Världssamfundets misslyckande: Cecilia Uddén, Stockholm

Utrikeskrönika fredag 14 juni Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Stockholm, fredag.På sjukhuset i Kairo säger läkaren att i början frågade Ahmed ofta efter sin mamma och sin pappa och sina syskon. Men nu när det gått fem månader är det benen han saknar mest. Var är mina ben? frågar han. OCh läkaren svarar: vi har skickat dem på reparation, du ska få tillbaks dem när de är lagade.Ahmed, 3 år, fick benen avklippta i en flygattack i Gaza. Samtidigt dödades hela hans familj. Nu ligger han i en sjukhussäng i Kairo med sina två benstumpar. Ibland får han sitta i en liten elektrisk rullstol som är rolig att köra, men oftast är han arg.Ahmed anlände till Kairo tillsammans med 16 spädbarn som alla låg i kuvös på Shifasjukhuset i Gaza i början av kriget och transporterades i ilfart till Egypten när striderna rasade runt Shifa. När jag nu träffar dem i Kairo har de hunnit bli 5 månader gamla. Hälften av de har återförenats med sina mammor som fått tillstånd att komma efter barnen till Egypten. Men den andra hälften har bara det plastarmband med moderns namn som de fick vid födelsen, inga anhöriga verkar vara vid liv, kärleksfulla egyptiska barnskötare har givit dem namn.Jag minns så tydligt första gången jag som korrespondent stod vid en sjukhussäng där det låg ett litet krigsskadat barn. Det var i södra Libanon efter en granatattack som dödade över 100 människor i Qana. Det är 28 år sedan nu...Under flera år efter den händelsen fick jag frågor av svenska radiolyssnare som undrade om jag visste hur det gått för lille Khaled.Men idag är antalet skadade och dödade barn i krig för stort att för den sortens engagemang. Palestinska barn, israeliska barn, syriska barn, irakiska barn, sudanesiska barn. Och vem kommer att fråga efter Ahmed med sina avklippta ben om ett par år.Det är omöjligt att inte tänka på vilket misslyckande det är för oss alla, för hela världssamfundet, att vi inte förmått göra bättre än så.Cecilia Uddén för P1 [email protected]