Om politiska domar som ger klimataktivister frikort, The Cure, det eviga tjatet om plastpåsen, men tystnaden om sjukvården, På spåret-terapi samt förstås det amerikanska valet som gör alla tokiga.

Det är jobbigt att se på film när man blivit så gammal att alla liknar någon annan. Så snart en skådis visar sig börjar man fundera på vilken bekant han eller hon liknar. Det är ett evinnerligt tjat om skatten på plastpåsar som tas bort. Hur intressant är det egentligen? Och så På Spåret, förstås, som pågått i trettio år, verkar det som. Nu görs allvarliga intervjuer med tidigare deltagare om hur de upplever sin erfarenhet. Amerikanska valet gör folk galna. Ingen sida klarar längre av att göra en rimlig, kall analys, utan förutsätter att all information de ogillar är manipulerad eller falsk. Amerikansk politik är fortfarande intressant, men snart är den bara uthärdlig utan amerikanerna. Hugo Rehnberg har nog rätt: livet kommer att fortsätta. Erik Hörstadius skriver i samma anda. Det är enastående nedslående att det vanligaste sättet att beskriva sig bland unga är "träningsmänniska". Särskilt som de tränar och är besatta av vad de äter och sedan ändå — eller snarare just därför — får ångest och psykiska besvär. Kunde de inte ha ångest av att inte ha läst Dante istället? The Cures nya skiva blir hyllad: kul när ett band kan göra comeback som sig själv, och låta som sig själv, utan att vara nostalgisk. Det är underbart att Stig Strömholm fortfarande skriver Under streckjet i SvD, den här gången om kravatten. Vad ska vi ta oss till när han slutar? Och så slår vi ett slag för klassuppsättningar av kulvapen, avskaffandet av nämndemannasystemet, som just lett till ett politiskt motiverat frikännande av klimataktivisten Magnuz Engardt, att det någon gång blir ordning på den svenska vården och mindre snack om vädret. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.