ofta ser kyrkan som en institution bland andra.Prenumerera på Budoarstämning för poddavsnitt, artiklar och nyhetsbev.– Svenska kyrkan är en kristen kyrka, med stort självförtroende och med glädje i sin tro, säger Martin Modéus.Han beskriver kyrkan som en del av landets andliga infrastruktur, en plats där både tron och kulturen hör hemma.– Det är ingen tillfällighet att kyrkan arbetar med musik, konst och arkitektur. Det är där människor får tag på sitt liv.Modéus menar att Sverige har en ovanligt snäv syn på tro.– Vi har kokat bort nästan allt som i ett världsperspektiv hör till tro: musiken, konsten, festerna, traditionerna. Kvar har vi bara en liten intellektuell kärna mellan öronen. Men tro är mycket större än så.Tron och kulturen hör ihopFör honom är kyrkans kulturella verksamhet inte en sekulär tilläggsverksamhet, utan en del av själva tron.– Kyrkan erbjuder rum där man kan möta sig själv, sina medmänniskor och Gud. Det sker genom ord, toner, bilder och ritualer. Allt detta hör ihop.Han talar med värme om kyrkomusiken.– Den är inte något man bara lyssnar på, utan något man tar del av.Kyrkorummet är för honom en plats för både andakt och mänsklig närvaro.– Man sänker ner sig själv i någonting som är mycket större än man själv.Samtalet handlar också om den växande nyfikenheten på tro bland unga svenskar. Modéus ser det som ett tecken på en ny längtan efter mening.– Vi har kanske världens mest sekulariserade självbild, men när jag möter människor ser jag något annat. Det finns en hunger efter språk för livets djup.För Modéus är kyrkan därför inte en kvarleva från det förflutna utan en levande del av det moderna Sverige.– Tron och kulturen hör ihop. Det är olika portar in i samma rum.Tack för att du lyssnar på Budoarstämning! Dela gärna avsnitten med dina vänner. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Hur står det egentligen till med barns och ungas läsförmåga i Sverige – och varför verkar viljan att läsa sjunka snabbare än förmågan att göra det? Författaren, debattören och Berättarministeriets grundare Dilsa Demirbag-Sten menar att vi står inför en bildningskris som är lika mycket kulturell som pedagogisk.När hon kom till Sverige som sexåring från Turkiet blev språket en port till friheten. Orden gjorde världen begriplig – och möjlig. Sedan dess har hon gjort bildningen till sitt livsprojekt: som journalist, författare, opinionsbildare och i dag som en av civilsamhällets mest inflytelserika röster genom Berättarministeriet, organisationen som ger barn i socioekonomiskt utsatta områden verktygen att läsa, skriva och tänka fritt.I det här samtalet berättar Dilsa Demirbag-Sten om sin egen resa, om idén bakom Berättarministeriet och om kampen mot den växande läskrisen bland unga. Hon beskriver ett Sverige där allt fler barn tappar kontakten med det skrivna ordet – och där språket håller på att sluta vara en gemensam grund.Samtalet handlar om ansvar: om skolans, föräldrarnas och samhällets roll – men också om läsningens djupare betydelse för fantasi, empati och demokrati. Vad händer med ett samhälle som inte längre kan läsa sig självt? Och går det att återuppväcka lusten till språk och berättelser i en tid av skärmar, snuttifiering och splittrad uppmärksamhet?När Dilsa Demirbag-Sten anlände till Sverige 1976 beskrev hon landet som ett perfekt maskineri: vägarna, husen, skolorna, allt fungerade. I miljonprogrammets nybyggda kvarter i Uppsala började en resa som skulle föra henne från de kurdiska bergen till Observatorielunden i Stockholm, där Berättarministeriet i dag har sitt kontor. Där arbetar hon för att ge barn i utsatta områden samma chans som hon själv fick.– Det var läsningen som räddade mig. Bibliotekarierna såg vad jag behövde och satte klassiker i mina händer.Efter år som journalist och debattör bytte hon den offentliga arenan mot praktisk handling.– Jag trodde att det var i politiken de stora tankarna tänktes, men det var det inte.År 2011 grundade hon Berättarministeriet tillsammans med Robert Weil och Sven Hagströmer, en idéburen stiftelse som ger lärare och elever i skolor med högt socioekonomiskt index verktyg för läsning, skrivande och kritiskt tänkande.– Vår vision är ett Sverige där alla barn är trygga i det skrivna ordet. Det är den viktigaste beredskap vi har: en medveten och kritiskt tänkande befolkning.Vägen dit har inte varit enkel.– De tre första åren visste vi inte om vi skulle överleva tre månader till. Vi jobbade dygnet runt.I dag har över 100 000 barn deltagit i Berättarministeriets program. Samarbeten med Svenska Akademien och Karolinska institutet har gjort organisationen till ett nav i svensk läsfrämjande verksamhet.I samtalet berättar Dilsa om sin egen väg till bildningen, om mormoderns sagor i Kurdistan och bibliotekets räddning i Uppsala. Hon talar om vikten av att låta barnen skriva för hand.– Papper och penna, inga skärmar. Läsningen sitter i handen lika mycket som i huvudet.För henne handlar läsning om något mer än pedagogik.– Vi pratar om att barnen inte läser. Men läser föräldrarna? Läser lärarna?Hon ser läskrisen som ett symptom på något djupare, en kulturell förlust av uppmärksamhet och eftertanke.– Vi lever i nuets tyranni. Men bildning tar tid.Samtalet rör sig från hennes egen flykt och frihetslängtan till frågan om kanon, kultur och integration.– Kanon finns redan. Du behöver bara öppna en historiebok.Hon ser ingen motsättning mellan klassiker och inkludering.– Bildning är något alla kan erövra. Och integration blir då en konsekvens, inte ett mål. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Vad är egentligen Sverigebilden – och vem formar den? Är den ett uttryck för hur världen ser på Sverige, eller för hur Sverige vill se sig självt? I takt med att den internationella bilden av vårt land blivit mer komplex, och ibland mer kritisk, har frågan fått förnyad aktualitet. Svenska Institutet, myndigheten med uppdraget att främja Sverige i världen, står i centrum för detta arbete.I det här avsnittet möter jag Madeleine Sjöstedt, generaldirektör för Svenska Institutet och tidigare kulturborgarråd i Stockholm. Hon har en ovanligt bred erfarenhet av både politik, kultur och diplomati – från kulturhusens scener till regeringskansliets korridorer. Vi talar om hur Sverige kommunicerar sina värderingar, sin historia och sin samtid till omvärlden, och om balansen mellan att vara ett öppet, självreflekterande samhälle och ett land som vill skydda sitt anseende.Samtalet handlar också om kulturens roll i utrikespolitiken. Vilken plats har litteratur, konst och musik i bilden av Sverige idag? Är kulturarvet något att värna – eller en risk i tider då nationsbegreppet i sig blivit känsligt? Och hur skiljer sig dagens arbete med “nation branding” från den klassiska kulturpolitiken som Sjöstedt en gång ansvarade för i Stockholm?Vi berör den senaste rapporten om Sverigebilden, där Svenska Institutet kartlägger hur Sverige uppfattas internationellt – vad som väcker förtroende, och vad som skaver. I en tid när medier, sociala nätverk och globala kriser snabbt förändrar intrycken av ett land, blir frågan om kommunikation och självkännedom närmast existentiell: Hur berättar vi vilka vi är, när världen redan har en uppfattning?Detta är ett samtal om politik och kultur, diplomati och identitet – men ytterst om den berättelse varje nation måste kunna formulera om sig själv. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Fredric Bedoire tar emot i sin våning i Klarakvarteren, själva hjärtat av det Norrmalm som han skildrar i sin nya bok Modernitetens hemvist. Lägenheten ser ut precis som man kan föreställa sig att en pensionerad professor i arkitekturhistoria ska bo.Huset är ett av få som överlevde efterkrigstidens rivningsvåg, eller saneringen, som man sade på den tiden. Det var rivningarna som väckte Fredric Bedoires intresse för arkitekturhistoria. På 1970-talet dokumenterade han husen som revs för Stadsmuseet, och rapporterade även i Dagens Nyheter under vinjetten “Veckans rivning”.Stockholm i början av 1800-talet var fortfarande en liten stad, ännu präglad av nedgången efter stormaktstidens fall. Under seklet som följde skulle Sverige och Stockholm genomgå en veritabel förvanling genom industrialisering, tekniska framsteg, marknadsekonomi och en kulturell storhetstid. Under denna tid flyttade Stockholms centrum från Staden mellan broarna med dess trånga, vindlande gränder, till Norrmalm, med dess breda paradgator. En ny generation arkitekter framträdde som ritade privatpalats och hyreshus, affärslokaler och institutioner och gav moderniteten ett ansikte. Denna explosionartade utevckling, där den breda samhällsutvecklingen får sitt tydligaste uttryck i en stadsdel i Stockholm, skildrar Fredric Bedoire i sin nya bok Modernitetens hemvist. 1800-talets Norrmalm.Den modernitet som titeln syftar på präglades av optimism och framtidstro och teknikutveckling och en historicerande estetik, till skillnad från den modernism som skulle ersätta den en bit in på 1900-talet. 1800-talet var kapitalismens och industrialismens århundrade, men också folkrörelsernas och klasskampens. Det var internationalismens och nationalromantikens århundrade, traditionens och framåtblickandets. Alla dessa tendenser strålade samman i den smältdegel som utgjorde Norrmalm.Spåren av denna guldålder skulle i stor utsträckning utplånas under Norrmalmsregleringen under efterkrigstiden. Modernisternas syn på framåtskridande innebar ett avståndstagande från historien, också från det dynamiska 1800-tal som lå bara några decennier bort. Även om en del byggnader överlevde rivningsvågorna var det mycket som gick förlorat för alltid. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Inför valet 2018 gick Moderaterna i Upplands Väsby på ett stadsbyggnadsprogram som gick ut på att göra kommunen vackrare genom att styra byggandet i en riktning som kommuninvånarna efterfrågade. Som nyvald ordförande för kommunstyrelsen skred sedan Oskar Weinmar till verket. Genom en medborgardialog fick kommunens invånare möjlighet att uttrycka hur de ville att framtidens Upplands Väsby skulle gestalta sig.Utifrån kommuninvånarnas åsikter utformades sedan ett gestaltningsprogram, ett slags ramverk för allt byggade i kommunen, som tar fasta på de egenskaper och företeelser som utmärker de arkitekturstilar som kommuninvånarna uppskattar, respektive de stilar som kommuninvånarna tyckte minst om, och som således skall undvikas.Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.Ytterligare ett steg tog kommunen när de 2020 utlyste en markanvisningstävling för några centralt belägna tomter i kommunen som skulle bebyggas med bostäder. Det unika med denna arkanvisningstävling var att den byggherre som skulle få bebygga tomterna måste utfästa sig att bygga i någon av de stilar som väsbyborna mest uppskattade, enligt resultatet i medborgardialogen. Markanvisningstävlingen förvandlades således till en arkitekturtävling, där premissen var att bidragen måste utföras i en stil från före modernismen.18 förslag inkom från byggherrar och arkitektkontor, och sedan en jury valt ut sex av förslagen fick Väsbyborna rösta. Vinnare blev CA Fastigheter med arkitekten Nils Freckéus förslag “Nya tide, eviga ideal”. Ännu fyra år senare har bygget inte påbörjats, men Oskar Weinmar är optimistisk och menar att det definitivt kommer att bli av.Markanvisningstävlingen i Upplands Väsby väckte starka reaktioner inom arkitekturetablissemanget, där den dominerande åsikten var att politiker inte ska lägga sig i frågor som rör gestaltningen av hus, utan lämna arkitekturen åt professionen. Andra var mer positiva och tyckte att det var roligt med politiker som faktiskt visade intresse för arkitektur och stadsbyggnad.Oskar Weinmar menar att det ingår i hans uppdrag som medborgarnas valda representant att styra utvecklingen också av de fysiska miljön i kommunen i en riktning som stämmer överens med medborgarnas önskemål.Som företrädare för ett liberalkonservativt parti som Moderaterna handlar mycket av politiken om att balansera liberalismens värnande av äganderätten och marknadsekonomin mot konservatismens försiktighetsprincip och tro på en organisk, kumulativ utveckling. På stadsbyggnadsområdet ställs ofta dessa målkonflikter på sin spets, när en alltför hårdför exploatering kan omintetgöra de värden som gör en plats attraktiv, samtidigt som ett alltför starkt skydd kan inskränka människors äganderätt och bromsa utveckling och kreativitet.Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.Fler avsnitt om arkitektur: This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Den statliga kanonutredningen som nyligen överlämnades till regeringen innehöll tio listor i olika kategorier, och Mattias Lundberg hade ansvaret för urvalet till musiklistan. Urvalet har fått både ris och ros i den efterföljande debatten, och nyligen tog Lundberg själv till orda i en debattartikel i Expressen, där han försvarade både kanonprojektet som sådant och urvalet som gjorts. Bland annat argumenterade han för att den kritik om bildningsluckor som riktats mot politiker som Parisa Liljestrand och Ebba Busch, vilka båda argumenterat för en kulturkanon, snarare är argument för en kulturkanon, än emot.Mattias Lundberg tycker att debatten som följt på kanonutredningen har varit positiv, och att det faktum att även de som varit kritiska till projektet som sådant har tydliga egna uppfattningar om vilka verk som borde ingå, visar att det finns en allmän uppfattning om att kanon finns och är viktigt.– Jag hade väntat mig mycket mer tjära och fjädrar, för att Abba inte är med och sådant.Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.Musiken har funnits med genom hela Mattias lundbergs liv. Redan under uppväxten i Åtvidaberg upptäckte han storheten hos kompositörer som Bach och Palestrina. Han utbildade sig till kyrkomusiker, men insåg att han ville gräva ännu djupare i den äldre musiken. Han doktorerade i England och är idag professor i Musikvetenskap vid Uppsala Universitet. Utöver forskning och undervisning har han ägnat en stor del av sin tid åt det som kallas för den tredje uppgiften: att sprida kunskap i offentligheten. För en bredare allmänhet är Mattis Lundberg kanske främst känd som folkbildare i radioprogrammen Den svenska musikhistorien och Fråga musikprofessorn i P2.I veckans avsnitt pratar vi om konstmusikens ställning, om kanonprojektet, både som idé och hur det konkreta arbetet gått till. Varför valde man som man gjorde? Varför är till exempel hela Jan Johanssons Jazz på svenska med, men endast en enda Fredmans epistel av Bellman? Borde inte en vissamling behandlas som en helhet på samma sätt som ett studioalbum?För den som vill fördjupa sig ännu mer i tankarna bakom kanonprojektet rekommenderas min intervju med utredare Lars Trägårdh från tidigare i år: This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Som 27-åring spelade Eric Schüldt klassisk musik i P2 på dagarna och dansmusik som DJ på Spy Bar på nätterna. Nu har han visserligen kvar ett program i P2, men det spelas in hos ett externt produktionsbolag. I Radiohuset har han inte varit på åratal, säger han när vi ses i hans lilla skrivarlya i Gamla Stan i Stockholm.På senare år har Eric Schüldts skrivande allt mer kommit att hadla om det sköna, det romantiska och mystiska, det förtrollade som har gått förlorat i världen med moderniteten. Dit hör också det andliga och för några år sedan konverterade han till katolicismen. Han förnekar dock att han skulle vara en så kallad “kulturkatolik”. istället var det mystiken och de intellektuella sammanhangen som drog honom till den romersk katolska kyrkan. Intresset för trosfrågor har han också utforskat i intervjupodden Sökarna.Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddsamtal, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.Eric Schüldt är en av få kulturjournalister som tagit tydligt ställning för en statlig kulturkanon. Häromåret lyfte han också den statliga Medborgarboken, som delades ut till alla svenskar när de blev myndiga, och där en försvarlig del av innehållet handlade om kultur, eftersom det hörde till vuxenblivandet att bilda sig. Kanske kan den nya satliga kulturkanon betraktas som ett liknande projekt, allra helst som utredaren Lars Trägårdh valt att utvidga uppdraget till att inte bara omfatta verk ur kulturhistorien utan även inkludera andra företeelser som präglat Sverige och svenskarna, som folkpensionen och pappaledigheten. Sedan några veckor tillbaka har Eric Schüldt också en egen substack, Arkadien, som han beskriver som “ett försök att utforska en äldre form av kulturjournalistik. Ett flanerande liv – fritt från klåfingriga redaktörer, begränsande format och en politiserad samtid.” Följ gärna honom där: This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

I Sverige döms den som bränner koranen medan den som dödshotar och till och med mördar koranbrännare går fri. I praktiken innebär domarna mot koranbrännarna Salwan Momika och Salwan Najem att Sverige redan har ett hädelseförbud, som enbart gäller en enda religion. Det menar Sakine Madon, liberal opinionsbildare och yttrandefrihetsaktivist. Samtidigt höjs röster för införande av förbud mot skändande av religiösa symboler, så som man har gjort i Danmark.Sakine Madon, som i höst släpper sin andra bok om hoten mot yttrandefriheten, Till kättarens försvar, är bekymrad över utvecklingen. Hon menar att stora delar av det offentliga Sverige har givit efter för de som med våld och hot om våld vill tysta andra och inskränka allas våra rättigheter. Särskilt illa tycker hon att det är när journalister och publicister, som borde ha försvaret av yttrandefriheten som en ryggmärgsreflex, viker ned sig för det fria ordets fiender.Orsaken är, menar hon, en kombination av rädsla och en postkoloial maktanalys där vissa grupper, som muslimer, anses vara underordnade och därför måste behandlas särskilt varsamt. Radikala islamistiska grupper har varit skickliga på att utnyttja dessa båd akilleshälar hos stora delar av det västerländska samhället, inte minst i Sverige.Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddsamtal, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.Konsekvensen blir att det blir provokatören, hädaren och kättaren som skuldbeläggs och anklagas för att hota och hata, medan de som verkligen hotar och hatar slipper undan. Det är en farlig utveckling som går att se i många västerländska samhällen. I Danmark infördes häromåret en lag som förbjuder skändande av religiösa skrifter, och i Sverige finns de som anser att vi bör följa dem i spåren.Sakine Madon menar att det är farligt att ge efter för de som vill inskränka våra fri- och rättigheter. – De kommer inte att nöja sig bara för att vi förbjuder koranbränningar, deras önskelista slutar inte där.Istället menar hon att det behävs fler som utmanar och provocerar.– Ju fler som tecknar rondellhundar, ju fler som tecknar Muhammedkarikatyrer, ju fler som bränner koraner då får du bort den här laddningen. Men ju fler som blir rädda, som börjar införa olika förbud, det gör ju att de här islamistiska staterna flyttar bara fram sina positioner.Sakine Madon är liberal opinionsbildare och har tidigare varit politisk redaktör på Norran, Vestmanlands Läns Tidning och Upsala Nya Tidning. 2022 debuterade hon som författare med boken Inget är heligt (Fri tanke förlag) och i höst kommer hennes andra bok Till kättarens försvar. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Idag är Haga ett av de mest uppskattade turiststråken i Göteborg, med kaféer, restauranger och små butiker. Under 1970-talet planerades en omfattande rivning av Haga för att ge plats åt nya vägar och bostadsområden. Lokalbefolkningen och kulturminnesvårdsorganisationer protesterade kraftfullt mot planerna och lyckades få rivningarna stoppade, vilket räddade en stor del av Haga's historiska bebyggelse. Det var där, bland husockupanterna, som Albert Svenssons intresse för arkitektur föddes.För två år sedan fick han utmärkelsen Göteborgs bästa byggnad för ett hus i klassisk stil på Ekmansgatan i Lorensberg i centrala Göteborg. Huset i rött tegel är utfört i klassicistisk stil som anknyter till den omgivande bebyggelsen från förra sekelskiftet. Byggnaden, som är ett lägenhetshotell för gästforskare vid Göteborgs Universitet, har rönt stor uppskattning bland allmänheten och kultur- och ledarskribenter, men också fått utstå kritik från delar av arkitektkåren.Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddsamtal, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.Varför är det fortfarade provocerande att rita klassicistiska byggnader i Sverige idag, nästan 100 år efter modernismens genombrott? Hur kan den sekelgamla konfliktlinjen fortfarande vara relevant?Rivningsvågen drabbade Göteborg hårdare än många andra städer. Under rivningsvågen i Göteborg, mellan 1959 och 1974, revs ungefär dubbelt så många lägenheter i förhållande till folkmängden jämfört med Stockholm. Albert Svensson sörjde vad som hade gått förlorat, men frågade sig också varför vi inte skulle kunna bygga lika vackert idag. Som 30-åring sökte han därför in på arkitektutbildningen på Chalmers. Utbildningen blev dock en besvikelse och som ensam klassicist fick han ofta kämpa i motvind. Det som han saknade i arkitektutbildningen fick han istället inhämta hos Bo Sandgren , so ritade klassicistiska villor på Marstrand Arkitektkontor. Villor i traditionell stil har sedan dess utgort merparten av Albert Svenssons yrkesverksamhet.Riksbekant skulle han dock bli med lägenhetshotellet på Ekmansgatan 5, som har hyllats och prisats, men också kritiserats av arkitektkollegor, förmodligen för att det går mot strömmen. Så stora byggnadr ritas inte längre i klassicistisk stil. Åtminstone inte i Sverige.Utomlands är det annorlunda. I Storbritannien, USA och Frankrike finns en stor och vital klassicistisk rörelse inom arkitkturen och i Tyskland håller man på att återskapa de stadskärnor som gick förlorade genom andra världskrigets bombningar. Något liknande drömmer Albert Svensson att man borde göra med de stadsdelar som skövlades under rivningsvågen i Göteborg. Det är fortfarande ett öppet sår och en stor sorg för de flesta göteborgare, menar han.Albert Svensson ställer sig oförstående till den kritik som modernisterna riktar mot byggnader i historicerande stilar, att den skulle vara “oärlig” och inte “spegla sin samtid”. – All arkitektur speglar sin samtid. Om jag ritar ett klassicistiskt hus speglar det också den tid jag lever och verkar i.På frågan om det går att efterlikna äldre epokers stilar eller återuppbygga miljöer som gått förlorade på ett trovärdigt sätt eller om det blir Disneyland av alltsammans, svarar han:– Vad sjutton skulle det göra om det var Disneyland? Det är väl mycket härligare än om det är liksom Rotterdam eller någon sån skit? Det är väl mycket mysigare med Disneyland. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

I Gränsfors i norra Hälsingland lever Thomas von Wachenfeldt med hustru, tre döttrar, katt, höns och bin. Det röda huset pryds av snickarglädje i fornnordisk stil som Thomas själv har snidat. Han kommer ifrån centralorten Bergsjö några kilometer bort, men har ända sedan barnsben vetat att det var i Gränsfors som han skulle bo. Han är ledamot av Hälsinge Akademi och ordförande i den lokala biodlarföreningen.Nyligen utnämndes Thomas von Wachenfeldt till Årets Hälsing, av Hälsingerådet, för sina insatser på musikområdet, som musiker och som forskare. Han har ägnat en stor del av sin verksamhet åt den hälsingsska spelmanstraditionen, och då särskilt de mystiske Hultkläppen, om vars liv och verk Thomas von Wachenfeldt förra året gav ut en kombinerad bok och skiva, som fått ett mycket fint mottagande i folkmusikkretsar.Thomas von Wachenfeldt är docent i musikpedagogik knuten till Högskolan i Dalarna, men också musiker med stor bredd. Han är riksspelman men också högskoleutbildad barockmusiker. Det var dock den tunga metalmusiken som först väckte musikintresset, och han spelar fortfarande gitarr i olika dödsmetallkonstellationer.Prenumerera på Budoarstämning för fler intressanta poddavsnitt, artiklar och nyhetsbrev från Lars Anders Johansson.Thomas von Wachenfeldt menar att det offentliga har korrumperat marknaden för kultur genom alltför vidlyftiga subventioner, som gör att människorinte är beredda att betala för kultur vad den egentligen är värd. Han pekar på Tyskland, där det finns en helt annan betalningsvilja för kultur, och menar att Sverige skulle behöva en verklig bildningsinfrastruktur.Han förvånas över det mediala ointresset för den svenska folkmusiken.– När jag åker till Bingsöstämman så är där 10 000- 20 000 spelmän som träffas. Det här är ingen liten subkultur, det är otroligt många som håller på med svensk folkmusik.Vi träffas i hans studio i Gränsfors för ett samtal och musiken, spelmanstraditionen, kulturpolitiken och Hälsingland. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Hur viktigt är språket för den kulturella identiteten? Går det att vara svensk utan att kunna tala svenska? Hur kommer det sig att Frankrike, som har ett starkare fokus på språkets betydelse, ändå dras med omfattande segregationsproblem?När vi talar om integration i Sverige menar vi oftast assimilation, men varför är det fortfarande känsligt att säga det rakt ut? Integrationspolitiken har tenderat att fokusera på etableringen på arbetsmarknaden, men missa de kulturella aspekterna.Språket är inte bara nyckeln till arbetsmarknaden utan också till kulturen, men politiken underskattar ofta hur svårt det är för någon som kommer från ett annat språkområde, och som kanske inte ens kan läsa och skriva på sitt modersmål att lära sig ett nytt språk. Dessutom verkar politiken ha en övertro på SFI:s möjligheter att lösa integratiosproblemen.Fanny Forsberg Lundell är professor i franska vid Stockholms universitet, och deltidsforskare på Ratio. Hennes forskning handlar bland annat om andraspråksinlärning, språk och integration, med fokus på franska och spanska. Häromåret gav hon ut boken Kameleonter och kosmopoliter om just språkets betydelse för att bli en del av en kulturell gemenskap. Hon menar att politiken styrs av ekonomer och statsvetare, som ofta underskattar eller missar de språkliga och kulturella dimensionerna av samhället. Fanny Forsberg Lundell menar att både forskningen och politiken behöver vara tydligare med vilka målen är med de policyförslag som presenteras. Utan att veta syftet med den förda politiken är det svårt att utvärdera resultatet. Dessutom är det viktigt att vara transparent med att den förda politiken är en följd av ideologiska ställningstaganden och inte objektiva faktum. Det är till exempel inte självklart att anvsaret för språkinlärningen ligger hos mottagarlandet och inte hos den som invandrat. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Nick Alm har inte givit någon intervju på Svenska sedan 2016 då han flyttade till Stockholm från Småländska Eksjö där han tidigare hade sin ateljé. - Jag har inte känt något behov av att ge intervjuer, tavlorna marknadsförs ju ändå.242 000 personer följer hans Facebooksida. Under en period fick han 1000 nya följare om dagen, berättar han. Sedan ändrade Facebook sin algoritm och det blev trögare. Något problem att sälja tavlor har han inte, snarare handlar det om att hinna måla tillräckligt många för nästa utställning.Efterfrågan på skickligt utfört figurativt måleri i klassisk tradition är stor, inte minst i USA, men även i Sverige. Ändå är det klassiskt figurativa måleriet inte riktigt erkänt av konstvärldens mittfåra, av institutioner och kritiker, utan snarare en subkultur, ett slags parallellt konstuniversum.Den norske konstnären Odd Nerdrum, hos vilken Nick Alm gått i lära, gick till och med så långt att han slutade kalla sina verk för konst, eftersom han inte upplevde att de hade något gemensamt med det samtida konstlivet. Istället betraktade han sig som en företrädare för kitschrörelsen.Nick Alm har dock inget problem med att kalla sig konstnär, men delar Nerdrums uppfattning att det klassiskt figurativa måleriet varit motarbetat av det modernistiskt dominerade konstlivet under 1900-talet. Idag finns dock en ny generation tekniskt drivna konstnärer som skapar figurativa verk i traditionell stil, ofta utbildade på Florence Academy of Realistic Art i Mölndal, där Nick Alm studerat, eller SARA (Swedish Academy of Realistic Art) i Simrishamn.Nick Alm är produktiv, han målar runt femtio tavlor om året, och menar att det är arbetet som föder inspirationen.- Man sitter inte bara på kammaren och väntar på en snilleblixt. Det bästa sättet är att arbeta, då kommer kreativiteten automatiskt. Så snart du arbetar med ett verk så kommer andra idéer att dyka upp, och när du arbetar vidare med det verket så kommer nya idéer och det bara expanderar och expanderar. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Den statliga kulturkanon har varit en av de mest uppmärksammade kulturpolitiska frågorna denna mandatperiod. Men vem är mannen som leder arbetet med att ta frm det kontroversiella dokumentet?Lars Trägårdh sökte sig som frihetsälskande hippie till USA på 1970-talet, eftersom han upplevde stämningen i Sverige som instängd och likriktad. Han disputerade i historia vid University of California och blev senare professor i samma ämne. Som exilsvensk fick Lars Trägårdh en utifrån blick på Sverige och det svenska, ett intresse som bland annat mynnade ut i boken Är svensken människa, som han skrev tillsammans med historikern Henrik Berggren. Efter många år återvände han till Sverige och har här kombinerat sin akademiska verksamhet med ett flitigt deltagande i det offentliga samtalet. Nu är han aktuell som ordförande i den utredning som regeringen har gett i uppdrag att ta fram en statlig svensk kulturkanon. Redan innan någon utredare hade utsetts och än mindre något arbete påbörjats hade förslaget sablats ned- på kultur- och ledarsidor. En statlig kulturkanon inskränker kulturens frihet och ökar politiseringen av kulturen, har somliga kritiker hävdat. Lars Trägårdh ställer sig oförstående till kritiken och menar att kulturen i Sverige redan är politiserad och styrd.Lars Trägårdh säger att arbetet inte enbart syftar till att ta fram en lista över viktiga verk ur den svenska kulturhistorien, utan att han vill ta ett bredare, antropologiskt grepp om kulturen, och försöka ringa in de företeelser som gjort och gör Sverige till vad det är. Inspirationen har utredarna hämtat bland annat från Nederländerna och Danmark.Utredningen har nu lämnat sitt betänkande till regeringen och i höst kommer allmänheten att kunna ta del av resultatet. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Hade det svenska folkhemmet kunnat byggas i klassicistisk stil? Ja, svarar Jan Rydén Bonmot, som har undersökt de kooperativa bostadsföretagen i 1910- och 1920-talets Stockholm. Det var inte funktionalismen som höjde boendestandarden för arbetarklassen, tvärtom fanns detta redan på plats i de lägenhetshus som uppfördes av SKB och HSB i 20-talsklassicism, före modernismens genombrott. Dessa bostadsområden hör till de mest uppskattade idag. Att funktionalismen var nödvändig av praktiska eller ekonomiska skäl var en efterhandskonstruktion, menar Jan Rydén Bonmot, som skrivit boken En humanistisk klassicism : ornament, färg och materialitet i kooperativa bostadsområden i Stockholm 1915-1930 (Arvinius+Orfeus Publishing).Jan Rydén Bonmot är en mångsysslare, eller renässansmänniska som han föredrar att kalla det: konstnär, författare, fotograf, designer och forskare. Just nu håller han på att doktorera på samma ämne som boken.I En humanistisk klassicism redogör Rydén Bonmot för en ofta bortglömd del i den svenska stadsbyggnadshistorien: det kooperativa byggandet under 1920- och 30-talen, i den färgglada klassicistiska stil som till och med fick ett internationellt namn: Swedish Grace. Fram träder bilden av ett alternativt folkhem, där alla skulle ha råd att bo i vackra hus av det slag som idag endast är förunnat ett priviligierat fåtal. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Sedan mer än tio år tillbaka stiger Mats Hayen upp klockan fem för att läsa Svenska Dagbladet från exakt hundra år tillbaka i tiden. På så sätt upplever han sitt favoritperiod, 1920-talet, i realtid. Utfallet har blivit en serie kriminalromaner som tar avstamp i verkliga händelser i Stockholm på 20-talet. Nyligen släpptes den fjärde i serien, Madame X, och en femte är redan påbörjad. Dessutom finns planer på en ny serie om 1930-talet.Mats Hayen är disputerad historiker och specialiserad på Stockholms historia. Han arbetar som forskningsledare på Stockholms stadsarkiv, men har också blivit känd för en bredare allmänhet genom SVT-serien Vem tror du att du är, där han hjälper olika kändisar att släktforska.Med sin stora kunskap om det sena 1700-talet har han blivit en nestor i Bellmankretsar: under ett antal år ordförande för Bellmansällskapet, ordenshistorion i ordenssällskapet Par Bricole (som Bellman var med och grundade) och arkivarie i Sällskapet Bellmans Minne. Genom Par Bricoles arkiv har han kommit i kontakt med en av den svenska historiens mest fascinerande personer: Gustav Badin, som föddes som slav i Västindien, men som via Danmark hamnade i Sverige där han blev hovman hos drottning Lovisa Ulrika och sedermera välbärgad privatman i Stockholm och en framträdande person i ordens- och umgängeslivet. När Kungliga Operan nyligen satte upp en balett om Badin var Mats Hayen anlitad som expert.Vi träffas i hans hem på Södermalm i Stockholm för ett samtal om Bellman, Badin, Stockholm och 1920-talets undre värld. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Som ledare för Folkteatern Gävleborg ansvarade Peter Oskarson för en rad uppsättningar som gått till den svenska teaterhistorien. När Den stora vreden sattes upp på Valsverket i Iggesunds bruk 1988 oroade sig ledamöterna i riksdagens kulturutskott för vad Folkteatern egentligen använde sina skattemedel till och reste upp för att undersöka saken med egna ögon. De hade dock inte behövt oroa sig. Den sex timmar långa mastodontföreställningen tog ett år att färdigställa, men blev en sannskyldig publiksuccé. Några år senare chockade Oskarson teatersverige och Gävleborna genom att låta den unge musikern Thomas Di Leva spela den heligaste av alla teaterroller - Hamlet - i uppsättninge Amledo. För att vitalisera den svenska teaterscenen hämtade Oskarson inspiration från andra kulturer, framförallt från den kinesiska och den indiska teatertraditionen.Idag kan Peter Oskarson se tillbaka på fem decennier i teaterns tjänst. Vi ses i hans hem i gamla stan för ett samtal om teaterns roll i samhället, politisk teater, skillnader mellan 70-talet och idag, och vad en Folketater egentligen innebär.Foto: Christopher Backholm This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Jonas Valfridsson är uppvuxen i Jönköping och har gjort resan från gitarrist inom rock och jazz till kompositör inom samtida konstmusik. Han är utbildad vid Gotlands Tonsättarskola, Musikhögskolan i Göteborg, Conservatoire National Supérieur de Musique et Danse i Paris samt Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.Men hur är det att leva som tonsättare i Sverige idag? Vi träffas i hans ateljé i Musikerförbundets lokaler på Kungsholmen i Stockholm för ett samtal om upphovsrätt och kulturpolitik och om konstmusikens dåtid, nutid och framtid. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Vesna Prekopic är kulturskribenten som häromåret väckte uppseende med en text om otrohet i Dagens Nyheter. Hon ifrågasätter hämmande normer på sexualitetens område, men vill se mer normer och disciplin i skolan.Hon är också vänsterskribenten som tycker att det är en bra idé med en statlig kulturkanon, eftersom alla barn, oavsett bakgrund, ska ha rätt till bildning och inte bara utbildning.Hon brinner för skolfrågor, men i 40-årsåldern lämnade hon skolans värld och sadlade om till journalist och författare. I sina texter och i två böcker berättar hon om en verklighet där lärare och annan skolpersonal hotas och misshandlas av sina elever, ibland med föräldrarnas goda minne. Det är berättelser om en vuxenvärld som sviker, genom att inte sätta gränser och upprätthålla normer.Vesna Prekopic, foto: Louise Helmfrid/VolanteOm om ni gillar dessa samtal så får ni hemskt gärna dela avsnitten i era sociala medier, bjuda in era vänner och bekanta att prenumerera och ni får hemskt gärna ge podden fina omdömen på poddplattformar som Spotify. Tack för att ni lyssnar! This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

När Terese Bengard tillträdde som kommunalråd i Ragunda kommun i Jämtland var hon landets yngsta kommunstyrelseordförande. Hennes stil med röda klänningar, höga klackar och svart, lockigt hår fick hennes politiska motståndare att kalla henne för Betty Boop i politiken, ett öknamn som hon snabbt ägde och snart sågs hon dyka upp på kommunfullmäktige med en Betty Boop-väska.Sedan tio år tillbaka är Terese Bengard verksamhetschef för organisationen Hela Sverige ska leva, som verkar för att lyfta de svenska landsbygdernas perspektiv och problemställningar. Det är ett arbete som handlar lika mycket om att lyfta de faktiska utmaningar som finns, som att mota de många stereotyper och nidbilder som finns av landet utanför storstadsområdena och dess befolkning.Förra året debuterade Terese Bengard som författare, med boken Världens mittpunkt (vilket givetvis syftar på Ragunda, om nu någon trodde något annat). Det är en personlig berättelse om hennes egen resa genom politiken och landsbygdsaktivismen, men också en skildring av Sverige ochd e svenska landsbygderna, bortom stereotyper och förutfattade meningar.I veckans avsnitt samtalar jag och Terese om landsbygdens utmaningar och om kulturlivets förutsättningar i glesbygden. Har kultursamverkansmodellen bidragit till kulturpolitikens descentralisering? Är landsbygdspolitiken verkligen en höger/vänsterfråga?Om du tycker att dessa poddsamtal är intressanta och givade får du hemskt gärna dela avsnitten i dina sociala medier, samt bjuda in dina vänner och bekanta att lyssna och prenumerera. På så sätt hjälper du mig och mina gäster att nå ut till fler. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Niklas Natt och Dag har gjort resan från chefredaktör för magasinet Slitz till storsäljande författare av historiska romaner. Genombrottet kom 2017 med kriminalromanen 1793, som utspelar sig i Stockholm året efter Gustav III död. Den blev den första i en trilogi som av förlaget presenterades med genrebeteckningen “Bellman noir”.2023 kom Ödet och hoppet - titeln utgör släkten Natt och Dags valspråk - som utspelar sig under det svenska 1400-talet och skildrar Engelbrektsupproret. I höst kommer den andra delen. Mordet på bergsmannen Engelbrekt från Norberg kom att skriva in ätten Natt och Dag i historieböckerna. Nu går Niklas fiktionens form till botten med släktens mörka förflutna.Me hur är det att gå från att skriva rapp underhållningsjournalistik till historisk fictionpå arkaiserande språk? Hur omfattande ärresearchen och hur trogen behöver man vara källorna? Var det svenska 1700-talet verkligen så smutsigt och våldsamt som det framstår i trilogin? Och vad vet vi om motivet till Måns Bengtssons yxmord på en ö i Hjälmaren försommaren 1436? This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

I en ofta återgiven anekdot berättas om hur franska affärsmän drar lott om att slippa äta lunch med sina svenska motsvarigheter, för att dessa är så obildae och tråkiga och bara vill prata affärer, eller möjligen golf. Men stämmer det verkligen? Är svenska näringslivstoppar verkligen mer ointresserade av bildning och kultur än affärsmän i andra länder?Lars Strannegård är rektor för Handelshögskolan i Stockholm sedan drygt tio år tillbaka. Där har han arbetat för att lyfta den humanistiska bildningens och de estetiska ämnenas betydelse. 2019 lät han tillsammans med Bokmässan i Göteborg undersöka svenska börs VD:ars läsvanor och kunde sticka hål på myten om det kulturellt ointresserade näringslivet. I själva verket läste företagsledarna mer än genomsnittet.I veckans avsnitt pratar vi om bildnng och bildningsideal, om varför Sverige förlorade sin mecenatkultur, om varför en statlig kulturkanon är en dålig idé, och hur regeringen ska gå till väga för att öka näringslivets vilja att finansiera kultur. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Andréas Norléns poesiintresse blev känt för en bredare allmänhet 2019 när han filmades av en reporter från Hufvudstadsbladet i en hotellobby i Helsingfors då han reciterade samtliga 28 verser av Sven Dufva, ur diktsviten Fänrik Ståls sägner, av Johan Ludvig Runeberg.Men poesin har funnits med under hela hans politiska karriär. Redan som ung MUF-are i Östergötland kryddade han sina anföranden med dikter. Detta är något som han har fortsatt med i rollen som talman i Sveriges Riksdag.Förra året utmynnade detta intresse för svensk lyrik i en antologi – Talmannens guide till svensk poesi – som han sammanställt tillsammans med sin hustru och som givits ut på bokförlaget Max Ström.I veckans avsnitt samtalar vi om poesis betydelse, för individen, men också för ett land och ett samhälle, liksom hur man ska göra om man är ovan men vill börja läsa poesi. Vilken betydelse har litteratur i allmänhet och lyrik i synnerhet för bildningen, och hur ska man göra för att vända den pågående läskrisen? This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

William Sundman Sääf är vissångare och kompositör och lever sedan några år tillbaka på att sjunga Bellman för publik. I dagarna är han aktuell med sitt andra Bellmanalbum, Jag kan dig aldrig förglömma. Men hur är det att försöka leva som vissångare i Sverige 2025? Hur har musikbranschen förändrats? Hur många mejl behöver man skicka för att få en spelning och vilken betydelse har skivsläpp i dagens musikliv? Varför är det roligare att släppa en skiva på vinyl?William Sundman Sääf föredrar Dan Andersson framför Evert Taube, som han tycker är för käck, men att Sven-Bertil Taube var en bättre Bellmantolkare än Fred Åkerström. I veckans avsnitt får vi några smakprov från den nya skivan, och en helt egenskriven visa som tyvärr är kusligt aktuell.Läs mer om William Sundman Sääf på hans hemsida. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Parisa Liljestrand (M) är kulturminister sedan valet 2022. Dessförinnan var hon kommunstyrelsens ordförande i Vallentuna norr om Stockholm. Hon är utbildad lärare och är tjänstledig från jobbet som rektor.Redan andra dagen på nya jobbet landade frågan om Kungliga Operans renovering på hennes skrivbord, en surdeg sedan många mandatperioder tillbaka som nu har funnit sin lösning, bland annat tack vare privata donationer på 300 miljoner kronor.Parisa Liljestrand beskriver sin gärning som kulturminister som mer ideologiskt präglad än förra gången Moderaterna hade kulturministerposten. Hon har retat upp sina politiska motståndare genom att beskriva skattesänkningar som god kulturpolitik, ett uttalande som hon står fast vid.Hon vill öka den privata andelen finansiering av den del av kultursektorn som idag finansieras av det offentliga, för att hon menar att breddad finansiering ökar kulturens frihet och motståndskraft.Parisa Liljestrand står också upp för det kritiserade projektet att ta fram en statlig kulturkanon som hon menar är ett av flera vägar att öppna kulturarvet för dem som inte har med sig referensramarna hemifrån. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Statens Kulturråd inrättades 1974 och fördelar årligen två och en halv miljard skattekronor till kulturlivet genom olika former av stöd. Verksamheten utgår från de kulturpolitiska målen, som bland annat slår fast att “kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund”. Hur kan en statlig myndighet balansera politikens krav och förväntningar med ett mål om att kulturen ska vara utmanande och obunden?I rapporten Så fri är konsten från Myndigheten för kulturanalys 2021 konstaterades att mycket av den styrning som verksamma inom den offentligt finansierade kultursektorn upplevde inte kom från politiker utan inifrån kulturbyråkratin. Hur påverkade de slutsatserna arbetet på Kulturrådet?Kultursamverkansmodellen infördes 2011 och syftade till att öka den regionala nivåns inflytande över kulturpolitiken och fördelningen av de statliga medlen. Kritiker oroade sig för att modellen skulle leda till ökad byråkratisering. Hur blev det? Kajsa Ravin är generaldirektör för Statens Kulturråd sedan 2020 och har tidigare haft en rad tunga poster i den svensk kulturbyråkratin. Hon har varit kulturdirektör i Region Uppsala sedan år 2018. Tidigare var hon förvaltningschef för kultur och fritid i Gävle kommun och innan dess i Karlstads kommun. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Rådet till skydd för Stockholms skönhet instiftades 1919 efter en motion i stadsfullmäktige av redaktören Fredrik Ström. Rådet verkar som fristående rådgivande organ inom staden i frågor som gäller stadsutveckling.Henrik Nerlund är Skönhetsrådets sekrterare och kanslichef sedan tio år tillbaka. Han är också arkitekturhistoriker och arbetar på en avhandling om stadens struktur. Han menar att en stad i grund och botten är ett sätt att strukturera och distribuera ägande.I veckans avsnitt pratar vi om stadsutveckling, med fokus på just stadens struktur och de beslut som påverkat utvecklingen, från stormaktstiden och fram till våra dagar. Vilka var förutsättningarna när attraktiva stadsmiljöer som stenstaden och trädgårdsstaden? Hur var det möjligt att bygga nästan hela Stockholms innerstad inom loppet av tio år och vilka hinder föreligger för att kunna bygga motsvarande stadsmiljöer idag?Städer kan förstås som strukturer för distribution av ägande på en begränsad yta. Det menar arkitekturhistorikern Henrik Nerlund, som är sekreterare och kanslichef vid Rådet till skydd för Stockholms skönhet, mer känt som Stockholms skönhetsråd, eller kort och gott Skönhetsrådet. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

När Miljöpartiet efter valet 2014 klev in på kulturdepartementet var partiet ett oprövat kort i kulturpolitiken. Den kulturpolitiska resan med Alice Bah Kuhnke inleddes med turbulens och partiet anklagades för att vilja “förvandla kulturen till en ideologisk uppfostringsanstalt” (Karin Olsson i Expressen).Efter två mandatperioder på kulturdepartementet och två kulturministrar är Miljöpartiet en av de tunga spelarna i kulturpolitiken. Men vad vill de idag? Hur ser de på det påstådda kulturkriget? Vad vill de förutom att öka den statliga kulturbudgeten?Mats Berglund är kulturutskottets ordförande sedan företrädaren Amanda Lind upphöjdes till språkrör. Detta är hans andra vända i Riksdagen. Han är disputerad historiker från Stockholms universitet. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Det har talats om en kris för den klassiska konstmusiken. Allt färre barn vill spela instrument, och ännu färre vill spela klassiska orkesterinstrument. Samtidigt utbildas ett överskott av orkestermusiker vid landets högre musikutbildningar, så att arbetstillfällena inte räcker till. Samtidigt lockar orkestrarna en allt mer åldersstigen publik. Kommer det att ske ett generatiosskifte eller kommer intresset för orkestermusiken att försvinna med den nuvarande publiken?Noomi Hedlund är en mångsysslare i kulturlivet. Hon har varit VD för festpelen i Piteå, VD för Dalhallaoperan, VD för Musikaliska och för Blåsarsymfonikerna och är idag nationell projektledare för Swedish Wind Power, som arbetar för att främja blåsmusikens ställning i Sverige idag.Hon tycker att kulturlivet måste bli öppnare mot det omgivande samhället och bättre på att förklara sin relevans. Dessutom anser hon att det behövs större insyn i hur skattemedel används i kultursektorn, och att det är ett problem att mångakulturnstitutioner inte följer offentlighetsprincipen. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Eric Norin driver tillsammans med fästmön Elise Wiklund arkitektbyrån Tradition Arkitekter som ritar hus i stilar från före modernismens genombrott för mer än ett sekel sedan. Han menar att det finns en stor efterfrågan på nya byggnader i äldre stilar, men att väldigt lite av det som byggs möter denna efterfrågan. Endast på småhusmarknaden får slutkundernas efterfrågan genomslag i vad som faktiskt byggs.Erik är också en av grundarna till nätfolkrörelsen Arkitekturupproret, som sedan 2014 påverkat stadsbyggnadsdebatten med sin högljudda kritik av den samtida arkitekturen. Vad har förändrats sedan 2014 och har Arkitekturupproret gått för långt i sina utfall mot enskilda arkitekter?På senare år har det skett ett skifte i synen på stadsbyggnadsfrågorna, och i många kommuner har städers och byggnaders utformning blivit en brännande valfråga. Kanske går vi mot en mer efterfrågestyrd arkitektur i Sverige.Eric Norin, Foto: Tradition Arkitekter. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Det var i slutet av 80-talet som Wille Crafoord blev känd för en bredare allmänhet som en av medlemmarna i hip hop-gruppen Just D. Sedan dess har han etablerat sig som framgångsrik vissångare och belänats med Povel Ramels Karamellodiktstipendium för sin säregna blandning av rap, jazz och litterär visa. Han har också utbildat sig i traditionellt måleri och lever idag på att sälja sina tavlor.Men hans senaste projekt heter Tbaxtstan, uppkallat efter en Just D-låt, och syftar till att beskriva Stockholms historia i text, musik och bilder. I samband med Den Gyldene Fredens 300-årsjubileum häromåret släppte han både en bok och en skiva med 18-låtar. Målet med projektet är att det ska bli hundra Stockholmslåtar.Men vad är det som får någon att älska sin stad så mycket att han ger sig på ett dylikt projekt? Jag har besökt Wille Crafoord i hans hem på Mariaberget för att tala om musik, konst, stadsutveckling och Stockholms historia.OBS! Ursprungligen skulle avsnittet också ha innehållit smakprov på låtarna från Tbaxtstan-projektet, men av upphovsrättsliga skäl lät sig inte detta göra (trots att Wille Crafoord själv givit sitt tillstånd).Här kan man lyssna på alla låtar som hittills släppts på Spotify. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Rysslands anfallskrig mot Ukraina blev en väckarklockan för många inom kulturarvssektorn. Kulturarvet riskerar inte bara att drabbas indirekt av fallande bomber, utan utgör direkta måltavlor för den ryska krigsföringen. Sedan 2022 pågår ett febrilt arbete bland landets museer och andra organisationer som arbetar med att vårda det svenska kulturarvet med att säkra det i händelse av krig och kris. Men museisektorn står också inför andra utmaningar. Under det gångna året har rapporterats om hur Nationalmuseum har varit tvunget att dra ned på sina öppettider till följd av den höja hyran efter renoveringen av fastigheten, och på Naturhistoriska Riksmuseet har taget bokstavligen ramlat in till följd av utebliven renovering. Hur kunde det bli så här?Jag har träffat Gunnar Ardelius, som sedan 2022 är generalsekreterare för samarbetsorganisationen Sveriges Museer för att prata om de utmaningar som kulturarvssektorn har att hantera idag. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

David Thurfjell är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola och författare till flera böcker, varav den senaste En lockton i ödemarken: om människans förmåga att besjäla världen kom ut 2023.I boken Det gudlösa folket från 2015 undersökte Thurfjell påståendet om huruvida svenskarna är världens mest sekulariserade folk. Sedan dess har religionen fått en allt mer framskjuten roll i den svenska kultur- och samhällsdebatten. Betyder det att sekulariseringsprocessen avstannat och kanske rentav ersatts av ett postsekolärt tillstånd?Hur gick det till när Sverige sekulariserades? Vilken roll spelade den svenska kyrkan och går sekulariseringen att spåra till kyrkans egen lutherska teologi? Dessa och många andra frågor diskuterar jag med David Thurfjell i veckans avsnitt.Läs mer om David Thurfjell och hans böcker här: https://davidthurfjell.se/ This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Lawen Redar har varit kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna sedan 2018. Hon är uppvuxen i Vällingby och Sundbyberg och har varit socialdemokrat sedan tonåren. Hennes största kulturpolitiska förebild är Bengt Göransson, som var konsultativt statsråd med ansvar för kulturfrågorna 1982-1989 och utbildningsminister 1989-1991.Hon anser att det finns en målkonflikt mellan demokratin och individens rättigheter som socialdemokrater måste erkänna, och att en offentligt finansierad kultursektor motiveras av att kulturen är en del av nationsbygget.Men vad vill Socialdemokraterna i kulturpolitiken, förutom att skjuta till mer skattepengar? Var går de verkliga konfliktlinjerna i svensk kulturpolitik, och vilka beröringspunkter finns med Tidöregeringens kulturpolitik? This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Liberalerna är kanske det borgerliga parti som främst förknippats med kulturpolitik historiskt. Ändå har Liberalerna aldrig haft kulturministerposten. Jag träffade Robert Hannah för att reda ut vad som är en liberal kulturpolitik idag och hur kultur och bildning hänger ihop, och varför han anser att kampen mot antisemitism är den viktigaste kulturpolitiska frågan just nu. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Catarina Deremar (C) är relativt ny i kulturutskottethar och bakgrund från kommunpolitiken i Tierp, men har också ett förflutet som kock och restaurangchef. Centerpartiets ledord i kulturpolitiken har länge varit tillgänglighet, men vad vill de åstadkomma utöver detta? Vad innebär positionen som ett liberalt parti i ett vänsterblock för de kulturpolitiska ställningstagandena och vad hände egentligen under budgetdebatten, när det verkade som att C och KD fann varandra?Catarina Deremar (C) Foto: Centerpartiet This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Sverigedemokraterna är det parti som har lägst stöd bland verksamma i kultursektorn. Alexander Christiansson är Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson. Jag träffar honom på partiets riksdagskansli för att bena ut vad SD egentligen tycker i de kulturpolitiska sakfrågorna.Alexander Christiansson (SD). This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Vänsterpartiet lovar ständigt mest skattepengar till kulturlivet av alla partier men vad vill de i övrigt? Vilka målkonflikter ser de och hur ser de på den infekterade fråganom konstens frhet? Jag har begivit mig till Vänsterpartiets partikansli i gamla stan i Stockholm för att prata med Vasiliki Tsouplaki, som jag intervjuade när hon precis tillträtt som kulturpolitisk talesperson inför valet 2018. Numera är hon en av de kulturpolitiska veteranerna. Vad har förändrats på de sex år som gått, och vad är sig likt? This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Nike Örbrink är gruppledare för Kristdemokraterna i Stockholms stadshus oc tidigare ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. Hon har också ingått i den arbetsgrupp som tagit fram ett nytt kulturpolitisk program för Kristdemokraterna, vilket presenterades häromveckan. I programmet föreslås bland annat att stora statliga kulturinstitutioner skall omvandlas till stiftelser för att därmed göras oberoende av politiken, och att ett nytt KUL-avdrag skall införas, inom ramen för RUT-avdraget och omfatta kulturtjänster.Hur detta ska gå till och mycket mer pratar vi om när jag träffar Nike Örbrink på hennes kontor i Stockholms stadshus. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Erik Jersenius är kulturjournalist och tidigare kulturchef på Östgöta Correspondenten och kulturredaktör på Vestmanlands Läns Tidning. Efter årsskiftet tillträder han som kulturredaktör för Nyhetsmagasinet Fokus. Förra året slutade han på Corren under uppmärksammade former, sedan tidningen bestämt sig för att lägga ned sin kulturredaktion, endast två år efter att man aviserat att man skulle satsa på kulturjournalistiken.Vi träffas på en krog i Gamla Stan i Stockholm för att tala om kulturjournalistik: gör kultursidorna sitt jobb idag, och finns det verkligen någon lönsamhet för hårt pressade landsortstidningar i att satsa på kulturbevakning? Vem är egentligen målgruppen för kulturjournalistiken och varför har så många kulturintresserade slutat att läsa kultursidor? This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com