Veckans ord: Fall

Varje vecka väljer Kulturredaktionen ett ord i tiden. Veckans ord är Fall. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det var visserligen Biden som vann amerikanska presidentvalet men Trumps förlust dominerar nyhetsflödet. Han sparkar ministrar på Twitter, inleder en myriad juridiska processer, försöker mobilisera folkmassor mitt i värsta Coronan, och frågan kvarstår: vem som ska våga berätta för honom att han snart inte är president längre? Det spekuleras om han ska lämna landet, starta tevekanal, benåda sig själv. Det hela påminner i sin absurditet om nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez sjuttiotalsroman "Patriarkens höst" där en latinamerikansk diktator uråldrig och på övertid hasar genom sina salar som en elefant i snö omgiven av smickrare medan han mumlar, vilken skittidning, för helvete. De redan fallna landsfäderna från grannländerna sitter i galauniformer som de satt på sig bak och fram ovanpå pyjamasen och drömmer om den illusoriska båt som ska ge dem ett andra tillfälle. Är Danmark det nya Wuhan frågas det i en rubrik. De 17 miljoner Coronamuterade danska minkarnas öde avgörs i Folketinget och avlivningen pausas tills vidare. Ett antal redan döda minkar har dock redan fallit ur en lastbil med dålig förankring och legat i drivor på motorväg E45 i kvällningen. Som en scen i en katastroffilm. Det är plötsligt svårt att minnas hur det var innan. Andra vågen. Kurvorna brant upp igen. Överallt. När man känner sig falla men inte vet vart. Det finns en kort text av surrealisten Jean Ferry från 50-talet om ett egendomligt land där allt är som när man i mörkret försöker sätta foten på det sista trappsteget, det som inte finns. Här är all materia som det obefintliga steget på er trappa skriver han. Man vänjer sig inte vid det, och ni ska inte komma hit. F kan vara Fallet. Som i Katarina Frostensons nya prosabok "F". Hennes hårdnackade vägran att se någon annan aspekt av verkligheten än den hon redan bestämt sig för. Sverige är en trång stövel, de som anklagat hennes fladdrande fjäril för övergrepp är megäror. När Arnaults fall inte prövas i Högsta domstolen utan han döms till fängelse och hon utesluts ur Akademien faller hon handlöst ner från sin upphöjda position, och samtidigt mer handgripligt från ett loft i Paris och bryter armen mot stengolvet. Om detta skriver hon insiktsfullt innan ältandet av oförrätterna åter tar överhanden. Att godta fallet. Att godta världen. Fallet som svävande. Känslan av att ge efter. Fallet för att känna sin tyngd. Och på ett stängt Moderna Museet i Stockholm står de fortfarande, Giacomettis skrovliga och sköra bronsskulpturer, så spröda att de skälver när någon går förbi. De har fått sina stora fötter förankrade – som för att inte falla omkull. Han visar vad som finns kvar av människan när skenet är borta, skrev författaren Jean Genet. Och kanske är det så vi ser ut, tänker jag, när allt det yttre har fallit av. Det ändras timme för timme nu. Säger någon inne i Vita huset om Trumps humör eller processande. Tryggheten en illusion. Trappan ett hål. Allt kommer att gå över. Det måste bli bättre. Göras bättre. En morgon kommer vi att vakna och Trump inte vara överst i nyhetsflödet mer. Ett vaccin här. Vi kan gå hem till varandra. Paradoxalt nog fick hoppet om ett vaccin denna vecka ett videokommunikationsföretags värde att störtdyka. Och här snackar vi ett fall på si så där 15 miljarder dollar.