656 kilometer genom Amazonas: Lotten Collin, Amazonas

Utrikeskrönikan 16 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Amazonas, onsdag.Plötsligt ligger resterna av ett flygplan, mitt på väg 319, djupt inne i Amazonas. Det ryker fortfarande.”Aaaaah!”, säger min chaufför Gabriel. ”Det måste vara det där flygplanet som störtade förra veckan. Det kom från Bolivia med knark. Eller var det från Peru?”Brasilianska flygvapnet beordrade piloten att vända om via radio men han vägrade och landade i stället här, mitt på vägen. Piloten tände eld på planet och försvann sen in i djungeln.”Vem vet vad som hände med honom, och med knarket som han kanske hade ombord. Det ligger säkert därute nånstans”, säger Gabriel och pekar ut mot den tjocka djungeln som omringar oss.Vi har åkt runt 400 kilometer. Det var flera timmar sen vi senast passerade ett hus. Men en stund senare passerar vi en stor svartbränd lastbil. Den ryker också.”Aaaaah!”, säger Gabriel. ”Hans bromsar måste ha börjat brinna, det är ganska vanligt på de här dåliga vägarna.”Runt lastbilsvraket ligger tusentals små förpackningar med kondenserad mjölk. Jag övertalar Gabriel att inte ta med sig några hem. Vem vet hur många dagar de legat där i den starka solen?Så fortsätter det: Vi passerar en gammal rostig lada som nån övergett längs vägen och som blivit hem till apor. Vi ser fotavtryck från en jaguar. Vi hittar flera påsar med hundmat som nån långtradare tappat. Gabriel blir lycklig och proppar bakluckan full.När det börjar skymma och vi fortfarande inte passerat något hus börjar Gabriel prata om att sova i bilen. Jag känner mig tveksam. Men så. Ett ljus, långt borta i vägdammet. Det är Dona Maria och hennes man som driver ett litet gästhus, mitt ute i ingenstans. Hon berättar att lastbilschaufförer brukar ta med mjöl, toapapper, bensin och andra förnödenheter när de passerar, i utbyte mot en bit mat. Annars har Dona Maria och hennes man så att de klarar sig. Runt det lilla huset går grisar, kor och höns. På baksidan tronar en stor köksträdgård och fruktträd.När jag ätit upp min medhavda nödproviant – en stor grön avokado – skyndar sig Dona Maria att be mig om kärnan. Vem vet, säger hon, nästa gång ni passerar står här kanske ett stort avokadoträd.Lotten Collin, för P1-morgon, i [email protected]