Predikan

Vad innebär det när Jesus säger till Fotini, kvinnan vid Sykars brunn, att "den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha" (ur Joh 4:5-42)? Och spelar det någon roll om Jesus sitter "vid" eller "på" brunnen? Evangelisten Johannes förmedlar på ett subtilt sätt att Jesus, det nya templet, är den sanna tillbedjans plats. I hans Kyrka frambärs tillbedjan i kraft av den Helige Ande. Hör mer om det i denna predikan.

Hur hänger dagens evangelietext (Joh 5:1-15) ihop med frågan om Gud och det onda, det klassiska teodicéproblemet? Mannen vid Betesdadammen "hade ingen människa" som kunde hjälpa honom? Men vad är en människa, vem är Människan, och hur hänger det ihop med frågan om lidandets problematik? Om detta handlar denna predikan.

Helige Porfyrios talar ofta om den andliga kampen. Till exempel sade han ”Du kommer inte bli ett helgon genom att jaga bort ondskan. Ignorera ondskan. Om du ser mot Kristus kommer han att frälsa dig” (Sårad av kärlek, 2024, s. 177), och på ett annat ställe framställer han två vägar till helgelse: dels ”den svåra och smärtsamma vägen som innebär kraftfulla utfall mot ondskan, och den enkla kärleksfulla vägen.” Den senare innebär rent konkret, enligt helgonet, att ”öppna en liten glugg [i din själs inre] för att släppa in ljuset så kommer mörkret att försvinna” (Ibid. s. 178-9). Med utgångspunkt i dagens Episteln (1 Petr 5:6-14) och Evangelium (Luk 10:16-21) predikar fader Mikael om den andliga kampens enkla väg.

Aposteln Thomas fick vidröra något aldrig tidigare skådat, nämligen den förhärligade fullkomnade mänskliga naturen, när han rörde vid Kristi sår (Joh 20:19-31). Av sin människokärlek lät Kristus honom göra det utan att förgås, precis som han låter oss smaka den himmelska födan i den heliga eukaristin.

På palmsöndagen firar vi Jesu intåg i Jerusalem, Messias ankomst till den heliga staden (Joh 12:1-18). Vad för slags Messias är Jesus? en som kommer "ridande på en åsna", en ödmjuk konung. De heliga fäderna tolkar Jerusalem på många olika sätt. Dels den konkreta staden i sig, dels Guds Kyrka som det nya Jerusalem, men också den troendes själ som det inre Jerusalem. Vad innebär det då att Messias, Jesus, rider in i vår själ? Och hur hälsar vi honom in där? Om det handlar denna predikan.

Den femte söndagen i fastan kallas heliga Maria av Egyptens söndag, och i evangelieläsningen ger Herren oss vår målbild för fastans asketiska kamp: "den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Mark 10:32-45). Askesens mål är tjänande kärlek till Gud och sin nästa. Heliga Maria av Egypten är ett vackert exempel på omvändelsens skönhet och hopp. Ingen bör förtvivla, för omvändelsen ger oss alltid en väg mot Gud. Heliga Marias omvändelse var dock inte bara för hennes uppenbara synd och last, utan gick verkligen på djupet. Därför ska den som tror sig vara färdig med omvändelsen ta henne som exempel och alltid gå ett varv djupare. Vid varje nytt djup möter Gud med sin kärlek.

Denna lördags predikan hämtar teman från såväl episteln (Hebr 6:9-12) som evangeliet (Mark 7:31-37). Fader Mikael framhåller det faktum att Gud inte är orättvis, men att vi människor gärna projicerar våra mänskliga förväntningar på honom och därmed lurar oss själva. Gud är dock inte orättvis, han är trofast. När vi klamrar oss fast vid hans trofasthet har vi gott hopp och frimodighet.

På midfastosöndagen ärar vi korset, dels genom en procession i kyrkan, men framförallt genom att låta det vara kompass och vapen i vårt liv. Herre säger själv: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig" (Mark 8:34-9:1). Redan innan Kristus dött på korset är alltså korset vägen till frälsning! Men hur och varför? Det handlar denna predikan om.

Den lame mannen bärs av fyra vänner till Kristus för att få läkedom och frälsning (Mark 2:1-12). Vem vill inte ha sådana vänner, som gör allt för att hjälpa sin vän? Men det finns dåliga vänner och goda vänner. Hur känner vi igen dem, och vilka ska vi odla vänskapen med?

Ikonen är den naturliga följden av att "Ordet blev kött" (Joh 1:14). Den är också sigillet på den sanna tron, att Jesus Kristus är "sann Gud och sann människa,." Därför går de vilse som inte vördar ikonen. Men vi som nu firar ortodoxins seger denna söndag, vi måste också se till att ortodoxin segrar i våra vardagliga liv, dvs. att vi blir ikoner av Kristus: milda, ödmjuka och kärleksfulla gentemot människorna. 

På förlåtelsens söndag (Matt 6:14-21) finns anledning att fråga sig: "Vad är egentligen förlåtelse för något?" Det är avskrivande av skuld, i juridisk bemärkelse. Det är en vilja till försoning. Genom Skriftens och helgonens liv kan vi dock lära oss ytterligare mer vad förlåtelsen innebär på ett andligt och socialt plan. Om detta handlar denna predikan.

Andra söndagen i Triodion läser vi om den förlorade sonen (Luk 15:11-32), men vore inte "den kärleksfulle faderns" ett bättre namn på denna liknelse? Den beskriver nämligen på ett underbart och tydligt sätt Guds karaktär för oss - full av kärlek och barmhärtighet - när han tar emot oss syndare i omvändelsen.

Fariséens och Tullindrivarens söndag (Luk 18:10-14) ger oss förkroppsligade exempel på högmodet och ödmjukheten, och i förlängningen på helvetet och himmelen. Högmodet är nämligen Satans främsta kännetecken, medan det var just genom ödmjukheten som Gud gav oss frälsningen! Lyssna till denna predikan för en djupare genomgång av innebörden av detta för en kristen i allmänhet, och nu inför fastan i synnerhet.

Sackeus omvändelse är lika oväntad som den är uppmuntrande (Luk 19:1-10). Fastän Sackeus var tullindrivare, och därmed avskydd av alla, såg Jesus vad som försiggick i hans hjärta. När han gick hem till honom mumlade de som stod runtomkring förargat: "Han har tagit in hos en syndare!" Detta, att döma sin nästa, är en av de svåraste synderna som vi kan begå! Varför? Ja, det förklarar fader Mikael i denna predikan.

Helige Antonios är en av våra största förebilder i det asketiska arbetet. Han fick en djup ödmjukhet och kärlek från Gud, eftersom han hörsammade Kristi undervisning och lära. Om vi lyssnar till Kristi undervisning denna lördag (Luk 6:17-23) kan även vi stå djupt förankrade i samma ödmjukhet och kärlek. Herren säger: ”Saliga är ni som är fattiga”, ”saliga är ni som hungrar”, ”saliga är ni som gråter” och ”saliga är ni när människorna hatar och hånar er” för Människosonens skull. Vad kan vi lära oss av dessa bud?

Söndag efter Teofania (Matt 4:12-17) tog vi emot tolv personer i Kyrkans gemenskap genom dop och myrrasmörjelse. Fader Mikael predikar om varför vi döper, vad dopet är och vad som händer med den som döps.

Söndagen före Teofania läser vi om hur Johannes Förelöparen och Döparen predikar och manar till omvändelse (Mark 1:1-8). Johannes vet dock om att han inte är "center of attention" utan att Kristus är det. Därför säger han också: Han måste bli större och jag måste bli mindre" (Joh 3:30). Det är ord som gäller varje kristen, men det paradoxala med ett sådant förfarande är att det inte leder till självutplåning, utan tvärtom: vi blir dem vi är skapta att bli i Kristi likhet.

Vi firar lördagen före Kristi födelse, och texten handlar om kampen för att få komma till Guds rike (Luk 13:19-29). Kampen består i hög grad av att leva i hoppfull ödmjuk omvändelse, precis som många av Kristi förfäder gjorde (t.ex. skökan Rahab, kung David). Förvisso är tiden ute att vara en Kristi förfader, men ännu finns tid att efterlikna dem och bli Kristi efterföljare. Kristus föddes för att dö. För oss är det det motsatta som gäller: vi dör för att födas. Genom att dö för egot och dö med Kristus i dopet vinner vi ett nytt sant liv med Kristus!

Jesus berättar en liknelse vid en måltid hos en farisé (Luk 14:16-24). Liknelsen handlar om människor som bjuds till en festmåltid, men som tackar nej. Istället bjuder arrangören in andra gäster. Läser man denna text i dess kontext av hela kapitel 14 ser man att de som först bjuds in visar sig sakna barmhärtighet, ödmjukhet och givmildhet. I avsaknad av dessa dygder går de miste om festen, och det är en sanning som är lika sann idag som den var då Jesus berättade den. 

I kvinnan som lidit av en sjukdomsande i 18 år (Luk 13:10-17) ser de heliga fäderna människan som lider av synden. Alltsedan syndafallet har hon varit vänd mot marken, det materiella och förgängliga, oförmögen att resa sig och blicka mot himmelen. Men Kristus lägger händerna på henne och läker henne, då, och ännu idag i kyrkan genom dopet och bikten. Hör hur i dagens predikan!

Denna söndag firar vi helige aposteln Andreas, den förstkallade (Joh 1:35-51). Jesus sade till honom "Kom och se", och vad han fick se under de tre år som han följde Mästaren fick honom att gå ut vida omkring med evangeliet. Han kom bl.a. till Krimhalvön, och led slutligen martyrdöden på ett X-format kors i Patras, Grekland. Vad han förkunnade var samma omvändelse och kärlek som han hört Herren förkunna. Idag är det vi som i vår tid och kontext är kallade att vittna om denna omvändelse och kärlek!

Den rike mannen i söndagens text (Luk 12:16-21) befanns vara fattig inför Gud när han plötsligt och oväntat dog. Hur ska man leva som kristen för att komma inför allas Domare skrudad i goda gärningar och med skatter samlade i himlen? Om detta handlar denna predikan.

Den man som möter Kristus och hans apostlar i lördagens evangelieläsning (Luk 9:37-43) tycks betrakta Jesus nästan som en automat eller magiker. Hans tro är synnerligen omogen! Men utan en genuin tro - även om den är liten och svag - blir det ingen synergi mellan Gud och människan, ingen samverkan till gudomliggörelse och frälsning.

I söndagens evangelium (Luk 8:41-56) botar Jesus kvinnan som lidit av blödningar i tolv år, och uppväcker den tolvåriga lilla flickan från döden. Dessa mirakler är fantastiska i sig själva, men vi kan också läsa dem på flera olika sätt och finna budskap som ger orsak till jublande glädje och stort hopp!

Den rike mannen i dagens text (Luk 16:19-31) har inget namn. Hur kommer det sig? Vad säger vårt namn om oss, och vilka namn har vi som är kristna? De namn som Gud kommer ihåg är de som är skrivna i "livets bok", men vad präglar deras liv som fått sina namn inskrivna där? Om detta handlar denna predikan.

Hela Jesu liv är en enda lång exorcism. När han flyr som barn till Egypten driver han Egyptens avgudar på flykten. När han kommer till Gerasenernas område driver han ut demonerna från de plågade där (Luk 8:26-39). Denna exorcism kulminerar i korset, på vilket Kristus krossar Satan under sina fötter. Kyrkan fortsätter denna exorcism i hela sin verksamhet, och den kristne kan också delta i det genom att efterlikna Kristus. Hör hur i denna predikan.

Liknelsen om såningsmannen och sådden (Luk 8:5-15) bjuder in till självrannsakan. Sådden är evangeliet, och marken den landar på representerar hjärtats åkermark hos olika människor. Vem av dessa är du? Och vad behöver du göra för att bra frukt i din tro?

För att bli gudomliggjord måste du först bli kristen, och för att bli kristen måste du först bli människa. I söndagens evangelium (Luk 6:31-36) säger Herren Jesus "Allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni göra dem." Detta kan tyckas alldeles självklart, men så enkelt är det tyvärr inte. Kärleken till egot trumfar ofta över kärleken till vår nästa. Syndafallet har gjort oss omänskliga! För att återfå vår sanna mänskliga natur måste vi bli iklädda Kristi sanna mänsklighet. Det sker genom dopet och det asketiska arbetet. Det kan i sin tur leda vidare till en Guds-lik kärlek som inte går att förstå med vårt begränsade mänskliga förnuft!

Är du en Petrus eller en Judas? I söndagens evangelietext får vi höra att lärjungarna lämnade allt och följde Kristus (Luk 5:1-11). Det kom också att inkludera deras politiska och ideologiska föreställningar om Messias och hans uppgift på jorden. Petrus kom till insikt, omvände sig och fick upprättelse. Judas klamrade sig fast vid sina världsliga föreställningar, förrådde Kristus, och gick under av förtvivlan och hopplöshet. Även idag kommer människor till Kristus. Frågan är: har de lämnat allt, inklusive sina ideologiska föreställningar, såväl till höger som till vänster? Den som inte gjort det kommer gå samma öde till mötes som Judas. Den som lämnat ideologierna utanför Kyrkan har chans att, likt Petrus, verkligen förstå vem Kristus är och lära känna honom. Så vem är du: Petrus eller Judas?

Grunden för frälsningen är att tro på Jesus som "Jag Är", dvs. det namn genom vilket Gud uppenbarade sig för människorna och särskilt Mose. Jesus säger att han är densamme, den vars namn är Jag Är. Sättet han visar vem han är, är genom korset: "När ni har upphöjt Människosonen, då ska ni förstå att Jag Är" (Joh 8:28). Genom korset lär vi känna den Gud som är kärlek (1 joh 4:16). Var gång vi ser på korset - i vårt dopkors om halsen, i vårt hem, på kyrktornet, i naturen - så kan vi bli påminda om hurdan Gud är, nämligen den ende människoälskande.

Söndagen för Korsets upphöjelse betonar korsets väg för vår upphöjelse. Upphöjelse betyder, i andlig bemärkelse, att bli helig och gudomliggjord. Korset är vägen som vi vandrar i Jesu efterföljd. På samma sätt som han inte ryggade tillbaka eller klev ned från korset, så kallas vi också att stanna kvar på vårt kors och genom det stiga till himmelens höjder.

Denna "Söndagen före korsets upphöjelse" läser vi ur Johannes evangeliet 3:13-17. Där framkommer mycket om Guds karaktär och kärlek i några korta verser. Gud själv tar initiativet för vår frälsning. Han är den som steg ner som Människosonen för att vi skulle kunna stiga upp med honom som Guds söner och döttrar. Vägen för det är korset, men det är inte ett vredens redskap, utan det yttersta uttrycket för Guds kärlek.

Den unge rike ynglingen i dagens evangelietext (Matt 19:16-26)  erfar att han saknar något. Detsamma gäller alla människor: vi saknar Gud så länge vi inte funnit honom, och vi försöker mätta den längtan med alla möjliga substitut. Det är som den helige Augustinus omvittnar i sina Bekännelser: "Du, o Gud, har skapat oss till din avbild, och vårt hjärta är utan frid till dess att det får frid i dig." Frid och fullkomning når vi hos Kristus, och enbart hos honom. Priset är bara att "sälja allt", men vad innebär egentligen det? Om detta handlar denna predikan.

I liknelsen om den orättfärdige tjänaren (Matt 18:23-35) undervisar Herren Jesus om vikten av förlåtelse. Den som förlåter breder ut himmelriket här och nu, och efterliknar Guds egen karaktär. Den som inte förlåter deltar inte i himmelrikets utbredande, utan kastar sig själv rentav i en märk fängelsehåla, och binder sig med vredens, fåfängas och stolthetens bojor.

Denna lördag fick vi höra om hur Jesus vände sitt ansikte mot Jerusalem (Lukas 9:51-57, 10:22-24, 13:22) för att visa Guds kärlek genom korset. Vi firar också den "icke av människohand gjorda ikonen av vår Herre och Frälsare", även kallad Mandylion. Det ansikte vi ser på denna ikon visar för oss vem Gud är och hurdan Gud är. 

Matteusevangeliet 14:22-34. När Petrus släpper Jesus med blicken och ser på stormvågorna omkring sig sjunker han. Han bjuder in stormen i sitt hjärta, och den jagar ut tron och tilliten till Gud. Samma sak gäller för oss: När vi slöpper Kristus med blicken bjuder vi in sådant som drar oss ner i förtvivlans och otrons djup. Ergo: i allt - håll trons blick stadigt på Herren Jesus Kristus.

När vi nu firar apostlafurstarna Petrus och Paulus (29/6) lär vi oss vad Gud kan göra med bristfälliga människor. Petrus var en obildad, ivrig och inte särskilt eftertänksam person som dessutom förnekade Jesus tre gånger. Paulus var en som förföljde de kristna och såg på med gillande när martyren Stefanus stenades. Herren Jesus Kristus upprättade och förvandlade dem båda till att bli hans främsta apostlar. Om vi lever i samma omvändelse som dessa båda har vi gott hopp om Guds nåd - och kanske också om att få vara hans redskap i denna värld!

Den som vill vara ett barn till vår himmelske Fader behöver "älska sina ovänner och be för dem som förföljer oss" (jfr. Matt 5:42-48). Att älska på detta vis är det som särskiljer kristna från världens barn. Men vem kan älska så? Det måste vi få Guds hjälp till.

I och med den helige Andes nedstigande över Kristi Kyrka på pingstdagen är Guds frälsningsverk fullbordat. Objektivt sett har Gud gjort allt för att öppna vägen till frälsning för oss. Nu får vi samarbeta med Andens nåd och kraft på vår frälsning. Platsen där detta samarbeta mellan oss och Gud sker är i Kyrkan, och delaktigheten i denna livgivande Andes kraft skänks oss genom dopet och myrrasmörjelsen - inseglet på den helige Andes gåva.

Denna söndag firar vi de 318 fäderna vid det första ekumeniska konciliet i Nicea år 325. Vad vi tror spelar roll, och hur vi uttrycker oss är inte hårklyverier eller filosofisk spekulation, utan en fråga om att bevara förkunnelsen av det glada budskapet - evangeliet - oförminskat och oförstört. Denna vår tro, som konciliefäderna försvarade, grundar sig på inget mindre än mötet med Gud Sonen inkarnerad, Herren Jesus Kristus. Honom som de hört, känt, rört vid, det är vad som är grunden för vår tro: erfarenheten av Herren

Miraklet då Jesus ger ögon och syn till den blindfödde mannen (Joh 9:1-38) handlar om att Jesus uppenbarar vem han är för dem som har trons ögon att se med. Han är densamme som skapade Adam av stoft från jorden i tidens begynnelse, och som nu själv antagit stoft för att frälsa människorna. Miraklet sker för att Gud Sonen ska förhärligas, och hans "ljus av ljus" ska skina över dem som sitter i mörkret på denna jord.

I denna lördags evangelieläsning talar Jesus om vad som kännetecknar en sann tro: "Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar" (Joh 8:31-42). Tro och gärningar hänger intimt samman, så mycket att en tro utan gärningar är död (Jak 2:20). Om nu gärningarna är så viktiga för tron, hur ska vi då - som ju syndar dagligen - inte drabbas av förtvivlan vid insikten om vårt tillstånd? Genom insikten om att omvändelsen och bikten hör till de bud som Kristus givit oss, och trohet till honom innebär att leva aktivt i dessa båda.

Predikan på den lame mannens söndag (Joh 5:1-15). Kristus kommer för att fullborda det gamla förbundets skuggbilder med det som är bättre: sin egen överflödande kraft, nåd och barmhärtighet. Vi får del av Kristi livgivande kraft genom det nya förbundet i hans blod, genom dopet, myrrasmörjelsen och eukaristin. Allt detta förebådas i det mirakel som beskrivs då den lame mannen vid Betesda-dammen botas.

Myrrabärerskorna och Josef från Arimatea (Mark 15:43-16:8) fick lön för sin möda, fastän de förra arbetat sedan första timmen och den senare bara sedan elfte timmen. Josef kastade bort den fåfänga och människofruktan som tidigare höll honom tillbaka, och fick därför bereda en grav för Kristus, en grav som skulle bli "skönare än paradiset". Myrrabärerskorna älskade Kristus ända in i döden, och som lön blev de de första att förkunna uppståndelsens glada budskap, och blev apostlarnas apostlar.

Palmsöndagen (Joh 12:1-18) är ett förebådande om den seger som Kristus vinner över döden, synden och lidandet. Men Palmsöndagen är också inledningen på Kristi lidandes vecka. Kristi seger sker inte enligt världsliga kategorier, utan vinns genom hans fullkomliga kärlek och ödmjukhet. Han är den lidande Konungen, och vi vinner vår seger i hans efterföljd.

När vi firar heliga Maria av Egypten denna söndag lämpar det sig väl att ta upp en viktig fråga: Vad är en kvinna i Guds ögon? Vår samtid kan knappt ens svara på första delen av den frågan, "vad är en kvinna?" Heliga Marias liv vittnar om att Gud alrdig stänger omvändelsens dörr, och att kvinnors helighet inte står efter mäns på något sätt.

När hela skapelsen lovsjunger Gud, Skaparen, tiger jordens son som av en stum ande (Mark 9:17-31) - det är människan i uppror mot Gud. Genom omvändelse till Kristus och genom hennes ursprungliga sysslor hon fick i Edens lustgård, bön och fasta, kan hon åter delta i skapelsens lovsång i det nya Eden, Kristi Kyrka.

Korset, som vi ärar denna midfastosöndag (Mark 8:34-9:1), var uppfunnet som ett redskap för tortyr. Dess syfte var att åsamka den dödsdömde maximal smärta, utdraget lidande och total förnedring. Idag är det en symbol för Kristi seger som vi pryder våra kyrkor och hem med, och som vi bär runt halsen. Korset är, för oss kristna, det som ger oss hopp. Vår tro syftar inte till att låta oss undslippa lidande och prövningar, eller skänka oss jordisk framgång, utan att genom korset förvandla lidandet till härlighet - i Jesu efterföljd. Därför ärar vi korset.

Grunden till allt kristet liv är bönen. Genom bönen lär vi oss att älska, och får ta emot Guds kärlek. Bönen är också vår offergåva till Gud. I dagens evangelium visar Jesus vikten av bön (Mark 1:35-44). Genom bönen kan vi alltid göra våra hjärtan till ett bönens altare, och genom bönen "blir vi som vi umgås", nämligen gudomliggjorda. Men om vi flyr bönen blir vi tvärtom, icke-människor.

På den första söndagen i Stora fastan, kallad ortodoxins seger, firar vi ikonernas plats i Kyrkan som insegel på den rätta och livgivande tron. I alla tider har Kyrkan tagit strid mot falsk lära, sk. heresi. Den onde reser upp samla gamla heresier även i vår tid, fast med nya namn och i ny skepnad. Därför kan vi glädja oss åt att Ortodoxa Kyrkan, med Guds hjälp och nåd, bevarat den sanna tron intakt.