#8. Sophie Nyman och Diana Uppman. Hur påverkar våra kollektiva minnen hur vi ser våra platser?

Hur vet vi, att det vi ser, är det vi ser? Det kan tyckas vara en enkel fråga, men svaret är vid eftertanke snårigt. Det verkar som, trots vår syn, att våra kollektiva minnen lägger sig och styr vad vi tror oss se. Vad har, exempelvis, flera hundra år av tro på att antikens skulpturer och palats, perfekt stoltserade i sin vita marmorhud, gjort med vårt sätt att se världen? Jo, vi har idealiserat det vita som det rena och det klara, det som upplyser oss människor. Vi har det i språket, i arkitekturen, i konsten, i tron. Den vita antiken formade renässansen, nyklassicism, nationalromantiken, Le Corbusier och modernism. Inte bara i dess byggnader och efterlämnade föremål, utan hur vi tänker och tolkar vår värld. Nu vet vi att de vita marmorstatyerna och byggnadsverken i själva verket var färgsprakande, men det går inte längre att färgsätta vårt vita kollektiva minne, för även det vita är numer ett kollektivt minne. Med denna öppning, inspirerad av professor och författaren Peter Cornells Vit marmor, dyker vi in i poddens tema.  I detta avsnitt möter Diana Uppman en riktigt van minnesresenär, Sophie Nyman. Hon är idag avdelningschef på den statliga museimyndigheten för Statens maritima och transporthistoriska museer. Vi har tidigare hittat henne i flera ledningsroller på Historiska museet och på Tekniska museet. Hennes myndighet, som omfattar Vasamuseet, Vrak, Järnvägsmuseet, Sjöhistoriska museet och Marinmuseet, fick nyligen utmärkelsen Sveriges modernaste myndighet. Med alla sin olika roller i bagaget har Sophie erfarenheter hur komplexa våra berättelser och minnen är och vad de betyder för oss människor. Sophie minns hur objekten och berättelsen förändrar karaktär med att en besökare olovligt kysser en vit marmorstaty med rött läppstift. Eller hur rum och byggnader utgör en scen för föremålens olika repertoarer. Tidsandan gör sig påmind i risker för historiebruk. Nationalism och gemensamma minnen kan raderas av dominant politik, katastrofer och krig. Diana ser plötsligt en trängsel av människor från 1100-talet fram till idag i Danderyds kyrka. Hur kunde hon se det utan dess fysiska närvaro? Följ med på en resa där våra minnen väver ihop tid, rum och upplevelser. Vi ser, det vi ser, men alla ser inte, det vi ser.  Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.