Thorsten Flinck & Jag

Det här är det sista avsnittet av podden med Thorsten Flinck & Jag. I avsnittet ringer Thorsten upp sin tvillingbror Rickard – och det som följer är kanske det finaste samtalet vi haft under hela resan. En helt unik avslutning, fylld av närvaro, värme och något som är svårt att sätta ord på. Kanske var det just detta som var meningen med allt? Vem vet. Det har varit en resa som ingen hade kunnat förutse – varken vart den skulle ta vägen eller vad den skulle bli. Genom samtal om högt och lågt har en genuin vänskap vuxit fram. Stort tack till alla er som har lyssnat, följt med och varit en del av det här. Och ett särskilt, stort tack till Eric Klintenberg som klippt ihop podden – inte alltid det enklaste uppdraget.

Avsnittet är en rå och intensiv inblick i Thorstens livssituation, där ekonomisk desperation, ensamhet och ett kaotiskt inre står i centrum. Han beskriver hur pengar just nu är det enda som betyder något – inte av girighet, utan av ren överlevnad, både för sig själv och för Daniela. Samtalet rör sig mellan mörker och framtidstro. Thorsten berättar öppet om sitt missbruk, sin kriminella sida i yngre år och hur amfetamin påverkat både hans beteende och kreativitet. Samtidigt visar han en stark drivkraft att ta sig framåt – med konkreta planer för att snabbt få fram pengar, som att sälja sin statyett, och mer långsiktigt genom ett dokumentärprojekt om Sveriges teatrar. Relationen till hans döttrar är ett tydligt sår. Han känner sig sviken och bortvald, trots att han själv bär skuld för det förflutna. Det finns en tydlig konflikt mellan självbild och verklighet, där han både försvarar sig och uttrycker smärta. Mitt i kaoset finns också glimtar av hopp – idéer, kreativ energi och en vilja att förändra sin situation. Samtalet visar en man i gränslandet mellan uppgivenhet och kampvilja, där varje beslut känns avgörande.

Vad händer när man stannar upp och vågar möta både smärtan och sanningen? I det här avsnittet pratar jag med Torsten Flink om lidande, närvaro och vägen tillbaka till livet. Vi rör oss mellan mörker och hopp, mellan beroende och ansvar, och landar i det enkla – relationer, kärlek och att faktiskt leva medan vi kan.   Klippning av Eric Klintenberg

I detta starka och mycket personliga avsnitt öppnar Torsten upp om sitt nuvarande mående, både fysiskt och mentalt. Samtalet rör sig mellan livets mörkaste stunder och den glöd som fortfarande finns kvar inom honom. Torsten berättar om den allvarliga sjukdomsperioden det senaste året, där han drabbades av blodproppar i lungorna och hjärtat, och där läkarna på Sankt Görans sjukhus enligt honom inte trodde att han skulle överleva natten. Trots att han klarade sig beskriver han en känsla av tomhet snarare än lycka över att ha överlevt. Samtalet går djupt in i frågor om mening, åldrande och känslan av att vara “färdig”. Samtidigt lyser en stark konstnärlig drivkraft igenom när Torsten uttrycker sin stora önskan att få stå på scen en sista gång — i rollen som Cyrano i Cyrano de Bergerac. För honom blir denna dröm en symbol för att fortfarande ha något kvar att ge. Avsnittet rör sig också genom minnen från teaterlivet, stora framgångar på scen, samarbetet med Stefan Sauk och reflektioner kring hantverket bakom skådespeleriet. Det blir tydligt hur starkt hans identitet är förankrad i scenkonsten. Parallellt finns ett naket samtal om kroppen som sviker, relationer, barnen, kärlek, politik, samhällets utveckling och livets sista kapitel. Det är ett avsnitt som rymmer både mörker, humor, självdistans och stor existentiell tyngd — men också en sista tydlig riktning framåt: drömmen om att få kliva upp på scenen igen.

Nu går vi djupare in i samtalet mellan oss. Thorsten vill gärna åka till Island för att se om han kan få hjälp där att bota sin ångest. Vi pratar om våra barn, pengar och lycka. En ny typ av dialog uppstår i denna pod. Mycket nöje!  

I det här avsnittet ringer vi upp Thorstens tvillingbror Richard Flinck – ett samtal som är lika ömt som sårigt. Kärleken finns där, men också blockeringar, sjukdom och år av konflikt. Thorsten berättar också om uppgörelsen med Ingmar Bergman efter Misantropen – en brutal utskällning inför en hel ensemble som blev en vändpunkt. Stressen, skammen och pressen blev en del av spiralen som senare triggade igång morfinmissbruket. Ett avsnitt om brödraskap, makt, förnedring och vad som händer när konstnärlig storhet möter mänsklig bräcklighet.

I det här avsnittet pratar Thorsten om ångest, utanförskap och en livslång självdestruktivitet. Han reflekterar över sitt missbruk, sina hjärtproblem och känslan av att ha levt “tio liv” på 64 år. Vi rör oss mellan barndomens känsla av att inte riktigt höra till, teaterns tidiga magi, morfinets grepp och dödsnärvaro – till kärleken som fortfarande brinner starkt. Ett naket samtal om skam, överlevnad, livslust och rädslan för att tiden håller på att rinna ut. Redigering. Eric Klintenberg

I det här avsnittet berättar Thorsten om en av de mörkaste perioderna i sitt liv. Det som började med svår smärta och utskriven medicin utvecklades snabbt till ett destruktivt morfinmissbruk tillsammans med en ansedd läkare. Relationen spårar ur, en våldsam bilolycka inträffar – och kort därefter hittas läkaren död av en överdos. Thorsten blir misstänkt för mord. Ett rått och ärligt samtal om beroende, ansvar, kaos och hur nära allt var att gå fullständigt åt helvete. Redigering: Eric Klintenberg

I det här andra avsnittet så kastar vi oss tillbaka i tiden drygt 16 år och lyssnar på Thorstens framträdande i Skavlan som är det bästa Kimmo hört. En magisk stund uppstår när Thorsten lyssnar på detta för första gången själv. Vi lyssnar också på när Thorsten berättar om den mystiske Professorn som visar sig inte vara en professor. Även en hel del djup och sorg i detta avsnitt. Tack för att ni lyssnar!    Redigerat av Eric Klintenberg

Välkommen till premiären av Thorsten Flinck & Jag. Ett öppet samtal mellan två män som levt hårt, älskat djupt och inte varit rädda för att gå hela vägen. I det första avsnittet pratar vi om allt mellan himmel och jord – men också om det som verkligen betyder något. Thorsten Flinck beskriver sig själv som en man i slutet av livet. En insikt som Kimmo inte vill acceptera – och kanske inte heller behöver göra. Det blir existentiellt. Det blir sårbart. Men det blir också oväntat mycket skratt. För mitt i tankarna om slutet finns en stark livsgnista. En lekfullhet. En humor som bara uppstår när två människor vågar vara helt öppna med varandra. Det här är början på något rått, äkta och levande. Välkommen in. Redigerat av: Eric Klintenberg