Knockad av OS-invigningen: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika 30 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Paris, tisdag.När jag promenerade hem genom avspärrningarnas Paris sent i fredags natt efter OS- invigningentog jag genvägen genom en tillfälligt bilfri biltunnel under Louvren. - Hmmm, om detta vore en film, kom jag på mig själv med att tänka, där jag traskade ensam på asfalten vore detta det perfekta stället att skjuta huvudrollsinnehavaren. Sådana tankar brukar få huvudrollsinnehavaren i min film att bli rädd... Men hon blev inte det. Hon tänkte – ja men då skulle hon i alla fall dö med en underbar känsla inombords.   Tänk att mitt sista stora event att bevaka innan jag avslutar min fyra år som Sydeuropakorrespondent skulle inbegripa att få se Celine Dion sjunga Edit Piafs L'hymn à l'amour ifrån Eiffeltornet så att det hördes över hela Paris. Och så den magiskt vackra luftballongen på detdär elden ska vila. Det var något med denna invigningsceremoni som golvade mig. Fullständigt. Jag förstår inte riktigt varför – erkänner jag. Men det har varit en mycket hård och splittrande politisk vår. Fransmännen har bråkat så mycket om vad som är det äkta riktiga Frankrike att de liksom skymt sig själva. Vad är det för land egentligen?  Mer än ett där man älskar debatt och konflikt?  Och det är absolut markörer för fransk kultur, men det finns ju något djupare också. Två val senare är vi inte mycket klokare. Landet saknar tydlig vinnare, och har hamnat än djupare i sin identitetskris, med tre politiska grupper som bråkar om vad Frankrike var, är och behöver räddas ifrån? Och ingen ny regering är i sikte.   Det är här som OS - invigningen gör entré. Och påminner alla - på ett mycket elegant och professionellt sätt- vad Frankrike är nu igen. Det är paralympier. Det är hundraåringar. Det är Zinedine Zidane, Marie José Pérec och Teddy Riner. Det är den första ballongfärden för över tvåhundra år sedan. Det är världsledande design och lyxmärken.   Det är drottningar, giljotiner och revolutionärer, blod och eld och en utbuad Emmanuel Macron. Det är cancan och plymer,Dionysos mitt i sista måltiden och dragqueens. Det är flödande kreativitet, högt i tak, galna idéer och risktagande.   Det är vulgärt och finstämt.Frankrike är nationalsången sjungen av franska mezzosopranen Axelle Saint-Cirel,med rötter i Guadeloupepå taket till Grand Palais, i en hautecouture-klänning som en del av den franska flaggan Trikoloren som en modern version av Mariannesymbolen för Frankrike och friheten.Det var så skönt med en hälsning från någon med ett annat syfte än att skuldbelägga fiender. Och som bara reservationslöst hyllade hela Frankrike – ALLA inkluderat.  Se så starka vi är – tillsammans. Så lyckades den konstnärliga ledaren Thomas Jolly och hans briljanta gäng blåsa livslust i alla fall i mig. Tack Thomas, för att du påminde om varför man bara måste älska Frankrike! Marie Nilsson Boij, [email protected]