Veckans ord: Privilegium

Katarina Frostensons nya bok "F - en färd" har kallats både oanständig och ond, men också hyllats som stor konst full av livsvisdom. Kulturredaktionens Mårten Arndtzén har fastnat för ett ord som förekommit i debatten: privilegium. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Begreppet har sina rötter i ståndssamhället, men enligt en i våra dagar populär föreställning blir den som åtnjuter ett privilegium själv blind för det. Som musikjournalisten i Svenska Dagbladet, som vittnade om sin coronadepression i söndags. Inställda konserter och uteblivna uppdrag gör henne så dyster att hon inte ens ser meningen med att läsa böcker eller se på teve. Hon upprepar för sig själv att hon är priviligierad - hon är varken ensam, sjuk eller fattig - men det betyder ingenting när hennes yrkesidentitet står på spel. När Katarina Frostensons nya bok "F - en färd" recenserades i samma tidning, härom veckan, beskrevs den som "låg, smutsig, så inåtvänd och privilegierad att man baxnar". Men idén om den priviligierades hemmablindhet stämmer inte riktigt på Frostenson. Hennes främsta privilegium är litteraturen, tillgången till och det djupa kunnandet om den. Hon inte bara ser det privilegiet - hon överlever med dess hjälp. Vid sidan av de dystra fängelsebesöken och de hätska utfallen mot en svekfull omvärld så består "F" av läsakter - referat, citat och tolkningar av världslitteraturen. Det är den som gör hennes belägenhet meningsfull, möjlig att uthärda. Kanske är litteraturen det enda privilegium som endast kan upprätthållas genom att delas? Det betyder inte nödvändigtvis att hon ser den belägenheten, och dess orsaker, klarare. Hon skriver själv att "författaren är vansklig som tänkare" eftersom "förvandlingen är litteraturens hjärta". Hon förkastar den kollektiva, juridiskt och medialt fastslagna berättelsen om hennes makes skuld som en ond saga, men väver också sin egen om hans oskuld och offerskap - med litteraturens hjälp. Recensionerna har i hög grad kretsat kring det där. Och visst: att bortse från bokens sanningsanspråk vore att omyndigförklara den. Men jag har inte sett en enda recensent som diskuterar sanningen i sak. Den har varit något givet; en utgångspunkt för moraliska omdömen, i huvudsak negativa. Avståndstaganden. Kanske är litteraturen, och konsten i vid mening, det enda privilegium som endast kan upprätthållas genom att delas? Och som är tillgängligt för alla som vill, och orkar. Men den kräver förstås en läsare som kan ta emot den. Man måste inte underkasta sig Katarina Frostensons sanning för att kunna läsa "F". Men man får nog lov att lägga sin egen åt sidan en stund, i synnerhet om det är den vedertagna. Och acceptera hennes, under läsningen. Som med vilken roman som helst, egentligen. Själv känner jag mig som en av änglarna i Himmel över Berlin. Med handen på författarens axel följer jag henne i stegen, och får lyssna på hennes tankar. Det är ett privilegium. Jag kommer att tänka på Peter Handkes dikt, Lied vom Kindsein, som inleder filmen. Sista strofen går så här, på svenska: När barnet var barn hade det inga åsikter om något hade inga vanor, satt ofta i skräddarställning, for iväg hade en virvel i håret och gjorde inga miner när det fotograferades