Lilly blev övergiven och lämnades på barnhem

När Lillys pappa träffade en ny kvinna kastade han ut Lilly och hennes mamma. De försökte klara sig men situationen blev ohållbar och till slut hamnade Lilly på barnhem. Adoptioner blev möjliga först 1918. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Lilly föddes 1907 i byn Rösta i Sollefteå. Hennes föräldrar var gifta och utifrån sett såg nog den lilla familjen ut att leva ett högst normalt familjeliv. Men under ytan var det allt annat än bra. Lilly var bara 7 år när hennes pappa kastade ut henne och mamma Helena Johanna och lämnade dem att klara sig bäst de kunde. - När situationen blev ohållbar gick de hem igen men Helena fick bara stanna ett kortare tag och pappan ordnade så att Lilly kom till barnhemmet i Rösta, berättar Lillian Raab som är dotterdotter till Lilly och som släktforskat länge om familjens öde. Lilly var bara 15 år när hon lämnade barnhemmet och förväntades då klara sig själv. När Lilly var 20 år blev hon gravid och kände sig tvungen att adoptera bort flickan som hon döpte till Eivor eller "ej vår". Även nästa flicka, Solveig, adopterades bort. Adoptioner blev inte möjliga att genomföra förrän 1918, då en ny lag kom till. Vid den här tiden fanns det många fattiga barn som inte fick den omsorg de behövde, och adoptioner skulle vara ett sätt att råda bot på det. Cecilia Lindgren forskar om barns villkor vid Linköpings universitet, och har studerat adoptioner. När lagstiftningen var ny hade man så kallade svaga adoptioner, vilket innebar att barnet kunde ärva sina adoptivföräldrar men inte föräldrarnas släktingar, och att adoptionen kunde upphävas om adoptivföräldrarna inte skötta sina åtaganden på ett bra sätt. I början såg man det också som en självklarhet att barnet skulle ha fortsatt koppling till sin biologiska familj. Med tiden ändrade sig dock synen på adoptioner. På 1950-talet tyckte man att det viktiga var den nya familjen, och ville att alla band med den biologiska familjen skulle klippas. På så sätt skulle en ny ”riktig” familj kunna bildas. Vid den här tiden hade också inställningen till de adopterade barnen ändrats, nu menade man att de kunde vara ett potentiellt problem. Därför infördes en regel som sa att om det inom fem år efter adoptionen upptäcktes att barnen haft en medfödd skada eller liknande, så kunde adoptionen hävas. De allra flesta adoptioner har lämnat efter sig utlåtanden både om de biologiska och adoptionsföräldrarna, och för adoptioner som genomfördes före 1950 kan det finnas utlåtanden att hämta i arkiven. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]