Boerkriget – När brittiska imperiet mötte moderna vapen

I oktober 1899 utmanade de två små boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det stora mäktiga brittiska imperiet. Det som på förhand föreföll vara avgjort blev en mycket mer utdragen och jämn kamp än vad någon hade kunnat föreställa sig.Britterna var påtagligt dåligt förberedda för att möta en motståndare med effektiva vapen och en kreativitet som det tog tre år för britterna att komma underfund med. När freden slutligen kom 1902 hade britterna mer än 200 000 man i Sydafrika och deras förluster kunde räknas till mer än 40 000 stupade och skadade.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Sydafrika i imperialismens tidevarv. Boerna som utvandrat från inte minst Holland till den brittiskdominerade kapkolonin skulle under 1800-talets första årtionden kolonisera områden norr om den brittiska kolonin och grunda två Boerrepubliker.Boerna hölls samman av viljan att få bestämma över sig själv, religiös tro och föreställningar om den vita rasens överlägsenhet över svarta människor. I kampen med naturen och inte minst zulunationen stärktes deras sammanhållning. Om det inte hade varit för den brittiska imperialismen och upptäckten av först diamantfyndigheter och senare guld hade boerrepublikerna nog fått vara ifred.I Kapkolonin arbetade brittiska imperialister som Cecil Rhodes för att annektera boerrepublikerna och få kontroll över diamantfyndigheterna och guldet. Boerna accepterade inte britterna som fullvärdiga medborgare. De ville till varje pris motarbeta brittiskt inflytande. Friktionerna och motsättningarna ledde 1881 till väpnade konfrontationer som boerna faktiskt vann. När saken återigen ställdes på sin spets 1899 förklarade boerna ledda av presidenten i Transvaal Paul Kruger krig och inledde anfall in på Kapkolonins territorium för att krossa den brittiska ställningen i Sydafrika.Inledningsvis kunde 30 000 boer framgångsrikt inleda belägring av brittiska städer: Kimberley, Ladysmith och Mafeking. Britterna satte direkt igång en styrkeuppbyggnad av trupper från Europa. Men de inledande försöken att snabbt krossa boerna och undsätta de belägrade städerna blev blodiga misslyckanden. En stridstaktik med täta formeringar på öppna ytor som knappast hade förändrats sedan Napoleonkrigen fick katastrofala konsekvenser. Britternas yrkesarmé led blodiga nederlag. Boerna var visserligen militärt dåligt utbildade, men vana att hantera vapen och goda ryttare. De rörliga boerkrigarna med sina högklassiga mausergevär och Kruppkanoner från Tyskland sköt bort britterna på avstånd innan de kunde utnyttja sin numerära överlägsenhet och effektivitet i närstrid.I slutänden kunde boerna trots allt inte vinna kriget. Britterna tryckte in hundratusentals soldater och lärde sig sakta att hantera boernas stridstaktik. De stora slätterna och järnvägslinjerna skyddades av blockhus och taggtråd. Civilbefolkningen stängdes in i koncentrationsläger. Snart var Boerrepublikerna ockuperade och belägringarna av de brittiska städerna hävda. Boerna övergick till gerillakrigföring, men det hela var en hopplös uppgift. 1902 kom freden och boerna fick acceptera brittisk överhöghet.En bra bok på engelska är Thomas Pakenhams The Boer War som ger en hel del nya infallsvinklar. Churchill har gett ut My Early life (finns översatta till svenska) i vilken han berättar om sina upplevelser under Boerkriget.Bild: Döda britter efter slaget vid Spion Kop år 1900. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.