#5 Kläderna gör mannen, fler uniformer åt folket och gillar Herren egentligen grillos?

Tetzaveh - kläderna gör mannen, fler uniformer åt folket och gillar Herren egentligen grillos? 2 Mosebok, kap. 27:20 - 30:10. Instruktionen för hur Herren ska dyrkas i det flyttbara templet går nu över på prästernas klädsel och attiraljer. Vi konstaterar att tjänsteklädsel bidrar till att man lämnar sitt jag och går in i den roll som kläderna manifesterar. Samtiden kan behöva mer sådant och fler små ceremonier i vardagen. Vidare ges det anvisningar om vilka offer som ska göras vid invigningen av offeraltaret. Men hur är det med alla dessa offer - gillar Herren lukten av grillat eller ger det Honom avsmak? Olika besked ges i olika delar av Bibeln… Vem är jag bakom uniformen? När vi drar på oss en yrkesroll eller en uniform, mördar vi då en del av vår personlighet för att kunna tjäna helheten — eller är det tvärtom först genom rollen som vi kan bli något större än oss själva? Kan en civilisation upprätthålla auktoritet utan symbolik? Vad händer med respekten för rättvisan, skolan eller staten när vi avskaffar de visuella koder som markerar ämbetet och istället kräver att alla ska vara ”privatpersoner” hela tiden? Är mjukisbyxan ett tecken på civilisatoriskt förfall? Om prästens kläder var till för ”ära och skönhet”, vad säger vår tids besatthet av extrem komfort och det informella om vår syn på det gemensamma rummet? Vad är vi beredda att låta dö för att något annat ska få leva? Allt byggande kräver offer — av tid, bekvämlighet eller resurser. Kan ett samhälle som bara fokuserar på individens rättigheter och omedelbar behovstillfredsställelse överhuvudtaget överleva på sikt? Vad offrar vi idag på den moderna bekvämlighetens altare? Vi ryser åt forntida offerritualer, men offrar vi i tysthet vår historia, vår bildning och våra barns framtid för att hålla konsumtionens hjul snurrande? Är ”den goda doften” av ett offer i själva verket doften av mänsklig hängivenhet? Handlar offerritualen egentligen om Guds behov, eller handlar den om människans behov av att göra en konkret och kännbar markering när hon vill närma sig det heliga? Vem håller elden vid liv när ingen ser på? I texten tänds den eviga lågan som aldrig får slockna. Vilka är de värderingar och institutioner i dagens Sverige som vi felaktigt tror brinner av sig själva, men som egentligen kräver daglig, rituell tillsyn för att inte mörkret ska ta över? Kan ett samhälle vara moraliskt om det är estetiskt fult? Finns det ett samband mellan de själlösa, funktionalistiska miljöer vi bygger och vår oförmåga att känna vördnad för något som är större än oss själva? Vad händer när inget längre är avskilt? Om inget är heligt och inga platser kräver att vi byter om eller ändrar beteende, förlorar vi då förmågan att orientera oss mellan det världsliga och det existentiella?