Veckans ord: Avkragad

Varje vecka väljer Kulturredaktionen ett ord i tiden. Hör Gunnar Bolin om "avkragad". Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Han blev "avkragad", biskopen vid Visbys stift Thomas Pettersson tidigare i veckan, alltså han fick helt enkelt sparken, men med ett långt mer, och för just biskopar, mer passande och fantasieggande språkbruk. Jag lämnar själva ärendet därhän, det som rör just denne Herrens tjänare som enligt ansvarsnämnden för biskopar brutit mot avlagda vigninsglöften och skadat det anseende en biskop bör ha. En svensk präst, eller biskop, bär inte krage. Det gör däremot en dansk, en sk pipkrage, vilket alla som såg tv-serien "Herrens vägar" häromåret nog uppmärksammade. Den stela kragen som sattes på och som omedelbart, i alla fall i mina ögon, skänkte bäraren en viss pondus. En svensk präst, diakon eller biskop kan alltså, inte i en rent bokstavlig bemärkelse, bli avkragad. Och det är lite märkligt att ordet lever kvar, eller möjligen kommit tillbaka, för svenska präster slutade bära krage för flera hundra år sedan. De har ju den här vita markeringen av olika slag i en rundhalsad skjorta, så att klädseln ska fylla sin funktion dvs vi ska vet att det är en präst vi stöter ihop med. Detta slogs fast redan 1215 då det fjärde laterankonciliet beslutade att det skulle vara obligatoriskt för allt prästerskap att bära en utmärkande klädedräkt. Men begreppet avkraga understryker också den rituella förnedringen. Man blir, om än symboliskt, fråntagen sina insignier, alltså det föremål som visar att du är värdig att bära din titel eller utöva ditt ämbete. När den franske kaptenen Dreyfuss, inga övriga liknelser med biskopen i Visby, 1894 togs ifrån sin militära titel falskt anklagad för spioneri, kallades han ut på en exercisplan och fick inför hela regementet finna sig i att riyuellt få sina gradbeteckningar avslitna och sin värja bruten över knät. Det kallar jag avkragning grandioso. Om jag just nu i nästa andetag skulle smäda konungen och fosterlandet eller kanske en politisk makthavare eller få för mig säga mitt kontonummer som ni alla kan skänka en slant till, så hade jag förvisso förlorat mitt jobb. Men en tarvlig radiotjänsteman får finna sig i att helt sonika "få sparken". Visst vore det kittlande att istället tänka sig att den som brutit mot företagets regler fick gå in och sätta sig i en studio, tvingas att läsa sin text som fällde honom eller henne, så kommer vd och drar dramattiskt ner ljudregeln, gröna lampan slocknar. Radiojournalisten kippar likt en guldfisk efter eterns syre. En barsk teknikchef kommer in och monterar ner mikrofonen. Avmickad. Nu kan du gå. Men avkragad var det. Det märkliga är att begreppet överhuvudtaget inte verkar ha använts särskilt ofta de senaste hundra åren. Min forskning har inte direkt varit omfattande men som jag förstår det är det inte främst tack vare ett mer skötsamt prästerskap förr utan för att vi av någon anledning på sistone bara tyckt att det är ett ord som bör kliva fram ur språkskuggan. Avkragad finns inte ens i svenska akademiens ordlista, däremot i deras ordbok, ni vet den där som aldrig blir färdig. Där finns också avkransa vilket betyder: citat "att taga (heders-)kransen af (ngn); beröfva (ngn) hans vunna berömmelse eller ära. Belagt 1828. Och kanske därför helt hållet i maskulinum. Ett rätt använd bart ord. En tröst i allt är att avkragningen av biskopen i Visby inte är på livstid. Han kan komma tillbaka och.... återkragas... kanske...? Ett nyord för 2022.