Dimman stiger: Emily Dickinsons sista ord

Emily Dickinson (18301886) är berömd för sitt instängda liv och sin vidöppna poesi. Ulf Karl Olov Nilsson tolkar mångtydigheten i hennes slutord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är maj månad 1886 och amerikanska poeten Emily Dickinson ligger på sitt yttersta. Hon har just skrivit sitt livs allra sista brev. Det består av några ynka ord och skickas med postgången till hennes kusiner, systrarna Norcross. Brevet lyder i sin helhet: ”Dear Cousins, Called back, Emily”.Called back, hur översätter man det? ”Kallad tillbaka” kanske, även om det saknar all poetisk finess. Samma två ord är för övrigt inristade på poetens enkla gravsten. Kallad tillbaka till vad? Och från vad? Kände hon sig i ett vitalt ögonblick kallad tillbaka till jordelivet efter att ha närmat sig eftervärlden? Eller ville hon meddela kallelsen tillbaka till oändligheten, det tillstånd som finns innan livet? Till och med i sina sista stunder hade poeten öga för det flertydiga.Men orden Called back har också en populärkulturell förlaga. Det är titeln på en bästsäljande romantisk deckare skriven 1883 av pseudonymen Hugh Conway. Den handlar om en blind man som blir vittne till ett mord och sedan gifter sig med en kvinna som lider minnesförlust. Båda blir called back i bemärkelsen att mannen återfår synen och kvinnan sitt minne. Dessutom löser de i god Sherlock Holmes-anda mordmysteriet. Dickinson läste boken och var, som hon skriver i ett brev, ”mycket imponerad” av denna ”gripande |haunting] berättelse”.Emily Dickinson föddes 1830 i Amherst, Massachusets, och dog på samma plats. Under sitt liv publicerade hon endast nio korta dikter, de flesta mot sin vilja. Efter hennes död hittade systern Lavinia fyrtio häften med Dickinsons poesi i en kista, okänd för omvärlden. Först fyra år efter hennes död publicerades ett första urval av de sammanlagt 1789 dikterna från hennes penna.Dickinson kom från en välbärgad familj med en socialt och politiskt betydelsefull plats i det lilla puritanska samhället. Hon läste exceptionellt mycket: naturvetenskap, King James Bibel, Shakespeare, dagstidningar och samtida skönlitteratur – favoriter var Elizabeth Barrett Browning, systrarna Brontë, George Eliot och Wilkie Collins roman The Woman in White – till en av många myter om den tillbakadragna och excentriska Dickinson hör att hon alltid gick klädd i vitt. Emily Dickinson kom att leva som ogift i sitt fäderneshem, men när hon var i 20-års åldern blev hon djupt fäst vid, och sannolikt förälskad i, sin väninna Susan Gilbert, som emellertid gifte sig med Austin Dickinson, poetens egen bror.Med tiden kom hon att isolera sig alltmer, hon stannade på sitt rum för att läsa och skriva och gick endast ut på nätterna för att vattna blommor i trädgården. Samtidigt upprätthöll hon en omfattande korrespondens – förunderligt vackra och förtätade brev – med vänner och litterärt betydelsefulla personer i trakten, tidskriftsredaktörer, präster, politiker, författare.Emily Dickinson levde ytterligare en vecka efter sitt allra sista brev. Hennes syster satt troget med henne vid dödsbädden. Brodern kom och gick. Hennes läkare Dr Bigelow gav henne den förmodligen felaktiga diagnosen Brights disease, en diffus njursjukdom. Sannolikt dog Dickinson av högt blodtryck vilket bland annat ledde till stroke. Enligt hennes brorsdotter Martha Dickinson Bianchi blev hennes sista ord: ”I must go in; the fog is rising”. ”Jag måste gå in; dimman stiger, dimman väller in.”Dessa slutord är vid närmare betraktelse nästan ordagrant hämtade ur ett brev som Dickinson skrev till samma kusiner, systrarna Norcross, två år tidigare. Där berättar hon om hur hon svimmat för första gången i sitt liv. Hon skriver: ”För åtta lördagkvällar sedan bakade jag en kaka med Maggie när ett stort mörker kom över mig. När jag vaknade stod Lavinia och Austin och en underlig läkare böjda över mig och jag antog att jag höll på att dö, eller att jag redan var död. Alla var snälla och vördnadsfulla och doktorn sa att sjukdomen var ’nervernas hämnd’.”Men sedan byter Dickinson helt utan förklaring spår i brevet och skriver: ”Den lille pojken vi la i jorden viker aldrig från min sida, hans dunkla sällskap är med mig, ännu. Men daggen kommer och jag måste gå in. Minnets dimma väller in.” Här kan vi alltså höra hennes slutord. ”I must go in. Memory's fog is rising.” Och omständigheterna är inte oviktiga.Den lille pojke som omtalas i brevet hette Gilbert och var son till brodern Austin och den älskade Susan Gilbert Dickinson. Dickinson själv var på intet sätt känd för att ha varit speciellt intresserad av barn, inte ens sina syskonbarn, men just lille Gilbert kom hon att älska djupt. Men det ohyggliga inträffar, gossen insjuknar åtta år gammal, i tyfoidfeber och natten han dör lyckas den hembundne Emily med en enorm kraftansträngning ta sig till huset där Susan och Austin bor. Trots att de är grannar har hon inte varit där på femton år! På natten drabbas hon av ohygglig huvudvärk och kräks. Efter pojkens död blir hon sängliggande i två månader och får diagnosen ”nervös utmattning”. Hon är förkrossad, hennes hälsa återhämtar sig aldrig.Varför kom den lille gossen att betyda så mycket för henne? Och hur kunde hans död så till den grad bryta ned hennes livskraft? Den lika freudianske som amerikanske psykiatern John Cody föreslår i en psykobiografi från 1971, After great pain, the inner life of Emily Dickinson, att det hade med poetens egen mor att göra: Gilbert föddes i samband med att modern fick en förlamande hjärnblödning och moderns hjälplöshet och behov av omvårdnad, argumenterar Cody, gjorde att Dickinson själv för första gången kunde känna moderliga känslor. Själv vill jag snarare tro att det, förutom gossens omvittnat obestridliga charm, också hade med hans namn att göra, alltså Gilbert, som alltså var den älskade Susan Gilberts flicknamn.I de sista orden ”I must go in; the fog is rising”, som jag tolkar det, ligger alltså en hälsning fylld av kärlekssorg till pojken och hans mor. I sin tillgivenhet till gossen fick Dickinson utrymme för en ren, och denna gång enklare, kärlek till den adressat som hon skrivit så många förtätade brev, och skickat så många dikter. Ja, till Susan Gilbert skickade hon fler dikter än till någon annan, 276 stycken. Och i ett brev från 1875 fick Gilbert den kanske största kärlekshyllning som överhuvudtaget går att tänka sig, åtminstone om man är poet på allvar: ”Med undantag av Shakespeare, har du skänkt mig mer kunskap än någon levande varelse”.Ulf Karl Olov Nilssonförfattare, psykoanalytiker och översättare av bland annat Emily Dickinsons poesi