Resan och döden i ny bilderbok

"Ge dig av om du måste. Bli något annat ett tag, vi ses igen det lovar jag." Resan och döden är teman i bilderboken den nya bilderboken "Farväl" av Anders Holmer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Titel: Farväl Av: Anders Holmer "Att dö är att resa en smula", så sa en bevandrad vän med brunbrända tår i nötta sandaler till mig i min ungdom. Jag tyckte det var väldigt tjusigt sagt och skrev ned det i min lilla viktiga anteckningsbok. Fast nu såhär i efterhand undrar jag om det inte var tvärtom, att han, nyhemkommen från Malaisya vilket var mycket långt bort 1990, sa "att resa är att dö en smula" På nåt sätt rimligare även om bägge kylskåpsmagnetscitaten kanske framstår som lite mindre snajdiga idag. Men så ändrade jag mig lite igen här och tänker att "när andra ska dö är att resa en smula" är en bra mening. Och också temat i bilderboken eller kanske snarare den renodlade konstboken "Farväl" av Anders Holmer. Den har så lite text att hela står på baksidan "Ge dig av om du måste. Bli något annat ett tag, vi ses igen det lovar jag" Sen är Farväl bara bild. I tätt, lätt, mätt akavrell, i grundfärgerna växtlighetsgrönt, lejongult och svart. Och en enda rödrandig klänning. Den sitter på en mamma vad det verkar. Med kalt huvud och en droppställning fäst i armen. Ränderna böljar lite som ådror över kroppen. Hon sitter i ett hem. Där finns en katt,och en mormor som vattnar och vattnar det som växer. Ett barnrum och ett barn. Allt är stort, elegant en lägenhet som ett luftslott i en byggnadsställning. Men där går inte att vara. Inte med en mamma i blodådersklänning utan hår så Farväl ger barnet ett björnhuvud och skickar ut hen i världen…. Själva avfärdsuppslaget består av undersidan av de väldigaste fraktfartyg man kan tänka sig, Suezkanalblockerande gigantisk men jag tror det flyger. Och här arbetar de allra tunnaste, tunnaste håren på penslarna, föser fram en pytteliten gestalt, som trippar längst en knappsnålstunn landgång bakom sin punktlilla katt man är inte så stor och kaxig när man ska ge sig iväg då och bli nån annan i en farkost stor som en katedral. Grön som en planta. Grå som askan. Perspektiven bekräftas mycket ordentligt också av en spindeltunn liten cykel, parkerad vid en ögonfranstunn stege någonstans vid en bebislillfingernaglliten dörr i skrovet. Ja sen bläddrar man sig vidare. Det djungelgröna som är mormor och jordklotet är med överallt, i alla bilder sedan. Och världen är stor. Ett tivoli, en grotta, ett kompetent labratorium, en djungel med blöta röda köttblommor ibland och understundom ett diktatorspalats vaktad av otrevliga rävar. Här och där vibrerar de där tunna strecken i bakgrunden, ett magert tåg på en fiskbenssmal bro en ilsmal slang till en droppflaska. Farväl slutar som en saga ska. Någon återvänder hem. Förändrad under björnhuvdet. Har med sig nåt från världen till kalhavudsmamman. Mormor? Hon vattnar Det fina med den här boken är att efter resan vill man bara äta vattenfärg. Stora torra flagor av grönt små små salta prickar av svart. Det är ändå fint betyg.