Om de dåliga EU-förlorarna Jimmie och Macron, den usla EU-journalistiken, Gür efterlyser Sverige och det gör han rätt i och så lever vi i Rick Rubins kreativa klyshor och vill bli förstådda av grottmänniskor.

Och vi bara fortsätter … Johan ska på konferens med Kurt. Har vi fått nog av journalister som chefer? Lena Andersson får kalla handen och Handels rektor Lars Strannegård varma famnen. Vissa är aktuella för alla jobb. Thomas Gür sätter sitt vassa finger på att det faktiskt måste finnas något slags gemenskap för att det ska bli ett samhälle. Lite reklam för att ni ska prenumerera på oss, så att ni slipper reklam. Hamas tycker att det är toppen med alla döda, eftersom det försätter Israel i en taskig sits. Wall Street Journal har Hamasledningens mejl. Vi börjar tala lite om vår vistelse på hotell Alhambra Palace, men fransar snart ut i hotell i allmänhet och boken som Johan hela tiden tjatar om att han ska skriva. Vi minns våra vistelser på Soho House, särskilt på South beach i Miami, där en bartender knackade på varje eftermiddag och blandade en drink. Som hos mormor? Kanske om din mormor hette Vanderbildt, eller Onassis. Susanna läser Rick Rubin och gillar det, trots alla klyschor. Grejen med klyschor är ju att de ofta är sanna, om än slitna. Rubin ser för övrigt ut precis som Fröding på sjukbädden. Hur påverkas vi egentligen av att leva i fantasivärldar hela tiden? Jamen, är det så nytt, undrar Susanna, och börjar tala om grottmänniskor. Sådana som hennes morbror, Lage Lindell, ville måla för. Vi är rörande överens om att folk inte har en aning om vad de vill ha. det borde även tidningar lära sig. Och så det eländiga EU-valet och särskilt dess dåliga förlorare: Jimmie, förstås, men också den auktoritära liberalen Macron. Det börjar bli dags att skriva hans historia. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.