Veckans ord: Inställt

Karsten Thurfjell ser hur konserter, föreställningar och evenemang ställts in på löpande band till följd av corona-viruset. Veckans ord är... inställt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Inställt. Hur många gånger har vi läst och hört ordet den gångna veckan? Att med hänsyn till samhällsläget ställa in evenemang har blivit en folkrörelse, i dom inställda upprorens tid, på grund av risken att komma i kontakt med någon som smittar, någon annan än dom låt säga 10, 3 miljoner svenskar som inte dragit på sig Corona – inte ännu, eller aldrig. Enligt myndigheterna kommer många inte märka att dom har eller har haft det. Så hur vet man om man skulle ha inställt sig för ett test? Man känner sig lite ställd faktiskt, inte minst inför ett inställt kulturliv, inställt på halvfart, kan vi väl kalla det i dagsläget, men kanske snart helt inställt på digitala framträdanden. Och då menar jag konstnärliga uttryck, inte beställningskrigen i sociala medier. Kan vi inte ställa in oss på en framtid som vi kallar "dom inställda åsikternas tid" ? Men vi kan förstås inte ställa in oss på en framtid utan ordlekar. Ett inställt evenemang är också ett evenemang. Orden ställa och in kan ju betyda så mycket. Med den inställningen behöver man ju inte vara inställsam för det. Är det modigt att ställa in, förresten? Är det modigare än att gå ut och stödäta på någon av stans övergivna restauranger som inte bara ställt in stolarna från uteserveringarna utan snart tvingas ställa in betalningarna i det inställda umgängets tid? Men kanske kan deras nödrop få fler att ställa in synfältet på hur ekonomin ser ut idag? Hur inställt samhället är på att vi ställt in oss på att inställa oss på olika evenemang, att träffas och umgås på teatrar, konsertlokaler, museer, arenor, hotell, restauranger, kongresshallar – och betala för oss, i stället för att ha siktet ständigt inställt på hemmets lugna vrå, som vi hade förr. Den hastigt växande besöksbranschen omsatte i runda slängar 350 miljarder förra året, och ungefär 150 miljarder av dom kom från utländska turister på besök i Sverige. Det är mer än dubbelt så mycket som exporten av svenskt stål och järn. Vad händer när i princip alla dom besöken ställs in, och årets siffror sjunker som stenar? Ett bråddjup öppnar sig, så mörkt att ingen skärpa kan ställas in. Och vad är den rätta inställningen till alla inställda föreställningar? Tja, det är ju ett faktum att en stor del av dom som ställt in sig på att inställa sig på föreställningen i fråga tillhör den åldersgrupp som tillställts epitetet riskutsatt, med stränga order om att inställa sig på att inte ställa sig i virionernas våld, instängd med akut risk för depression. Men kulturlivets luttrade utövare är ändå sedan länge inställda på att inta en kroppsställning som medger ett trollande med knäna inför och efter inställda föreställningar. Vad jag dock inte kan begripa är mångas inställning till skogsindustrins framställning av pappersmassa. Sveriges ställning som ett skogrikt land är oförändrad, skogsavverkningens, massatillverkningens och pappersbrukens status likaså, liksom att tågtransporter, åkerinäringen, grossistledet och detaljhandeln fungerar som vanligt, för trots allt måste ju alla gå och handla – eller beställa hem. Så varför hamstrar så många toapapper? Är det någon dasskonspirationsteori jag har missat? Eller är det så att det riktigt skrämmande med en pandemi är att inte kunna torka sig där bak med rätt sorts papper? Ändra inställning, och ställ in hamstrandet!