Om att skriva sin sista utrikeskrönika: Samuel Larsson, avgående utrikeskorrespondent

Utrikeskrönika 26 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Skåne måndag,Det har blivit dags att säga farväl. Efter åtta år som radions korrespondent både nära och långt borta så är det nu tid att göra något helt annat. Om ett par veckor packar jag undan min mikrofon, pillar av det lilla Ekot-klistermärket på datorn och lägger av med journalistiken.Så jag lever i ett slags skiftestid, där nästan allt jag gör, görs för sista gången - som att skriva den här allra sista utrikeskrönikan till P1 morgon, till exempel.Jag gör en sökning i arkivet och räknar. På åtta år har det blivit 73 utrikeskrönikor. Från Sydafrika till Grönland. Danmark, Polen, Kenya. Slovakien, Göteborg och Sudan. Bland annat. Den allra första handlade om mötet med offren för avgrundsdjup ondska i östra Kongo. Och sen dess har det ibland varit allvar, ibland rätt tramsigt. Om outtalbara danska städer, om vådan av att lita på Google maps i Swaziland, om att det alltid regnar när jag är i Polen. Om politiska vildar, arktiska isberg och moçambikiska präster. Om gubben som sålde dubbdäck i tropikerna, om danska nyord, brutala journalistmord och om människoöden i kris efter kris. Också ett evigt tjatande märker jag nu, om mitt favoritland Etiopien. Men också hur jag nästan hamnade i den danska TV-serien Borgen, om när Gandalf kom till Warszawa och om vilka länder som egentligen är världens rundaste. En del krönikor har väckt känslor, som den om hur svårt det är i ett nytt land att hänge sig åt sin egen integration. Eller den om spänningsfältet mellan yttrandefrihet och respekt för det folk håller heligt. Också har vi min egen favorit, om mötet med de lekande glada barnen i den moçambikiska by där död och katastrof just slagit till.Ja, alltså en och annan krönika blev ändå rätt bra tänker jag nu när jag bläddrar, läser och minns. Annat var mer normalbegåvat. Några faktiskt inte alls bra.En krönika, säger dom som vet, är personligt hållen och berättar om det stora med hjälp av det lilla vardagliga. Får gärna vara fyndig eller berörande och ska helst mynna ut i en spaning eller analys.Visst, allt det där är säkert sant, men jag skulle snarare beskriva en utrikeskrönika i P1 morgon som en slags ventil. En möjlighet för korren att berätta om det svåra, det absurda och det knasiga. Om de egna misstagen, aha-upplevelserna, tvivlen och sidospåren. Allt det där som den sakliga nyhetsrapporteringen inte alltid rymmer, men som alla korrespondenter samlar på sig och som definitivt kan bidra till en mer begriplig värld.Att 73 gånger har fått filtrera världen genom sin egen skalle rakt ut i ett av Sveriges största radioprogram har varit ett privilegium. Jag har gjort mitt bästa, och haft fantastiskt roligt. Så nu säger jag för sista gången ett djupt och varmt tack för att du har lyssnat!Samuel Larsson, avgående [email protected]