När polismannen är en kvinna

- Jag är ganska mörkrädd och gillar inte blod. När jag säger det och folk vet att jag är polis tycker de att det verkar konstigt. Så det är kanske en fördom att man skulle vara extra modig eller tuff för att man är polis. Johanna Andrén möter mig i polishusets entré i Uppsala. Hon är 30 år, polisinspektör och jobbar på krimjouren, kriminaljouren. Här har hon landat efter jobb som ordningspolis och på Säpo, Säkerhetspolisen, bland annat. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Vi möter också Ella Andersson som var en av de allra första kvinnorna vid Uppsalapolisen när hon började 1949. Alltmer kom hon att jobba med grövre våldsbrott och att utreda kvinnomisshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. – Man kunde få glåpord kastade efter sig, att man jobbade med ”snusket”, berättar hon.  Kerstin Pohjanen är 65 år. Hon är en av min pappas många förstakusiner och kommer från en by i Tornedalen, några mil söder om Pajala. Knappt 20 år fyllda bestämde hon sig för att bli polis. När hon började jobba, var det med en manlig kollega. – Allmänheten tilltalade alltid mannen, aldrig med mig, första tiden. Tills min kollega fick säga till att Kerstin kan lika mycket som jag. Jag har jobbat mycket med kriminaljournalistik och har blivit nyfiken på hur det är att vara en tjej i kåren. I dag är vart fjärde polis en kvinna, för tio år sen var de vart femte. Är man bara en i gänget? Eller får man kämpa sig fram som poliskvinna bland polismännen? Möt Johanna, Kerstin och Ella, tre generationer kriminalpoliser.