Veckans ord: Himmelsfärd

Varje vecka väljer en medarbetare på kulturredaktionen ett ord som på något sätt ringar in vår samtid. Denna vecka är det Mattias Berg som väljer "himmelsfärd". Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kristi Himmelsfärd har firats sedan år 375. Samma år som hunnerna visade sig för första gången och Kejsar Gratianus inledde sin systematiska förföljelse av hedningar.Helgen ersatte den tidigare hedniska högtiden "Betessläppningen" - som dock märks än i dag ungefär vid den här tiden. Men då kallas det oftast "Kosläpp". Sedan Ikaros och André har de flesta av oss gjort en sorts himmelsfärder, i flygmaskin, och fått se molnen ovanifrån. En del har till och med rest upp i rymden och fått se hela jorden uppifrån. Jag får googla den här helgen, på samma sätt som nästan varje år. Kristi Himmelsfärd. Den högtid vi i vårt sekulariserade samhälle – enligt vissa undersökningar det allra minst troende i världen – ändå firar så grundligt. Det vill säga genom att ta helt ledigt om det går. Gärna med en så kallad ”klämdag” efter, på fredagen, om vi kan. Som väl är det enda sätt som vi i vårt till stora delar icke-troende samhälle verkligen firar en religiös helgdag på. Detta alltså för vad som kallas Kristi Himmelsfärd. Eller Kristi Him, som vi brukar säga med vardaglig förkortning av helgen. Som ändå behåller det högtidliga genitivet: Kristi, det vill säga Kristus, himmelsfärd – ett kasus som nästan inga andra uttryck har kvar i dagens svenska. Även när helgen ännu mer vardagligt kallas ”Kristi Flygare”. Och det är här någonstans jag börjar googla. Läser att Kristi Himmelsfärd har firats ända sedan år 375. Samma år som hunnerna till exempel visade sig i Sydryssland, som ett varsel om vad som komma skulle: om den – citat – ”mörka medeltiden”. Och samma år som den romerske kejsaren Gratianus, vilket väl också var ett slags varsel, påbörjade den systematiska förföljelsen av hedningar. Alltså vad som i modernt managementspråk kallas implementering av den nya kristna läran. Det är också efter den vi firar den här helgdagen. För att högtidlighålla att Jesus efter Uppståndelsen fördes upp till himlen och lämnade oss människor kvar med bara oss själva här på jorden. I ”själens obotliga ensamhet”, som Hjalmar Söderberg skrev. Jag går ut, tittar upp bland molnen och smakar på ordet Himmelsfärd. Tänker på andra med högtflygande planer. På den antika mytens Ikaros, där vingarnas vax smälte när han kom alltför nära solen, och på vår egen Ingenjör Andrée med sin ungefär lika misslyckade luftfärd. På att nog de flesta av oss människor sedan dess fått se molnen även ovanifrån – när vi flyger – och en utvald skara kommit långt ut i universum: då till och med fått se hela jorden ovanifrån. Är det också en himmelsfärd, kan man undra. För var himlen börjar har vi nog diffust klart för oss – där uppe någonstans – men var slutar den egentligen? Jag går in igen, läser vidare. Om att Kristi Him ersatte en tidigare högtid i det hedniska samhället, innan implementeringen av kristendomen av Gratianus och andra alltså tog sin början. Den högtiden kallades Betessläppningen. Av bokstavligen naturliga skäl: eftersom det helt enkelt var då man släppte ut korna på grönbete igen. Detta sker förstås än i dag, ungefär nu. Dock utan tillhörande högtid mer formellt – även om det fortfarande kallas ”Kosläpp” och arrangeras inför inbjuden publik lite här och var. När barnen hade det med skolan minns jag att de fick med sig hem en vacker, yster upplevelse av djur i nästan frihet. Plus varsitt mjölkglas med en ko utanpå från det stora mejeriföretaget. Det är väl också ett sätt att högtidlighålla något i ett delvis så sekulariserat samhälle. Där naturen ofta får ta religionens plats, i våra hjärtan – om än inte i själva almanackan längre.