Musiken blir en bro mellan kropp och själ

I serien "Musik och kropp" möter Birgitta Tollan människor som på olika sätt har en relation till musik och kropp. I första programmet: författaren Elisabeth Åsbrink Jakobsen och journalisten Martin Schibbye. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Vi möter Elisabeth Åsbrink Jakobsen i Köpenhamn. Hon har fått Ryszard Kapuściński Award, Dansk-svenska kulturfondens kulturpris och svenska Augustpriset för sin bok "Och i Wienerwald står träden kvar". Elisabeth Åsbrink Jakobsen har även skrivit böckerna "Smärtpunkten" och "Bläck" samt teaterpjäserna "Räls", "Dr Alzheimer" och "Pojken och Det Sjungande Trädet". Hon är fast anställd på Sveriges Television, där hon arbetar som redaktör med granskande journalistik på Uppdrag Granskning. Hon skriver regelbundet krönikor i Dagens Nyheter. För några år sedan blev Elisabeth Åsbrink Jakobsen allvarligt sjuk och tillbringade sex veckor på sjukhus. Cecilia Bartolis sång i 'Selve amiche' gav lindring till hennes svårt sjuka kropp. Upplevelsen av att ha varit så nära döden blev avgörande för Elisabeth Åsbrink Jakobsens beslut att börja skriva. Nina Simones röst och ord ledsagar henne då. I sina böcker och artiklar arbetar Elisabeth Åsbrink Jakobsen ofta med minnet som arbetsmaterial – vår samtids minne, Europas minne och med sina egna kroppsminnen. Hon minns hur hon som fyraåring sitter under sin fars piano i ”ett regn av Bach”. Goldbergvariationerna spelade av Glenn Gould, en grekisk bouzouki-orkester och Beethovens sjunde symfoni, med Berlinfilharmonikerna och Herbert von Karajan, blir för Elisabeth Åsbrink Jakobsen en bro mellan kropp och själ. Martin Schibbye tar emot oss i hemmet i Farsta utanför Stockholm. För sina utrikesreportage i främst Syd- och Sydostasien fick han Publicistklubbens pris till Anna Politkovskajas minne. Med fotografen Johan Persson tillbringade han 438 dagar (deras boktitel) i det ökända Kalityfängelset i Etiopien. Den första tiden satt Martin Schibbye isolerad i en minimal cell. – Frånvaron av musik förvärrar ensamheten. Jag går snabbt ner mig i mörka tankar. Kanske är jag skyldig. Kanske blir jag kvar här hela livet. Jag tänker i cellen att min mormor hade klarat det här bättre. Utantill kan hon psalmer, dikter och sånger – en kulturskatt hon alltid bär med sig och kan hämta kraft ur.  Det är olidligt att lyssna till den nationalistiska propagandamusiken som fängelseledningen kör ut dygnet runt på maxvolym. Men det är underbart att få in en mp3-spelare fylld med musik hemifrån. Thåström sjunger 'We are the Soldiers of the Human Race' och även Laleh, Broder Daniel, Nick Cave och Club 8 blir musikaliska livlinor. När Martin Schibbye lyssnar på kärleksballaden 'Love in December' bryts de psykiska försvaren ner och gråten väller fram i längtan efter hustrun Linnea.