Sören Brunes i Blekinge år 2002.

Idag den 9 maj 2016 nåddes vi av beskedet att den berömde scenografen Sören Brunes har avlidit. I november 2002 var han på besök i Ronneby, inbjuden av Teaterfixarna, och berättade om sitt arbete från 1960-talet och framåt. Här är hela intervjun och en del av det samtal som han höll med teaterintresserade. Så här skrev jag då: Att höra Sören Brunes berätta, det är att få 40 års svensk teaterhistoria serverad ur scenografens perspektiv. Det är imponerande vad denne man varit med om, från läroåren på den lilla men ryktbara Pistolteatern, via Fria Proteatern, massor med scenografier på Dramaten och Stockholms stadsteater och fram till nutidens Norénuppsättningar. Den trappa han nyss talade om, den skapade han till Dramatens uppsättning av Eugene O’Neills pjäs, Lång dags färd mot natt där Keve Hjelm och Margareta Krook hade huvudrollerna. Sören Brunes är alltså scenograf, det vill säga den som tänker ut det rum på scenen som skådespelarna sedan ska röra sig i. Det innebär att han sätter sig in i pjäsen som en av dom första efter regissören.Sören Brunes föreläsning i Ronneby var en av tre i hela landet. Som publik kände man sig verkligen privilegierad, inte minst därför att denne scenograf utgår ifrån att man själv är både kunnig och intresserad av teater. Teaterfixarna i Ronneby ska ha stort beröm för att dom dels uppmärksammar en intressant del av teaterupplevelsen, dels har lyckats engagera en av Sveriges förnämsta konstnärer inom sitt gebit. Den enda svagheten är möjligen att vi i Blekinge har haft få möjligheter att se Sören Brunes scenografier om vi inte besökt Stockholm. Han kunde bara erinra sig en turnerande pjäs som han gjort scenografi till och som visats i Blekinge, närmare bestämt Karlskrona. Men å andra sidan har han gjort scenrum till uppsättningar som blivit klassiker, det kunde vi konstatera som fick se bilder och skisser från hans arbete från 1960-talet och framåt. Scenografen Sören Brunes berättade roligt och engagerat om sitt arbete. Han avslöjade en del yrkestrix, hur han bär sig åt när regissören kommer med en pjäs som ska sättas upp och vill ha en scenografi. Han berättade också om sådant som inte fick så bra recensioner. Ni minns kanske Dagens Nyheters recensent Bengt Jahnzon, det var honom Ingmar Bergman slog på käften efter en särskilt elak formulering. I en recension av en pjäs där Sören Brunes gjort scenografin skrev Bengt Jahnzon lakoniskt ”dekoren var helt överflödig”. I andra recensioner nämns scenografin ibland inte alls.