Historia.nu med Urban Lindstedt

Sommaren 1943 stod östfronten i ett kritiskt läge. Efter Stalingrad var det tyska fälttåget i Sovjetunionen hårt prövat, men ännu inte krossat. Adolf Hitler ville återta initiativet i ett avgörande slag vid Kursk i södra Ryssland som omfattade två miljoner man och nästan 6000 stridsvagnar.Operation Zitadelle blev historiens största planerade pansaroffensiv, där tiotusentals stridsvagnar, tusentals flygplan och miljoner soldater ställdes mot varandra i en strid som skulle avgöra kriget på östfronten. Trots tysk teknisk förmåga och initial framgång stelnade offensiven mot de sovjetiska försvarslinjerna. När dammet lagt sig hade Nazityskland förlorat sin sista realistiska chans till offensiv seger i öst.I denna teaser av avsnitt av Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern Anders Frankson. Anders Frankson har bland annat skrivit standardverket Slaget om Kursk : historiens största pansarslag (2002) tillsammans med Niklas Zetterling. Frankson är aktuell med Achtung panzer! Stalingrad och Charkov – två slag som förändrade andra världskriget. Vill du höra hela avsnittet blir du medlem på https://historianu.supercast.com/Slaget vid Kursk var inte bara ett nederlag i markstrid för Nazityskland – det var en strategisk kollaps. Efter juli 1943 skulle Tyskland aldrig mer kunna genomföra en större offensiv på östfronten. Initiativet låg nu hos Röda armén, som metodiskt började pressa tyskarna västerut – hela vägen till Berlin.Den 22 juni 1941 inledde Nazityskland invasionen av Sovjetunionen under kodnamnet Operation Barbarossa. Offensiven förde Wehrmacht djupt in på sovjetiskt territorium, men logistiska problem, det ryska vintervädret och hårt motstånd bromsade framryckningen. Slaget vid Stalingrad (augusti 1942–februari 1943) blev en katastrof för tyskarna och visade att kriget i öst inte längre kunde vinnas snabbt.Trots detta planerade Hitler en ny sommarsatsning år 1943. Målet var att slå ut den utbuktning i frontlinjen runt Kursk och därmed omringa stora delar av Röda armén. Operation Zitadelle var resultatet av en kompromiss mellan fältmarskalk Erich von Mansteins mer försiktiga strategi och Hitlers krav på ett kraftfullt offensivt genombrott. Idén var enkel: Armégrupp Nord skulle anfalla söderifrån och Armégrupp Syd norrifrån och därefter mötas öster om Kursk för att sluta en kniptång runt de sovjetiska styrkorna.Men beslutet att fördröja anfallet för att invänta leveranser av nya tyska vapen som Tiger- och Panther-stridsvagnar gav sovjeterna tid att bygga upp ett omfattande försvar i djupet med lager av minor, skyttegravar, flera motståndslinjer och stora reserver.Bildtext: Sovjetiska soldater från Voronezjfronten genomför en motoffensiv bakom T-34-stridsvagnar vid Prochorovka den 12 juli 1943, under slaget vid Kursk. Slaget vid Kursk är känt som ett av historiens största pansarslag och markerade en vändpunkt på östfronten under andra världskriget. Prochorovka blev särskilt beryktat för de intensiva striderna mellan sovjetiska och tyska pansarförband. Bild: Mil.ru Wikipedia / CC BY 4.0Musik: Red Army 25th Anniversary Song framförs av Röda arméns kör under ledning av A. V. Alexandrov. Sången är ett exempel på patriotisk sovjetisk musik under andra världskriget, där Röda arméns kör spelade en viktig roll i att höja moralen. Kompositören Alexandrov är även känd för att ha skrivit Sovjetunionens nationalsång. Skivan (katalognummer 3005-B, matrisnummer ST-103) spelades in i Sovjetunionen 1943 och digitaliserades av George Blood, L.P. Källhänvisning: Internet Archive, public domain – ingen känd upphovsrätt gäller. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världen var bara minuter från utplåning i november 1983. De sovjetiska ledarna fruktade att Natoövningen Able Archer 83 var förspelet till en kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Många historiker ser händelsen som en av de farligaste kärnvapenkriserna under kalla kriget – i en tid då misstänksamheten mellan blocken var närmast total.Efter ett årtionde av avspänning blev det kalla kriget allt hetare när Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979. Temperaturen steg ytterligare när Ronald Reagan blev president i USA och 1983 beskrev Sovjetunionen som ”ondskans imperium”.I avsnitt 127 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson, som har skrivit en rad historieböcker och nu arbetar på en bok om 1980-talet.Redan under andra världskriget var slitningarna mellan västmakterna och Sovjetunionen stora – trots alliansen mot Nazityskland. Efter krigsslutet blev brytningen total och det stod klart att världen delats in i ett västligt kapitalistiskt block och ett östligt kommunistiskt block. Kalla kriget var ett faktum.Kapprustningen med kärnvapen mellan väst och öst gjorde det möjligt att utplåna jorden flera gånger om. När den amerikanske presidenten Ronald Reagan dessutom lanserade tanken att det skulle kunna gå att skydda sig mot kärnvapen, skakade det den ömtåliga balansen i avskräckningen. Det blev inte bättre av att det åldrande sovjetiska ledarskapet bar på egna erfarenheter av Nazitysklands utrotningskrig i Sovjetunionen. De väntade sig ständigt det värsta från väst.Bild: Amerikanska M113-bandvagnar rullar genom Stockhausen i Hessen under Natoövningen REFORGER 1983, en del av USA:s snabba förstärkningsplaner för Västtyskland under kalla kriget. Foto: SSGT Jim Pearson. Public domain, via Wikimedia Commons.Musik: Darkness closing av Jon Purdey, Storyblocks Audio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 1975 lade invandrarministern Anna-Greta Leijon (S) fram regeringens linje för en ny invandrar- och minoritetspolitik. I stället för en politik där invandrarna skulle bli svenskar formulerades en vision där de nya svenskarna skulle få möjlighet utveckla sin egen kultur vid sidan om den svenska, som fick brett stöd i riksdagen.Femtio år senare är islam Sveriges näst största religion, och Sverigedemokraterna ett av landets största partier. Samtidigt har politiken rört sig mot en betydligt mer restriktiv migrations- och asyllinje, inte minst efter flyktingvågen 2015.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Simon Sorgenfrei – religionsvetare och föreståndare för IMS, Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet vid Södertörns högskola Han är aktuell med boken Öppna era hjärtan.Under flyktingkrisen 2015 tog Sverige emot många fler asylsökande än jämförbara europeiska länder; kommuner och myndigheter pressades hårt, och ord som ”systemkollaps” blev frekvanta. Året därpå infördes den tillfälliga lagen (2016:752) som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd och påverkade bland annat permanenta tillstånd och familjeåterförening; lagen förlängdes senare.I riksdagsvalet 2022 blev Sverigedemokraterna Sveriges näst största parti. Kort därefter tecknades Tidöavtalet mellan M, KD, L och SD, där migrations- och integrationspolitiken lyfts som centrala samarbetsområden och där man talar om ett ”paradigmskifte” – bland annat att Sverige ska lägga sig på EU-rättens miniminivå i asylpolitiken och minska det som kallas ”tilldragningsfaktorer”.Redan i mitten av 1960-talet fattades beslut om att frikyrkor och minoritetssamfund skulle kunna få statligt stöd för sin verksamhet. Under 1970-talet breddades stödtänkandet också till invandrarföreningar – exempelvis satsningar på hemspråk och hemlandskultur. Grundidén var jämlikhet i rättigheter: invandrade skulle ha samma möjligheter som etniska svenskar och själva kunna välja graden av kulturell anpassning.När arbetskraftsinvandringens epok klingade av fortsatte migrationen i nya former: anhöriginvandring och flyktingmottagande från bland annat Chile, Uganda, Iran/Irak och Libanon. Det förändrade både demografin och konfliktlinjerna i debatten.I slutet av 1970-talet växte också den organiserade invandringskritiken. Bevara Sverige Svenskt (BSS) spred flygblad om ”invasion” och nationell undergång. Det viktiga är att islam länge inte var huvudmålet: ”invandrare” klumpades ofta ihop i grova kategorier, och tidiga utpekanden gällde ofta andra grupper än muslimer. Men år 1989 blev en vändpunkt. Dels bidrog Rushdie-affären, där den brittiska författaren Salman Rushdie dömdes till döden av mullorna i Iran, till att polarisera synen på yttrandefrihet och religion i Europa. Dels fattade Sverige det restriktiva Luciabeslutet den 13 december 1989, där regeringen slog fast att mottagningssystemet nått ”gränsen för vad vi klarar av” och begränsade asylmöjligheterna till flyktingkonventionen och särskilt starka skyddsbehov.Efter kalla krigets slut bytte hotbilder ofta färg i västliga debatter: från ”den röda faran” till en föreställd ”grön fara”, där islam kopplades till geopolitik, migration och identitet. I Sverige tog Ny Demokrati plats i riksdagen 1991 med en hårdare, mer mediedriven invandringsretorik.Samtidigt kom tiotusentals bosnier – många muslimer – som flyktingar undan Balkankrigen. Här syns också en annan svensk reaktion: lokal solidaritet, föreningsliv och institutionsbygge. Sverige blev ett land där islam inte bara ”finns”, utan organiserar moskéer, studieförbund, begravningsplatser och vardagsreligion.Bild: Första morgonen efter ramadan samlas män i Botkyrkas turkiska islamiska kulturförenings moské i Fittja (Botkyrka) för storbön, fotograferat tidigt på morgonen den 14 november 2004. Foto: Anna Ulfstrand, CC BY, via Stockholms läns museum.Musik: Islamisk kallelse till bön, Pixabay, Creative Commons.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nazistledaren Heinrich Himmlers (1900–1945) intresse för germansk rasmystik gav honom ett särskilt engagemang för Sverige, där han trodde sig kunna finna ariernas ursprung. Inom SS finansierades arkeologiskt färgade expeditioner till Bohuslän – bland annat kring Tanums hällristningar – i syfte att “bevisa” en uråldrig germansk kulturgrund.Himmler var Reichsführer-SS och blev 1936 även chef för den tyska polisen (Chef der Deutschen Polizei). Säkerhetstjänsten SD (Sicherheitsdienst) leddes däremot operativt av Reinhard Heydrich, men Himmler stod över organisationen genom SS-maktapparaten och den samlade polis- och säkerhetsstrukturen.I denan repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Lennart Westberg, aktuell med boken Himmlers Sverige – Visioner och verklighet (Historiska Media).Som SS-chef var Himmler en av huvudarkitekterna bakom Förintelsen och den nazistiska terrorstaten. Under hans ledning växte SS explosionsartat och blev en politisk maktfaktor som gav honom stort handlingsutrymme. År 1933 var han med och etablerade koncentrationslägret Dachau, som kom att fungera som ett slags modell för lägersystemet.Redan 1935 initierade Himmler organisationen Ahnenerbe, vars uppgift var att med skenbart “vetenskapliga” metoder ta fram belägg för germanernas påstått ärofyllda förflutna och rasmässiga överlägsenhet. Forskning och propaganda flätades samman för att legitimera erövringskrig och avhumanisering av judar och andra grupper som nazisterna stämplade som mindervärdiga.I Himmlers föreställningsvärld utgjorde Sverige ett kärnland för den “germanska rasen”. Därför fick landet en roll i hans visioner om ett framtida storgermanskt maktblock i Nord- och Västeuropa. För att omsätta idéerna i praktik försökte SS bygga nätverk i Sverige. Enligt Westberg handlade det om påverkan, värvning och kontakter i miljöer som polis, läkarkår, jordbrukets intresseorganisationer och bland svenska frivilliga till Waffen-SS. Tanken var att krigsvana frivilliga skulle kunna bli lokala maktbärare i ett framtida “Storgermanien”.Himmler beordrade 1940 uppbyggnaden av ett nätverk av underrättelse- och säkerhetsfunktioner kopplade till Sipo/SD med syfte att samla information och påverka utvecklingen i Sverige – bland annat för att bevaka att landet inte närmade sig de allierade.Bild: Riksfürern för SS, Heinrich Himmler, besöker koncentrationslägret Dachhaus 1936, Bundesarchiv, Bild 152-11-12 / CC-BY-SA 3.0, Wikipedia, Public Domain.Musik: SS Machiert in Feindesland, SS kampsång under andra världskriget,Lyssna också på Sveriges balansakt mellan Sovjet och Nazityskland. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ellen Key (1849–1926) var en av sekelskiftets mest inflytelserika opinionsbildare, vars röst hördes långt utanför Sveriges gränser. När hon gav ut Barnets århundrade (1900) angrep hon den ”själamördande” skolan, den hårda disciplinen och krävde en uppfostran som tog barnets egenart på allvar. Tankar som idag präglar svensk skola och barnuppfostran.Men samma framtidstro som gjorde Key till en pedagogisk profet rymde också en mörkare baksida. I hennes vision om ”det nya seklet” fanns inte bara ett friare barn, utan också en idé om att mänskligheten kunde – och borde – förbättras biologiskt. Pedagogik och eugenik (rashygien/rasbiologi, som det ofta kallades i Sverige) kom hos Key att fungera som två sidor av samma modernitetsprojekt.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor emerita Ebba Witt-Brattström i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet om Ellen Key och hennes banbrytande syn på utbildning och barnuppfostran. Podden spelades in inför publik under Ellen Key-veckan i Ödeshögs kommun.Ellen Key växte upp i en miljö präglad av både privilegier och intellektuell frihet. Hon föddes på Sundsholms gård utanför Västervik och växte upp i en familj där politik och litteratur stod i centrum. Redan vid fyra års ålder lärde hon sig läsa, och herrgårdens omfattande bibliotek blev hennes främsta lärosäte. Där tillägnade hon sig kunskaper i flera språk och kom i kontakt med Europas stora tänkare.När familjen drabbades av ekonomiska bakslag omkring 1880 tvingades Key att söka sin egen försörjning. År 1878 startade hon och Anna Whitlock tillsammans Whitlockska samskolan, en progressiv institution där hon fick möjlighet att pröva och utveckla sina idéer om mer barncentrerad undervisning. Under dessa år i huvudstaden etablerade hon sig som en av de starkaste rösterna i tidens radikala kretsar, med särskilt engagemang i frågor om yttrandefrihet, kvinnors rättigheter och social rättvisa.Ellen Key var tidigt ute med att formulera en rättighetsliknande barnsyn. I en idealskola skulle barnaga och kroppsstraff höra till det förgångna: katekesläsning och aga skulle ”bannlysas” och ersättas av en konfessionslös och radikalt individualiserad undervisning – för både flickor och pojkar.Målet var större än att bara byta metod. Skolan skulle sluta producera en ”välartad, lydig massa” och i stället utveckla barns och ungdomars personligheter. Den tanken återkommer i Keys kritik av utbildningsinstitutionerna – från folkskola till universitet – som, enligt henne, riskerade att kväva individualitet, självverksamhet och lust att lära.Nyckeln var ofta hemmet. Key föreslog att små barn (cirka 5–7 år) i högre grad skulle fostras i hemmen, i små ”hemkurser” med 8–10 barn. Uppfostrarens främsta roll var att lämna barnet i fred så att intressen och drivkrafter kunde växa fram naturligt. Samtidigt var hon skeptisk mot vissa samtida barnomsorgsformer – som kindergarten – som hon menade riskerade att forma ”hjordmänniskor”. När den offentliga skolan väl tog vid skulle den vara en verklig samskola, med flickor och pojkar från alla samhällsklasser och med studieplaner som i stor utsträckning individualiserades.Ett typiskt drag hos Key är hur estetiken kopplas till moral och mognad. Skönhet – i hem, skola och vardag – var inte prydnad, utan ett medel för att utveckla människan. I hennes bildningsprojekt skulle människor ”föras till konsten” och konsten ”till folket”, eftersom skönheten ansågs kunna göra livet mer människovärdigt och samtidigt bidra till att bygga ett bättre samhälle.Bild: Författaren och pedagogen Ellen Key (1849–1926), taget 1910. Key var en inflytelserik debattör i samtidens frågor om bildning, kvinnors rättigheter och barnets ställning. Foto: Becker & Maass. Public Domain Mark (PDM), via Nordiska museet.Musik: Piano Outro med Humans Win, Storyblock AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Paret Christina och Carl Piper var runt sekelskiftet vid år 1700 ett av de mest omtalade paren inom den svenska eliten. De hade dåligt rykte. Deras närhet till kungamakten gjorde människor avundsjuka – en närhet som de tog bra betalt för när folk ville påverka kungen.Carl Piper var en duglig man i staten, men kom att betraktas som en uppkomling som utnyttjade de karriärmöjligheter det karolinska enväldet erbjöd. Han avancerade till friherre, greve och blev slutligen Karl XII:s närmaste man. Christina Piper tillhörde en förmögen borgarsläkt i Stockholm och äktenskapet var ett resonemangsäktenskap mellan rikt borgerskap och inflytelserik ämbetsmannaadelI den nymixade reprisen av avsnitt 99 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Svante Norrhem är docent i historia vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Christina och Carl Piper – En biografi.Carl Pipers hade sitt ursprung inom Stockholms borgerskap. Han gjorde sig snart känd som en kunnig man inom statsförvaltningen och blev år 1690 statssekreterare hos Karl XI. Sedan kungen insjuknat fick Carl Piper ta ännu större ansvar än tidigare och blev strax efter Karl XII:s myndighetsförklaring utnämnd till statsråd och kungligt råd.Christina Olofsson Törne var 17 år och Carl Piper 43 när de gifte sig år 1690. Carl Piper var brudens fars styvbror, och hon hade känt honom sedan barndomen. Christina tillhörde en förmögen borgarsläkt i Stockholm. Äktenskapet var ett resonemangsparti, en allians mellan pengar och adelskap, men de respekterade och värderade varandra högt. Åren 1706 och 1707, vid tiden för freden med August II av Sachsen, var Piper sannolikt en av Nordeuropas mäktigaste individer. Men drömmen slogs i kras vid nederlaget i Poltava, men kanske gjorde Carl sina största insatser som talesman för de svenska krigsfångarna. Peter den store hatade Carl och greven från Stockholms borgerskap kom att dö utblottad på den tidigare svenska borgen Nöteborg.När Carl Piper hamnade i rysk fångenskap efter slaget vid Poltava var parets politiska inflytande över. Istället kom Christina Piper bli en av sin tids driftigaste svenska företagare, ständigt på jakt efter nya godsegendomar och maktpositioner, ofta indragen i rättsprocesser och tvister. Om hon levt idag skulle vi ha refererat till henne som en lyckosam riskkapitalist. Från sin bas på skånegodset Krageholm investerade Christina i allt fler gods och bruk. Redan under kriget hade hon medvetet ökat familjens godsinnehav och från och med 1710 tog hon successivt över Andrarums alunbruk. Bruket hade etablerats redan på 1630-talet. Enbart de skånska gods hon förvärvade omfattade större yta än ett mindre tyskt furstendöme.Musik: Beethoven 9:e symfoni, Soundblock Audio Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.