Obemannade missiler (Drönare 2)

Inget krig i världshistorien drev teknikutvecklingen så hårt framåt som andra världskriget. Under mellankrigstiden var flygtekniken fortfarande i sin linda, radiokommunikationen outvecklad och radar fanns ännu inte. ”Drönare” var ännu endast en idé bland många andra. Under början av mellankrigstiden gjordes enskilda försök att fjärrstyra luftfarkoster i USA, England och i Tyskland, men de var inte särskilt framgångsrika. Vid krigsslutet 1945 var situationen en helt annan. I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om drönarteknikens utveckling under mellankrigstiden fram till andra världskrigets slut. Katalysatorn för utvecklingen låg framförallt i andra världskrigets industriella storskalighet. De enorma mängder av flygplan och luftvärnskanoner som användes i andra världskrigets luftoperationer tvingade fram nya lösningar och nya system för varje år som gick. Utvecklingen var också helt nödvändig för att hålla jämna steg i kampen mellan medel och motmedel. Nöden är alltings moder. Klimax nåddes med de tyska V1-bomberna – en slags flygande bomb med jetmotor. Under de sista krigsåren producerade Nazityskland ca 30 000 av dessa, varav de flesta skickades mot England. Även om V1-programmet skulle misslyckas satte den nazityska drönartekniken standarden för de kommande decennierna. Den stora mängden V1-bomber tvingade också fram effektivare försvarsmedel, såsom zonrör till luftvärnsgranater, jetplan och automatiserade luftvärnssystem – innovationer som fortfarande idag dominerar slagfälten. Klippare: Emanuel Lehtonen