Kathleen Hanna – Riot grrrl-rörelsens motvilliga postergirl

Det här är berättelsen om den hyllade och kritiserade feministen som formade Riot grrrl-rörelsen och krossade så många glastak inom punkscenen att bitar av himlen kunde lysa igenom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är en sen aprilkväll år 1993. På det lilla undergroundhaket Macondo i Los Angeles är stämningen hemtrevligt rörig.På golvet i lokalen sitter ungdomar och dricker öl, men när kvällens band börjar stämma instrumenten reser de sig.Det feministiska riot grrrl-bandet som snart ska spela kallar sig Bikini Kill och har på kort tid krossat så många glastak inom den mansdominerade punkscenen att bitar av himlen nu äntligen lyser igenom. Deras väg in i strålkastarljuset har dock inte varit smärtfri och det är främst bandets kompromisslösa frontperson som skurit sig på glasskärvorna. 24-åriga Kathleen Hanna justerar mikrofonstativet och spanar ut över folkmassan. Hon har på sig en gul kortärmad tröja och en svart pennkjol. Det korpsvarta håret är uppsatt i två tofsar med rosa rosetter.En bit in i konserten kliver Kathleen upp på trumpodiet och frågar publiken om de är redo? Hon ska visa dem något.– I’m gonna show you my cellulitis now, säger hon. Kathleen drar ner kjolen till fotknölarna, vänder röven mot publiken och klappar sig själv på skinkorna.– Look, this is real. You don’t see this on TV. You don’t see this on MTV.Medverkande: Elin Unnes, Emilia Henriksson och Agnes Henriksson.Programmet gjordes och programleds av Siri Hill hösten 2024Producent Joanna KorbutiakExekutiv producent Lars TruedssonSlutmix Fredrik NilssonP3 Musikdokumentär görs av Tredje Statsmakten Media.En viktig källa för dokumentären har varit Kathleen Hannas självbiografi Rebel Girl – my life as a feminist punk (2024).Ljudklippen i programmet kommer från dokumentärfilmen The Punk Singer (2013) av Sini Anderson, kortfilmen No alternative Girls (1994) av Tamra Davies, Much News (2001) samt Youtubekontona HORNSS (2018), Jenn Jitterbug (2017), bloodofbambi (2021), Jaimestrikesagain (2008) och hudvux (2024).