Una carta importa tanto (71)

Empecé a trabajar cuando tenía 15 años. Entonces no era difícil encontrar trabajo. Las industrias en Suecia gritaban para tener mano de obra. Tomé mi bicimoto y me fuí a una fábrica de masa de papel. Allí fui a la oficina donde empleaban a gente. Hablé con el jefe y él me dijo: ”Vayate a las talleres, habla con Sixten Jonsson, él va a decirte que hacer”. Y así fuí empleado. Mi primer trabajo estaba duro y aburrido. Tenía que estar en una torre de hierro con una lijadora pesada puliendo las soldaduras en las paredes de la torre. Caramba que trabajo. Día tras día. Y para un palillo como yo mis abrazos estaban de cemento cuando llegaba a casa. Después de esto afilaba tubos con una lijadora tan pesada como la otra. Pero entonces podia por lo menos estar sentado. A veces una rata muy grande me observaba de su agujero. Todo era - ¡estupendo! Trabajé en las talleres dos años. No era facil movilizar entusiasmo por tal trabajo. Afortunadamente o desfortunadamente o no, no sé, pero me decharon para darme otro empleo. Esta vez un trabajo para blanquear la masa de papel por turnos, día y noche todos los días de la semana a veces con máscara de antigás todo el turno. ¿Por qué? Porque blanqueaban la masa con cloro y a veces los tubos estaban rotos y el cloro se salía. Todo era ¡fantástico! En este tiempo tuve un amigo Urban que había empezado en un colegio para adultos, una folkhögskola, se llamaba Wik y era una universidad popular. Èl me envió una carta para contarme que divertido era estudiar de adulto. Y me propuso que yo también debiera empezar a estudiar. Y yo lo hice. Estudié por nueve años. Dos años en universidad popular, tres años en liceo nocturno, tres años en la universidad y un año en el seminario. El español estudiaba más tarde. Ahora cuando estoy jubilado, pienso a veces si no me hubiera cambiado de vida, cómo habría sido entonces. Días y noches en aire destruida de cloro, con problemas de dormir y sobre todo, sin el conocimiento que tengo ahora. Y si habéis pasado una industria donde se produce masa de papel, entonces sabéis que tufo hay allí. Para decir la verdad, apesta a mierda. No, prefiero trabajar con papel en forma de libros. ¡No me gusta producirlo! Ett brev betyder så mycket (71) Jag började jobba när jag var 15 år. Då var det inget svårt att få arbete. Industrierna i Sverige skrek efter arbetskraft. Jag tog min moped och åkte till en massafabrik. Där gick jag till personalkontoret. Jag pratade med chefen och han sa: ”Gå till verkstan, prata med Sixten Jonsson, han kommer att tala om för dig vad du ska göra”. Och så var jag anställd. Mitt första arbete var hårt och tråkigt. Jag måste stå i ett torn av järn med en tung slipmaskin och slipa svetsfogarna på insidan av tornet. Tjosan vilket jobb. Dag efter dag. Och för en benget som mig var mina armar som cement när jag kom hem. Efter detta slipade jag rör med en slipmaskin som var lika tung som den andra. Men jag kunde åtminstone sitta ner. Ibland tittade en stor råtta på mig från sitt hål. Allt var – toppen! Jag arbetade på verkstan i två år. Det var inte lätt att mobilisera nån entusiasm för ett sånt jobb. Som tur var eller oturligtvis, jag vet inte, gav de mig sparken för ett annat jobb. Nu var det ett jobb att bleka pappersmassa med skiftgång, dag och natt alla dagar i veckan och ibland med gasmask hela skiftet. Varför? Därför att massan blektes med klor och ibland var rören sönder och gasen läckte ut. Allt var fantastiskt! På den här tiden hade jag en kompis Urban som hade börjat på en folkhögskola, den hette Wik (och det var en folkhögskola). Han skickade ett brev till mig för att tala om hur roligt det var att studera som vuxen. Och han föreslog att även jag borde börja studera. Och det gjorde jag. Jag läste i nio år. Två år på folkhögskolan, tre år på kvällsgymnasium, tre år på universitetet och ett åt på lärarhögskola. Spanska läste jag senare. Nu när jag är pensionär, tänker jag ibland på hur det skulle varit om jag inte förändrat mitt liv. Dagar och nätter i luft förstörd av klor, med sömnproblem och allt, utan de kunskaper jag har nu. Och har ni åkt förbi en massafabrik vet ni vilken stank det är där. För att säga som sanningen är, det luktar skit. Nej, jag föredrar att arbeta med papper i form av böcker. Inte att producera det!