Veckans ord: Medlem

Varje vecka väljer en medarbetare på kulturredaktionen ett ord som på något sätt ringar in vår samtid. Denna vecka är det Mikael Timm som väljer – eller blir kanske snarare vald. Veckans ord är medlem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ledamot, ansluten, representant, intressent, deltagare, anhängare? Anhängare… Hmm. Ja, något av detta stämmer säkert. Denna vecka inser jag att jag lever mitt liv mellan tillstånden ansluten och anhängare. Nu senast har jag blivit medlem i Nato. Utan att skicka in anmälningsblankett visserligen, men så är det med föreningar nu för tiden. Man blir med utan att göra något alls. Om detta kunde man säga något elakt men kanske visar det att vi lever i den bästa av världar. Man får liksom livsidentiteten till skänks utan att behöva gå i analys eller göra något jobbigt. Någon okänd vill en väl utan att man ens bett om det. Man är inte ensam utan med i en större, må vara svåröverskådlig gemenskap. Man är medlem. Vilket betyder att man hänger ihop med omvärlden. Hmm Om allvarliga ting bör man tala lättsamt. Jag är föga intresserad av Nato men noterar att i debatten om Nato så har Marx citerats flera gånger. Ja, inte han med skägg utan han med mustasch. Groucho alltså. "I refuse to join any club who would have me as member". Jag vill inte bli medlem i den förening som accepterar mig som medlem", sade Groucho Marx. Ungefär. Rent biografiskt var det en elakhet riktad mot folk i Los Angeles som ville vara med i country clubs, men det är alltså allmängiltigt. Vi är alla medlemmar, Vi är alla anslutna varken vi vill eller ej. Själv är jag, ja, förutom i Nato, medlem i ett otal organisationer: båtklubbar, cigarrklubbar, olika yrkesorganisationer, bostadsföreningar, vinklubbar, ännu fler båtklubbar, bilklubbar och inte minst massor med klubbar som har med konsumtion att göra. Jag är till och med medlem av en slags hårschampoklubb tror jag. Vid enstaka tillfällen händer det att jag upplever detta som stressande. Jag menar en organisation som företräder mig vill något motsatt till en annan organisation som jag också tillhör. Bägge föreningarna vill mitt bästa. Men ändå. Milan Kundera, vars fanclub jag förstås tillhör, skrev någon gång om bli tillskriven olika identiteter: jag är konsument, boene, trafikant, väljare, och så vidare. Kundera ironiserade men jag försöker vara lite avspänd inför all denna organiserade välvilja. Så fort någon – vanligtvis en kassör – frågar om jag vill vara med i deras klubb svarar jag entusiastiskt "ja"! Vad klubbens syfte är betyder föga. Alla klubbar har samma mål: att undvika, ja, att upphäva kaos. Blir personen som registrerar medlemmar lite misstänksam över mitt snabba stöd säger som Groucho: "Detta är mina principer. Om ni inte gillar dem har jag andra!" Men medlemskap räcker bara så långt. Kaos är starkare än stadgar. När jag möter någon verkligen är en principfast anhängare eller motståndare till något betänker jag ett annat av Grouchos ord: "Hemligheten med livet är ärlighet. Kan Du fejka det, så fixar du allt." Så jag får nog gå med i FFF – föreningen för fejkare. Eller så bildar jag den själv. Ja, Du som lyssnar till detta är automatiskt medlem.