Veckans ord: Revolution

Kan pandemins framfart orsaka en revolutionär omdaning av oss själva? Det anar Karsten Thurfjell som ur det undermedvetna utnämner Revolution till veckans ord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Härom natten drömde jag min första Coronadröm. Jag var med några kompisar i en saluhall, oklart vilken faktiskt, men det var här i landet, och på en av diskarna hade man lagt upp levande fladdermöss. Det var ganska stora fladdermöss, nästan som vanliga möss med vingar, som låg på rygg och följde oss och det som hände runtomkring med blicken. Det var sällsamt, och jag måste ha varit på väg upp mot ett vaknare tillstånd, för i drömmen började jag reflektera över vem som kunde göra något sådant – lägga ut själva sinnebilden för pandemins infernaliska uppkomst i en svensk saluhall. Var det en provokation? Ett sabotage för att smitta fler? När jag vaknat var jag nästan imponerad av den läskiga scen min hjärna lyckats komponera. För mig brukar det ta ett bra tag innan det som händer i livet dyker upp i drömmen, oftast är jag minst 20 år tillbaka i tiden, men nu har det uppenbarligen hänt något. Visserligen hade jag tänkt, nästan i desperation, att veckans ord måste kunna handla om något annat i det aktuella mediaflödets massiva enformighet, men samtidigt insåg jag att ordet inte kunde bli något annat än - revolution. Kanske tycker statsvetare och historiker att jag pratar persilja när jag hävdar att Coronapandemin uppvisar alla egenskaper som krävs för att få kallas revolution, men kom på nåt annat då, som i ett slag, så snabbt vänt upp och ner på tillvaron för hela vår civilisation! Med några få undantag kanske: Turkmenistan, Nordkorea möjligen, och några öar i Söderhavet. Men majoriteten av mänskligheten delar nu samma erfarenhet. Jag intervjuade en konstnär i Kalifornien på telefon, och hennes situation var nästan exakt som min egen, mestadels hemma i egen karantän med familjen, med gott om tid för eftertanke och långa telefonsamtal. Där barnen saknade sina kompisar men gladdes åt att mamma och pappa för en gångs skull var hemma båda två och lagade mat till middagen varenda dag. En avvikande egenskap är förstås att den här revolutionen är påtvingad, och består av reaktioner på något annat än de vanliga våldsmedlen och krigshandlingarna, men som ändå är nog så grymt och fatalt drabbande. Den här revolutionen är också paradoxal i och med att den behållit det politiska landskapet, ja i flera fall faktiskt förstärkt etablissemanget. Tidigare revolutioner som vi känner, exempelvis den franska och den ryska, ville ju omskapa samhället så radikalt att man genom att kapa en rad huvuden, skapa en ny tideräkning och nya sätt att tilltala varann skulle få fram en ny människa. Även många modernistiska rörelser inom konstarterna och arkitekturen var inne på samma tankar. En estetisk revolution skulle skapa en så radikalt förändrad omvärld att också människan moderniserades och blev ny. Det finns många tecken som tyder på att vi som förhoppningsvis kommer att ha överlevt, i en framtid som postcoronister, kommer att betrakta oss själva på ett nytt sätt, ja kanske som revolutionens barn. Eftersom det gick så fort i början kan vi fortfarande minnas oss själva, hur vi var för två månader sen. Men en revolution leder som bekant sällan vidare i den riktning man räknat med från början, och i det här fallet var det inte vi som varken räknade eller tände gnistan. Om den drar ut på tiden och kommer igen i nya vågor, och vi hunnit glömma vilka vi var före revolutionen, ja då, då är det bara att gå in på Sveriges Radio Play och lyssna på Veckans ord för de här veckorna, då vi inte kunde tänka på eller prata om någonting annat.