Min frisör uppfinner tider som inte finns: Lubna El-Shanti, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Stockholm, måndag. Det sista jag gjorde innan jag satte mig på nattåget från Kiev till Polen var att klippa mig. Eller, det är inte riktigt sant.Min frisör, Jana, uppfinner tider som inte finns.Det har hänt att jag undrat om hon har tid klockan nio på kvällen. ”Absolut”, säger hon och så möts vi utanför hennes salong. Att hon har åkt in till stan bara för att jag har fått för mig att klockan åtta är en bra tid för ett frisörbesök, säger hon inget om.Och så sätter jag mig där i stolen i källarlokalen, bara jag och hon. ”Vi kan testa lite mörkare den här gången”, föreslår Jana och jag nickar.Gråa hår får väl alla förr eller senare, på somliga är det vackert och ger karaktär, men på mig ser de ut som spretiga antenner, en ständig påminnelse om att tiden hinner ifatt mig till slut.Men det var inte det här jag ville berätta om, utan om Jana som varsamt tvättar mitt hår, delar upp det i slingor, lägger på hårfärg, noggrant, samtidigt som vi pratar om lite ditt och datt.Om hur hon en gång jobbade på salong, innan hon startade eget, och hur en kollega till henne hade en slug strategi mot nya kunder.Varje gång en ny kund satte sig i frisörstolen sa hon, ”men herregud, var har du klippt dig? Vad har de gjort med ditt hår? Det är ju ojämnt! Låt mig få ordna det här!”Jag skrattar när Jana berättar, för just det där har jag själv hört i en frisörstol, väldigt få gånger men det har hänt, ”hjälp, har de klippt dig med en kökssax?” och så den där huvudskakningen som får en att vilja sjunka djupare ner i stolen eller helst av allt bara försvinna.Kanske var det sant, kanske var det bara ett trick, jag vet inte, men det sätter sig i magen, känslan av att man misslyckats, att man inte vet bättre, att man slarvat när man valt frisör och dessutom inte märkt det själv.Men Jana kommenterar inte, tvingar inte på mig några mirakelprodukter. Hon säger inte att jag måste klippa mig varannan månad, utan ger bara enkla vardagstips medan hon kammar ut håret: Det är som det är, man har det hår man har, säger hon.Och jag sitter där och försöker försonas med tanken på att jag numera inte bara går till frisören för att klippa mig utan även för att kamouflera bort det gråa. En dag kanske jag även försonas med att låta det bara vara men dit har jag ännu inte kommit.  Hon blåser ut håret och jag möter hennes leende i spegeln.Jag tackar, hon nickar och jag skyndar iväg till mitt tåg.Lubna El-Shanti, [email protected]