OBS: Radioessän

Författaren bakom Hitchcocks succéfilmer Fåglarna och Rebecca är en mästare på att skildra det obehagliga starkt och realistiskt. Ludvig Josephson slår ett slag för Daphne du Maurier. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 25/5 2017. Det är något drömlikt och tablåaktigt med Daphne du Mauriers skildringar av lyckliga tillfällen, av någorlunda normalitet och vardagstrivsel då katastrofen ännu inte inträffat. De liknar snarare idéer om lycka, normalitet och trivsel. Allteftersom det hos du Maurier ständigt lurande obehaget tränger sig på blir ljuden, bilderna och till och med dofterna mer påtagliga, inlevelsen starkare och stilen personligare. Modernista förlag har gett ut två böcker med äldre översättningar av du Mauriers verk: ”Fåglarna och andra noveller” samt romanen ”Rebecca” från 1938. Och det finns alla skäl att än en gång upptäcka den engelska författaren och dramatikern, som levde 1907 till 1989 och gärna lät sig inspireras av den trakt i Cornwall där hon bodde stora delar av sitt liv. I novellen ”Äppelträdet” blir en nyligen pensionerad tjänsteman änkling, då hustrun efter en kort tids sjukdom avlidit. Äktenskapet har varit olyckligt. Utan att någonsin gräla eller höja rösten har hustrun ideligen låtit maken förstå hur mycket hon vantrivs med tillvaron. De mest triviala vardagsbestyr har blivit till bördor som bokstavligen böjt och krökt henne. Onödiga och självpåtagna uppgifter, städmanier, inköpsrundor och andra plikter har utförts med ständigt antydda förebråelser mot maken och alla hans försök att avlasta hustrun har bestämt avvisats med ännu mer skuldbeläggande. När hustrun dör kommer maken snart över det. Pensionerad från sitt kontorsslaveri och med ordnad ekonomi ska han nu ägna sig åt att äta ute, gå på bio och göra en ordentlig semesterresa i det efter Andra Världskriget nu någorlunda återuppbyggda Europa. Men det dröjer inte länge innan han lägger märke till att ett av äppelträden i trädgården faktiskt påminner om den avlidna hustrun. Det avviker från de andra friska träden med sin knotighet och brist på frukt. Och istället för att njuta av tillvaron så som han tänkt, ger sig änklingen in i en allt mer besatt kamp mot äppelträdet som inte lämnar honom någon som helst ro. Och, än en gång, det är något ytligt och klichéartat i skildringarna av hur änklingen turistar i Italien och vågar sig på att bjuda upp unga flickor till dans på en piazza. Interiörerna från det lokala värdshuset, med sitt trivsamma småprat och lugna fryntlighet känns mer som hämtat från en turistbroschyr än en verklig upplevelse. Medan den utförliga beskrivningen av hur hustrun, medan hon ännu är i livet, nästan driver honom från vettet med sina ständiga demonstrativa gäspningar är nästan obscen i sin realism och tydlighet. Som om allt det vackra och roliga i livet ligger oåtkomligt som i ett sånt där påskägg med titthål. Mera ett önsketänkande än något verkligt. Föraningen, obehaget, den brutala fasan är det verkliga, då varenda detalj plötsligt blir synlig och minsta ljud hörbart. Lukterna blir kväljande och sticker i näsan. Paradoxalt nog är det ofta när händelseförloppet hos Daphne du Maurier övergår i det orimliga eller rent hallucinatoriska, som den där känslan av verklighet börjar inträda. I novellen ”Titta inte nu” möter vi det gifta paret som försöker få lite andrum från sorgen efter ett förlorat barn med en semester i Venedig. De solbelysta piazzorna och de pittoreska kanalerna med sina gondoler flimrar distanserat, som om det bländande ljuset skymmer detaljseendet. Först när det skymmer och paret går vilse blir staden synlig och påtaglig. Mycket av händelserna kommer att kretsa kring en syn som mannen får, ett varsel som det ska visa sig. Illusionen är så verklig i sin detaljrikedom att den förleder mannen att ställa till med en ordentlig oreda, där han drar in polis, hotellpersonal och ett par excentriska gamla tvillingsystrar. I den avslutande berättelsen, titelnovellen ”Fåglarna”, går vi från de oroande aningarna och förebuden rakt in i den slutliga katastrofen. Och här är den inte privat och personlig, även om vi följer händelseförloppet genom den heroiskt kämpande familjen Hocken. Nu är det hela samhället och kanske resten av världen som drabbas, då fåglar av alla sorter gemensamt bestämt sig för att invadera hus och hem och attackera allt i sin väg. Från det första olycksbådande knackandet av en näbb på familjen Hockens sovrumsfönster skenar händelseförloppet mot undantagstillstånd och samhällskollaps. Annars trivsamma småfågelarter som kvittrar anspråkslöst i häckar och på åkrar, rasslar nu i flaxande pickande drivor över takets tegelpannor och svärmar in genom fönster och rökgångar i kollektivt ursinne. Liken efter starar och gärdsmygar som störtat in väggar och fönsterrutor ligger travade ända in i familjens förstuga. Och tolkningsmöjligheterna står nästan på kö. Det mer än antyds att de invaderande fågelsvärmarna kan uppfattas som en effekt av såväl rubbningar i det arktiska klimatet som av det hotande tredje världskriget. Precis som ”Fåglarna” blev även romanen ”Rebecca förlaga till en av Hitchcocks mest kända filmer. Här är det inte bara olyckorna och mardrömmarna som gör berättelsen alltmer synlig och tydlig allteftersom de hopar sig. Själva huvudpersonen Rebecca, som vi aldrig möter men som är ständigt närvarande, är till en början osynlig just genom att alla som känt henne, med den demoniska hushållerskan fru Danvers i spetsen, prisar och lovsjunger henne så till den grad att läsaren inte får något som helst grepp om vem hon kan ha varit. Sikten grumlas ännu mer av den änklingens alla tvångsmässiga tabun kring den döda, som han också tvingar på sin nyblivna flickhustru. Nya tabun byggs kring de gamla och Rebecca blir än mer otydlig, tills hon mera är en idé än en tidigare levande person. Först när sanningen om hennes verkliga karaktär uppenbaras får vi syn på människan bakom legenden. Hon får plötsligt ett utseende och en personlighet. På samma sätt som det idylliska slottet Manderley med sina ägor får någon sorts påtaglighet först när dimman tätnar och trädgården bara tillfälligt lyses upp i skenet från nödraketerna från det grundstötta skeppet i havsviken, den kväll som är början till slutet för alla de lögner och illusioner som försänkt godset i ett slags tvingande halvslummer. Att läsa du Maurier är lite som att ställa sig frågan ”Om du och jag bytte sinnen med varandra, skulle vi känna igen världen då?” Vistas vi i samma verklighet? Kan vi lita på våra intryck? Det enda rimliga sättet att förhålla sig till den tanken utan att bli galen, är att till slut, som kvinnan i novellen ”De blå linserna”, ödmjukt böja sig för att det är så här världen ser ut – för mig. Oavsett hur den upplevs av alla andra får man finna sig tillrätta i sin egen illusion, acceptera den och leva i den så gott det går.  För vad var egentligen en illusion? Så som världen såg ut innan en oförutsedd händelse, eller så som den efter denna händelse plötsligt framstår? Ludvig Josephson, producent på Sveriges radio Litteratur Daphne du Maurier: Fåglarna och andra noveller. Översättning Gerd Lilliehöök, Lisa Rothstein och Gösta Sellin. Förord av Johan Theorin. Modernista förlag, 2017. Rebecca. Översättning Dagny Henschen och Hilda Holmberg. Förord Mattias Fyhr. Modernista förlag, 2017.

Två gånger blev han drabbad av Apollon. Friedrich Hölderlin skrev några av den tyska poesins eldigaste dikter, men betalade ett högt pris för ingivelserna. Aris Fioretos spårar förändringen i hans dikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2020-11-04.Fem år ligger mellan dikterna. Ändå löper en ravin mellan dem.Den första vänder sig till antikens ödesgudinnor. ”Till parcerna” skrevs 1799. Då var Friedrich Hölderlin 29 år gammal. Bakom sig hade han flöjtlektioner, klosterskola och prästseminarium. Han hade läst klassikerna, umgåtts med Goethe och knåpat med vers. Han hade varit reformator hos en bankir i Frankfurt, förälskat sig i mannens fru och givit ut brevromanen Hyperion, i vilken en olycklig kärlek skildrats som påminde om hans egen.Kort sagt: Fastän Hölderlin var ung när dikten trycktes hade han ett stormigt förflutet:O unna än en sommar, ni väldiga,  Och bara en höst till mig för mogen sång,     Så att mitt hjärta villigare        Brister, så mättat av ljuva toner! Min själ fick inte gudarnas rätt till liv,  Och inte heller Orkus ger någon ro;     Dock det som ligger mig om hjärtat,        Dikten, den heliga, fann gehör förr. Välkommen då, o fridfulla skuggors värld!  Tillfreds är jag, om också mitt strängaspel     Ej leder ned; en gång var livet        Gudarnas likt, mer behövs nu inte.Trots vemodet andas dikten kraft. Det märks på utropen – riktade ena gången uppåt, andra gången nedåt. ”O […] ni väldiga!” ”O fridfulla skuggors värld!” I sitt tidiga verk använde Hölderlin ofta tecknet. Brevromanen var visserligen full av avsked. Men de många lodräta strecken med punkt under som förekom på varje sida darrade av tilltro till ordets makt. Ännu var språket hett; utropstecknet erbjöd snabbaste vägen att förbinda dödligas sysslor och gudars ärenden.Fem år senare hade tecknet försvunnit. När den andra dikten – ”Hälften av livet” – publicerades 1805 saknade verserna spänst. Orden var få och svala. Vid det laget vårdades Hölderlin på en klinik i Tübingen. Snart flyttades han över till ett tornrum vid floden Neckar, där han omhändertogs av en snickarfamilj. 37 år gammal skulle han bli kvar i tornet lika många år till, till dess han dog 1843.Hade poeten spänt lyran för hårt? Drabbades han, som vissa trott, av en psykos? Några år tidigare hade han rest till Frankrike. Kanske utlöste vistelsen där sammanbrottet? Med den ledsne hjälten i Hyperion kan bara konstateras: ”Vem vet?”I december 1801 bröt Hölderlin upp från södra Tyskland. När han bestämt sig för att bli poet istället för präst hade modern ställt in sitt understöd. Nu skulle han tillträda en tjänst som ”privatlärare och predikant” i den tyske konsulns hem i Bordeaux. Vandringen över bergen utlovade äntligen en självständig tillvaro som homme de lettres, en ordets man.”Jag får verkligen lov att hålla ihop huvudet, i Frankrike, i Paris”, förklarade han för sin vän Böhlendorff före avresan. ”Världen ligger ljusare framför mig än tidigare, och allvarligare.” Efter att ha vandrat genom Schwarzwald nådde han Straßburg. Det politiska läget var oroligt. Napoleon hade nyligen utnämnt sig till konsul på livstid och skulle snart gripa makten; polisen och armén stod i alarmberedskap. I ett brev hem rapporterade han:Här är nu så oroligt att man endast i innerlig åtanke på dem som känner oss och ju även är goda finner sig själv igen.Vandringen blev en resa lika mycket genom en vådlig yttervärld som i ett turbulent inre. Då Hölderlin kom fram kallade han sig följaktligen ”nyfödd”.Under våren arbetade han i konsulns hem. Klimatet var behagligt; människornas ”atletiska kroppar” och temperament lämnade spår i hans poesi. Ändå återvände han hem redan i maj. Tvingades han mot tidigare överenskommelse att predika för hela den tyska kolonin? Hade han nåtts av beskedet att bankirhustrun låg för döden i Frankfurt? Upprördes han av politiska skäl?Vem vet? Då Hölderlin nådde hemtrakten i slutet av juni var han i uselt skick. Enligt vittnesmål tycktes han ”blek som ett lik, avmagrad, med vilda, djupt liggande ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare”. Detta var inte längre gudarnas gunstling, utan skuggan av ett jag.I ett nytt brev till Böhlendorff berättade Hölderlin om tiden i Frankrike:Det våldsamma elementet, elden från himlen och människornas stillhet, deras liv i naturen och deras begränsningar och tillfredsställelse grep mig oupphörligen, och som man säger om hjältar kan jag nog säga att Apollon slagit mig.Sedan dess har eftervärldens diagnos lytt: dubbelt drabbad av diktkonstens gud. Å ena sidan skrev Hölderlin några av den tyska poesins eldigaste dikter, å den andra betalade han för ingivelserna med tappat huvud.Den andra dikten, ”Hälften av livet”, skildrar denna den utbrändes värld:     Av gula päron dignar     Och fullt av vilda rosor     Landet i sjön,     Ni vackra svanar,     Och druckna av kyssar     Doppar ni ert huvud     I helignyktert vatten.     Ve mig, var finner jag, då     Det blivit vinter, blommor,     Var solens sken     Och jordens skugga?     Murarna står     Mållöst kalla, i vinden     Gnisslar flöjlarna. Kraften har gått ur jaget. Diktens stilla, nästan slappa rytm markeras av kommatecken som uppgivet droppar från ena raden till nästa. Ett ensamt utrop dröjer kvar. Men det riktas inte längre till högre makter och följs inte av något streck med en punkt under. Istället beklagar poeten sig själv och avslutar med villrådighetens krumma frågetecken: ”Ve mig, var finner jag, då / Det blivit vinter, blommor, / Var solens sken / Och jorden skugga?” Bara flöjlarna gnisslar vilset i vinden – som vore de osäkra på i vilken riktning luften blåser som fyllt poetens bröst.Sedan Hölderlin insomnade en juninatt 1843 har hans livsöde lockat i samma utsträckning som dikterna. Han har tagits i anspråk av brunfärgade nationalister, som tolkat poesin som en hyllning av fosterlandet, men även av marxistiskt skolade läsare som varit lika säkra på dikternas socialrevolutionära anda. Han har redigerats av filologer, dekonstruerats av teoretiker och lästs av sentida poeter.Kort sagt: Hölderlin är ett monument. Men monumentet är lika mycket en ruin. Flera dikter existerar bara som brottstycken. Häftena i vilka han mot slutet av sin aktiva tid som poet skrev kors och tvärs med ett bläck för att fortsätta med ett annat bläck mellan raderna hyllar i hemlighet det ofärdiga.Eller som det heter i ett sent fragment:Men när det blåUtsläckts, detta egenartade, skinerDet matta som liknar marmorn, likt malm,Tecken på rikedom.Aris Fioretos, författare och professor i estetik Översättningarna är essäistens egna.

Det är fasanfullt, nästan outhärdligt att läsa. Men Toni Morrisons romaner avslöjar inte bara rasismens djupa verkningar, den ger också en annan bild av vad kärlek kan vara, konstaterar Anna Remmets. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2020-11-16.En gammal kvinna predikar i en glänta. Hon har varit slav under större delen av sitt liv och förkunnar nu för andra svarta amerikaner att de ska älska sitt eget kött, sina ögon, skinnet på sina ryggar, sina händer, sina munnar, sina halsar och sina inälvor. En tid senare skär en ung kvinna halsen av sitt eget barn.Det kanske låter märkligt, men båda dessa situationer är berättelser om kärlek.Kärleken och sexualitetens ställning i den samtida litteraturen är föremål för återkommande diskussioner. Det talas ibland om ett posterotiskt tillstånd, inte minst i svenska romaner, där avförtrollningen är norm.Så inte hos Toni Morrison. De scener jag  beskrev ovan är båda hämtade ur den amerikanska Nobelpristagarens mest berömda roman ”Beloved” – ”Älskade” – från 1987. Den skildrar slaveriets grymheter i 1800-talets USA genom huvudpersonen Sethes ögon, men kan också ses som ett svar på frågan: Hur är det är möjligt att älska i en värld som hatar en?Det är Sethe som, när hon rymt och blir upphunnen, dödar sin dotter för att rädda henne från de fasor hon själv har tvingats utstå.Morrisons sätt att skildra kärlek mellan älskare, mellan föräldrar och barn och inte minst kärleken till sig själv är ofta påfallande ocyniskt. Både den sexuella och den platoniska kärleken skildras på ett ganska högstämt, men också mycket kroppsligt sätt – precis som i den gamla kvinnan Baby Suggs predikningar. När hon talar om att älska sig själv så är det inte en livsstilscoach som talar för en medelklass som tappat känslan av mening i tillvaron, hon talar till dem vars ryggar har blivit piskade, vars könsorgan har utsatts för övergrepp; människor som tvingats fungera som avelsmaskiner, och vars munnar stängts in i järnanordningar. Baby Suggs säger åt dem att älska alla sina kroppsdelar eftersom ingen annan gör det.Eftersom det rasistiska hatet i Morrisons böcker på ett mycket konkret sätt riktas mot den svarta kroppen, är det begripligt att denna kropp hamnar i centrum också för läkandet och kärleken. När Paul D och Sethe, två före detta slavar, efter många år återförenas i ”Älskade” och han tar hennes bröst i sina händer, får det som skulle kunna vara ett klichéartat och tafatt sexuellt närmande en ny innebörd när vi senare får veta att de bröst han varsamt håller i sina händer är samma bröst som många år tidigare har tvingats in i en vit mans mun under ett groteskt övergrepp. När Paul D:s händer sluter sig kring dem känner Sethe inte så mycket upphetsning som en lättnad över att han genom att omsluta henne bär en del av den vikt som minnena av alla övergrepp och trauman tynger hennes kropp med.När kärlek i nutida litteratur inte beskrivs med en alienerad posterotisk blick skildras den ofta tvärtom som ett närmast totalt upplösande av jaget, att man lämnar sig själv. En sorts bortomkroppslig trancendens med religiösa undertoner. Hos Morrsion får vi återigen ett slags motbild. Hos henne kan kärleken vara det som gör det möjligt att man återfår sig själv, får syn på sig själv och lär känna sig själv. När slaven Sixo i ”Älskade” talar om sin kärlek till kvinnan han ständigt smiter iväg för att träffa säger han ”Hon samlar ihop mig, gosse. Dom bitar som är jag, dom samlar hon ihop och ger tillbaka dom till mig i rätt ordning.”Slaveriet handlar om att beröva människor deras ”jag”, att plocka isär det för att sedan bruka bitarna som arbetsredskap och ting. Kärleken, tycks Toni Morrison vilja säga, sätter samman dessa bitar, återför jaget till sig självt.I essä- och talsamlingen ”The Source of Self-Regard” skriver hon att medan vita kvinnor har kämpat för rätten att slippa bli mödrar om de inte vill, har svarta kvinnor sedan slaveriets dagar kämpat för att få vara mödrar: för att deras barn inte ska säljas, tas ifrån dem eller dödas. På plantagen med det ironiska namnet Sweet Home betraktas Sethe som ett avelssto och hennes barn som produkter att sälja vidare. Till och med hennes bröstmjölk berövas henne. När hon flyr tar hon sig rätten att faktiskt vara mor till sina barn. För henne är inte moderskapet ett upplösande av den egna identiteten, utan ett sätt att insistera på den egna mänskligheten. Hon tar sig rätten att vara en människa som kan älska och ge omsorg, och för det blir hon senare grymt bestraffad när slavjägarna kommer för att hämta tillbaka henne.

Toni Morrison visar inte bara hur samhället straffar svarta människor som försöker skratta, älska, dansa och leva. Hon visar också vad som händer med själva kärleken när den sänks ner i en jordmån av rasism och fattigdom. I slaveriets värld blir döden den största kärlekshandling som Sethe kan erbjuda sitt barn.I romanen ”Sula” beskrivs hur en ensamstående mor gröper ur hård avföring ur sitt barns anus för att rädda honom från en livshotande förstoppning. När hennes dotter i vuxen ålder säger att hon inte kan minnas att modern någonsin lekte med dem som små och frågar om hon verkligen älskade sina barn svarar modern att det var den kärlek hon hade, eller gavs möjlighet, att ge. När sonen många år senare kommer hem från Första Världskriget så svårt traumatiserad att han inte klarar av att leva ger modern honom samma gåva som Sethe gav sitt barn: hon dödar honom. Medan ”Älskade” är en nästan outhärdlig skildring av slaveriets brutalitet och ofrihetens konsekvenser, måste romanen ”De blåaste ögonen” vara en av de mest obarmhärtiga berättelser om internaliserad rasism som någonsin skrivits. Den handlar om den trasiga familjen Breedlove. De har grundligt införlivat omgivningens syn på dem som fula och mindre värda, vilket också gör den kärlek som finns och skulle kunna finnas ful. Kvar finns en tillvaro marinerad i gräl, glåpord och våld. I en scen från faderns ungdom hånglar han med en jämnårig flicka i buskarna. Då kommer ett gäng vita män och börjar håna och hota dem. De beordrar den unga mannen att göra färdigt det han påbörjat. Den lustfyllda, trevande situationen förvandlas med ens till en ful våldtäkt. Cirkeln fullbordas sedan med obönhörlig symmetri när fadern som vuxen man våldtar sin egen dotter. I hans förvridna resonemang blir det den enda kärlek någon som han förmår erbjuda någon som hon. Den vita blicken och det vita hatet har malt ner Mr Breedlove och gjort honom till det brutala odjur som det vita majoritetssamhället alltid har utgått ifrån att han är.Kärleken må vara ett av litteraturens mest utslitna motiv, men hos Toni Morrison blir kärlek en radikal form av motstånd. Ett motstånd mot en rasism som inte bara fråntar människor deras barn och deras kroppar, utan själva förmågan att älska sig själv och sina likar.Anna Remmets, skribent och redaktörLitteraturToni Morrison:De blåaste ögonen, övers Kerstin Hallén, Trevi 1994.Sula, övers Mikael Mörling, Trevi 1980.The Source of Self-Regard: selected essays, speeches, and meditations, Alfred A. Knopf 2019.Älskade, övers Kerstin Hallén, Bonnier Pocket 2015.

Hildegard av Bingen var en av det medeltida Europas mest begåvade personer. Hon är känd som tonsättare och intellektuell, men hon skapade också ett eget språk. Magnus Florin fascineras av projektet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad första gången den 5 mars mars 2019. Jag minns ett besök hos Willy Kyrklund, författaren, resenären och – inte minst – språkkännaren. Vi hade stämt träff en eftermiddag i hans hem utanför Uppsala och jag kom dit på utsatt tid, ringde på porten, men utan resultat. Dörren var öppen, jag steg in, det var tyst därinne, hade något hänt? Nej, det visade sig att han helt enkelt tog en tupplur och jag beslöt mig för att vänta. Lät blicken vandra längs bokhyllorna, såg Euripides dramatik i grekiskt original och flera persiska verk. På en trave böcker låg ett öppnat litet kuvert med ett brev, handskrivet i stora bokstäver. Man ska inte tjuvtitta, men min nyfikenhet beviljade undantag och jag läste. Avsändaren var en elvaårig pojke som hade sett Kyrklund berätta i tv att han som just elvaåring hade skapat ett alldeles eget språk med nya ord. Och nu undrade den brevskrivande pojken hur Willy hade gjort, för det ville pojken väldigt gärna göra, han också – skapa ett eget språk. Ja, vad är det som är så lockande – inte bara för elvaåringar – i att uppfinna nya språk och nya ord? ”Ranzgia” är ett ord som inte kan hittas i något vanligt lexikon. ”Ranzgia”, det betyder ”tunga” och är uppfunnet av Hildegard av Bingen, den tyska 1100-talsnunnan, berömd för så mycket. I musikvärlden är Hildegard den stora pionjären som skapare av vokalmusik, bortglömd i flera sekler men i våra dagar återupptäckt med ständigt nya uppföranden och inspelningar. För teologer och filosofer är hon den främsta intellektuella kvinnan i sin tid, den benediktinska abbedissan och klostergrundaren som brevväxlade med kejsare och påvar, ibland kallad ”Sibyllan från Rhenlandet”. Konsthistorikerna uttolkar hennes religiösa visioner som hon fångade i praktfulla och färgrika målerier. Och både idéhistoriker och naturmedicinare har näsan i hennes skrifter om örter, mineraler, kosmos och läkekonst. Tidigt sågs hon som helgon i den katolska kyrkan och blev 2012 kanoniserad av påven, med fortsatt och stigande berömmelse som följd. Men mindre berömd, nästan helt obekant, har Hildegard varit som skapare av nya ord. ”Ranzgia” var inte hennes enda ordskapelse. Här är några till ord: ”Zirinz” – ”finger”. ”Scorintz” – hjärta. ”Foscal” – fot. ”Auziel” – Vatten. Jag skulle kunna fortsätta med uppräkningen ganska länge. För Hildegard skapade en helt egen språkvärld med över tusen ord, samlade och bevarade i två samtida handskrifter. Jag läser hennes nyord i en utgåva av den främsta kännaren av denna språkvärld, den amerikanska medeltidsforskaren Sarah Higley. Titeln på hennes bok är ”Hildegard av Bingens okända språk”– och det var just vad Hildegard själv kallade det hon skapat – ”ett okänt språk”, ”Lingua ignota” på latin. Okänt i betydelsen att det var ett nytt språk, annorlunda än alla de kända. Vissa har antagit att Hildegard var i färd med att bygga ett eget gudstjänstspråk Men varför uppfann Hildegard ett eget språk? Egentligen är det inte ett helt språk, utan en mycket lång ordlista med substantiv i obestämd form – som en inventarieförteckning över vad som finns på jorden. Och Hildegard väjer inte för det allra mest jordiska, även det som ansågs lågt, vulgärt och syndfullt: ”Suinz” – svett. ”Maluiza” – prostituerad. ”Menguiz” – avföring. ”Zirzer” – anus. ”Creuviz” – penis. ”Fragizlanz” – slida. Artonhundratalets filologer ville inte tänka att nunnan Hildegard hade befattat sig med sådana ord – så de beslöt att hennes nya språk inte alls var hennes, utan gjort av någon annan. Men dagens forskare är överens om att Hildegard är upphovskvinnan. Och att hon såg som sin avsikt att noga förteckna allt jordiskt, just för att det är en del av skapelsen. I handskrifterna är varje ord försett med en översättning till två språk, latin och tyska, just som i ett lexikon. Fast i det här lexikonet finns de främmande orden ingen annanstans än inom lexikonet. Bara en enda gång låter Hildegard ett nyuppfunnet ord ta plats i den vanliga världen. Det sker i en av hennes sånger: ”O Orzchis Ecclesia”. ”Ecclesia” är lika med kyrka, men ”Orzchis” – det är ett påhittat ord som bara finns hos henne, med betydelsen ”väldig”. Så ”O Orzchis Ecclesia” betyder ”O väldiga kyrka”. Vissa har antagit att Hildegard var i färd med att bygga ett eget gudstjänstspråk, till användning i klostret som hon ledde. Men användning och nytta är inte kärnan i hennes ordskapande. Hon försökte knappast bilda något alternativ till latinet som religiöst ceremonispråk. Inte heller något nytt universellt idealspråk, i stil med esperanto. Vad var då avsikten? Flera har menat att det var ett ”adamitiskt” projekt – att Hildegard avsåg att återskapa Adams tungomål, urspråket i Bibeln, det som den första människan uttalade när han på Guds maning gav namn till alla djuren. Ja, man kan säga att hon gör som Adam - men det verkligt fascinerande är att hon inte alls försöker återskapa, utan vill skapa något alldeles nytt. Hon – en medeltida kvinna – gör sig till en ny Adam, en ny ord- och världmakare. Med den djärva handlingen är Hildegard en magnifik kraft i 1100-talet som förändringens och förvandlingens sekel – då människans vetande och kunnande manifesterade sig i de första universitetens framväxt och i mäktiga katedralbyggen utan motstycke. Hildegard visade att också språket kunde tänkas och skapas på nytt. På så vis har hon blivit en hyllad förebild bland våra dagars språkskapare – och sådana skapare finns i en häpnadsväckande omfattning. ”Conlang” är budordet, ”conlang” som kortform för ”constructed languages” – ”konstruerade språk” – och på internet finns en intensiv trafik mellan hängivna språkskapare från hela världen: lingvister, matematiker, programmerare och filosofer. För dem är J.R.R. Tolkien den ofrånkomliga pionjären, lika mycket en språkskapare som berättelseskapare. Men Hildegard är 800 år före Tolkien. Hon är den verkliga pionjären. Och vill vi förstå vad hon var ute efter kan vi tänka på ett ord som ofta återkommer hos henne – ordet ”grönska”. Hon ville få språket och människan och världen att grönska med de nya orden, ge frisk sav till de jordiska språk som vissnat. bland alla sina över tusen uppfunna ord lät hon just ordet ”dotter” vara tomt. Så blir hon en remarkabel kusin till alla ordvrängande trubadurer och poeter genom tiderna, metaforiker som språkmaterialister - och till alla historiens banditer och barnungar som pratat rövarspråk och fikonspråk. Kort sagt en kusin till alla som inte nöjer sig med det språk som redan finns. Ett ord saknas i hennes lexikon, ett av de allra enklaste - ordet ”dotter”. Orden för ”mor” och ”far” finns med, liksom ”bror”, ”syster” och ”son”. Men inte ”dotter”.  Tankarna går till hur Hildegard som åttaårig flicka gavs bort av sina föräldrar till ett kloster. Hon blev ingens dotter. Och bland alla sina över tusen uppfunna ord lät hon just ordet ”dotter” vara tomt. Jag tänker återigen på den där elvaåriga pojken och hans brev till Willy Kyrklund. Medan jag väntade på att Kyrklund skulle vakna från sin tupplur läste jag brevet igen. Med pojkens fråga hur man skapar ett eget språk med nya ord. Hur gör man? Jag tror att Willy Kyrklund kunde ha ett antal goda råd att ge. Men jag vet inte om pojken fick svar. Och jag själv hade inte tillfälle att fråga den gången, för Kyrklund fortsatte att sova och jag beslöt mig för att komma tillbaka en annan gång. Magnus Florin, författare och dramatiker Lästips Om Hildegard av Bingens uppfunna språk: Sarah L. Higley, Hildegard of Bingen’s unknown language: an edition, translation, and discussion, Palgrave Macmillan, New York, 2007. Om rövarspråk med mera: Daniel Heller-Roazen, Dark Tongues: The Art of Rogues and Riddlers, Zone Books, New York, 2013.

De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-15.Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen – kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten.Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt ”Ode till en grekisk urna” och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv – men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag.Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat.Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen ”Lyrical Ballads”. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik.Så sägs det i varje fall.Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus – och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang.Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt ”Ode till slav-handeln”. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för ”de engelska jakobinerna”. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse.Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära  inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan – att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad.Tillsammans med en annan radikal poet – Robert Southey – arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd.Under namnet ”Det pantisokratiska sällskapet” skulle Coleridge och Southey  frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar.karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon –  figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld.Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter – nu i deras sällskap – sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal.Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon –  figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln ”Lyrical Ballads”– och resten är historia.Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år.Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet.Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, ”Den befriade Prometheus”, skriver romanen ”Frankenstein”.de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt godsFem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern – och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla.Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik.I England närmar man sig nu tvåhundraårsdagen av Peterloomassakern och säkert kommer man hedra de som föll offer för statens våld. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för?Gabriella Håkansson, författare

Länge doldes Majken Johanssons stora kärlek bakom bokstaven S. Paul Tenngart berättar om kvinnan som poeten sörjde och skrev dikter om i decennier. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2023-11-15.Efter att alla hennes efterlämnade papper donerades till Lunds universitetsbibliotek vet vi det mesta om poeten och frälsningssoldaten Majken Johansson, till exempel att hon från mitten av femtiotalet ända fram till sin död 1993 hela tiden tänkte på, sörjde och skrev dikter om sin stora kärlek Solveig Borg, hon som tog livet av sig den 19 augusti 1956.I dikten ”Après toi”, som hämtar sin titel från Vicky Leandros Eurovisionvinnare från 1972, skriver hon till exempel om ”den dagligen vaknande smärtan // i tomrummet // efter dej”. I dikt efter dikt finns den, sorgen, och den bidrar starkt till Johanssons poetiska idiolekt – de drastiska växlingarna mellan djupaste förtvivlan och språklig lekfullhet.Men vad vet vi om Solveig Borg? Och vad har vi rätt att ta reda på?Majken Johansson dolde Solveigs identitet hela livet. Inte för sina allra närmaste men för den svenska offentligheten. I de publicerade dikterna kallas hon bara ”S” och nämns uteslutande med könsneutrala pronomen. I de många intervjuer som Majken gjorde i dagspress och veckopress på 1960-, 1970- och 1980-talen framställs Solveig antingen som en nära vän, eller så görs hon om till en manlig partner.Dels vill Majken Johansson inte smutskasta Solveigs minne hos de bekanta och de släktingar som inte hade accepterat deras kärlek. Dels vill hon skydda sitt eget rykte i den svenska offentligheten och, förstås, inom Frälsningsarmén. Hon är ju en av de mest kända poeterna i samtidslitteraturen – och hon är dessutom Frälsningsarméns viktigaste språkrör i den svenska majoritetskulturen. Hon har ett uppdrag från Gud att utföra. Det får inte förstöras.Men hon tänker också på sina dikter. Om det blir känt att de gestaltar kärleken mellan två kvinnor så upphör de att vara kärleksdikter och blir homosexdikter. Och det är de inte tänkta att vara. Det är de inte.Men det finns en öppning, och det är tidens gång. De ägodelar som betydde allra mest för Majken Johansson samlade hon i en chokladask från Fazer. Där la hon fotografierna av Solveig och deras kärleksbrev. Asken förseglades i ett igenklistrat A4-kuvert och placerades i det arkiv som sedan donerades till framtida forskning. På kuvertet finns instruktionen: ”bör inte utlämnas till läsning och publicering förrän tidigast år 2015!”Nu är vi på andra sidan den där historiska gränsen. Nu är tiden mogen för oss att lära känna Solveig. Ja, det är kanske rentav vår plikt att berätta om de villkor som hon levde under på 1950-talet så att vi kan hindra att begränsningarna, stigmatiseringen och skammen återkommer. Den bedömningen gjorde åtminstone Majken Johansson innan hon dog.När hon träffade Majken var Solveig Borg en ensamstående 47-årig yrkeskvinna, direktör för företaget AB Specialpapper. Hon var född och uppvuxen i Finland, och hade etablerat sig i Stockholm efter kriget. Hon reste mycket i arbetet – både i Sverige och i Europa. På vintrarna älskade hon att åka skidor i Alperna.Måndagen den 15 augusti 1955 får hon syn på en kontaktannons i Dagens Nyheter. ”Ung, kvinnl. akademiker söker väninna”, står det. ”Gärna 30–40 år. Övervägande intellekt. o. konstnärliga intr.”Solveig låter det gå en dag, sen svarar hon den anonyma annonsören: ”Just nu står jag i beråd att åka till London, men ville med dessa nedkastade rader nå Er så att om Ni har intresse ville ta kontakt med mig då jag återkommer kring den 4 sept. Med hälsning / fru S. Borg.”Visst tar Majken kontakt, och snart blir de ett par. I januari flyttar den 25-åriga poeten hem till den 47-åriga direktören. I efterhand ska Majken betrakta de där månaderna som den enda riktigt meningsfulla perioden i ett liv av brist och saknad.Men det knappa år de får tillsammans är långt ifrån problemfritt. Solveig kommer från en högborgerlig finlandssvensk släkt, och hennes inkomster är robusta. Majken själv är en arbetarflicka från Möllevången i Malmö som vuxit upp i ett fosterhem. Visst, hon betraktas som en lovande poet, men diktsamlingar blir man inte fet av. Ibland känner Solveig det som om hon köper den fattiga Majkens gunst. Betalar för hennes unga kropp.Båda bär på tuffa personliga trauman. Majken lämnades som spädbarn bort av sin biologiska mamma, och hon blev mycket illa behandlad i fosterhemmet. Två gånger har hon försökt ta livet av sig. Solveig lider av ständiga mardrömmar efter sin tid som sjuksköterska under finska vinterkriget. I sin dagbok beskriver Majken dem som två sjuka som inte förmår ge varandra stöd.Det största problemet är ändå att de har så olika inställningar till sin gemensamma kärlek. Majken tycker inte att de behöver smussla med den. Men Solveig har alltför mycket att förlora. Om det kom ut att hon levde ihop med en kvinna på det sättet skulle hon riskera allt annat: släkten, firman, anseendet.Precis ett år efter det att Solveig fick syn på Majkens kontaktannons kommer uppgörelsen. Solveig vill avsluta förhållandet. De bråkar och Majken råkar drämma till Solveig. Arg och ledsen störtar Solveig ut från lägenheten och tar bilen till sitt sommarställe några mil norr om Stockholm. Där skjuter hon sig i huvudet.Solveig är borta. Förlorad. Och Majken kan inte ens visa sig på begravningen.Det som sedan händer ska komma att anta mytologiska dimensioner för Majken Johansson. Under flera decennier ska hon i anteckning efter anteckning förklara för sig själv hur hon lyckades ta sig ur det totala mörkret. Först försöker hon nå Solveigs själ via spiritistiska seanser. Dessa försök nämner hon inte med ett ord i tryckta texter eller offentliga samtal. Sedan testar hon olika kristna samfund. Det är hon också ganska tyst om i efterhand. Men resten av berättelsen sprider hon så ofta hon kan: till slut finner hon Frälsningsarméns Gud. Via botbänkens hallelujah-rop når hon sin älskade. S och Gud blir nästan samma sak.Resten av sitt liv längtar Majken. Diktsamlingarna bär vittnesmål om denna långvariga passiva kamp. Det händer att Solveig uppenbarar sig, påminner om vad som väntar på andra sidan. ”I Allhelgonatid / kom min S”, avslöjar hon i en dikt. I en annan skriver hon: ”Själva julaftonsnatten / återkom du. Kyssande / mitt vänstra bröst.”Så blir Majken Johanssons livs kärlek en del av den svenska kulturhistorien. Och sedan 2015 är alltså S inte längre en gåta, utan Solveig kan träda fram som den hon är.Paul Tenngart är litteraturvetare. 2016 gav han ut boken ”Livsvittnet Majken Johansson”. Musiken som hörs i slutet är just den låt som omnämns i essän: Vicky Leandros Eurovision-vinnare ”Après toi” från 1972.

Walt Whitman kallas USA:s nationalpoet, men fortsätter att provocera. Göran Sommardal reflekterar över Whitmans poesi och över varför han älskade sina medmänniskor mest när de sover. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-05-30.[Louis Armstrong: Nobody knows the trouble I’ve seen]Man borde inte börja en OBS-essä med sång och musik. Men skälet till att jag inte kan låta bli musik­en och sången är att mötet med de dikter som Walt Whitman har kallat Leaves of Grass, eller det urval som Gunnar Harding har kallat Jag hör Ame­ri­ka sjunga, får mig att höra, om jag skulle höra Amerika sjunga, inte alla de sånger som Walt Whitman radar upp redan i den inledande dikten – utan allra först det här.[Mahalia Jackson: Let my people go]Så här låter Whitmans sång:Jag hör Amerika sjunga, en mångfald av sånger hör jag/mekanikernas sånger, var och en sjunger sin muntert och/     starkt som sig bör,snickaren sjunger sin medan han mäter sin planka eller bjälke,[...]moderns underbara sång, eller den unga hustruns vid sina/    sysslor, eller flickans där hon syr eller tvättar,/var och en sjunger om vad som hör till honom eller henne/    och ingen annan,/dagen om vad som tillhör dagen – om natten en samling/    unga grabbar, robusta, vänliga/och de sjunger för full hals sina starka, melodiska sånger....I stället för att låta de ohörda kollektivens och de förvisade folkliga gemenskap­ernas sånger runga i sin dikt avlyssnar Whitman, alltså, de enskilda amerikanernas ton­arter och sångstilar. Och jag vet att denna invändning mot Walt Whitmans allomfattande och alltomfattande individualism kan förefalla historiskt orättvis. Han var ju emot slaveriet, om än tidvis en något vacklande abolitionist. Han uppmärk­sammade de amerikanska ursprungsinvån­ar­na, han såg till både män och kvinnor – alla den nya kontinentens själar ägde sam­ma hemortsrätt på Den stora landsvägen, som får sägas vara poetens favorittillhåll i dikten. Och riktningen i hans litterära politik var alltid demokratins. I sin essä om Whitman i sina Studier i klassisk amerikansk litteratur kallar D.H. Lawrence honom "den första vite infödingen".Om Dickinson lock­ar med sin gåtfulla precision och sin precisa gåtfullhet, så har Whitman förfört sina stora läsarskaror med sin generösa omåttlighet och välgör­ande brist på poetiska hyfsning.Det kan vara upplysande att jämföra Walt Whitmans poesi och plats i den ameri­kans­ka litteraturhistorien med den tolv år äldre Henry Wadsworth Longfellow, som vid tiden för Whitmans debut 1855 var den dittills överlägset mest kän­de ame­ri­kanske poeten, hyllad på båda sidor av Atlanten. Och på sin tid flitigt utgiven och översatt, också till svenska, och beundrad av europeiska stor­het­er som Dickens och Baudelaire. Longfellows hexameterepos Evangeline skildrar en romantisk-tragisk historia baserad på en historia om brittisk etnisk rens­ning av franska ättlingar i Nova Scotia. Hans mytologiska The Song of Hiawatha är en hyllning till "den ädle vilden" och hans valhänta och aldrig riktigt realistiska skildringar av slaveriet i Poems on slavery är helt i linje med hans starka enga­gemang för abolitionismen. Men trots att Longfellow på många vis intog en mer progressiv och klargörande ställning i frågor om slaveri och fördrivning och exploatering av Amerikas urinnevånare, så har tidens gång förvandlat hans euro­- peiskt de­signade humanism i kombination med hans akade­mis­ka välmenande vers till obligatorisk kurslitteratur, medan Walt Whitmans fria och orim­made verser, fräcka och förföriska, ofta skabrösa och frispråkiga, med kärlek så­väl mellan män och kvinnor som mellan män och män – den har blivit, och förblivit, också den obligatorisk kurslitteratur men i ett avgörande tillägg ett källsprång för läsare och efterföljare. "Whitman, den ende man som gått fram på helt oba­na­de stigar", så skriver D.H. Lawrence vidare om Whitman i sin essä. Och för vår europeiska räkning kunde han ha tillagt: US-amerikanska stigar. Och så är det. Walt Whitman, jämsides med Emily Dickinson, har kommit att utgöra den amerikanska poesins ojämförliga moderna källflöde. Om Dickinson lock­ar med sin gåtfulla precision och sin precisa gåtfullhet, så har Whitman förfört sina stora läsarskaror med sin generösa omåttlighet och välgör­ande brist på poetiska hyfsning. Och många, inte bara amerikanska, poeter har följt i hans fotspår.I denna generositet ingår en idé om mänsklig förbrödring, ty så får man ända karaktärisera ingivelsen hos en poet som gärna inledde sina dikter med ett Allons!, alltså det "Allons enfants...", som inleder Marseljäsen, den franska revolutionssång­en som mer än någon annan kommit att musikaliskt förkroppsliga Frihet, jämlikhet, broderskap.Jag föreställer mig gärna att hållbarheten och livaktigheten i arvet efter Whit­man till stor del också har göra med att han i någon mening förblivit kontro­versiell och aldrig riktigt enkelt kanoniserbar. Hade det bara varit för hans proklamerade världsmedborgarsolidaritet som Bror Hjort tolkade den i sin målning "Kärleken, freden, arbetet", med Whitman själv, "Jesus den härlige" och Sokrates, därtill bröder och systrar, svarta, röda, gula och vita tillsammans i fröjd och gamman, då hade hans verser kunnat pryda vilken som helst sön­dags­skola. Som det står i inledning till dikt 8 av sviten "De sovande":asiaten och afrikanen hand i hand, europén och amerikanen hand i hand/lärd och olärd hand i hand, och man och kvinna hand i handMen i botten av denna inlevelsefulla själarnas gemenskap som Whitman målar upp åter­finner vi, alltid, det Lawrence i sin Whitman-betraktelse hänvisar till som hans "obän­diga livskraft", och han citerar:Jag är den som anfäktas av köttslig lusta/Graviterar inte jorden, dras inte all materia till all annan, åtrår den?/Så dras min kropp till allt och alla som jag möter eller ser.Det är i diktsviten Children of Adam som Whitman mest oförblommerat och envetet ger uttryck för kropparnas sinnliga möten. Och i Calamus tillkommer det för tiden ännu mer "chockerande": homoerotik. Whitman bjöd på en frisprå­kighet som på sin tid något lättare fann fristad i Europa än i det ännu bigotta USA.  Hos Whitman hålls ingen "Själarnas maskerad" som hos Pär Lagerkvist, sna­rare en kroppar­nas maskerad. Hos Whitman har Terentius urhumanistiska ”Intet mänskligt är mig främmande” transformerats till ”Allt kroppsligt är mig kärt”:stammaren, sjuklingen, den välbyggde, den anspråkslöse,/den kriminelle som stod inför skranket, domaren som satt och dömde honom,/de vältaliga advokaterna, juryn, åskådarna,/skrattaren och gråtaren, dansaren, änkan vid midnatt, den röda squawen,/den lungsiktige, den rosfeberdrabbade, idioten, han som förorättats,/      motsatserna, och var och en mellan det här och dem i mörkret,/jag svär att de är utjämnade nu – ingen förmer än den andra,/natten och sömnen har gjort dem jämlika och återupprättat dem.Individer, alla lika mycket mänskligt värda, men bara tillgängliga och insläppta En och En."Hans dikter", här citerar jag på nytt D.H. Lawrence, "Demokrati, En masse, Allenheten, är långa additions- och multiplikationstabeller, där slutsiffran alltid blir JAG SJÄLV."Sannolikt är det i denna allomfattande men enkelriktade individualism som Walt Whitman blir bäst definierad. Individer, alla lika mycket mänskligt värda, men bara tillgängliga och insläppta En och En. Inga klasser, inga kulturskillnader- och gemenskaper, inga fackföreningar, och inget behov av fackföreningar, ingen UNION. Därför älskar Whitman sina människor mest när de sover:De sovande är mycket vackra då de ligger avklädda,/de flyger hand i hand fram över hela jorden från öster till väster då de ligger/avkläddaHär skymtar Whitmans utopi, lika lockande än idag, och för alltid lika skrämmande. Vår tids ideologiska städmani: att göra rent hus:            Ur vägen allt för själarnas framåtskridande,             all religion, alla fasta föremål, konstarter, regeringar – allt             det som var eller är synligt på detta klot eller något             annat klot faller i nischer och vrår inför själarnas             procession längs universums väldiga vägar.Göran SommardalLitteraturWalt Whitman: Jag hör Amerika sjunga, övers. Gunnar Harding, Ellerströms 2019.Walt Whitman: Leaves of Grass, Penguin Classics 2017.Longfellow: Poetical Works, London 1973Henry Wadsworth Longfellow: Hiawatha, övers. Helmer Linderholm, Tidens förlag 1978D.H. Lawrence: Studier i klassisk amerikansk litteratur, övers. Harry Järv, Cavefors 1964                                                                                  Göran Sommardal

Katarina Wikars vänder och vrider på sorl, brus och kallprat och försöker få fatt i tystnaden. Måste man betala för den? Är det ultimata inför ålderdomen att hitta någon att våga vara tyst med? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-06-10.Är tystnaden något eftersträvansvärt eller är det döden? Tyst som i graven, heter det ju. När barnen har flyttat ut lägrar den sig, tystnaden. Jag minns när de var små och larmade runt hur irriterad jag kunde bli på stojandet. Ibland var det föräldrajour på förskolan och jag var alltid helt förundrad över att fröknarna, som det hette på den tiden, inte fick psykbryt redan på förmiddagen av ljudnivån.Det sägs att de ljud man inte själv kan kontrollera är de mest stressframkallande. Grannarnas fest är alltid mer störande än ens egen. Det lågfrekventa brusandet i rören. En köksfläkt som inte går att stänga av kan få en tidigare relativt stabil väninna att gå i taket, balansera på stegar, skruva på baksidan av något bara för att få det tyst, ringa jourreparatören mitt i natten.Om man är radioreporter och kommer in i ett rum där man inte har varit tidigare ska man vända öronen utåt och lyssna hur rummet låter. Är där en fläkt? Ett kylskåp som surrar? Vägarbete på gatan utanför? Ibland måste man flytta runt både människor och möbler. Ett konstant irriterande bakgrundsljud är värre än tillfälliga hammarslag.Ett rum mot gården brukar betyda lugn och ro. Det man förlorar i gatans eventuella puls och utsikt vinner man i en sövande tystnad men de gamla gårdshusen och det inte bara i Berlin brukar ha enbart sand i mellanväggarna. Otaliga är de som från början ofrivilligt men sedan allt mer kontrollerat lärt sig att lyssna efter de där ljuden från andra sidan väggen som man vet ska komma. Grannarnas gräl och samlag. En ensam telefon som ringer i en tom lägenhet. Det är som att bo i ett dockskåp, ett hus i genomskärning där själva fasaden är nerplockad.Jag har haft en återkommande dröm om nätterna om ett flerfamiljshus där väggarna mellan lägenheterna är borta. Man måste gå genom andra människors bostäder för att komma hem. Ett  sovrum är nästan inne i grannens vardagsrum. Så måste det vara i ett temporärt boende för många nyanlända, som i en gymnastiksal med lösa skärmar, där privatliv en lyx man inte ens vågar drömma om.En tvåa på trettiotalet ansågs lagom till en barnfamilj. Man fällde samman sängarna om dagarna, drog ihop utdragssofforna. Min pappa hade nio syskon och från april till oktober fick han och två av bröderna sätta på sig toppluvorna och vantarna och gå ut och sova i vedboden.Det är väl med tystnaden som med resten av klassamhället. Det är något som det går att köpa. Slippa belamrade badstränder. Trånga trappuppgångar. Lövtunna väggar. Ha möjlighet att sätta mobilen på ljudlös. Förr i världen hade man telefon för att någon skulle ringa på den, för att komma i kontakt, höra en annan människas röst på linjen. Nu vill man inte bli nådd. Det är den ultimata friheten.Tala är silver, tiga är guld, det är ett typiskt svenskt ordspråk från förr. Man skulle inte gå runt och sladdra. Låt maten tysta mun är ett annat. Betydde det att all konversation vid middagsbordet var förbjuden? Här koncentrerar vi oss på att äta. Man kan se sådana par på restaurang ibland, de säger inte ett ord till varandra under en hel måltid. Har de inget att prata om eller har de levt så länge med varandra att de vågar vara tysta? För det finns också något som heter kallprat, det som bara pågår och som ingen lyssnar till, det ligger som en matta över den där tystnaden man både längtar till och räds. Vad skulle hända om vi bara satt här alldeles tysta? Skulle det bli farligt då?Vad var det för tystnad som Doktor Murke i Heinrich Bölls roman samlade på och beslöt sig för att klippa ihop? Hur låter tystnaden mellan orden? Ibland har den fått status av ett musikstycke. Ibland är den instängd i ett dödsdämpat rum helt utan akustik.  Den brasilianska författaren Clarice Lispector skrev i sin allra sista roman den här bruksanvisningen: : Jag vet hur man skapar tystnad. Det går till så här: jag sätter på radion riktigt högt – så stänger jag plötsligt av den och så får jag in tystnaden.I Maria Stepanovas Minnet av minnen skriver hon om avfärderna förr. Hur man tillsammans teg ett par minuter så att uppbrottet kunde samla på sig sitt slutgiltiga allvar. Och det där väl därför som det finns kollektiva obligatoriska tysta minuter. Vi är tysta nu, många tillsammans. Där att sörja, för att hedra minnet. För att finna ron.Alltfler åker också på retreat, betalar för att vara tysta, för att slippa mobilerna, kallpratet, för att slippa konversera, bli nådda. Vad finns det då i tystnaden? Ligger det en liten insikt och halvslumrar bakom allt fladder, eller ett lugn till förväxling lika döden?När man säger att man måste prata om det kan det vara en tystnad över flera generationer som måste brytas. Något man har sopat under mattan i familj ett helt liv eller i ett samhälle i tusentals år: Vi har inte pratat om alkoholismen, övergreppen, otroheterna, den psykiska ohälsan enligt modellen om vi tittar åt andra hållet och inte låtsas om så finns det inte. Och när någon tar tag i den kvava tystnaden och liksom vädrar ut den kan det orsaka sår och splittringar och livslång osämja. Min luft mot dina igenklistrade fönster. Det är livslögnen som dramatiken lever av.En poet sa till mig att det var överskattat att tala. Att han alltmer som vuxen hade börjat respektera föräldrarnas tystnad. Det går inte att tala om precis allt. Visst kanske måste sjunka mot botten, bäddas in i glömskan. Min egen mamma låtsades att hon inte hörde när jag i tjugoårsåldern ville få svar på vissa besvärliga frågor, som om simulerad dövhet kunde vara lösningen. Och jag har faktiskt en större förståelse nu än förr för det tilltaget.Jag minns när mamma låg på sjukhus den sista hösten och jag kom hem till det gamla huset på kullen, hur tomt det var. Hon hade alltid varit den som varit hemma, som jag hade kunnat mäta min rörelse bort utifrån, nu var det nedsläckt och när jag kom in märkte jag att där var stora, loja vindsflugor överallt på övervåningen, de hade krupit in i värmen för att övervintra, och jag tog en flugsmälla, klättrade på stolarna, dräpte den ena efter den andra, säkert femtio stycken. Till slut var det bara en kvar, som surrade runt mitt huvud, liksom retfullt, inte lät sig nås. Jag stod på en målarpall och försökte skaka den ut ur taklampan. Så äntligen fick jag den. Smack. Och då blev det fullständigt tyst. Inte en enda vinterfluga kvar. Nu var jag alldeles ensam. Det var så här den lät. Tystnaden.Det kan vara så att man har fått en ranson ord utmätt åt sig och förr eller senare tar det stopp. Att inte orka berätta om sitt liv, sina semestrar och tillkortakommanden för ännu en människa. Visserligen förvandlas det mesta med åren till färdigförpackade anekdoter enligt modellen jag minns bara orden jag använder när jag berättar men tänk så skönt att ha en livsmänniska att tiga sig genom en måltid med, lugnet i att veta vad vederbörande skulle säga om munnen öppnades, att kunna avge det slutgiltiga omdömet om en kärlek eller stark vänskap: vi teg bra ihop.Katarina [email protected]

Eufemiavisorna klassas som Sveriges första skönlitterära verk. Kim Bergqvist reflekterar i dagens essä över vart vårt svenska medeltida litteraturarv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-08-20.Om jag säger riddarroman, vad får du då upp för bild i huvudet? Är det Jan Guillous ”Arn” som rider mot solnedgången i det Heliga landet eller kanske Don Quijote som guppar fram på den lunkande Rosinante? För de flesta är det nog ingen romangestalt överhuvudtaget som framträder, utan något ur filmatiseringen av Sir Walter Scotts ”Ivanhoe” eller rent av en grotesk scen ur Monty Python and the Holy Grail.Allt jag nämnt har dock tillkommit långt efter riddarromanens gyllene tidsålder. Till och med renässansförfattaren Cervantes kommer för sent, även om hans hjälte förläst sig på just riddarromaner. Faktum är att det som ibland beskrivs som Sveriges första skönlitterära verk tillhör denna genre och genom att lära oss något om dess tillkomst lär vi oss också något avgörande om vår kulturhistoria.Egentligen handlar det om tre riddarromaner av tämligen skiftande karaktär, som tillsammans går under namnet Eufemiavisorna. Berättelserna, som i sin samtid lästs högt och framförts vid festmåltider för en aristokratisk publik, har alla kontinentaleuropeiska förlagor som översatts till fornsvensk knittelvers under ett tiotal år vid 1300-talets början.Fröet till denna kulturgärning såddes i Norge där den tyskättade drottningen Eufemia (c. 1280–1312), vars dotter var trolovad med den svenska kungabrodern hertig Erik Magnusson, tog initiativet till översättningen. I Norge hade liknande projekt en lång historia. Trots att kunskapen om detaljerna i Eufemias liv är bristfällig, känner vi henne bättre än den eller de personer som genomförde själva översättningsarbetet. Idag är en översättare nästan alltid en enskild person. Medeltida översättningar kunde vara omfattande projekt som utfördes av ett arbetslag, där olika personer stod för skilda språkliga kompetenser. Historiker, litteraturvetare och språkforskare som sysslat med de här texterna har trots det misstänkt att det rör sig om enskilda översättare – det är helt enkelt svårt att föreställa sig mer än ett fåtal individer i Sverige vid den här tiden hade kompetensen. Dessutom har nyare forskning visat att översättningarna inte alls – som man tidigare antagit – är särskilt klumpiga eller osofistikerade- Den fornsvenska diktaren hade en fullgod uppfattning om sin ursprungstext.Översättningarna bygger på flera förlagor på franska, tyska och fornvästnordiska och åtminstone två av berättelserna – Ivan lejonriddaren och Flores och Blanzeflor – var omåttligt populära i det medeltida Europa. Verken med bakgrund i Kung Arthur-legenden och i korsriddartematik spreds, kopierades och reviderades, alltifrån 1100-talet till 1400-talet, från det perifera Island i norr till det mångkulturella Spanien i söder, från England i väst till Grekland i öst. Vi känner till en mängd versioner av Floire et Blanchefleur, ursprungligen en fransk kärleksdikt, och av Chrétien de Troyes’ Yvan, le chevalier au lion, som inte alltid är regelrätta översättningar utan snarare omdiktningar.Denna korta bakgrund visar tydligt hur den första underhållningslitteraturen på svenska är oupplösligt förenad med den europeiska litteraturen i gemen, och med de övriga europeiska folkspråken. Det hänger tveklöst samman med att den svenska eliten under 1200- och 1300-talet hade ambitionen att utmåla sig som en del av den kristna europeiska riddarklassen, med samma ideal, uppförandekoder, intressen och attribut. Det är själva motsatsen till allt tal om Brexit och Swexit. När svenskarna går från vikingatid till medeltid – genom kristnandet och inlemmandet av Skandinavien i en europeisk gemenskap – går det relativt snabbt; det finns en vilja till förändring.Man kan ifrågasätta hur de svenska frälsemännen stod sig gentemot sina kontinentaleuropeiska motsvarigheter ifråga om ekonomiska resurser – gods, borgar, rustningar, vapen – men faktum är att det statsbärande skiktet var väl bekant med tyska riddare, som var vanligt förekommande vid de nordiska furstehoven, och bör ha haft god förtrogenhet med den litteratur och andra kulturella koder som dessa uppskattade. Vid den här tiden studerade svenskar vid utländska universitet, och man hade börjat med riddardubbningar i Sverige. De skedde vid högtidliga sammankomster, såsom kröningar eller bröllop inom kungafamiljen. Den första riddardubbningen vi känner till som involverar svenska frälsemän ägde rum 1285, och denna praktik fortgick till 1497, då Sten Sture d.y. dubbades av unionskungen Hans. Det här visar hur länge riddaridealen hade åtminstone en symbolisk betydelse.Möjligen är det den internationella bakgrunden som gör att Eufemiavisorna är förhållandevis okända bland allmänheten – de passar inte in i ett nationalistiskt narrativ, det är ingen ursvensk litteratur. Läser vi alls någon nordisk medeltidslitteratur i skolan nuförtiden är det de isländska sagorna som får agera representanter för perioden.Kanske har det blivit dags att ändra på det. Numera finns en utgåva av Eufemiavisorna på det som professor Henrik Williams, ansvarig för bearbetningen, kallar en ”sen fornsvenska”. Där har många ingrepp gjorts, fast med lätt hand, i syfte att göra verken så läsbara som möjligt utan att ”översätta” texterna till nusvenska.Men hur skiljer sig de svenska versionerna från sina europeiska förlagor? Den trånande höviska kärleken verkar ha varit främmande för medeltidens svenskar och den får ofta stå tillbaka för utförligare skildringar av strider och envig mellan den ridderlige hjälten och hans motståndare. Men den höviska kärleken är främmande också idag. Den genusideologi som kommer till uttryck i riddarromanerna hyllar exklusivt manliga miljöer, marginaliserar kvinnor och tillerkänner dem sällan agens. I Hertig Fredrik av Normandie vinner titelns hjälte sitt hjärtas dam genom att ta sig in i hennes kammare med hjälp av en osynlighetsring. Att han förgriper sig på henne och därmed vinner hennes kärlek är en normalisering av sexuellt våld och frånstötande för en modern läsare.Just kring de här frågorna har forskarna börjat fundera mera. För genom att verken har anpassats till den tilltänkta publikens intressen bör de avspegla det svenska frälsets angelägenheter, eller åtminstone måla upp ett slags idealbild som tycktes både eftertraktansvärd och uppnåelig. Det är inte bara nöjeslitteratur och spännande äventyrsberättelser; berättelserna ger också uttryck för medvetna eller omedvetna föreställningar om det ideala samhällslivet, om sociala strukturer, makt samt genusideal.Om man antar att genren riddarroman motsvarar en särskild social ordning, så vågar jag påstå att den svenska integrationen i det medeltida kristna västeuropeiska sammanhanget inte var fullbordad förrän Sverige fick sin egen riddarlitteratur. Att det var en betydelsefull händelse råder det ingen tvekan om. Under senmedeltiden fortsatte Eufemiavisorna att kopieras i nya handskrifter och med boktryckarkonsten blev det en av storsäljarna. Denna svenska, och på djupet europeiska, litteratur.Kim Bergqvist, doktorand i historia

I en samtid som tror att lösningen på alla problem är att träna och äta rätt, ses överviktiga lätt som ett samhällsproblem. Men hunger har ofta inte alls med mat att göra, konstaterar Annina Rabe. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018. Just nu är jag mitt uppe i ett garderobsrensningsprojekt. Det tar ganska lång tid, inte bara för att jag inte gjort det på länge och skåpen därför bågnar av diverse tröjor och klänningar jag inte längre använder. Utan för att det är ganska plågsamt. Plaggen väcker minne till liv, minnen från en tid när jag var en annan person. Den personen som var smal. Den som kunde ha vackra kläder eller för den delen vilka kläder som helst, för hon såg ändå okej ut i allt.  En person som ter sig som mer och mer avlägsen från den som jag är idag. Jag tänker att den personen måste ha levt ett bekymmerslöst liv. Ett liv utan kroppshat och dåligt samvete, utan att vara en anomali i omvärldens kritiska ögon. Sedan minns jag, att så var det ju inte alls. Den smala personen mådde tvärtom dåligt för jämnan, och detta trots att hon levde upp till alla samtidens krav på slankhet och åtminstone relativ skönhet. Inte hade jag vett att uppskatta det inte. Den icke-smala personen – jag - är faktiskt generellt gladare och mer harmonisk, om än inte helt nöjd med sitt utseende. Mer eller mindre omedvetet märker jag att jag delar in mitt liv i före och efter den där hösten när jag plötsligt skenade i vikt och blev den jag är idag. Nej, jag är inte sjukligt överviktig. Jag skulle förmodligen inte kvala in till Biggest Loser eller få en gastric bypass om jag önskade det. Men jag väger definitivt mer än vad man bör göra när man är lika lång som jag. Så har det varit de senaste tio-femton åren, och trots flera försök har jag inte lyckats gå ner de där envisa kilona. Medelåldern gör det inte lättare; inte heller att ha ett stillasittande yrke och därtill mat och vin som intresse. Och mitt problem är knappast ovanligt. Om det nu ens är ett problem. För vem är det egentligen som har bestämt att det är ett problem med övervikt? Man stör liksom hela samhällsordningen om man väger för mycket. Man blir den där felande länken. Men om vi nu ändå skulle säga att det är ett problem så skulle det väl i så fall vara mitt eget, och ingen annans? Ändå känner jag mig ständigt utsatt för omvärldens kritiskt granskande blickar – ibland även kommentarer. Vissa dagar känns det som om jag med min lilla övervikt är ett samhällsproblem. Ett välfärdsproblem. I vår gravt kroppsfixerade tid där det entydiga svaret på nästintill varenda fråga är att ”träna och äta rätt” – vad nu ”rätt” kost är just den här säsongen, undvik socker, kolhydrater, fett, eller vänta nu, fett får man väl äta eller var det förra veckan? I en sådan tid finns ingen ursäkt för att vara ett fetto. Lösningen framstår som enkel: det är bara att skärpa sig! Man stör liksom hela samhällsordningen om man väger för mycket. Man blir den där felande länken. Det räcker alltså inte med ens egna känslor av otillräcklighet– man ska dessutom bära samtidens besvikelse på sina axlar. Och i vår tids stora hyckleri ingår dessutom att alla tränings- och kosttrender saluförs som något som ska få oss att rent allmänt ”må bättre”, när det i själva verket nästan uteslutande handlar om att bli smal. Det indirekta budskapet blir: hur ska man kunna må bra om man inte är smal? Om jag, med en förhållandevis ringa övervikt, ofta umgås med alla dessa destruktiva tankar, känner att mitt värde som människa sitter i hur många kilo jag väger – hur skall det då inte vara för dem som enligt alla måttstockar verkligen är feta? Den amerikanska författaren Roxane Gay vet. Större delen av sitt liv har hon varit gravt överviktig, som mest med en vikt på över 250 kilo. I den självbiografiska boken ”Hunger – a memoir of my body” berättar hon om ett liv med en kropp som är allas angelägenhet och allmänt byte för allehanda fördomar. På den feta kroppen är det fritt för var och en att projicera sitt eget narrativ. Fetma, precis som hudfärg, är något som inte går att dölja hur mycket du än försöker. Och som tjock, svart, queer och kvinna hamnar Roxane Gay längst ner på statusskalan i nästan vartenda sammanhang. Främmande människor i matvaruaffärer känner sig nödgade att diskret plocka ut varor ur hennes kundvagn Hon utvecklar diverse strategier för att, som hon skriver, överleva i en värld som har mycket lite tålamod eller medlidande för en kropp som hennes. En metod är att vara rolig; att förekomma omvärldens eventuella hånfulla skratt genom att dra fokus till sin övervikt. Hon beskriver hur en gravt överviktig kropp blir allas rättighet att kommentera; inte bara bland familj och vänner. Hur hon ständigt får lyssna på utläggningar om det farliga i att väga så mycket som hon gör. Som om, skriver Gay, ”jag inte bara var fet utan också fruktansvärt korkad”. Dessa råd är utdelade ”i all välmening”, från människor som anser sig bara tänka på hennes bästa. Främmande människor i matvaruaffärer känner sig nödgade att diskret plocka ut varor ur hennes kundvagn och byta ut dem mot något nyttigare. ”I all välmening.” Hon dissekerar hyckleriet och cynismen kring realityshower som "Biggest Loser" och det överdrivna medieintresset för framför allt kvinnliga kändisars vikt. Allt pekar på samma sak: det är den smala kroppen som är normen, allt annat är en avvikelse. Det är ju inte någon okänd slutsats och hennes tankar kring det är kanske inte så nya, men sällan har det beskrivits så hjärtskärande som här. Allt landar till sist i hungern, den som gett boken sitt namn. Hungern som är både fysisk och psykisk och egentligen handlar om helt andra saker än mat. Allting som har med våra kroppars utseende att göra är komplicerat Att vara en fet kvinna är en paradoxal kombination av att vara osynlig och på samma gång ta alldeles för mycket plats. Roxane Gay beskriver hur hon en gång började äta för mycket för att bokstavligen bygga ett pansar kring sin egen kropp. Som 12-åring blir hon brutalt gruppvåldtagen av en klasskamrat och hans kompisar. En klasskamrat hon dessutom är kär i. Hon känner kraftiga skamkänslor och berättar inte för någon om det inträffade. Hon fortsätter till och med att träffa killen som iscensatte våldtäkten ett bra tag efter det inträffade. Skammen leder till att hon börjar äta. Fetman blir en slags rustning, som gör henne obegärlig och skyddar henne mot att utsättas för våldtäkt igen. Varje gång hon börjar banta och träna bort fettet slutar hon tvärt just när det börjar ge resultat. En smalare kropp gör henne mer ömtålig, både bokstavligt och bildligt. Samtidigt är det ju just fetman som gör henne extra sårbar och till ett villebråd för omgivningens hån och missriktade välvilja. Låter det motsägelsefullt? Ja, det är det också. För är det något som Roxane Gays bok visar med plågsam tydlighet så är det är att detta med kroppen inte är enkelt. Det är inte ”bara att ta sig samman”, sluta äta kolhydrater och gå till gymmet.  Allting som har med våra kroppars utseende att göra är komplicerat, inkonsekvent och ofta förenat med en grundångest vi inte alltid är beredda att konfrontera. Och detta i en hurtig samtid som inte basunerar ut något annat budskap än att det är enkelt, bara man tar sig samman. Det finns ingen ursäkt för att vara ett fetto. Annina Rabe, litteraturkritiker Litteratur Roxane Gay: Hunger – a memoir of my body. Harper, 2017.

Jokern har inte ett förflutet eller ens en identitet, han har flera som han konstant pendlar mellan. Jimmy Håkansson reflekterar över den leende mannens betydelse i Batmans universum. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-09-19.Våren 1940 är det premiär för en ny serietidning. Huvudpersonen Bruce Wayne debuterade egentligen året före, då som en excentrisk miljonär som bearbetar sina föräldrars mord genom att klä ut sig till en fladdermus och bekämpa brott.Men det är i det första numret av “Batman” som vi får träffa en flinande gangster som stjäl juveler och mördar sina offer på exakta klockslag. I slutet av berättelsen drar skurken kniv och gör ett utfall mot den rättrådige hämnaren. Men i stället för att sticka ner hjälten snubblar han och hugger sig själv i bröstet.Det var inte tänkt att Jokern skulle överleva sitt möte med Batman. Han var bara en dussinskurk som läsaren skulle glömma bort i tid till nästa nummer. Men redaktören Whitney Ellsworth såg potentialen i gangsterclownen, och innan tidningen skickades till tryckeriet lät han rita dit en sista bildruta. Det nya avslutet var en hastig efterhandskonstruktion som ställde handlingen på sin ända.Jokern åker iväg med en ambulans där läkaren gör en häpnadsväckande upptäckt: Jokern lever – och kommer att överleva.Och överleva gjorde han. I snart 80 år har figuren som skapades av Jerry Robinson, Bill Finger och Bob Kane varit en grundsten i populärkulturen. Först 2019 fick han sin första egna långfilm, men Jokerns historia har varit föremål för otaliga tolkningar ända sedan 1940. I de flesta av dessa tolkningar återkommer en nyckelscen: Ett misslyckat inbrott i fabriken Ace Chemicals där en man faller ner i en tank med farliga kemikalier som färgar hans hår grönt, bleker hyn vit och förvrider ansiktet till ett permanent grin.I seriealbumet “The killing joke” från 1988 gör Alan Moore en ansats att mänskliggöra superskurken. Här är Jokern ingenjören som säger upp sig från sitt jobb för att satsa på stand up-karriären. Men det går inget vidare och för att försörja sin gravida fru blir han övertalad av två gangsters att genomföra en stöt mot sin före detta arbetsgivare, Ace Chemicals.Men samma dag omkommer frun i en tragisk hushållsolycka. Motvilligt blir han meddragen till fabriken där kuppen går åt skogen och han själv trillar ner i ett syrabad och spolas ut genom ett avloppsrör.En dålig dag kan få vem som helst att tappa sitt moraliska fotfäste menar Jokern i “The killing joke”. För att pröva sin tes utsätter han poliskommissarien James Gordon – Batmans bundsförvant – för en serie grymheter där han bland annat förgriper sig på Gordons dotter och skjuter henne i magen.Alan Moore skildrade Jokern som en moraliskt komplex karaktär på ett aldrig tidigare skådat vis. Men förändring i sig var inget nytt för clownen – det har alltid varit en del av hans repertoar.När Jokern debuterade på 40-talet var han en psykotisk gangster med fedorahatt och kulsprutepistol. Under 50-talet blev serietidningarna anklagade för att vara för våldsamma. Branschen svarade med att starta det självreglerande organet The comics code, och till följd av detta blev Jokern degraderad från livsfarlig polismördare till en barnvänlig pajas som rånade sina offer med skrattgas.Det var inte förrän på 70- och framförallt 80-talet som han hittade tillbaka till sitt ursprungliga mörker. I Jim Starlins “A death in the family” slår Jokern ihjäl Robin med en kofot, och i Frank Millers “Dark knight returns” går han så långt att han tar sitt eget liv bara för att sätta dit Batman för mordet.“The killing joke” må ha mejslat ut en bakgrundshistoria för skurken, men det ska inte misstas för ett facit. Jokern är en opålitlig berättare, och i en betydande scen säger han att han inte ens själv litar på sina minnen."Ibland minns jag det på ett sätt. Ibland på ett annat. Om jag ska ha ett förflutet vill jag ha flera val."Kanske är repliken en subtil pik till serieförlaget DC Comics notoriska skarvande med tidslinjer och kontinuiteter. Sedan 60-talet har DC snärjt in Batmanmytologin i så många alternativa världar, tidsresor och -paradoxer att det är omöjligt att reda ut härvan.I ett parallellt universum är det till exempel Bruce Wayne som skjuts ihjäl i gränden utanför biografen och inte föräldrarna Thomas och Martha. Händelsen utlöser en märklig kedjereaktion som slutar med att Thomas blir Batman och Martha Jokern.“Vill du veta hur jag fick mina ärr?” frågar Heath Ledgers Joker vid flera tillfällen i Christopher Nolans film “The dark knight” och pekar på ärren som vanställer hans mun till ett groteskt flin. Och varje gång får vi en ny förklaring.Vad säger det? Att Jokern inte har ett ursprung – han har flera.Den insikten blir särskilt tydlig när man läser essäsamlingen ”The Joker: A serious study of the clown prince of crime” där ett tjugotal forskare och skribenter försöker komma underfund med vem Jokern verkligen är.En av de medverkande drar paralleller till Lady Gagas postmoderna identitetspussel – även en konstruerad identitet är en identitet. En annan kallar den narrande förbrytaren för en Nietzscheansk övermänniska. Däremellan finns en anekdot om hur Tea party-rörelsen spred bilder på den dåvarande amerikanske presidenten Barack Obama med Jokerns ansiktsmålning. Obamas liberala politik var jämförbar med Jokerns anarki, menade den högerpopulistiska rörelsen.Enligt den slovenske filosofen Slavoj Žižeks analys av ”The dark knight” är Jokern den ende sanningssägaren i en värld där eliten upprätthåller ordningen med ädla lögner.Men den ena teorin tycks tala emot den andra.Så när författaren Mark Waid tolkade Jokerns ursprung i ett seriealbum från 2007 lät han skurken själv spela ut en kortlek där varje spelkort erbjöd en möjlig förklaring. En misslyckad komiker, en obetydlig gangster, ett kriminellt geni.Så? Vem var han? Vilket alternativ var det rätta? “Det beror på hur man blandar korten”, skrattar Jokern och kuperar leken.Att Jokern inte har någon sann identitet understryks av att han till skillnad från sin ärkefiende inte bär en mask. Han behöver ingen mask eftersom han jämfört med Batman är mer naturkraft än människa. Som Brian Azzallero skriver är Jokern en sjukdom. En sjukdom som saknar botemedel. En sjukdom som härjade långt innan Gotham restes och som kommer att fortsätta härja långt efter staden brunnit ner.Men förmodligen lyckades Grant Morrison knäcka nöten redan 1989 i serietidningen “Arkham asylum”. Här berättar en psykolog på Arkhams kombinerade fängelse och mentalsjukhus att hon ägnat år åt att analysera Jokern för att hitta roten till hans identitet och därigenom hans drivkraft. Men arbetet var fruktlöst. Det enda hon kom fram till är att Jokern saknar personlighet och därför måste skapa sig själv från grunden varje dag.Närmare än så lär vi inte komma Jokern som person. Men i och med att hans flyktighet är evig så får han också en betydelse som sträcker sig bortom den enskilda individen. Han blir ondskan som alltid finns där, eller snarare ondskan som vi människor tenderar att återskapa gång på gång, trots alla våra goda avsikter.Att Jokern är livskraftig än i dag beror på att han förvandlas och återföds varje gång han hamnar i händerna på en ny generation berättare. Kanske var det just det Whitney Ellsworth förutspådde när han för 79 år sedan lade till den där sista rutan och för evigt förändrade den populärkulturella historieskrivningen. För en sak är säker. Så länge leken blandas kommer Jokern att leva.Jimmy Håkansson, kulturskribentLitteraturAlan Moore: The killing joke. (DC Comics 1988)Jim Starlin: A death in the family. (DC Comics 1988)Frank Miller: The dark knight returns. (DC Comics)Brian Azzalero: Joker. (DC Comics 2008)Grant Morrison: Arkham asylum: A serious house on serious earth. (DC Comics 1989)Robert Moses Peaslee, Robert G. Weiner med flera: The Joker: A serious study of the clown prince of crime. (University Press of Mississippi 2015)

För att förstå gamla texter måste vi först låta dem vara döda och sedan väcka dem till liv. Ola Wikander ger sin syn på hur vi kan närma oss berättelser från forna tider. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-09-26.”Varför skall man studera gamla texter?” frågar man ibland, med ett slags outsagd förförståelse att världen väl egentligen började 1945 (eller kanske till och med 1991 eller 2001). När jag inleder min undervisning i bibelhebreiska brukar jag inte sällan tala om möjligheten sådana texter ger att komma nära forna tiders tankar och människor, att överbrygga avståndet mellan dem och oss – och för en stund rycka oss ur den idéhistoriska dvala som identifierar modernt med gott. Det kan handla om texter som präglat stora delar av mänsklighetens idéhistoria. Så är det med de bekanta och ständigt lästa religiösa urkunder som man helt inte kan tänka bort ur vår tankevärld. I synnerhet då kan systematiska, gärna vetenskapligt exegetiska, studier av dem illustrera inte bara hur människor tänkt för länge sedan utan också hur deras tankar tagits över, hur de förändrats och än i dag påverkar världen omkring oss, och kanske oss själva. Och så är det helt enkelt väldigt fascinerande och spännande att läsa, låt säga, en antik text som något ur den Hebreiska Bibeln, Bhagavad-Gītā eller Homeros epos på deras egna språk, analysera varenda verbform, förstå referenser, återskapa ljuden och tankarna och den värld texten bär inom sig. Och så långt allt väl.Men det räcker inte. Det räcker nämligen inte att läsa – och heller inte att ”känna in” texten och vad man kanske tycker att den säger en personligen – i den situation i vilken man lever eller i ljuset av de ideologiska föreställningar man råkar hålla sig med. Risken för kritiklöst dåtidsförhärligande är lika förförisk som den för nutidsdyrkan. Och ännu viktigare: ett allmänt konservativt vurmande för och ”uppdaterande” av de tider och tankar som flytt hotar att dölja vad som faktiskt en gång tänktes och fanns. Det finns ingen text som inte tillkommit i ett historiskt sammanhang, och även de senare tidpunkter då de lästs och omtolkats har burits av ett sådant. Så är det naturligtvis också med oss som läser dem idag.För att komma svunna tiders tankar och människor närmare tycker jag – paradoxalt kanske en del skulle säga – att det är avståndet som ofta måste framhävas. Just genom att understryka hur annorlunda deras tänkande ofta var kan vi notera de saker som i någon mening kan anses vara ”allmänmänskliga”. Man måste med andra ord låta texten vara död.Men inte heller det räcker ensamt. Gamla testamentet berättar en egenartad och lite tragisk historia om hur den israelitiske konungen Saul i ett mörkt ögonblick konsulterade en häxa eller spåkvinna i orten En-Dor för att få tala med profeten Samuels ande, och det är i överförd bemärkelse något sådant textforskaren själv får ägna sig åt – man måste besvärja texten, frammana den – låta den döde tala. Med andra ord: göra sig själv till en textens nekromantiker. Konsekvensen av allt detta blir att man försätter sig i den paradoxala situation där man ser texten som på en gång död och bunden till dess ursprungliga historiska situation och bärande på en skattkammare av innebörd.En sådan metod leder delvis till vad några skulle uppfatta som en viss kyla. Man måste öva sig i att inte bli provocerad av vad man läser – just därför att våra moderna idéer ibland kan krocka med materialet och sätta sig som en bromskloss mellan den nutida läsaren och det han eller hon studerar. Ett exempel på detta råkade jag själv ut för under studentåren, när jag studerade Bhagavad-Gītā, hinduismens kanske mest älskade text, först i översättning och sedan på sanskrit. Den texten har som ramberättelse det stora, mytiska slaget vid Kurukṣetra, där två grenar av samma jättelika aristokratiska familj står beredda att bekriga varandra med stridsvagnar, hästar, och bågar. I det läget bryter den hjältemodige prins Arjuna ihop. Han vill inte slåss med sina släktingar. Men hans körsven, som råkar vara identisk med gudainkarnationen Kṛṣṇa, råder honom att göra sin plikt, varefter han börjar ett långt undervisande tal om meditation, försakelse och förtröstan på Herren som vägen till andlig befrielse. Detta tal är själva centrum i berättelsen, men första gången jag läste den studsade jag istället på Arjunas invändningar: man kan inte slåss mot sin släkt, argumenterar han, för då kan släktens kvinnor gå förlorade – och kastblandning kan uppstå! När jag läste detta satte jag i halsen – den aristokratiska ideologin framstod för mig som djupt frånstötande.Problemet var bara att detta för många modern västerländska läsare motbjudande tankegods inte var textens centrala budskap. Tvärtom var det vad den aristokratiske åhöraren för sisådär 2000 år sedan i Indien kunde förväntas ta för givet. Poängen är att man skall identifiera sig med Arjuna, och sedan lyssna på Kṛṣṇas teologiska utläggning, som utgör de kvarvarande 16 kapitlen av texten. Jag hade bara hunnit till kapitel 2.Den historien lärde mig att man för att förstå en texts budskap just måste försöka mentalt återskapa det som en gång var ”självklara” bakgrundsvärderingar – inte för att man håller med om dem, inte alls – utan för att kunna få en insikt i vad budskapet egentligen var menat att vara. Faktum är att det är just så man kan visa just detta att världen inte startade i mitten på 1900-talet – nämligen genom att visa hur genuint annorlunda värderingarna varit i andra miljöer.Men detta menar jag naturligtvis inte att det skulle vara omöjligt att hitta mer allmänmänskliga saker eller komma de forntida tänkarna genuint nära. Nej, sådant sker, och när det faktiskt gör det känns det verkligen som att man på ett nästan magiskt sätt slagit en brygga mellan nu och då. Men ”textdödandet” och ”textnekromantin” är båda lika nödvändiga steg i det arbetet. För att läsa en antik text – kanske i synnerhet sådana som i någon mening ”lever” i samhället än idag – måste man både ha en stark öppenhet för och inlevelse i miljöer och tankar som kan kännas både främmande, fantastiska, upplyftande och motbjudande – och en kyla och ett mentalt avstånd, som håller tillbaka den förföriska önskan att läsa ”för oss själva” – att göra läsarens eget perspektiv till det avgörande och texten bara till en spegel för läsarens egna idéer. Det måste gå åt båda håll, i ett slags hegeliansk spiral, där tolkandet av texten påverkar läsaren, som då kan förstå texten ännu bättre, ständigt uppåt i en avslöjande resa, som visar hur varje tanke fötts, meddelats och tolkats i ett sammanhang.Om vi gör så kan vi plötsligt faktiskt bli som häxan i En-Dor: verkliga besvärjare som kan återskapa tankevärldar som varit döda i tusentals år. Typiskt nog har texten om häxan betraktats som besvärande av en del senare tänkare, som stått långt från den miljö då den kom till – man såg det som ett problem att själva Bibeln framställer det som möjligt att frammana andar, vilket illustrerar problematiken med att på en gång vara ”för nära” och för ”långt bort”. Men som textnekromantiker som jag ingen anledning att beklaga mig över denna bibeltolkning. För dessa tankar och den historiska kontext de tillkommer i, är ju en del av texternas världsarv. Texten lever, just genom att man låter den vara död.Ola Wikander, teolog, författare och översättare

Han var intolerant mot faktafel, men kunde konsten att skratta åt perfekta byxor. Jenny Teleman minns en sträng humanist till far och hans sista protest mot en obildad omgivning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2024-12-03.”Hej.” Det blev det sista ord min pappa sa i livet. Till mig. Det känns som en kafferast sedan. Eller ett halvsekel eller en hösttermin ungefär. Sensommar var det i alla fall. Eller sommar och sommar, sen och sen, ganska oprecist som period betraktat. Min pappa dog i den trettioåttonde årstiden skulle man också kunna säga. Om man använder den japanska mikrokalendern. Och varför skulle man inte göra det? Den delar in året i inte mindre än sjuttiotvå förunderligt pregnanta poetiska årstider på bara ett par dagar vardera.Augusti blir då detta8–12 augusti: Svala vindar blåser.13–17 augusti: Kvällscikadorna sjunger.18–22 augusti: Tät dimma glesnar.Så håller den på. Den är så vacker den där gamla högkoncentrerade naturalmanackan att man skulle kunna läsa hela och bara köra programslutjingeln och alla skulle var lyckliga med det. Men nu skulle det ju handla om ett mer svävande ”Hej”. Så. Har varit väldigt glad hela tiden att jag hann upp till sjuksängen på Karolinska den 17 augusti, i trettioåttonde årstiden, så att jag fick detta, den noggranne ordmannens rosslande glada hej genom ciggpajade lungor. För det kom inget mer sen. Jag var sist in på salen så möjligen hade han rosslat nåt med familjen före dess. Men sista ordet blev bara denna lilla vaga, heta hälsning till mig. Det sista denne bildade sure konstkritiker gjorde däremot, det gjordes en bit in i hans döende förmiddag och var likt honom. Nämligen att höja armen ur sjuksängen i protest. Mot sina åldrande barns och okunniga barnbarns desorientering i svenska historien, ett sista frustrerat vift mot slapp tidsuppfattning.Ty absolut minimum för att överhuvudtaget bli tagen på allvar som människa av denne dryge humanist var nämligen att inte på ett larvigt sätt vingla runt i historieboken, och helt avgörande var att kunna pricka in när Karl XII levde och dog. Detta hängde helt ihop med en nästan fnissig förälskelse i hans likfärd. Nämligen konstnären Gustaf Cederströms dramatiska, detaljdyrkande gråpompafantasi, den från 1884 som hänger på Nationalmuseum. För att stå och titta på den jättemålningen med sina sorgsna jägare och konungen med bandage över pannan och sen inte veta var liket placerade sig i konungalängden, det var precisionslättja enligt honom. En historiestarr som dömde dig halvblind för all konst, överallt, alltid, vilket man borde bli retad hårt och länge och noga för. Vilket man blev. Många var det som föll på ”Karl XII 1682–1718”-testet. Konsekvensen blev att farsan såklart hade noll kompisar. Men det fick det vara värt.En attityd till tid detta som då också kom att prägla hans allra sista handling. Den kom senare än hans allra sista ord. För efter hans rosslande kärlekshej till mig denna sommarmorgon satt vi andra och diskuterade författaren Fredrika Bremer som väl levde nån gång mitten av 1700-talet, in på 1800-talet, eller hängde hon med ända in mot sekelskiftet 1900? Medan han föll i halvkoma bredvid, för vad gör man? Tills han bara lyfte armen, ur sin vita sjukhusskjorta, flaxade orimligt irriterat med kritikerfingrarna i den enda nu fungerande handen i en gest som bara kunde betyda: ”Fredrika Bremer, född 1801, död 1865”. Idioter. Kanske en deciliter syre kvar. Så det blev det sista han gjorde: Fixa lite med epok-yrseln kring Fredrika Bremer. Och då gillade han inte ens Fredrika Bremer. Inte alls som han gillade till exempel Carl Larsson. Eller Cederström. Men han gillade mig. Så kan det bli.Han var inte bara sur dock. Ofta grät han av ren förnöjelse över saker som helt enkelt bara var bättre förr. Så det sista vi gjorde tillsammans var att gråta över extra välgjorda vinterkläder. På den allra sista utställningen vi såg ihop, Nordiska Museets ”Om livet i arktiska områden genom tiderna”. Långt inne i den, i en mjukt upplyst monter med mindre harpuner, hängde ett par enorma handsydda antika isbjörnspälsbyxor. Eller nej, inte byxor – ett hårblankt maktslott till benkläder var de. En skulptur av självförtroende till skrädderi, långt före varje industriell idé om dubbelskiktade termolager. Troligen de varmaste byxor som någonsin gjorts! Efter dessa byxor behövdes inga andra byxor! väste han och skrattgrät som han brukade när nåt verkligt tidlöst dök upp. För det gillade han också. Tidlöst. Onödigt att tidsbestämma på grund av bäst konst helt enkelt. Som till exempel Goyas svartglödande krigsskildringar, eller som här, där vi stod inför början och slutet för alla byxor. Sen grät vi lite av lycka.Det blev alltså det sista vi gjorde mer tillsammans.De sista presenterna blev de som rann ur hans hylla med konstböcker jag tömde sen. Han behövde dom inte längre eftersom han dog i den trettioåttonde årstiden. Ur den rann fotografen Sally Manns numera otänkbara bilder på sina oroande nakna barn. Hennes smutsiga sega barnavilddjur i en oändlig loj, ruttnande amerikansk-södern-sommar ligger nu sked i min hylla med den svenske fotografen Lars Tunbjörks nästan förstummande ångestladdade vinterbilder i fotoboken Vinter. Studera gärna till exempel snögubben på sidan 77 där, halvsmält av tristess, vinglande i januarimörkret, täckt i en kappa av gamla avgaser, blickar den sinnesrubbat vinterlåg, snedflinande in i kameran. Så tidsindelas begreppen sommar och vinter i minneshögen från farsan.Man kan ju tillägga att sådär känns inte alls den pyttekorta period som utgörs av den japanska årstiden ”Vetet gror under snön”, 1–4 januari. Men är ju inte är mindre tidsprecis vinter för det och farsan brydde sig inte om Japan tyvärr. Underst ligger i alla fall svensk affischkonst 1968–1978 där tiden stannat helt i orange och rosa hippiekurbitsbokstävers säkra ”Ned med…!” ,  ”Bort med …!”, ” Fram med …!”  Så tidstypiska att han grät igen av förnöjelse.Fast han tyckte ändå mest om Tunbjörk. Som också är död.Jag vet inte vad som blev hans sista ord – hej bara blev konstkritikerns – men somliga upplysta vill hålla sig exakta ända in i sista. Då kan man skriva en dödögonblicksdikt.Lyriken tillhör en zen-buddistisk tradition med rötter i 800-talet som man kan läsa om i boken Diamantfjellene. Där har poeten Erling Kittelsen översatt till norska de sammanfattande livsrader avancerade munkar läste just innan de dog. Ett sista pregnant adjö.Så här blev Wuzhun Shifans, född 1178, död 1249, slutdikt i svensk hemmagjord översättning:Jag kom med tomma händerfortfarande går jag naken runt.Har du fler frågor svarar jagterrassbergs-stenhuvudet.Älskar det här lite, men man lär sig mer av sin far. Så jag har skrivit ned alltihop:Isbjörnspälsbyxor är konst för att de vann materialkampen för bästa vinterkläder innan den ens börjat, så på det sättet svävar de lite bakom, eventuellt framför historien. Tidlösa. Bra.Fredrika Bremer är däremot inte alls flyttbar, hon levde exakt 1801–1865. Och börjar man jonglera med hennes plats i litteraturhistorien har man snart tappat greppet om Gutenberg och då är steget inte långt till Cederström och då är det över. Ridå. Finito. Historielöst. Inte bra.Möjligen är det också bra, tänker jag, att ändå inte vara för noga med det sista man ska säga. För då missar ju kanske ett älskat särkullsbarn sitt dyrbara, dyrbara slut-hej till just sig.  Någon gång på tjugotalet.Jenny Telemanteaterkritiker och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

Novalis har kallats romantikens poet, men hans storhet ligger i mötet mellan förnuft och känsla. En gyllene medelväg för vår tid, enligt Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2020-09-15.I det Första Korinthierbrevet i Nya testamentet kan man läsa följande rader: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.”Drömmen om den ogrumlade kunskapen, det rena vetandet, som är så klart att det på något sätt till och med befinner sig bortom orden, följer oss människor. Det är som att det hängde en slöja framför världen. Vi vill lyfta på den, men vet inte om inte sanningen där bakom kommer att förgöra oss. Det var en religiös och mystisk dröm innan det blev en vetenskaplig, att riva av den där slöjan och se sanningen klart. Guds nakna ansikte, den egyptiska gudinnan Isis, eller vårt eget, som stirrar tillbaka mot oss ur avgrunden.Det religiösa, det mystiska och det vetenskapliga sammanstrålar i den tyske romantiske poeten Novalis ofullbordade roman "Lärljungarna i Saïs". Det är en tät, poetisk text, som skildrar en grupp lärljungar som ägnar sig åt att studera naturen, men inte som något kallt vetenskapligt, utan som en sorts bok, en väldig text, skriven med heliga tecken, hieroglyfer, som rymmer hemligheterna bakom själva varat, meningen med allt. Han avslutade aldrig arbetet, som gavs ut några år efter hans död vid 29 års ålder 1801. Men trots att de är ett fragment på drygt 50 sidor, är det en av de mest beundrade och inflytelserika ansatser till roman som skrivits.Novalis är det namn under vilket den sachsiske adelsmannen Friedrich von Hardenberg skrev poesi, filosofiska anteckningar och fragment som detta. Han framställs gärna som urtypen för den romantiske poeten, med sina sköna lockar och blicken som drömskt förlorar sig i fjärran. Att hans ungdomskärlek Sophie von Kühn tragiskt dog ifrån honom då hon bara var 17 år, och att han själv inte hann bli ens 30, har bidragit till myten. Men han var en praktisk man, som studerade till gruvingenjör, liksom hans far före honom, men som intresserade sig för sin samtids tänkande, naturvetenskap och filosofi såväl som den politiska utvecklingen i Frankrike. Det är först vår senare tid som ser motsägelser i denna bredda av intressen. Det praktiska och det svärmiska, religiös mystik och samhällsengagemang gick hand i hand, genom hela upplysningen, och vidare i romantiken.Att Novalis valde den egyptiska orten Saïs som platsen för lärljungarnas studier, berodde på att det där lär ha funnits en staty av gudinnan Isis, med inskriptionen. ”Jag är allt som varit, är och skall vara, ingen dödlig har någonsin lyft min slöja.” Isis som symbol för den ouppnåeliga, absoluta kunskapen var en vanlig bild i 1700-talets europeiska kulturyttringar, som hängde samman med föreställningen att de egyptiska hieroglyferna bar på en ren kunskap, som man kunde få tillgång till om man klarade att tyda dem. Med en ironi, som man kanske skulle kunna kalla romantisk, var det också i Saïs som Rosettastenen 1799 hittades, den flerspråkiga inskriptionen som var den som möjliggjorde Champollions dechiffrerande av hieroglyferna, och därmed också deras avmystifierande ett tjugotal år efter Novalis död.Novalis var en anhängare av upplysningen, men med reservationer. Han såg, liksom flera av hans samtida, den franska revolutionens blodbad som en konsekvens av upplysningens dyrkan av det rena förnuftet, men ställde inte mot detta det rena oförnuftet. Istället ville han ha en upplysning med självreflektion, som inte satte parentes kring vare sig känslan eller tron. Han gjorde i sina skrifter ingen egentlig skillnad på filosofi och poesi, och hans vetenskapliga intressen liksom hans kunskaper om gruvdrift är närvarande likaväl som den ouppnåeliga längtans blå blomma, som han är mest känd för.Hans ideal var en filosofi som inte var ett teoribygge, utan en kritisk aktivitet, i vilken poesi och känsla och självreflektion samspelar i en helhet vars mål är mänsklig mognad, i djupare, och mera ursprunglig mening alltså bildning. Som en tidig prototyp till Wittgensteins yttrande att mitt språks gränser är min världs gränser skriver Novalis, i en kommentar till filosofen Fichte att: ”Känslans gränser är filosofins gränser”. Det handlade för Novalis alltså inte om att sätta känslan över förnuftet, utan om att få dem att samspela. Ett färdigt system kan låsa ens tänkande, men helt utan förutsättningar blir det slumpmässigt istället. I bägge fall blir det meningslöst. Novalis ville läsa, texter såväl som världsalltets hieroglyfer, och uttyda dem i sitt sammanhang, men även låta känslan spela. Hans ideal var filosofi som en aktivitet som sammanfaller med livet. Även i dett för övrigt en föregångare till Wittgenstein.Hans uppväxt i ett pietistiskt hem var säkert en bidragande orsak till detta förhållningssätt. Pietismen var en väckelserörelse inom den tyska lutheranismen, som fick avläggare även här i Sverige. Den var en föregångare till de senare frikyrkorna och betonade personlig fromhet lika mycket som studiet av Bibelns texter. Sedd mot den bakgrunden blir det tydligt att Novalis filosofi, som var ett med hans livsinställning och poesi, i hög grad var ett slags sekulariserad fromhet, i vilken reflektionen över texten och världen skulle samverka med en reflektion över en själv, ens handlingar, känslor och tankar.Den självreflektion det handlar om är alltså inte navelskåderi, inte selfieålderns paradoxalt exhibitionistiska narcissism, utan en sorts självkritisk aktivitet som förutsätter ett engagemang i omvärlden och som i djupare mening handlar om bildning, alltså bildning inte som ansamlande av kunskaper, utan om personlig mognad och andlig växt. Novalis, som var ingenjör och i någon mening vetenskapsman, som rentav själv förde anteckningar med sikte mot en universell, romantisk encyklopedi, var inte heller främmande för systematik i tänkandet, och den vetenskapliga grenen av filosofin jämställde han i hög grad med filologin, den historiskt adekvata närläsningen. Den typ av läsning som utvecklats som ideal inom den protestantiska kristendomens Bibelsyn.Bland Novalis mest älskade verk finns även "Hymner till natten". En dikt som finns i två versioner. En som publicerades år 1800 i bröderna Schlegels tidskrift Athenäum, och en som återfanns efter Novalis död. De skiljer sig åt på flera sätt, varav det intressantaste nog får sägas vara att religionen är så gott som bortredigerad ur den tryckta versionen, medan den är central i det efterlämnade manuskriptet.Diktsviten fördjupar känslan av fördubbling och spegling, där himlens stjärnor återspeglas av gruvans gnistrande kristaller, och allt är en helig text, hieroglyfer som den förstår som vågar lyfta slöjan och se Isis, Gud, sig själv, universum, rakt i ansiktet, inte som i en grumlig spegelbild, utan direkt. Natten är äldre än dagen, mörkret än ljuset, och det gömmer insikter som inte återfinns i solsken. Du måste ha den rätta känslan, gå in i dig själv, men också studera texten, lära dig läsa världen - det han i "Lärjungarna i Saïs" beskriver som: ”... den stora chifferskrift som man varseblir överallt; på vingar, i äggskal, i moln, i snön, i kristaller och stenbildningar, på tillfrysande vatten, i det inre och det yttre av bergarter, växter, djur, människor, i himlens ljus ...”. Det är i mötet mellan tanke och känsla, förflutet och framtida, ljus och mörker, upplysning och romantik, vi finner Novalis, och han pekar vidare, rakt emot oss själva.Torbjörn Elensky, författareLitteraturNovalis: Hymner till natten. Översättning av Gunilla Bergsten, bearbetad och kompletterad av Daniel Pedersen. Faethon, 2020.Novalis: Lärjungarna i Saïs. Översättning av Margaretha Holmqvist. Faethon, 2020.

Fysikern som gör allt för att hålla fast vid världens begriplighet. Diktaren som ser verkligheten som en mänsklig företeelse. Helena Granström skildrar det laddade mötet mellan Einstein och Tagore. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 31 oktober 2017.De två männen går varandra till mötes. Besökarens skägg är yvigt och vitt, vita mustascher, vitt utvuxet hår. Han är iklädd en lång kappa i dämpade färger; han bruna skinn är fårat, han går med lugna, värdiga steg.Mannen som tar emot honom är yngre, men också hans hår är vitt. Han är iklädd en lätt skrynklad kritstrecksrandig kostym, en knapp knäppt på kavajen; en slips omsluter den stärkta skjortkragen. Ljus i hyn, mörk mustasch, antydan till en grop i hakan; det bleka håret står som en sky kring hans hjässa.Han hälsar sin gäst: ”Välkommen, Rabindranath”. Besökaren svarar: ”Albert – tack!”Det är den 14 juli 1930. De två som nu fattar varandras hand är båda Nobelpristagare, från skilda traditioner men med ett gemensamt intresse för tillvarons inre. Rabindranath Tagore, författare och poet; Albert Einstein, fysiker. "Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser."De befinner sig i Einsteins hus i Kaputh, högt beläget strax utanför Berlin. Det samtal som skall följa kommer att nedtecknas av ett par närvarande åhörare.Du, säger Tagore till sin värd, har varit upptagen. Du har med matematikens hjälp försökt förstå två uråldriga storheter: Tiden och rummet. Tagores eget sökande efter sanningen om universum har tagit sig andra uttryck; litterära, religiösa. För honom är denna sanning innesluten i det mänskliga.Existerar sanningen då inte oberoende av människan, frågar Einstein. Och inte skönheten?Nej, svarar Tagore.När vårt universum är i harmoni med mänsklighetens eviga väsen, känner vi det som sanning, upplever det som skönhet, säger han. Religionen utgör länken mellan de allmänmänskliga sanningarna och den enskildes strävanden och behov. Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser.Utan en mänsklig betraktare är det vackra konstverket inte längre vackert – om detta kan de två samtalande enas. Men sanningen!Att Einstein är beredd att överge det enas absoluta status, men inte det andras, är anmärkningsvärt: För honom, liksom för många fysiker och matematiker, fungerade skönheten som en vägvisare mot sanningen. När han vid ett besök i Princeton år 1921 konfronterades med observationer som påstods vederlägga hans speciella relativitetsteori svarade han bara med fullständig tillförsikt: ”Gud är subtil, men han är inte illasinnad.” En gud som skulle tillåta en så vacker teori att existera, men sedan inte låta den gälla för verkligheten, skulle vara en illasinnad gud – medveten om sin teoris elegans var Einstein tryggt förvissad om dess giltighet.Icke desto mindre: Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen.Att förneka existensen av en sanning oberoende av människan, är att förneka existensen av en verklighet oberoende av människan, menar Einstein.Men, invänder Tagore, också den logiskt tvingande sanningen är i grunden mänsklig – logik är den mänskliga tankens ordning. Sanningen är en illusion – men inte hos individen, utan hos mänskligheten. Vi kallar någonting för sant när det finns en korrespondens mellan inre föreställning och yttre förhållanden – men det som egentligen korresponderar är inre förställning och den mänskliga sinnesupplevelse som vi aldrig kan ta oss utanför.Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen.Föreställ dig ett bord i ett hus. Finns bordet fortfarande där när huset är tomt?Ja, menar Tagore, men fortfarande i en i grunden människospecifik bemärkelse, som en möjlig mänsklig sinneserfarenhet.Bordet finns där, säger Einstein, oberoende av oss, men vi kan inte förklara vad det innebär. Vi kan inte bevisa att det finns en sanning oberoende av människan – men det är en övertygelse som ingen kan sakna. Denna verklighet är helt oundgänglig för oss, även om vi inte kan förklara vad den är.Den som talar är en man som i ett annat sammanhang – i samtal med vännen   Abraham Pais – retoriskt men med uppenbar emfas har undrat: Är månen där när ingen betraktar den?Frågan föranleddes av de resultat från den för tiden fortfarande nya kvantmekaniken, för vars utveckling Einstein själv spelade en avgörande roll, som antydde att det vi genom mätning kan observera hos tingen omkring oss – egenskaper som läge, rörelsemängd eller en partikels spinn – inte är egenskaper i klassisk bemärkelse, utan realiseras först i och med att de uppmäts.Fem år efter sitt möte med Tagore formulerade Einstein tillsammans med sina kollegor Podolsky och Rosen den så kallade EPR-paradoxen, just i syfte att slå fast att tingens egenskaper är bestämda oavsett om de observeras eller ej, och att den kvantmekaniska beskrivningen således är ofullständig.Resultatet av EPR:s arbete skulle istället bli motsatsen: Med hjälp av deras tankeexperiment skulle John S Bell knappt trettio år senare visa att frågan om huruvida observationen i någon mening skapar den verklighet som observeras faktiskt är möjlig att avgöra i laboratoriet.Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts.Ytterligare knappt tjugo år därefter utfördes också detta test, och utfallet var tydligt: Verkligheten är inte bestämd innan någon form av yttre påverkan tvingar den att bestämma sig. Om vi förstår begreppet betraktande i vid mening, är månen faktiskt inte där när ingen betraktar den.Så, när Einstein i sitt hus, i samtal med den bengaliske författaren med det vita skägget och det orubbliga ansiktet, hävdar att ingen kan sakna tilltro till att verkligheten existerar oberoende av att någon observerar den är det helt enkelt inte sant: Aldrig har så många tvivlat på detta faktum som just vid denna tid.Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts. Tagore tilldelades litteraturpriset år 1913, som första utomeuropé; bland annat för sina ”dikters djup och höga syftning”. Einstein som med sin speciella och allmänna relativitetsteori på djupet förändrade vår bild av tillvaron, mottog 1921 års fysikpris i första hand för upptäckten av den fotoelektriska effekten – inte för sina arbeten inom relativitetsteori, som då fortfarande ansågs kontroversiella.En tid senare träffas de igen hemma hos en gemensam bekant, Dr Mendel.Idag, säger Tagore, diskuterade jag och Dr Mendel de nya matematiska upptäckter som gör gällande att den subatomära världen styrs av slumpen; att tillvaron inte är helt förutbestämd.Einstein svarar honom: De fakta som får vetenskapen att dra sådana slutsatser innebär på intet sätt ett avsked till kausaliteten. Orsak och verkan består.Jag tänker mig att Einstein här fäster sin blick vid Tagore, naglar fast den: efter deras möte skall Tagore beskriva hans ”brinnande ögon”. Einsteins egen relativitetsteori hade inneburit ett avsked till entydiga svar på frågorna var, när och hur; kvantmekaniken ett avsked till den klassiska mekanikens förutsägbarhet och rumsliga begränsningar. Kvantteorin rörde sig enbart med sannolikheter, och medgav mystiska kopplingar över godtyckligt långa avstånd, något som djupt bekymrade Einstein. När han klamrar sig fast vid orsak och verkan, gör han det som en skeppsbruten vid drivved; kausaliteten utgör en spillra av hopp om den fullständiga teori om världen som han in i döden försökte finna. Övertygelsen om världens begriplighet lämnade honom aldrig.Tron på en yttre verklighet oberoende av det subjekt som uppfattar den är, har han betonat, basen för all naturvetenskap.Men detta är just vad det är: En tro.Som Einstein konstaterar är han i denna mening djupt troende. När Tagore nöjer sig med att slå fast att det finns en mänsklig upplevelse av verkligheten, insisterar Einstein själv på att denna verklighet existerar oberoende och absolut.Han vänder sig till Tagore, ett leende spelar som en solkatt över hans ansikte, det yviga vita håret tycks lyfta ännu ett stycke: ”Då är ju jag”, utbrister han, ”mer religiös än du!”Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Ursprungligen publicerad 2025-05-19. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n’as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara ’atom’.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få förödande effekter har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt –  En bok om atombomben, Bakhåll 2013.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Poeten Håkan Sandell reflekterar över sin kollega Bertil Malmberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-11-07.I början av tjugohundratalet stod jag ensam i en mörk kvarterspark i norra München, och stirrade upp mot ett väl upplyst kupolformat fönster på andra sidan. Hustru och barn hade jag lämnat i pensionatsängarna nere vid Leopoldstrasses triumfbåge. Så vad hade väl då jag i en bayersk parkdunge att göra om natten, spionerande in genom andra människors fönster?Bakom dessa rutor levde den svenske poeten Bertil Malmberg under de för honom besvärliga åren 1917 till 1927. Biografierna brukar kalla det en ateljévåning. Det malmbergska hemmet har av slumpen överlevt också nästa världskrig med dess zig-zaggande bombmattor. Vartannat hus står, i ful modern efterkrigsstil, vartannat i gammal skön wilhelminsk och med minnesskylt över Kandinskij eller så. Här bodde Malmberg tillsammans med sin franskfödda flickvän Gabie som han mött på Cabaret Läderlappen.De flesta svenska poeter stannar hemma. Hur hamnade Bertil Malmberg i München, och det mitt under brinnande krig? Torbjörn Kjölstads biografi "Den ensamme resenären" – som försöker att vara den kompletta Malmberg-biografin – mer antyder än serverar svaren. Malmbergs nationellt sinnade lyrik hade visserligen haft sin publik hos den ännu karolinsk-romantiska svenska högern, men vänsterpressen hade hånat honom av hjärtans lust, som en läspande dandy – läspningarna återgivna i pratbubblor – som en som yrade om Gud och fosterland. Mellan storstrejk och bondetåg splittrades Sverige, kanske för alltid, i två politiska läger. Även den egna sidan, med Fredrik Böök, vände sig emot honom. Poeten stod ensam kvar med sina tvivel. I självbiografiska tillbakablickar har han vidrört hur han kom att skämmas över de nationalistiska poserna, hur han använt det nationella till att jaga upp sina ord till det rätta patoset, att det var stämningarna och de stora orden som hade attraherat honom, inte deras idémässiga innehåll.Egentligen, påstår jag, tycks det nationella för honom ha handlat om det personliga, om nostalgi för farmoderns herrgård (betald med sågverkspengar), för det gamla Sverige och för gamla människor generellt. Moder Svea är kanske här just en farmor! En nostalgi för årstidsstämningar och lutande alléträd, för biblioteks tunga hyllor i ek, där i kallfuktiga rader ståtar de guldfolierade bokbandens högtidliga ord, med deras förförande trolldomsmakt, ekon av fornstora dagar. Spökar gör familjegodset, som sålts 1902 när han var tretton. Wäija kallat, känt från barndomskildringen "Åke och hans värld". Ja, så här klingar minnets makt, i "Uppgörelse och löfte", diktsamlingen från 1911:Utanför de djupa fönstren rördesträdfantomerna i spöklikt ljus,och i risigt kala kronor hördessvarta slagregns sagorika brus.I det krigsmörka München bjöds frihet. Den gränslösa friheten under krigs- och revolutionstillstånd har andra skrivit om, andra män vill säga, eftersom gatorna blir otrygga för kvinnor. Här har han kärleken till sin blivande hustru, tillåtelsen att sitta hela nätter på natthaket "Brännässlan". Rilke är i stan. München har hela tre litterära salonger, Bruckmanns, Bernsteins samt Pringsheims, Thomas Manns svärföräldrar. Den kommunistiska rådsrepubliken arresterar honom, men pytt pytt, bara för en dag. Under de kommande efterkrigsåren och inflationsåren håller den svenska valutan familjen flytande som en kork, medan krigsinvaliderna haltar och rullar förbi i gatorna. Det värsta väntar dem än, noterar han, "det att glömmas bort". Poeten har upplevt en värld gå under:Och kejsarkronorna, de sönderbrutna,och kejsarmantlarna, de sönderskurna,och kejsarörnarna med fläkta vingarpå marken ligga och förtrampas alla.Hemkommen till Sverige först 1927, behåller Bertil Malmberg inte minst som översättare sina kulturella band till Tyskland. Hans sympatier förblir på tysk sida. Att den hårda Versailles-freden var orättvis var en vanlig åsikt och som han kom att behålla helt fram under 30-talet. Man närmar sig redan ett nytt världskrig, men vill inte se det. Nordisk socialdemokrati står fortfarande för nedrustning. När skall en Tysklandsvän förstå att Tyskland blivit ett annat? I sin biografi har Torbjörn Kjölstad likt tidigare skribenter svårigheter, och gör stora ansträngningar, att förstå Malmbergs relation till Tyskland under 30-talet, men verkar att ha svårt att acceptera hur en tid medan den utspelas och uppleves är något annat än när samma tid placeras och sammanfattas i historieskrivning. Att det som en gång stod öppet efteråt ges en sluten och avslutad form.Liksom Heidenstams har Bertil Malmbergs 1930-tal getts i överkant dålig press. Malmberg var alltid anti-nazist och anti-Hitler, varnande för "den blinda rasfanatismen", och får likväl inte godkänt. Varför det? Det har med stilen att göra, hans syn på en intellektuell litterär stil är att den inte fick vara entydig, sade han två saker mot Tyskland kände han att han ville säga en för, och hans ironier bär pokeransikte, vädjande till läsarens intelligens.1936 gör Malmberg en stor reportageresa i Tyskland, som bland annat ger honom möjlighet att på nytt bo i München några månader. Ungdomsminnena vaknar, båglamporna lyser ännu över Englische Garten, ölstugorna blomstrar av rostgula glas. Artiklarna står först i Dagens Nyheter, där man var intresserad av de kommande olympiska spelen.Men saker hade förändrats, i närheten av München ligger nu Dachau, koncentrationslägret. Malmberg ges en guidad tur, än så länge ligger dödslägren i framtiden, även en svensk fångvårdsanstalt vid denna tid skulle ha verkat skrämmande på en poet. Om Dachau-fångarna skriver han likafullt det lilla han erfar – vilket enligt Torbjörn Kjölstad skall leda till vidare tyskt reseförbud – att "över dem alla vilade samma fasa... samma fruktansvärt förskrämda intryck: somliga stammade, när man tilltalade dem, andra stötte fram sina svar..."Året efter har han smält reseintrycken. Han varnar i tidskriften Nu, att "det är ett misstag att anse de nordiska folken immuna mot det radikala judehatet", och som föredragshållare på en studentafton i Lund samma år 1937 kallar han Hitler för "en demon från de lägre regionerna". Senare, under kriget, medan de tyska trupperna ännu var på den vinnande sidan, så uppfördes hans Hitler- el. Göring-satir "Excellensen" i Stockholm, tyska diplomater dånar om "en förolämpning mot det tyska riket", och Sveriges utrikesminister Günther får medla igen. Bonniers förlag visar mod och ger ut Excellensen, det är 1942, vid en tysk invasion hade man oavsett stått på listorna.Man kan hålla reservationer vad gäller fel hos människan Bertil Malmberg, men politiska är de inte. Hans poesi kommer att leva vidare, genom dess djupa känsla, även medkänsla, hans gehör för klang, och de metafysiska perspektiv som aldrig varaktigt lånar ut sig till något fast trossystem. En äkta poet påverkas förvisso av sin tid men finner sin symbolik innanför sitt eget väsen.Håkan Sandell, poetLitteraturTorbjörn Kjölstad:Musik: Solo Cello Passion - Doug Maxwell, Media Right Productions https://youtu.be/yMRDC_nFFaQ

Personlighetstesters tillförlitlighet jämförs horoskops. Ändå används de flitigt. Varför? Sociologen Emma Engdahl går tillbaka till det mest använda testet Myers-Briggs Type Indicator för att få svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-12-02.Gratis personlighetstest.Det tar mindre än tolv minuter.Svara ärligt, även om du inte gillar svaret.Försök att inte vara neutral.Ok, tänker jag. Åtta minuter senare har jag svar på vilken personlighetstyp jag är: en förkämpe som kan förändra världen med bara en idé och bör hålla den lilla gnistan av galenskap vid liv. Det låter som reklam, som en person jag gärna skulle vara. Jag köper även efterföljande lista på bra och dåliga egenskaper. Jag är nyfiken, observant, energisk och entusiastisk. Och nog stämmer det att jag ofta överanalyserar, är känslig och har svårt att ta order. Ändå är det något som skaver. Jag har gjort samma test en gång tidigare och då var jag en debattör: kompromisslöst ärlig. Och det är jag nog också. Ibland.Det är allmänt känt att vissa uttalande är så pass vaga att vem som helst kan känna igen sig i dem. Fenomenet kallas Barnumuttalande efter den amerikanske cirkusdirektören P T Barnum, kungen av humbug, som på mitten av 1800-talet underhöll sin publik med menageri, freakshower och vaga uttalande om enskilda besökares personlighet och situation. Du har en oupptäckt potential. Du står inför ett svårt livsval. Detta kallas även Forer-effekt, efter psykologen Bertram Forer som på 1940-talet gav sina studenter samma horoskop och konstaterade att samtliga av dem kände igen sig i det. Att vem som helst kan känna igen sig i personlighetstestens typer gör att de kritiserats för att inte vara mer trovärdiga än just horoskop.Personlighetstestning används nu inte enbart som underhållning eller av privatpersoner som vill uppnå självkännedom. Det är ett vanligt verktyg i arbetslivet när det gäller rekrytering och konflikthantering, vilket kritikerna anser är ytterst vanskligt. Forskningen visar nämligen att det är de egenskaper vi har gemensamt, snarare än de egenskaper som skiljer oss åt, som skapar en god arbetsmiljö och får oss att lösa konflikter. Att dela in folk i olika typer är därmed inte att rekommendera. Det kan rentav vara förödande för människor som inte frivilligt uppsökt varandras sällskap.Naturligtvis kan man slå sig för pannan och förfasas över att folk är mindre begåvade och att samhället har spårat ur. Människans behov av att svara på frågor om vem hon är och hur hon bör leva sitt liv går dock långt tillbaka i mänsklighetens historia. I det antika Grekland ansågs det vara nödvändigt att lära känna sig själv för att kunna tolka utsagorna från oraklet i Delfi. Man ställde också upp regler för hur man borde leva sitt liv för att kunna pröva, förkovra sig och omvandla sig själv. Tillvägagångssättet har många likheter med hur Benjamin Franklin som ung man förde moralisk dagbok i syfte att förnuftsmässigt styra sitt beteende. Bland annat ville han uppnå måttlighet genom att inte äta så att han blev slö eller dricka så att han blev upprymd, ordning genom att låta alla sina saker ha bestämda platser och ödmjukhet genom att försöka likna Sokrates eller Jesus.Så vitt jag kan se, är det strävan efter att leva ett genomtänkt liv som ligger bakom utvecklingen av det mest använda personlighetstestet i världen: Myers-Briggs Type Indicator. Testet är ett resultat av Katherine Cook Briggs och hennes dotter Isabel Briggs Myers utforskande av sina egna liv. I Merve Emres bok The Personality Brokers (2018) skildras deras livsöden.Katherine som föddes 1875 präglades av en inre kamp för att förena sin naturvetenskapliga utbildning med sin religiösa uppfostran. När hennes son Alfred dör i sömnen, endast ett år gammal, blir hon smärtsamt medveten om hur skör människan är under sina första levnadsår och hur noggrant ett litet barns aktiviteter måste regleras för att det ska kunna förfina sin personlighet och rädda sin själ. Hon inser då att det går att förena sökandet efter personlig frälsning med den moderna världens rationella metoder. När Katherine förlorar ytterligare en son, innan han ens hunnit döpas, slår hon slag i saken och gör om sitt vardagsrum till ett laboratorium för personlighetsforskning. Experimenten börjar med hennes förstfödda och enda överlevande barn, dottern Isabel som då är fyra år gammal. Laboratoriet döps till ”The cosmic laboratory for baby training” och ganska snart är det fyllt av bekantskapskretsens barn som skall pröva, förkovra sig och omvandla sig själva.Grundtanken är att barn behöver ledas in på rätt bana i livet genom att lära dem hur de utifrån sin personlighet kan bidra till samhället. Barnen observeras och vägleds genom bestraffning och belöning. Allt bokförs noggrant och insikterna sprids i massmedierna. Katherines gärning, som ytterst handlade om att basera moderskapet på forskningsresultat och göra det till en profession, får stort genomslag. I samband med att Isabel lämnar hemmet för att studera får den experimentella verksamhet som under 18 år utgjort Katherines huvudintresse emellertid ett abrupt slut. Deprimerad skriver hon i ett brev till sin dotter som aldrig postas: ”Vem över fjorton år behöver egentligen en mamma, eller vem borde behöva en?”När Katherine ett flertal år senare upptäcker Carl Gustav Jungs teori om psykologiska typer upphör hennes depression. Jung introducerar idén om att människor kan kategoriseras som introverta eller extroverta. Som tänkande eller kännande. Tankesättet fångar Katherines intresse till den grad att hon utnämner honom till sin husgud. För första gången på länge upplever hon att hennes liv har mål och mening. Hon brevväxlar med Jung och ägnar ett halvt decennium åt att sätta sig in i hans analytiska psykologi, innan hon slutligen besöker honom. Under tiden görs hennes hem återigen till ett laboratorium för personlighetsforskning, men denna gång är det vuxna människor som ska pröva, förkovra sig och omvandla sig själva. Resultatet av arbetet publiceras 1926 i  artikeln ”Meet yourself: How to use the Personality Paint Box” där Katherine lär läsarna att med hjälp av indexkort ta reda på vilken av Jungs sammanlagt sexton personlighetstyper de är och vad de bör göra i sina liv. Personlighetstestet är skapat!Det var emellertid Isabel som under 1940-talet omarbetade Katherines arbete så att det blev användbart inom arbetslivet och formulerade det frågeformulär som ligger till grund för Myers-Briggs Type Indicator.Ett personlighetstest är en sammanställning av uttalanden om oss själva. Ovetenskapligt? Javisst. Falskt, vem vet? Sant? Ja, om vi vill och anstränger oss. Vår personlighet är nämligen föränderlig och styrs av hur vi själva, andra och samhället uppfattar oss. Det är därför vi ständigt söker efter strategier för att ta reda på vem vi är och vad vi bör göra i våra liv. Problemet är att den strategi vi väljer att använda oss av kommer att forma vårt framtida jag och våra livsmöjligheter. Om vi uppfattar den kunskap som personlighetstesten genererar som verklig, kommer den att bli verklig i sina konsekvenser. Att förstå sig själv och låta sig styras av ett standardiserat frågeformulär är därmed ytterst begränsande. Det är att bli snuvad på den gnutta frihet vi idag har att forma vårt eget öde.Emma Engdahl, professor i sociologiLitteraturMerve Emre: The Personality Brokers: The Strange History of Myers-Briggs and the Birth of Personality Testing. Doublesday books, 2018. Finns i svensk översättning av Linn Åslund: Vilken typ är du? Varför du inte kan lita på personlighetstester. Fri tanke förlag 2019.

Åren runt sekelskiftet 1900 var en motstridig epok. En tid för sexuella experiment, men också djup misogyni och antisemitism. Motsägelserna beskrivs tydligast av Colette, menar Ulrika Kärnborg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2022-02-22.Det är få författare från förra sekelskiftet som fortfarande har förmågan att uppröra. Sidonie-Gabrielle Colette, här för enkelhetens skull kallad Colette, är en av dem.Pocketutgåvorna av hennes böcker står i min bokhylla, tummade och med spruckna ryggar, prydda av sliskiga omslag som fortfarande gör mig genererad. Titlar som "Vagabonden", "I bojor", "Sido" och "Chéri" väcker associationer till mörka budoarer och åldrade kokotter som fläktar sig med dyrbara solfjädrar. Alla är de skrivna i en stil som jag trots det upplever som omedelbart tilltalande: fräsch, passionerad och engagerad."Kärlek är ingen hedervärd känsla". Så lyder en av Colettes mer kända sentenser. Av allt att döma är den en krass sammanfattning av hennes första äktenskap med den notoriskt otrogna journalisten och författaren av bortglömda skandalböcker, M. Willy. Med denne tvivelaktige, medelålders person flyttar Colette som tjugoåring till Paris. Där presenterar han henne för modernistiskt sex och låter henne träffa alla som "betyder något", det vill säga folk som Balzac, Marcel Proust, Claude Debussy, Jean Cocteau, men också legendariska kurtisaner som la belle Otero.Genom Willys försorg får hon stifta bekantskap med hela spektrumet av sexuella avvikelser. Priset blir högt – Colette har sagt att Willy för alltid korrumperade hennes förhållande till kärleken – men i gengäld vinner hon insikter som ska visa sig användbara. Framför allt lär han henne om sinnlighet och hur hon ska förmedla sina egna intryck i skrift. Colette är nämligen redan från början starkt påverkad av hur ting och människor ser ut och doftar, hon äger en överkänslighet som gör att hon kan höra ett löv falla; hon faller i extas över hur en tomat smakar eller de rosa skiftningarna på småkrabbornas ryggsköldar. Hos Colette är driften alltid sublimerad, omdirigerad till en nästan mystisk upplevelse av samhörighet med tingen, växterna och djuren – men nästan aldrig med männen.I fyrtioårsåldern sätter hon sig ner och påbörjar ett slags sexuellt bokslut, "Pur et l'impur", enligt henne själv det närmaste hon kom en uppriktig självbiografi. "Det rena och det orena", blir en upprörande och subversiv bok om de eskortflickor, prostituerade bögar, flamboyanta lesbiska och professionella förförare som hon själv umgicks och låg med under sina första stormiga Paris-år. Jag förstår varför den inte fick någon svensk förläggare, innehållet är rena dynamiten. Romanen är skriven i dialogform där kärleken reduceras till ett spel, en affärstransaktion, där det gäller att inte tappa masken. Kvinnorna som Colette respekterar mest är cynikerna, de som försvarar sin kurtisanmoral och skryter med att de aldrig någonsin sagt vad de egentligen kände. Allt är skildrat med den sensuella pragmatism som är Colettes signum och anledningen till att jag alltid återvänder till hennes författarskap.En av de mest slående aspekterna av Colettes liv och verk är hur hårt hon kämpade för att hitta sitt eget uttryck. Hon föddes i obemärkthet på landsbygden 1873 och dog världsberömd i Paris 1954. Efter succédebuten skrev hon en lång rad romaner, noveller, essäer och självbiografier. Som journalist skildrade hon allt från kvinnomisshandel och mode till gastronomi och fejkade orgasmer. Hon var en av de första kvinnorna som rapporterade direkt från fronten under första världskriget. Samtidigt var hon oavbrutet sysselsatt med att spränga genregränserna. Hon skapade stumfilmsintriger och skrev librettot till en opera av Ravel. Vid sidan av gjorde hon koreografier till pantomimteater – och extraknäckte själv framgångsrikt som mimare och dansare.Den konservative författaren och kulturpersonligheten Henry de Montherlant kallade Colette "den största naturliga franska författaren". Suzanne Brøgger, den nordiska författare som mest liknar Colette, har beskrivit hennes språk som såpbubble-fjärilvingelätt: "Som om skrivandet var det naturligaste av allt för denna språkgourmet, alltid på jakt efter ett bättre ord, utan att syntaxen röjer det hårda slitet, de oändliga rättelserna och omskrivningarna". Även om det hon skrev om, alla interiörerna från Paris undre värld, kunde te sig skandalöst höll hon sig stilistiskt innanför det tolerablas gränser. Det gällde inte i lika hög utsträckning hennes erotiska testamente.Colette blev tvingad att revidera "Det rena och det orena" när hon var i sjuttioårsåldern. Boken kom ut 1941, i ett kulturklimat som på grund av kriget skilde sig kraftigt från det som en gång format Colettes konstnärskap. Ändå är framför allt om ungdomens könsroller och umgänge hon vill berätta. Därför är det inte rösterna från mellankrigstidens radikala kulturliv som når oss, utan det mer avlägsna sorlet från la belle époque. Det var en era då den europeiska misogynin nådde en höjdpunkt. Männen kände sin auktoritet och ställning hotad, inte bara av den skrämmande varelse som gick under namnet "Den nya kvinnan", utan även av två andra mytologiska väsen. "Juden" och "den homosexuelle" var två kulturella projektioner som underminerade den patriarkala ordningen.Även om Colettes feministiska kritik inskränker sig till det som pågår i sängkammaren, framstår hon som en pionjär. Och hon blir, skriver den amerikanska kritikern och författaren Judith Thurman, en av de första som sanningsenligt skildrar den nyligen frigjorda kvinnans situation i ett mansdominerat samhälle. Genom sin osentimentala, för att inte säga iskalla blick på relationer och sexuella identiteter, vågar hon visa att "kvinnligt" och "manligt" är kulturella konstruktioner. Alla samhällen som delar upp individer i sådana som "ger" och sådana som "tar emot" sexuell njutning, fördärvar sina unga. De flesta, oavsett biologiskt kön, föds med behov av att dominera såväl som att underkasta sig, säger Colette med en blinkning. Ur förtrycket av de naturliga drifterna föds perversionerna, och det är de som Colette med en sådan framgång har lyckats skildra. Hennes skarpa iakttagelser av det som en gång kallades "onatur" gör att "Det rena och det orena" numera ses som ett viktigt bidrag till HBTQ-litteraturen.Men författare lever som vi alla vet sällan som de lär. Judith Thurman skriver i sitt förord till the Pure and the Impure att Colette ironiskt nog skrev "Det rena och det orena" under en period då hon själv, efter att i flera decennier ha levt i olyckliga relationer, hade funnit en stadig partner. Äkta maken nummer tre, Maurice Goudeket, tycks ha skänkt Colette den trygghet hon letat efter. Och även om deras förhållande var stormigt och de fick uthärda rejäla smockor från båda hållen, var det ändå en relation mellan jämlikar.Och som Judith Thurman sammanfattar det:"'Det är inte förrän man blivit frisk som man upptäcker att man varit sjuk', skrev Colette en gång till Maurice. En sanning som bekräftas av hennes egen lovsång till ett sårat och splittrat Eros, författat av en kvinna som för första gången kände sig hel".Ulrika Kärnborg, författare

Hur kan den amerikanska mardrömmen om raser få ett slut? 1965 debatterade författaren James Baldwin med den konservative ideologen William F Buckley. Aleksander Motturi reflekterar över deras möte. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2020-06-09.I ett av de mest kända filmklippen med författaren James Baldwin får han – på äldre dagar – frågan om han, i början av sitt författarliv, betraktade sig som underlägsen då han både var svart, utfattig och homosexuell.“Herregud, kan man ha sämre förutsättningar?” föreställer sig programledaren att hans gäst måste ha tänkt.Ett leende blottar Baldwins karakteristiska glipa mellan framtänderna. Sedan det blixtsnabba svaret.”Nej, jag tyckte nog att jag fick jackpot.”Ett lättsamt skratt bryter ut i tevestudion, programledaren och studiopubliken skrattar unisont med författaren själv.”Det var”, tillägger Baldwin, ”så skandalöst att man inte kunde tänka sig något värre. Jag var tvungen att dra fördel av situationen.”Det är svårt att föreställa sig att James Baldwin skulle bli så uppmärksammad som han är i vår tid utan alla klipp som finns på nätet. Flödet av kloka, snabbtänkta svar och kommentarer är outsinligt.Men i de flesta klipp är Baldwin inte lika upprymd.Omedelbart efter det historiska grälet med Robert Kennedy 24 maj 1963, som blottade administrationens aningslöshet inför rasfrågan, anlägger han en mer filosofisk ton:”Jag kan inte vara pessimist eftersom jag är vid liv”, säger han i en intervju med psykologen Kenneth Clark. ”Att vara pessimist innebär att man ser livet som en akademisk fråga. Så jag är tvungen att vara optimist. Jag är tvungen att tro att vi kommer att överleva. Men framtiden för de svarta är exakt lika ljus eller mörk som landets framtid i sin helhet.”Baldwins krystade optimism omhuldar inga utopier. Han är inte en tänkare som hänger sig åt ett slutet politiskt system, en religion som erbjuder frälsning, en ideologi som ger löfte om historiens slut. Kyrkan, där han var verksam som ungdomspredikant, lämnade han när han var sjutton. När han – på sin käre vän Eugene Worths inrådan – gick med i ett socialistiskt ungdomsförbund ”distanserade” han sig som trotskist eftersom det – som han skriver i förordet till The Prize of the Ticket – var ”intressant att (som nittonåring) vara antistalinist i en tid när Amerika var allierat med Ryssland”.Inte heller blev han cynisk i sin kritik av samtiden. Så länge man andas måste man söka hopp, brukade han intala sig, länge plågad av vännen Eugene Worths självmord från Washington Bridge. I det televiserade samtalet med Clarke är det dock det misslyckade mötet med Kennedy som tynger honom:”Det finns dagar”, säger Baldwin, ”och det här är en av dem, då jag undrar vad man har för roll i det här landet, vilken ens framtid är, exakt hur man ska kunna förlika sig med situationen här, och hur man ska kunna framföra till den vida, oreflekterade, tanklösa, grymma majoriteten av vita att man är här. Och att vara här betyder att man inte kan vara någon annanstans. Jag är vettskrämd över den moraliskt urgröpta hjärtlöshet som finns i vårt land. De här människorna har lurat sig själva under så lång tid att de inte riktigt tror att jag är en människa, det här baserar jag på deras uppförande, inte på vad de säger. Det innebär att de har format sig själva till moraliska monster.”Baldwin tar sig för pannan, nästan som om han skräms av sina egna ord.”Det är en fruktansvärd anklagelse”, inser han i samma ögonblick som Clarke flikar in en ny fråga.”Men jag menar vartenda ord av det jag säger.”Vanligtvis är han inte lika nedstämd eller uppgiven, snarare kamplysten. I februari 1965 – en vecka innan Baldwins pjäs ”Blues for Mr. Charlie” hade premiär på Dramaten i Stockholm – befann han sig i Cambridge för att debattera med den amerikanska konservatismens huvudarkitekt, William F Buckley.Debatten kretsade kring huruvida den amerikanska drömmen kan gynna den svarta befolkningen, eller om den snarare förverkligas på bekostnad av de svarta.Mötet, som spelades in av BBC, skildras detaljrikt i boken "The Fire Is Upon Us" av statsvetaren Nicholas Buccola. Aulan i anrika The Cambridge Union var fullsatt. Sjuhundra personer trängdes och arrangörerna lär ha rest skyddsstaket för att inte fler skulle försöka ta sig in för att ta del av uppgörelsen mellan de båda intellektuella giganterna.Den ene en radikal förkämpe för medborgarrättsrörelsen – dess ”poet”, för att citera Malcolm X (som skulle mördas tre dagar senare); den andre en man som identifierade sig som den amerikanska drömmens väktare, och som var hängiven tron på att USA förkroppsligade en ”oas för frihet och framgång”. Till de ”omutbara sanningar” på vilka nationen vilade räknade Buckley idén att endast de som visat sig värdiga makt bör ges ”rätt och skyldighet att utöva självstyre”, och att ekonomisk och social trygghet måste förtjänas av individen, snarare än att garanteras av en välfärdsstat.Buckley driver på det hela taget samma linje som när han försvarade de vita i Sydafrika, inte för att han explicit var för apartheid, utan för att tiden – i hans ögon – ännu inte var mogen för jämlikhet och allmän rösträtt. De svarta var, liksom i den koloniala matrisens rashierarkier, ännu inte tillräckligt långt framskridna för att bemyndigas med samma självstyre och makt över sina liv som den vita befolkningen.Under debatten hävdar Buckley att medborgarrättsrörelsen har gjort allt för att rikta fokus på det faktum att vita diskriminerar svarta. Men frågan är vart de är på väg nu? ”Det förefaller”, säger han, ”som om de är på väg att glida in en prokrustisk formel som mindre handlar om att värna svartas utveckling än att förstöra för de vita.”I likhet med FBI, som efter mötet med Kennedy intensifierat övervakningen av Baldwin, utmålar han stjärnförfattaren som en doktrinär och nitisk vänsteranhängare, rent av misstänkt kommunist, som vill omintetgöra den västerländska civilisationen.James Baldwin hade redan tidigare – med essän "Nästa gång elden" – blivit känd för sin skildring av hur rasismen kastar en skugga över den amerikanska drömmen. När han får ordet påminner han om det pris som de lågavlönade och förslavade har betalat och fortfarande betalar för att hålla den drömmen vid liv. Efter 400 år och åtminstone tre krig är, betonar Baldwin, ”amerikansk jord full av lik från mina förfäder”.Från talarstolen understryker Baldwin att det inte bara är de svarta som är offer, utan också de vita; Amerikas moraliska liv och verklighetsuppfattning har ”förstörts av den farsot som kallas färg”. Vad som står i fokus för Baldwin är med andra ord de djupa antaganden som ligger till grund för tron på den amerikanska drömmen.Härigenom blir frågan om identitet oundviklig. Inte i första hand de svartas identitet, eller de vitas identitet, utan nationens identitet. James Baldwin frågar sig hur tillit ska byggas mellan framtida generationers medborgare. Och som så ofta insisterar han på att jämlikhet inte är möjlig innan vi ser slutet på mardrömmen om raser.Aleksander Motturi, författareLitteraturJames Baldwin: The Prize of the Ticket. St Martins Press, 1985.James Baldwin: Nästa gång elden. Översättare: Olof Starkenberg, Norstedts 2019.Nicolas Buccola: The Fire is Upon Us. James Baldwin, William F. Buckley Jr., and the Debate over Race in America. Princeton University Press, 2019.

Har man hela världen som hem drabbas man inte av vissa platser blir ogästvänliga. Man tjänar rent av på att grupper ställs mot varandra. Jimmy Vulovic funderar över elitens makt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2025-12-03.Vid konstmuseet skulle det kunna stå ristat ”Tillträde endast för konstälskare”. Men det behövs inte. Alla förstår ändå att det är så, att du framme vid kassan förväntas ha ett gott kulturellt kapital, en osynlig entrébiljett av smak och preferenser samt förmåga att sätta de rätta orden på frågor om vad som kan anses vara bra eller dålig konst, fin eller ful, evig eller dömd att gå under med tiden som den skapats i. Talar du rätt så tillhör du. Saknar du ord eller talar fel tillhör du inte. Och i så fall tillmäts du givetvis heller ingen som helst betydelse då sanna konstälskare träter om vad som är bra, fint och evigt. Allt det här är naturligtvis gammal skåpmat för vilken nutida dussinakademiker som helst som har läst sociologen Pierre Bourdieu. Länge har det vid universiteten talats om hur föreställningar samt samtal om smak helt omärkligt, outtalat, utkristalliserar, avgränsar och rangordnar sociala grupper i relation till varandra.  Ändå finns det, vill jag hävda, i hans idéer om den makt som höljs i ett specialiserat språk om konst fortfarande något intressant att se, inte minst därför att de gör att vi bättre förstår även vår tids polariserade politiska tillstånd. I exempelvis Language & Symbolic Power pekar han på att också politikens fält omgärdas av strikta inträdeskrav och att politikens specialiserade språk resulterar i en sorts censur då tydliga gränser också dras för vad som är ”politically thinkable”.”We are the 99 percent!” Det vänsterpopulistiska Occupy Wall Street-slagordet spreds över världen som en följd av 2008 års omvälvande finanskris. Udden var riktad mot en globaliserande elit som högt ovanför den absoluta majoritetens huvuden kontrollerade en vulgärt stor andel av samhällets ekonomiska och politiska resurser. Rörelsen växte snabbt. De 99 procenten tycktes ha fått nog. Medborgare! Du är ingen undersåte, ingens slav, så res dig upp! Men det var länge sedan nu. Det var på den tiden då vänsterpolitiker oftare och tydligare pratade om ekonomisk rättvisa i stället för identiteter. Och nog är det väl ändå en händelse som ser ut exakt som någons väl sammanhängande tanke att den överväldigande majoriteten ungefär då fick syn på några andra populister som konstigt nog också sa sig tala för en tyst majoritet och som dessutom också pekade ut en global elit bortom all kontroll och som också tyckte om att prata om identiteter, fast från rakt motsatt håll. Vänster- och högerpopulisterna passade på så vis som hand i handske. De blev perfekta antagonister som på var sin sida av politikens fält skrek och pekade finger åt varandra, förenade i att hon, han, hetero, homo, svensk, invandrare, kristen, muslim, cis och trans är viktigare ord att kriga om än de 99 procent och den tysta majoritet där alla identiteter rimligtvis finns och väl även klarar vardagen tillsammans. När kulturkriget bröt ut fångades politiken i dess språk. Samtidigt växte sig i ingenmanslandet mellan de två majoriteterna den ekonomiska ojämlikheten ännu större.”Häftiga ideologiska bataljer utkämpas om perifera angelägenheter.” Så karaktäriserar redan i mitten av 1990-talet den amerikanska historikern Christopher Lasch politikens diskurs. Han gör det i boken Eliternas uppror och sveket mot demokratin från 1995. Där slår han även fast att politiken har fått en overklig, artificiell, karaktär som ”visar att den är isolerad från gemene mans liv och i hemlighet är viss om att de verkliga problemen är olösliga”. De breda folklagrens politisk-demokratiska strider är performativa skådespel medan en liten elit egentligen styr samhällsriktningen, exempelvis genom att definiera de problem som är viktigast att lösa, helt enkelt bestämma det politiskt tänkbara och kontrastera det mot vad som sägs vara otänkbara orimliga krav. Ett kvarts sekel senare konstaterar också David Goodhart i sin bok Huvud Hand Hjärta: Den nya kampen om erkännande och status att globaliseringen frambringat en högutbildad elit som idag bestämmer politikens egentliga liv. Eliten består av exempelvis företagsledare, politiker, akademiker och andra sorters experter. De kommer i regel från ungefär samma skolor och utbildningar och delar centrala värderingar, talar samma språk helt enkelt. Han kallar dem för Varsomhelstare och de har till skillnad från Någonstansarna tjänat på och därför fullt ut bejakat det globala gräns- och nationslösa samhället. Någonstansarna däremot, är alla de stackare som förlorade jobb, status och inflytande då produktionen flyttade till billigare platser. Och, kan jag väl få tillägga, hamnade på helt olika sidor kring ingenmanslandet.Under industrialismens 1900-tal kom politikerna oftare från Någonstansarnas led och pratade givetvis därför även deras språk. Många av dem ställde sig i ingenmanslandets mitt och talade stolt om det allmännas bästa. Ur det föddes en professionell politisk klass med ett eget språk. Och i takt med att det politiska fältet förändrades blev det inte längre lika naturligt för vare sig de 99 procenten eller den tysta majoriteten att vistas där, annat än som massmediekonsumenter då och då. Specialiseringen och dess språk är, åtminstone för den som ser saken med Christopher Laschs och David Goodharts blick, ett effektivt sätt att hålla massorna borta från det politiska livet, så att eliten kan få råda ifred. Och de har goda skäl för att vilja det. För samtidigt som de privilegierade, berättar Christopher Lasch, drivit politik som inte gynnat de breda folklagren har de själva ”gjort sig oberoende både av de sönderfallande industristäderna och av offentliga tjänster i allmänhet”. Deras barn går i bra skolor. Lysande framtider väntar dem.De lever förstås heller inte i områden där våld och konflikt riskerar att när som helst slå till hårt och brutalt. Eliten har helt enkelt gjort det enda rimliga, fortsätter han, då de avlägsnat sig från samhället de skapat. De är en liten minoritet och vill ha det så. Polarisering, misstro, osäkerhet och rädsla ser till att det förblir så. Att söndra är också ett sätt att härska.Jimmy Vuloviclitteraturforskare och författareLitteraturChristopher Lasch: Eliternas uppror – och sveket mot demokratin. Översättare: Margareta Eklöf. Karneval förlag, 2024.David Goodhart: Huvud, hand, hjärta – den nya kampen om erkännande och status. Översättare: Christian Nilsson. Bokförlaget Stolpe, 2023.

Den 31 juli 1966 tog författaren Lars Görling sitt liv, 34 år gammal. Dagen efter läste en 31-årig P O Enquist en minnestext över sin kollega i OBS. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Michelangelo Antonioni var 1960-talets filmare. I nyskapande verk gestaltade han krocken mellan den gamla världen och den nya som föddes i revolternas decennium. Mikael Timm tecknar hans porträtt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2018-03-29.Alienation – förfrämligande, känsla av maktlöshet, meningslöshet, social isolering och brist på identitet.En gång i tiden var "alienation" ett av de vanligaste orden på kultursidorna. Idag ser jag nästan aldrig till det. Ordet har försvunnit och kanske av goda skäl. Måhända är vi inte alienerade längre. Kanske har vi alla blivit till subjekt nu när vi är stjärnor i våra egna tinder-liv. Och eftersom klasskamp ersatts av identitetspolitik har väl alla ett tydligt "jag". Ja, Marx alienationsteori är lika avlägsen som svart/vit tv.[Utdrag radioprogram med Torsten Jungstedt]  Radioarkivet innehåller knappt fler intervjuer med Antonioni. Numera är han blott en notis i filmhistorien. Hans filmer skymtar förbi på tv-skärmen sena nätter, ofta sönderstyckade av reklam. Fragment från en försvunnen tid.Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd.Vart tog han och hans gestalter vägen: välklädda, svala, lidande…Jag föreställer mig gärna att Antonionis gestalter fortsätter att irra runt i cyberrymden, i väntan på att ett rymdskepp ska komma och föra dem hit igen. De försvinner inte, men de kan heller inte utvecklas, inkapslade som insekter i sin egen avlägsna tid. Claudia och Sandro från Äventyret, så förvånade över att livet fortsätter när deras vän försvunnit. Författaren Giovanni i Natten, oförmögen att röra den värld han beskriver. Giuliana i Den Röda Öknen som känner varje skiftning i världen men inte kan leva i den. Och så förstås Piero och Vittoria, spelade av Alain Delon och Monica Vitti i L'Eclisse eller Feber som den hette på svenska och som Torsten Jungstedt talade om.Hur skulle de klara livet idag?Stig Björkman går i sin bok "Michelangelos Blick" grundligt igenom Antonionis filmografi. Hans storhetstid var 60-talet, från Äventyret år 1960 till Zabriske Point 1970, efter det nådde Antonioni inte längre den stora publiken. Men under tio år gick han i perfekt takt med sin tid. Ingen annan filmare kunde som han skapa bilder av tillstånd som knappt låter sig utsägas i ord. Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd. Känslan av oro, otillräcklighet – oklarhet. Tre "On". Det fjärde – Orsaken – fick publiken vi söka utanför filmduken. Antonioni gav aldrig några förklaringar.Men samtidigt som Antonioni var de undflyende sinnestillståndens skildrare så var han mer än någon annan de konkreta landskapens filmare. När jag ser om hans filmer slås jag av hur var och en av dem utgår från platsen berättelserna utspelas inär Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimmaKonstkritikern och författaren John Berger skriver i en liten text om Antonioni att de viktigaste iakttagelserna han gör är preverbala. Berger menar att man bör uppfatta Antonioni som en målare. I en berättelse letar han efter det tidlösa – som en bildkonstnär, inte som en dramatiker efter vad handlingarna leder till.Jag minns en vernissage i Venedig på 80-talet när Antonioni ställde ut bilder av berg, le montagne incantate, De förtrollade bergen.  Han gick omkring tyst framför sina oerhört vackra, abstrakta bilder av bergstoppar medan beundrarna följde honom. Det var filmfestival och han ville vara del av filmvärlden. Samtidigt såg han ut att längta därifrån. Han var, som sina gestalter, mellan två världar.Däremot minns jag inga berg från hans filmer utom i den sista, som Wim Wenders hjälpte honom genomföra. Nej, när Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimma. Han började som dokumentärfilmare och hans första inspelningsplats och ämne var Po-deltat. Där filmade också neorealisterna som Antonioni som ung var allierad med, men Antonioni sökte inte yttre realism. Också i de dokumentära filmerna låter han människor och landskap spegla varandra. Det hade ingen betydelse om filmen var dokumentär eller fiktion. Det var själsliga landskap därför kunde den fysiska platsen lika gärna vara Po-deltat som börsen i Milano, Syd Italiens bergiga kust eller en liten by i Nordafrika. När han lyckas får Antonioni människa och landskap at bli en organisk helhet. I ”Den Röda öknen”, Antonionis första färgfilm, är filmens huvudperson Giuliana gift med chefen för en petrokemisk industri. Hon vandrar runt i landskapet där dimma och avgaser blandas, förlorad någonstans mellan livet och döden. Och till skillnad från iden antika myten finns ingen Orfeus som kan uppväcka henne, älskaren är maktlös, kärleken gör inte livet livligare.Antonioni har rykte om sig att vara en intellektuell filmare, men film är förstås en konkret konstart. Alla tankar måste bli bild. Och här är Antonioni intressant därför att han utgår från bilden, inte från vad som ska berättas. Ja, man kan till och med säga att han visar snarare än berättar. Till skillnad från generationskamraten Ingmar Bergman är Anonioni återhållsam med närbilder. Hans bildspråk får platser och kropparnas placering att samverka i bildkompositioner där volymerna är nästan skulpturala. Det vi inte ser är lika viktigt som vad vi ser. Historien i Den Röda Öknen om kvinnan som tvekar mellan make och älskare har berättats hur många gånger som helst. Men Antonionis bilder av Monica Vitti förlorad i landskapet och relationerna går knappt att glömma. Osannolikt vackra bilder av en värld som inte hänger ihop.När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer.Antonioni var verksam under revolternas 60-tal men så här på avstånd förefaller han född i fel tidsålder. Hans favoritförfattare var Scott Fitzgerald och likt huvudpersonen i Den store Gatsby  var Antonio obekväm i sin samtid. Tidsandan krävde engagerad konst och Antonioni var mest av allt en iakttagare. Han såg, kommenterade inte. Och deltog absolut inte. I avslutningsscenen i Blow-Up, filmen om en modefotograf i London, spelar ett par personer låtsastennis. Bollarna syns inte, men man hör dem studsa. Det sättet att bygga film fungerade när han rörde sig i en värld han kände igen. När han accepterar en inbjudan till Kina och där gör en dokumentärfilm blir det ett magplask av B-films mått. Han är inte kritisk, inte smickrande.  Magin är borta.Antonioni skrev också noveller. På svenska finns Två telegram. Den första berättelsen heter Skeendets Horisont och börjar med hur Antonioni sitter i ett flygplan och ser ut över ett oändligt landskap. Tydligt. Alägset. Orörbart.Det är verkligen en typisk Antonioni-position och med den inställningen är det lätt att förstå att det inte blev så många filmer. Hans huvudpersoner verkar tagit steget in i en post-industriell värld medan industrialismen fortfarande dominerade. Därför var de ohjälpligt förlorade. När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer.1985 drabbades Antonioni av en stroke som ytterligare försvårade hans möjligheter att göra film. Men han fortsatte att skriva filmmanus och det finns flera utgåvor av dessa inte förverkligade filmer. I "Film nel cassetto", filmer i byrålådan, som han kallade dem. En av dessa heter "Tecnicamente dolce", tekniskt ljuvt eller ömt. Och det kan vara en bra sammanfattning av Michelangelo Antonionis verk: han riktade en distanserad, klar men också öm blick på verkligheten. Och även om vi nu lever i de självförälskades übersäkra epok finns det ögonblick, övergångar mellan till synes säkra stadier där vi behöver Antonionis blick för att se det landskap vi färdas igenom.                  Mikael Timm, kritikerLitteraturStig Björkman: Michelangelos blick. Atrium förlag, 2017.

Bergman och kvinnorna är ett bekant begrepp. Men några det kanske talats för lite om är den kvinnliga publiken. Ulrika Knutson har grävt i arkiven och sett hur regissören aktivt sökte upp den. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-02-04.Damernas Bergman, när blev han det? Tidigt. Redan i slutet av fyrtiotalet framstår Ingmar Bergman som demonisk kvinnotjusare. Den bilden gillade han själv, och den tyckte publiken om. Som till stor del bestod av kvinnor. Men vad man inte riktigt vetat är hur målmedvetet Bergman närmade sig den kvinnliga publiken; vårdade den och gjorde sig tillgänglig för den, famförallt i veckotidningarna.Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor.1956 svarar han villigt på en enkät i Bildjournalen: Vad anser Ni om kvinnor?SVAR: "Alla kvinnor gör intryck på mig: Gamla, unga, stora, små, långa, korta, feta, magra, tunga, lätta, fula, vackra, söta, ruskiga, levande, döda. [...] Jag uppskattar kvinnor: apor kattor, kossor, hyndor – rovdjur. Ödlor och giftiga reptiler, jag tycker också illa om kvinnor, skulle gärna slå ihjäl en och annan – eller bli ihjälslagen själv! Men – Damernas värld är min värld, jag klarar mig dåligt i den men jag vet ingen annan, i varje fall ingen bättre."Han gör inte våld på sig i den enkäten. Tänk på gossen Sebastian i Fanny och Alexander, som spanar på pigorna när de badar, eller när de fina kusinerna klär om i Smultronstället; fraset av sidentyger, knäppningar av hyskor och hakar, fnisset från kvinnovärldens tusen och en hemligheter.Strindberg i all ära, i det här fallet brås Bergman på  Henrik Ibsen: "En man är lätt att studera, men med en kvinna blir man aldrig färdig. Hon är havet, vars djup ingen kunnat pejla."Han första musor var mormor Anna och mamma Karin, som  suckar i sin dagbok: "Vad blir det av Ingmar till sist, som ständigt går fram över de människors hjärtan, som älska honom?"Han sög blod och märg ur sin familj. Konstnären som vampyr, som Strindberg talade om. Man kan också säga att han gnagde på sitt eget ben, som en gammal hund. Han insåg tidigt att jaget innehöll konstnärlig näring, men inte  nödvändigt biografisk sanning.I självbiografin Laterna Magica ljuger han som en häst travar. Han föds sjuk och ämlig och nöddöps på BB? Inte alls, det var hans mamma som hade influensa. Han skapade en dramatisk barndom åt sig. Att det var storebror Dag som fick stryk lämnade lillebror därhän.Han hängde ändå ut sig själv, och alla andra, vänner och fruar. De lät honom hållas, och han samlade sina ex-kvinnor i en tät krets, en konstnärlig storfamilj. Han hade den sällsynta talangen att bli god vän med sina gamla flammor.Alex Schulmans morfar, den passionerade kritikern Sven Stolpe, borde som from katolik ha ogillat Ingmar Bergmans erotiska framfart, men så här skrev han 1959, när Bergman blivit chef för Dramaten:"Förmodligen beror Ingmar Bergmans förmåga att skapa stora skådespelerskor helt enkelt på att han förälskar sig i dem. -– Bergmans entré i detta sköna stall av ädla ungdjur kommer att bli något av en sensation. Där kommer att flyta blod. Men stor konst kommer att födas!"Jojo.Bergman öppnade generöst dörren för hemma hos-reportrar och fotografer. Och hans åsikter är inte kontroversiella för den breda publiken, snarast inställsamma: "Skådespelarna ska vara tacksamma mot publiken som kommer över huvud taget, de står och faller med publiken. Att vara tråkig på teatern är en dödssynd! Och han vet precis vilka ord som ger rubriker:"Källarteater är självbefläckelse" är en av de roligare.Och han delar med sig av sina manuskript. Inte i små smala kulturtidskrifter, utan i Allers! Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor.På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld.Som ung hade Ingmar Bergman knappast tänkt sig en framtid som folklig. Han skrev poesi, och led av samma fyrtiotalsångest som alla de andra grabbarna. Han beundrade Lars Ahlin, Erik Lindegren och Stig Dagerman för deras tungsinne. Men som ung författare blev han refuserad, och ilsknade till. Då häcklade han finpoeterna, "som livnär sig på förskott, har upplagor om 300, aldrig behöver se publiken i vitögat, än mindre lida av deras hostningar och prassel" Lättad gick han till teaterns och filmens värld, "horeri- och slakteri-branschen" – och vek ut sig, inte minst för den kvinnliga publiken.Han var kanske ingen Åsa-Nisse men likafullt en svensk profil. Kärleksfullt parodierad redan på sextiotalet, i Mosebacke monarki. Där hette han Nisse Pärlemo, hade basker, stammade svårt och sprängde ideligen sexvallen.I efterhand blir det tydligt att Ingmar Bergman var känslig för rörelserna i folkhemsdjupet. Efter Scener ur ett äktenskap, där Liv Ullman och Erland Josephson grälade och grät sig in i våra liv, steg skilsmässofrekvensen och köerna till äktenskapsrådgivningarna tredubblades.Bergmanvärlden är alltså inte immun mot kvinnofrigörelsens våldsamma sparkar. Och vad betydde det att han samarbetar tätt med en spränglärd särartsfeminist som Ulla Isaksson, inläst på Ellen Key och Elin Wägner? Deras kvinnosak skymtar också i Bergmanvärlden.Som i förlossningsfilmen Nära livet från 1958. Bergman vittnar:– Jag hade fem egna barn, men hade aldrig sett en förlossning. Men nu: En sal med sex nyförlösta mödrar och nyfödda barn. Svällande bröst, sura mjölkskvättar, det muntert och djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt flyende pappa."I filmen sparar han inte på effekterna. Nära livet marknadsfördes nästan som en skräckfilm. Folk svimmade i bänkarna. Rekordet slogs i Bergen i Norge, där åtta människor tuppade av under en och samma föreställning. Men under skräckeffekterna finns en stark film om kvinnor och patriarkal dubbelmoral.Och så något annat Bergman återkom till gång på gång:"Jag tycker bättre om att jobba med tjejer. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. För att ställa sig in försäkrar Bergman att han läser allt vad Kerstin skriver. Än är det några år kvar till Det mest förbjudna. Kerstin Thorvall är samhällsmedveten och prövar en underskruv:–Vänsterungdomarna tycker att du är för privat?–Det är klart att jag är privat. Om jag inte vore privat skulle jag inte kunna nå någon annan människa. Men jag vill inte säga något ont om den unga vänstern. Tvärtom. Jag är djupt gripen av deras patetiska renhjärtenhet!Arme man.På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld.Själv har jag intervjuat Ingmar Bergman några gånger. Jag har hört honom tala med värme om Ulla Isaksson och hennes intresse för Elin Wägner. Till min förtjusning berättade han att han och Ulla Isaksson hade planer på att göra film om Fogelstadgruppen och Kvinnliga Medborgarskolan, dessa rösträttskämpar och feministiska pionjärer! Antagligen ställde han sig in, precis som i samtalet med Kerstin Thorvall. Men road var han.  Men jag har också stött på hans berömda intuition – som motståndare. Han skulle då sätta upp Lång dags färd mot natt på Dramaten. Att döma av repetitionerna tänkte han tona ner alla möjligheter till irländsk buskis – skämten skulle hållas kort. Detta sa jag inte högt, men jag tänkte det – inom mig. Då högg Bergman som en kobra: – Sitter du där och tolkar före premiär, det ska du ge fan i!Jag hann känna det som en ilning: Det är sant, han kan se vad man tänker – se in i huvudet på folk – På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. med stora bokstäver!Då log han, och såg så snäll och farbroderlig ut igen, som om ingenting hade hänt.Ulrika Knutson, journalist och författare

I hantverket syns spåren av det mödosamma arbetet och därmed också spåren av människan. Kanske är det därför Sigurd Lewerentz byggnader fortsätter att fascinera, funderar arkitekten Rasmus Waern. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2021-09-30.Jag är inte den ende arkitekt som valt yrke efter att som tonåring besökt Sankt Petri kyrka i Klippan. Dess tunga murar är provocerande fria från allt sådant som det moderna livet tvingade på 1960-talets byggande. Här finns inga klumpiga fönsterkarmar – glasen har i stället klämts fast direkt mot murens utsida. Inte heller finns det några banala försök till prydlighet. På den stora pelaren och balken av stål som både bär upp taket och bildar ett slags kors, syns ännu strecken från smedernas pennor. Och till handfatet på toaletten slingrar sig ett ensamt kopparrör som om det vore ett tappställe i en industri. Något så tufft hade jag aldrig sett förut. Och ännu, nästan ett helt arkitektliv senare, har jag sällan sett något liknande.Det är inte bara hos mig som särarten hos de två kyrkor som arkitekten Sigurd Lewerentz gjorde sent i livet, har satt stora spår. Det finns en förunderlig kraft i Markuskyrkans till synes enkla tegelmurar i Stockholmsförorten Björkhagen, och den trolska stämningen hos Sankt Petri kyrka i den lilla Skåneorten Klippan väcker starka känslor också internationellt.Det internationella intresset för Lewerentz började växa på 1990-talet. Då var det tegelkyrkorna i Stockholm och i Klippan som stod i fokus. De blev ikoner i postmodernismens andra våg som satte ljuset på materialen och hantverkets betydelse. På det viset kom Lewerentz att bli viktig för postmodernismens både första och andra våg.  I dess första våg, som präglade 1980-talet, hade klassicismen stått i fokus. Då riktades uppmärksamheten mot Skogskyrkogården i Stockholm. Han gjorde det mesta av dess världsberömda landskap, men också det sublima tempel som kallas Uppståndelsekapellet. De eleganta avstegen från antikens regler vittnar om en arkitekt med förmåga att både kunna och vilja. Det som först ter sig rakt och enkelt, visar sig vid närmare betraktande vara både vridet och komplext.Särskilt intrikat är den vikbara port som öppnar vägen ut från kapellet. Den tunga konstruktionen har samma precision och elegans som gamla kassaskåp. I detta tekniska mästerverk möttes Lewerentz två specialiteter: kyrkogårdar och smide. Paradoxalt? Nej, inte alls. Han formade livets själsliga och materiella villkor med samma allvar.Lewerentz var noggrannare än någon annan arkitekt. Detta blev efter ett tag så påfrestande för hans beställare att de drog sig tillbaka. Det fick Lewerentz att för en tid lämna arkitekturen och utveckla en verksamhet som fabrikör av dörrar och fönster i stål. När han vid närmare åttio års ålder åter tog plats på byggnadsscenen var det med en häpnadsväckande distinkt arkitektur.Hans närmast rigida omsorg om detaljerna var helt ur fas med rekordåren på 1960-talet. Den moderna tidens förhoppningar om att maskinåldern skulle befria människan hade funnits sedan 1920-talet men det var nu det industrialiserade byggandet verkligen slog igenom. Arkitekterna pressades till att rita hus som skulle vara så enkla att bygga som möjligt. Att det var fabrikören Lewerentz som tydligare än någon annan såg värdet i det handgjorda berättar om hans förmåga till att ständigt tänka om.Lewerentz sällsynta respekt för murarnas och smedernas arbete var inte bara en reaktion på samtidens osynliggörande av hantverket; det gestaltade också människan. Där man ser mödan, det idoga slitet med att foga sten till sten, grips man också av det engagemang som arbetet krävt. Arbetsintensiva byggnadsverk, vare sig det handlar om småländska stengärsgårdar eller egyptiska pyramider, inger respekt. Inget tegel fick delas. Att knäcka en sten vore som att dela en människa. Däremot fick muren gärna innehålla både skeva stenar och udda format. Det gjorde den bara rikare.Lewerentz stod för en spartansk återhållsamhet, men det var en återhållsamhet som var full av nyanser. Det kan låta som en paradox, men rymmer i själva verket själva kärnan i det våra sinnen sätter värde på: enhetlighet och variation. Vi tycker om regelbundet. Samtidigt vill vi se variation. Sådana upplevelser bjuder naturen ständigt på, och Lewerentz tegelmurar blev också de som ett stycke natur. De mörka stenarna och de vita fogarna varierar som nävern i en björkskog.Om arkitekturen hade haft en lite mer erkänd betydelse i kulturvärlden, skulle Lewerentz betraktats som en nationalklenod på 60-talet när hans båda kyrkor stod klara.Han mottog visserligen statlig konstnärslön, och ingick därmed i vad Harry Schein kallade ”konstens egen aristokrati”. Men någon riktigt folkkär arkitekt blev han aldrig. ”Kraften i Lewerentz verk var lite för stark för dagligt bruk”, skriver chefen för Arkdes Kieran Long i boken ”Sigurd Lewerentz; Dödens och livets arkitekt”. Kanske är det så som kyrkornas dunkla och kärva allvar ska användas. Som en medicin mot vardagens banaliteter.Jag tror att det som slog mig när jag för första gången såg Lewerentz kyrka i Klippan var att arkitekturen kan hjälpa oss att komma vidare; från barndomens kategoriska världsuppfattning, över ungdomens kritiska livssyn, till en nyfiken känslighet för det mystiska i tillvaron. Klippans kyrka har varit ett fäste för motståndet mot banaliseringen i över ett halvt sekel. Det ligger i sakens natur att en sådan arkitektur har svårt att bli populär. Men de som en gång drabbats av den, glömmer den inte.Att intresset för hans konst är så levande berättar något om tillkortakommanden i vår tids arkitektur, men också om en möjlig revansch. Om inte för allvaret, så åtminstone för det genomarbetade.Eftersom allt byggande förr gjordes för hand, behövdes ingen teori om dess betydelse. Hantverket fanns, vare sig man ville eller inte. Med maskinerna skulle människan kunna befrias från arbetets tyranni. Men när vi nu bor i en värld som till största delen är född på industrier, växer insikten att vi inte längre ser människan i det byggda. Då ropas det på en arkitektur från förr, i förhoppningen om att vi trivs bättre i en stil än i en annan. Egentligen är det kanske bara spåren av ett genuint arbete man önskar sig.Lewerentz hörde till de som kunde hantverket. Att komma in i hans två kyrkor blir därför också ett möte med alla de som skapat husen. Det är därför unga arkitekter fortsätter att vallfärda till Björkhagen och till Klippan. Ska de verk man skapar sätta verkliga spår i människors medvetande, och inte bara göra sig på bild, så är handarbetet ett svårslaget medel.Dagens arkitekter vill nog gärna få till handgjorda hus, men det är i samtidskonsten man ser de tydligaste spåren av handarbetets betydelse. Såväl konstnärer som publik fascineras av den kraft som sparas i spåren av en idog flit. Vad var det annars som fick besökarna på Tate Modern i London att tappa hakan inför konstnären Ai Weiweis hundra miljoner handmålade solrosfrön av porslin?Att förundras över vad människan förmår skapa är att se sig själv i ett nytt ljus. Därför är det så lätt att beundra de hus där spåren av arbetet ligger i öppen dager. De går att relatera till, eftersom vi i grunden är mer intresserade av människor än av konstruktioner.Rasmus Wærn

1900-talets viktigaste konstverk såg dagens ljus redan 1917. Men det dröjde flera decennier innan man insåg hur revolutionerande Marchel Duchamps Fountain var. Dan Jönsson tror sig veta varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2017-09-14.Alla religioner verkar lite underliga på avstånd. Nästan alltid finns det något som strider mot förnuftet – vilket onekligen är en del av poängen med religioner – en helig sten eller träbit som man ska falla på knä för, eller en otrolig historia om någon som uppväcker döda eller förvandlar det ena till det andra av olika skäl. Rättare sagt, skälet är förstås alltid detsamma, nämligen att bevisa att dörren mellan verkligheten och magin står öppen, för den som håller sig till ritualerna. Alla mänskliga kulturer verkar behöva en försäkran av det här slaget, den tycks behöva förnyas och bekräftas då och då, och senast det hände var i april 1917, när Marcel Duchamp lämnade in sin berömda pissoar till utställningen på Society of Independent Artists i New York.Om det nu var Duchamp som gjorde det. På senare tid har det spekulerats i om det kanske var någon av hans konstnärskollegor Elsa von Freytag-Loringhoven eller möjligen Louise Norton som var den verkliga upphovspersonen till det som flera gånger utsetts till nittonhundratalets mest inflytelserika konstverk. Det vore i så fall en piruett helt i Duchamps anda – själv brukade han säga att det egentligen var hans kvinnliga alter ego Rrose Sélavy som låg bakom alla hans så kallade readymades: cykelhjulet, flasktorkaren och snöskoveln som han redan tidigare hade förvandlat från bruksföremål till konstverk. Men som till skillnad från pissoaren aldrig fick ta det sista steget och ställas ut offentligt.Det fick inte pissoaren heller, om man ska vara petig. När den lämnades in till salongen hos Society of Independent Artists under titeln ”Fountain”, signerad av den påhittade konstnären Richard Mutt, så blev den refuserad – helt mot reglerna, eftersom det här var en öppen salong där alla som betalade anmälningsavgiften på sex dollar skulle ha rätt att ställa ut. Men enligt utställningskommittén var den signerade urinalen för det första oanständig, och för det andra oseriös; det var ju uppenbart för alla att det knappast var den mystiske Richard Mutt som hade producerat denna så kallade skulptur. För Duchamp och hans kamrater i avantgardet var den reaktionen förstås ett tecken på att de var på rätt spår. I den kortlivade dadaistiska tidskriften The Blind Man skrev de till Richard Mutts försvar att det var helt obegripligt hur man kunde kalla någonting oanständigt som fanns att se i varenda rörmokares skyltfönster, och för övrigt att det inte spelade någon roll om Richard Mutt var den som faktiskt hade tillverkat skulpturen eller inte. Han hade valt den.I och med det lanserades ett helt nytt sätt att se på vad konst och konstnärligt skapande är för något. Konstnären var inte längre en person som tillverkade estetiska objekt – utan någon som valde ut föremål som skulle betraktas på ett konstnärligt sätt. Idén var så revolutionerande att samtiden nog inte riktigt fattade vad det var som hade hänt. ”Fountain” förändrade i stort sett ingenting de närmaste årtiondena, konsthistorien ägnade sig åt annat och det skulle dröja ända in på femtiotalet innan vidden av Duchamps innovation började klarna. Men då! Om vilket alldagligt föremål som helst kunde förvandlas till konst öppnades ju oanade möjligheter, och sextio- och sjuttiotalens våg av konceptuell, idébaserad konst vittnar om en sorts estetisk frihetsyra. Allra längst gick italienaren Piero Manzoni, som redan 1961 ställde en sockel uppochner och utropade hela jordklotet till sin readymade. Ett profetiskt verk, som med en enkel gest förutspådde den våldsamma expansion av det estetiska fältet, det utsuddande av gränsen mellan konst och värld som vi numera mest rycker på axlarna åt. –Ändå är frågan om inte det verkligt intressanta i sammanhanget, mer än Duchamps radikala innovation i sig, är att den faktiskt blev allmänt accepterad. Som sagt, i flera årtionden verkade den närmast helt apart och man skulle förstås kunna tänka sig att det hade förblivit så. Men Duchamps readymades råkade sammanfalla i tiden med en stor ekonomisk och kulturell förändring – närmare bestämt med framväxten av den moderna konsumtionskultur som på 1910-talet fortfarande var något exklusivt och ganska marginellt men som skulle ta rejäl fart efter andra världskriget, just när tiden alltså började bli mogen för Duchamp och hans konceptuella estetik. I det moderna, kapitalistiska konsumtionssamhället uppför sig i stort sett varenda konsumtionsvara som en duchampsk readymade: korsar oavbrutet gränsen mellan nyttan och estetiken, rör sig under sin livstid från reklambild och skyltobjekt till vardagspryl och så småningom sopa eller kanske loppisfynd, och eventuellt med tiden tillbaka till samlarobjekt eller designikon.Vad det handlar om är inget mindre än en antropologisk revolution. I den förmoderna världen rådde en skarp åtskillnad mellan bruksföremål och kultföremål – vill säga att något som tjänade ett praktiskt syfte inte kunde få någon religiös betydelse, och vice versa: att låta ett kultföremål få praktisk användning innebar att profanera det och göra det odugligt i religiösa sammanhang. I det moderna konsumtionssamhället ser vi tvärtom hur konsumtionsvaran upphöjs till kultföremål. Den tyske sociologen Wolfgang Fritz Haug beskrev redan 1971 i sin klassiska ”Kritik av varuestetiken” hur estetiken via konsumtionsvaran tränger in i och dominerar i stort sett varje aspekt av både samhälls- och privatlivet. Kulten av konsumtionsvaran handlar inte bara om stora spektakulära reklamkampanjer; den omformar och sätter sin prägel på hela vår sociala tillvaro – inordnar oss i varje situation i de kommersiella rollerna som antingen konsument eller försäljare och sätter sin prägel på allt från hur vi tänker oss vår framtid till hur vi väljer sexpartner.Allt det där hade säkert hänt även om Marcel Duchamp aldrig hade försökt ställa ut sin pissoar. Vad ”Fountain” gjorde var att den föregrep en process som skulle ha ägt rum i alla fall – kanske även inom konstens värld. För om man tänker sig att konsten på något sätt reflekterar en vidare samhällsutveckling så kan ju vår tids konceptkonst ses som en väldigt precis spegling av den moderna varukulten. Filosofen Boris Groys har beskrivit den samtida konstnären som en sorts exklusiv superkonsument – en person som professionellt väljer ut föremål och företeelser ur vardagsvärlden och arrangerar dem i sina installationer. Samtidigt är ju konstnären också en superförsäljare, som förväntas producera upplevelser ungefär på samma sätt som i ett varuhus eller en reklamkampanj.Eller kanske: ungefär som i en kyrka. Vad gäller ”Fountain” så försvann den spårlöst efter utställningen i New York – kanske hamnade den på tippen, kanske hittades den av någon rörmokare och kom till användning på en herrtoalett någonstans. Ingen vet. Men det bidrar förstås till myten, och den kult som manifesterat sig i de många kopior av den berömda pissoaren som man ser på museer lite här och var i världen, mer eller mindre auktoriserade, mer eller mindre laddade med den ursprungliga magin. Fullständigt mot allt förnuft när man tänker på det – men just det är som sagt poängen med all religion.Dan Jönsson, författare och kritiker

Madame Bovarys problem brukar ofta härledas till hennes romanläsande, oförmågan att skilja fiktion från verklighet. Men det är som skuldsatt konsument vi kan börja förstå henne, säger Jimmy Vulovic. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-12-04.Innan Emma Bovary dör ber hon om att få sin spegel. Blicken riktas in i den kallt ärliga ytan. En människas viktigaste allierade är den som förr eller senare visar sig i spegeln. Det tror jag hon inser där och då. Tårarna faller. Sedan kastar hon sig tillbaka i sängen för att med en djup suck slutligen dö. Arsenik. Hon tog giftet för att fly ett liv som hon aldrig fick men länge låtsades leva. Och liksom fordringarna för det illusoriska liv hon levt kom döden till slut, obevekligt, likt ett fult ansikte upphöjt ”som en skräckbild i de eviga mörkren”. Emma dör mycket olycklig. ”Känn dig själv”, viskar hennes tragiska historia fortfarande mellan raderna i Gustave Flauberts Madame Bovary från 1856.Visdomen stod ristad i förhallen till Apollontemplet i Delfi. Därifrån har den ekat genom vår historia. Sokrates, den ogudaktige förledaren av ungdomen, gjorde filosofi av den. Inför Atens anklagande blickar så insisterade han på att självkännedom och ett rättfärdigt liv var allt han någonsin önskat uppnå. Sokrates vägrade under rättegången att be om nåd, vägrade att anpassa sig efter vad den dömande staden förväntade sig. Dödsstraff. Och giftkalken som han svepte tydliggjorde en konfliktlinje mellan individens vilja och samhällets krav. Sokrates var ett undantag. Han var ett tvärtom jämfört med oss andra. Ekot av hans visdom passerar därför, trots alla våra goda intentioner och instämmande nickningar, oftast förbi döva öron.Madame Bovarys problem brukar ofta härledas till hennes romanläsande, oförmågan att skilja fiktion från verklighet. Ännu ett eko av den vises röst i hennes exempel. Det är i verkligheten, inte i fiktioner och nedtecknade ord, som svaren finns. Så sade Sokrates. Men Emmas problem är större än romaner, mycket större. Hela hennes liv är konsumism, en fiktion så god som någon annan. Hon lånar liv istället för att leva sitt eget. Romanläsning är bara en del i det livsmönstret. När Emma Bovary dag efter dag ser på Game of Thrones och olika feelgood-serier, nej, så är det naturligtvis inte, men om romanen skrivits idag skulle hon nog ha gjort det. Men väl när hon läser de historiska romanerna av Walter Scott och alla möjliga kärleksromaner, så gör hon det inte för att få se och känna sig själv utan tvärtom för att fly bort från sig själv.De återkommande äktenskapsbrotten är också en del i det konsumtionsmönstret. Med exempelvis den unge älskaren Léon konsumerar hon helt ohämmat kärleken, eller i alla fall en bild av kärlek och bekräftelse som står skriven i böckerna, tills hon känner att han tröttnat på henne. Då tröttnar också Emma på honom och möter ”i äktenskapsbrottet den tristess som hör äktenskapet till”. Deras konsumtionsvärde för varandra minskar helt enkelt. Men allt det där är hanterbart. Det är bara att gå vidare. Emma vet att maken Charles förlåter. Hon kan hantera honom. Däremot förmår hon inte att hantera det mest konkreta och ödesdigra resultatet av sin konsumentnatur: krediter, skuldebrev och reverser.Då Emma går under beror det inte på romaner eller på att någon älskare har avslöjats, utan på att konsumtionslånens fälla till slut slår igen. Berättarrösten ger uttryckligen med orden ”det vill säga pengarna” läsaren den egentliga orsaken till hennes ohållbara situation. Romanen är en studie i skuldsättning, en berättelse om ett liv i lånta fjädrar. Och då återbetalningskraven hopar sig bortom all hanterbarhet tar Emma till den för skuldsatta lika ofta använda som desperata strategin att förtränga allt. Men kroppen minns: ”Hon kände nu som en molande och allomfattande värk i kroppen. Och det hände ofta att Emma fick stämningshandlingar, papper med stämplar, som hon knappt tittade på. Hon hade helst inte levt längre, eller fått sova ständigt.”Romanen Madame Bovary kan litteraturhistoriskt delvis beskrivas som en tidig naturalistisk fallstudie om vad som händer då en människa med vissa givna individuella förutsättningar hamnar i en specifik miljö. I det här fallet en av konstromantiken präglad drömmare som får den moderna kapitalistiska ordningens alla kreditmöjligheter till sitt förfogande. Om vi istället beskriver berättelsen med en mer välbekant senkapitalistisk terminologi skulle den kunna liknas vid det tidiga konsumtionssamhällets Lyxfällan. Fast utan hopp i slutet förstås. Emma Bovary är ett exempel på det som socialpsykologen Erich Fromm har kallat homo consumens, alltså den människa som i den kapitalistiska världens ständigt ökande och till synes oändliga konsumtionsvalmöjligheter lever sitt liv, eller i alla fall iscensätter det, genom konsumtion av berättelser och varor.Berättarrösten fångar träffsäkert, genom den unge älskaren Léons blick under ett hett kärleksmöte, hur Emma både iscensätter sig själv och också tolkas som något annat än den hon egentligen är: ”Tack vare sitt skiftande humör, ömsom hemlighetsfullt, ömsom glättigt, pladdrigt, tystlåtet, hänfört, nonchalant, kunde hon väcka minnet av tusen lustar hos honom, frammana instinkter och hågkomster. Hon var den förälskade kvinnan i alla romaner, hjältinnan i alla dramer, det obestämda hon i alla diktböcker.” Ett obestämt hon är väl så långt bort man någonsin kan komma ifrån det själv som både Sokrates och Gustave Flaubert vill att vi ska lära känna.  Författaren visar sig vara visare än den vise då han illustrerar att det inte ens behövs någon litteratur för att fångas i fiktioner. Emma Bovary är nämligen långt ifrån ensam om oförmågan att se världen för vad den är och att hantera den därefter. Romanen är full av illusioner och det resulterar i slutänden alltid i mycket smärta. Exempelvis förmår heller inte Charles att se Emma för den hon är och de behov hon har. Hans ständiga idealisering av henne, upphöjandet av henne på piedestal, kan vid en första anblick få honom att framstå som underlägsen. Så ser inte Emma det. Istället inser hon att de ständiga förlåtelserna tvingar henne att ”underkasta sig hans storsinthet” och det gör henne rasande. Hon är hjälplöst fångad i den roll som hon har tilldelats i livet, fångad i äktenskapet och i den bild av henne som maken Charles gärna konsumerar.Homo consumens föds ur fångenskap, otillfredsställelse och passivitet. Det som först framstår som aktivitet, det vill säga att välja mellan likartade saker, ger konsumenten en illusion av frihet och makt samtidigt som det på ett behagligt vis döljer inre tomhet och ensamhet. Emma Bovary passar in i mönstret. Läsaren kan ana det djupa mörkret under hennes agerande. Men hon är inte ensam om det. Från och med den realistiska romanen är skönlitteraturen full av personer som, liksom de flesta av oss, är storkonsumenter av varor och drömmar, fiktioner. Den är full av personer som egentligen bara gör det som konsumtionssamhället förväntar sig av dem. Genom romanerna kan vi, trots den vises varning för litteraturen, ta lärdom. Sokrates och Emma närmar sig visserligen giftet från skilda håll, den ene för att hålla fast vid sin individ och den andre för att fly sin individ. Ändå förenas de då priset för att leva i ett samhälle präglat av illusioner till slut måste betalas.Jimmy Vulovic, litteraturforskare

Öar börjar ofta som himmelrike men närmar sig förr eller senare helvetet. I fiktionen så väl som i massturismens exploateringskultur. Är det utopins eviga öde vi ser? Dan Jönsson undersöker saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 16 september 2014.Mitt i Kattegatt, ungefär tre mil norr om Sjælland och fem mil väster om Kullaberg i Skåne, ligger den lilla ön Hesselø. Inte många människor vet att den finns och ännu färre har varit där. Själv har jag sett den vid två tillfällen.Första gången från Kullens fyr, där den syntes genom kikaren liksom svävande precis ovanför horisonten. Knappt verklig, en genomskinlig hägring med sitt lilla fyrtorn som stack upp ur träddungen. Jag tittade länge. När jag tog kikaren från ögonen var den nästan omöjlig att urskilja i det starka ljuset.Horisonten är skör. I den västerländska litteraturen slocknar drömmen om en gemensam lycka i ett bortdöende motorljud. Så här: "Den sista bilen passerade. Obeaktat i mörkret blev upplysthetens faktum kvar. Bullret från motorerna minskade, den pipiga retoriken övergick i ett oartikulerat mummel, och de påträngande ljuden dog bort. Fram kom grodorna igen, fram kom insekterna, omöjliga att tysta, fram kom majnastararna. - Karuna, karuna. Och en halvton lägre: - Pass på."Där, i tystnaden efter kuppmakarnas bilar på den lilla, nyss så lyckliga ön Pala i Indiska Oceanen slutar Aldous Huxleys roman "Ön" från 1961. Världens troligen sista utopiska roman. Man skulle också kunna säga: den sista renässansromanen. Eller: den sista idealistiska romanen."Ön" är den avslutande länken i en lång kedja av fantasifulla försök att tänka sig ett samhälle som  producerar lycka - en dröm som genom århundradena, trots alla olikheter, envist har bevarat vissa fundamentala, idylliska drag. En grundläggande frihet från konflikter, till exempel. En frihet från sexuella neuroser. En betoning av andliga värden framför materiella. Och så, förstås, denna ständiga benägenhet att söka fäste på en ö.Var kommer den från, denna reflex att alltid förlägga paradiset till en ö? I Thomas Mores "Utopia", själva urkunden för den nya tidens litterära utopier, berättar sjömannen Raphael Hythloday om sin resa till en isolerad ö utanför Sydamerikas kust, där invånarna lever enkelt och naturligt, i någon sorts förnuftig kommunism. Deras kontakter med omvärlden är mycket sparsamma, Utopia är självförsörjande med det mesta.När Francis Bacon hundra år senare, i början på sextonhundratalet, skriver sin "Det nya Atlantis" - en utopi om ett samhälle styrt av den nya tidens vetenskapliga ideal - är inramningen ungefär densamma. Ön Bensalem i Stilla havet är otillgänglig för besökare, och dess invånare tar sig inte gärna därifrån.Det finns en skörhet över dessa öar. Något säger oss att om vi når dem, så riskerar de att förflyktigas, som hägringar. När överste Dipas styrkor från det aggressiva grannlandet Rendang-Lobo rycker in i Pala på slutsidorna i Huxleys "Ön" har bokens huvudperson, Will Farnaby, just vaknat upp ur ett narkotiskt svamprus. Han är omvänd."Mocha-medicinen", som den kallas, är ett av de centrala inslagen i den palanesiska andlighet som hela samhället är uppbyggt kring. Det är en kultur byggd på lika delar buddhism och modern vetenskap, som syftar till befrielse och självkännedom för varje individ. Will, som kommit till Pala som exploatör för att genomdriva en oljekoncession som skulle betyda slutet för palanesernas speciella livsföring, har efter vad han sett på ön förstått att en sådan utplåning inte bara skulle innebära en förlust för Pala, utan för hela mänskligheten.Men då är det för sent. I bokens slutscen står han vanmäktig och ser den unge hitlerinspirerade rajan fara förbi i sin konvoj, hör ljuden från de första avrättningarna och de skrikande proklamationerna, medan de leende anletsdragen hos en gammal buddhastaty blänker till från sin nisch i berget i skenet från billyktorna, ända tills den sista bilen har passerat. "Obeaktat i mörkret blev upplysthetens faktum kvar." …Kvar blir också majnastararna - fåglarna som palaneserna har dresserat till att ständigt upprepa sina maningar om att leva uppmärksamt och känna medlidande, karuna. …Upplysthetens faktum och medmänsklighetens röster. Det är slut - och kanske ändå inte.Det brukar sägas att vi lever efter "utopiernas död". Det är möjligt. Kanske är den utopiska romanen ett passerat stadium i litteraturhistorien. Den moderna litteraturen har det svårt med lyckan - att gestalta en idealisk samhällsordning är att bryta mot den moderna realismens första bud: det är att beskriva världen som den borde vara, och inte som den är.Men i ett lite större perspektiv vittnar bristen på utopiska romaner också om en oförmåga i vår tid att ställa vissa frågor, formulera vissa perspektiv. Då handlar det ändå om frågor som i århundraden har hört till litteraturens eviga, frågor som "Hur ska vi leva gemensamt?" eller "Efter vilka syften ska ett samhälle inrättas för att kallas gott?". Frågor som nu istället lämnats över till en yrkespolitik som även den verkar allt mindre benägen att ställa dem.Kanske finns ett samband här? Kanske behövs den litterära fantasin för att inte den politiska ska tyna bort? Kanske finns det fler än jag som känner ungefär som pappan i Tove Janssons "Muminpappans memoarer", när han kommer tillbaka till Mumindalen efter sina resor och lägger märke till de andras, som han förklarar det, "sorgliga oförmåga att undra och bli förvånade. Jag kunde till exempel", skriver han, "fråga hemulen varför allting var som det var och inte tvärtom. Det skulle just se skönt ut, sade hemulen då. Är det inte bra så här, kanske? Hon gav mig några ordentliga förklaringar och jag fick en mer och mer bestämd känsla av att hon försökte slarva ifrån sig hela saken."Just det. I vår tid och vår kultur är det de snusförnuftiga hemulerna som sätter agendan. Det som intresserar oss är hur världen ser ut, inte hur den borde vara. Men kanske borde man faktiskt inte slarva ifrån sig hela saken? Måste den där ön verkligen för alltid sjunka bakom horisonten? Eller går det att mana fram den? Med andra ord: Går det att tänka sig en utopisk berättelse för vår tid?Det finns, tror jag, en evig, filosofisk hake inbyggd i den litterära utopin. Enklast skulle den kunna beskrivas som en konflikt mellan lycka och frihet. När författare i modern tid har försökt gestalta ett utopiskt tillstånd, som Huxley i "Ön" eller som Hermann Hesse i "Glaspärlespelet", är det där, på den motsättningen det hela tiden stupar.Om inte annat för intrigens skull dyker det förr eller senare alltid upp en figur som driver konflikten till sin spets och sätter den sköra balansen ur spel. Huxley beskrev det nog starkast i sin mest berömda roman, "Du sköna nya värld", där den tekniskt och politiskt framkallade lyckan avslöjas som despotisk. I "Glaspärlespelet" är det spelmästaren själv, Joseph Knecht, som till slut lämnar sina uppdrag i det filosofiska lyckoriket när han känner hur det "luktar rök". Sådant är utopins eviga öde, verkar det: när öns begränsningar blir uppenbara tvingas man lämna den. Eller också måste ön helt enkelt gå under.Så ser de ut, realismens krav.Visst är det sorgligt. Borde inte just litteraturen trots allt ha något mer att säga oss än att vi ska sluta drömma, sluta fantisera, sluta föreställa oss det som inte finns? Nu i somras såg jag Hesselø för andra gången. Det var på norra Sjælland, vi hade varit på stranden och badat och efteråt klättrade vi upp för en hög strandklitt och där ute, som en liten gråblå knagge på horisontlinjen, låg den.Jag pekade ut den för barnen och vi stod där en stund och tittade. Efteråt, när vi hade gått ner, sade de att den fortfarande syntes. Var då? Jag spanade, men kunde inte se den. Insåg att mina ögon börjar bli gamla, att det snart kommer att vara för sent.Möjligheten av en ö, tänker jag, är det inte just det det handlar om? Inte ön, utan en strand med utsikt mot en ö. Och våra korta liv, på denna strand.Dan Jönsson, författare och essäist 

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet.  Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle.                                                                Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden.  Todtnauberg blir här också Dödsberget. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Hon blev en symbol för jazzåldern, men senare också för modernismens tystade kvinnor. Legenderna om Zelda Fitzgerald är många och Katarina Wikars kryssar mellan myterna och sorgerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. En av Hjältinnorna i den amerikanska författaren Kate Zambrenos hyllade hybridbok om modernismens tystade kvinnor är förstås Zelda Fitzgerald. I hundra år snart har Zelda varit det nav som alla de andra snurrar runt. Nintendospelet, klassikern Zelda, döptes efter henne sägs det. Först fick hon symbolisera hela jazzåldern via sin man Scotts hyllade romaner, hon var själva ur-flappern, och sen blev hon föremål för åtskilliga biografier och feministiska analyser för ingen blev lika förbjuden att skapa som Zelda som förlorade rätten att skildra sitt eget liv, för evigt dömd att vara materialet. Zelda gick sönder men som fortsätter att verka, varje generation lyfter fram henne på nytt, Zambreno kallar henne en spökmentor. Konsten har alltid spelat mindre roll än sammanbrotten i legenden om Zelda. De vars skapande inte är en linjär historia om framgång utan mer brott och punkter har svårare att hävda sig i historieskrivningen menade en av henne biografer, Sally Cline. Jag vill inte vara en komplementär intelligens, sa Zelda tidigt men ingen lyssnade. Scott Fitzgerald blev för alltid 1920-talets krönte skildrare och livet de levde blev fiktion redan medan det pågick, varje dag skulle det produceras ett visst mått av extraordinära händelser och katastrofpartyn. Vad skulle annars allt gå ut på? Scott antecknade, Zelda formulerade, och han knyckte hennes dagböcker från tonåren. Han var trots allt den som försörjde familjen på sitt skrivande. Det tog sedermera Zelda sex veckor att få ihop sin roman om åren i Europa, "Save me the waltz", som hon skrev instängd på mentalsjukhuset medan Scott mer eller mindre berusad höll på i nio år med "Tender is the night", Hon fick återfall när hon läste hans romanen och insåg att hennes allra mest privata brev från mentalsjukhuset hade bakats in i fiktionen. Hon var alltid amatören men det har sedermera visat sig att Scott ofta satte sitt eget namn under de noveller hon skrev. Det höjde arvodet. Zelda strök över hans namn, me me me skrev hon i marginalerna. Kan den gamla striden mellan striden mellan Scott och Zelda Fitzgerald fortfarande vara infekterad? Till och med i mitt eget huvud rasar den för jag har alltid älskat Scott Fitzgeralds melankoliska lite lillgamla iakttagelser över den tillvaro som långsamt bryter ner en i förtid. Alltid citerat ur hans sista bok "Sammanbrottet" där hans skriver: Jag gick sönder som en gammal tallrik. I den gamla tiden ansågs Zelda vara orsaken till Scotts förödda talang, hennes excesser och sedermera vårdräkningar kostade honom omåttliga summor och spädde på hans alkoholism. Zelda var dömd till att leva i ständig presens, åka på taxitaken, elda upp sina kläder i badkaret, inspirera, ingen kunde associera lika vildsint som Zelda sas det, men det var också det som i slutändan skulle fälla henne: språket. Långt senare skulle vännerna med facit på hand återkalla tidiga tecken. Vetskapen om vad som sedermera hände la sitt raster över det förflutna. Log hon inte konstigt redan hos Murphys på Rivieran, liksom åt fel håll? Indikerade inte hennes associationsmönster en disintegrerad tankeprocess? Kraschen - skrev Scott 1929 – Wallstreet och Zelda! Han hade blandat ihop henne med Amerika. En fråga som oavbrutet gnager: Varför tyckte Scott att han hade rätt att tysta Zelda? Hur användes diagnosen schizofreni mot kvinnor på trettiotalet? Allt jag läst om Zelda i årtionden flyter liksom samman i försvarstalet: Hon blev sjuk av hans kopiösa supande, hon hade svårt att anpassa sig till den förväntade modersrollen, hade ingen plats för det egna skapandet. Kanske blev hon helt enkelt feldiagnostiserad. Och jag kommer att tänka på konstnären Sigrid Hjertén där på Beckomberga när jag läser hur behandlingarna, insulinterapierna och elchockerna skadade henne mer än sjukdomen. I biografin Hennes röst i paradiset av Sally Cline finns tolv sidor utskriven familjeterapi mellan Scott och Zelda där han skrumpnar ihop mer än någonsin i sitt desperata egenintresse. Du tar mitt material, skrek han. Mentalsjukhusen, galenskapen, terrorn, är det ditt material? undrade hon. Men vad kunde han göra? Sa hans vänner. Hans utgifter var enorma, och han kunde inte hitta på. Han ville, vågade inte släppa ut henne igen. I en fas av denna hundraåriga legend om Zelda har hon setts som en sorts renässansmänniska, multitalang, som bara inte kunde välja mellan baletten, litteraturen och måleriet. Scott skyllde också hennes första sammanbrott på baletten och förbjöd all vidare dansträning, och sen förbjöd han henne också med läkarnas bifall att skriva om sitt eget liv. Det räckte väl med en konstnär i familjen. Zelda skulle rehabiliteras tillbaka till en mer passande kvinnoroll. Arton år ut och in på klinikerna. Först på mentalsjukhuset fick hon kanske trots alla våndorna en egen röst, tomma timmar och plats att utveckla sina egna talanger. De sista åtta åren efter det att Scott hade dött i hjärtinfarkt redan vid 44-års ålder, utbränd i Hollywoods manusfabriker, så skapade Zelda mer än någonsin, både hemma hos sin mamma i de amerikanska sydstaterna och på sjukhusen: androgyna klippdockor ur Alice i Underlandet, religiösa målningar, mängder av noveller och en oavslutad roman på 40 000 ord. Hon hade ingen utbildning, inga pengar och gick och la sig kl. 9 för att spara på elen. Sen brann hon inne, inlåst på vinden på Highland hospital och mamman eldade upp hennes målningar på bakgården. Hon begravdes bredvid Scott. Allt man kan göra är att rita om kartorna, flytta fokus, falla baklänges ner i Zeldas egenartade klippböcker och tvära tankekast. Hennes oavslutade roman "Save me the waltz" kom sedermera ut till och med på svenska under den tråkiga titeln Charleston. Den fick ljumma recensioner och jag minns att jag till min förtvivlan inte orkade läsa ut den. Alabama och David är på Rivieran på 20-talet när naturen luktar Chanel nr 5. Vad ska man göra i livet? Alabama, hon simmar, flirtar, dansar balett planerar en fest, ett stort skrik genom seklerna och sidorna. Ta en överdos sömnpiller? Tiden äter på henne. I barndomen i amerikanska södern hade pappan domaren portionerat ut den där tiden i små loja bitar. Genom total koncentration på baletten åtta timmar om dagen försöker hon alltför sent som det brukar heta dansa ihop ett förslösat liv. Men detta är som sagt hennes enda efterlämnade verk, hennes första roman och sista, och varför skulle det vara genialt? Hon hinner inte riktigt stanna upp och utveckla några situationer, människorna faller mellan festerna, briljant konverserande in i det sista. Den där associerande fria stilen var det som till slut skulle fälla henne, kategoriseras som stört språk. ”Jag är så rädd att du ska bli skräckslagen när du kommer och upptäcker att det inte finns något annat kvar annat än oordning och tomrum. Om jag får ett klart intellekt är jag säker på att vi kan använda det” skrev hon till Scott från sjukhuset. ”Jag kan inte göra något för dig längre. Jag försöker rädda mig själv”, låter Scott hjälten Dick Diver säga till sin sjuka fru Nicole i romanen Natten är ljuv. Och till Zelda skrev han:”Du höll på att bli galen och kallade det genialitet.” Och Kate Zambreno skriver om Zelda i "Hjältinnor" att hon hade blivit hjärntvättad att tro att hon var sjuk under decennier. Och att hennes konst kom ur hennes sjukdom och inte ur hennes begåvning. Hon fick eksem när Scott var i närheten. Och där finns också ett foto på en kvinna med grova drag i sjömansjacka. Botad! skriver Zelda under det första fotot från mentalsjukhuset, vad Zambreno kallar hennes haggfoto, för första gången ser hon ful ut. Botad från att vara objektet. Men tiden var alltför kort för att ta tillbaka sig. Det tycks mig, hade Zelda en gång skrivit i en recension av Scotts roman The beutiful and the damned, som om jag på ett ställe känner igen ett parti från en av mina gamla dagböcker som mystiskt försvann kort efter mitt äktenskap och också bitar ur brev som vagt låter bekant. Mr Fitzgerald tycks tro att plagiering börjar i hemmet. Och över i allt detta material ur minnet och böckerna finns Scott: för alltid bara 6 år, ingen kommer på hans födelsekalas, han äter ensam upp både tårtan och ljusen. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Kate Zambreno: Hjältinnor. Översättning Helena Fagertun. Modernista, 2016. Sally Cline: Zelda Fitzgerald: her voice in paradise. John Murray, 2002

Under de senaste åren har litteratur om andra världskriget och tiden innan det bröt ut, fått ett nytt intresse. En författare som återigen väckts till liv är den tyske Hans Fallada. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2015-05-15.Efter att gång på gång fallit i glömska och samlat damm i antikvariatsbokhyllorna, har hans författarskap på nytt rönt uppmärksamhet runt om i världen och ges ut på igen.Fallada blev kritiserad för att han aldrig lämnade Tyskland, utan trots allt levde och verkade i Tredje riket. Men kanske är det just hans oheoriska skildring av de vanliga människorna i en svår tid som talar till vår samtid.Maria Edström har läst de tre nyutgåvorna av Hans Falladas böcker, där "Hur ska det gå för Pinnebergs" i dagarna också dramatiserats av Radioteatern.

Frågan tycks inte längre vara om utan när vi kommer till Mars. Maria Küchen funderar över vad som får oss att bryta upp och söka nya världar. På jorden såväl som i rymden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2017-02-06.År 2031 ger sig den första besättningen astronauter av från jorden. Ett år senare slår de sig ner på Mars. Åtminstone enligt planerna som presenteras av Mars-ONE, ett holländskt företag som redan har plockat ut kandidater till besättningen.Det hela avfärdas av vissa som ett PR-jippo. Andra tar projektet Mars-ONE på fullt allvar. Frågan tycks inte längre vara OM människan en dag landar på Mars, utan vilka som gör det först.NASA vill sända astronauter till Mars innan 2030-talet är över, i samarbete med bland rymdstationen ISS, privata företag och Kinas rymdfart. Andra människan på månen, astronauten Buzz Aldrin, stödjer projektet helhjärtat. I dag är han över åttio år men pigg och alert, och ses ofta bära en T-shirt med texten GET YOUR ASS TO MARS.Och det privata rymdföretaget SpaceX meddelar att man vill sända iväg sin första bemannade rymdfarkost mot Mars redan 2024. SpaceX grundare, den excentriske och visionäre miljardären Elon Musk, vill se en koloni på Mars med en miljon invånare inom hundra år. Själva ändamålet med att grunda SpaceX, säger han, var att göra människan till en multiplanet species, en art som lever på många planeter.Det låter rätt galet. Kan det verkligen genomföras, och i så fall, vad ska det vara bra för? Varför kolonisera rymden? Varför stannar vi inte bara där vi är och vårdar den enda planet vi faktiskt har?Vi ger oss av för att vi kan och för att vi vill – och för att vi måste.Tvånget att färdas genom rymderna betonas gärna i fiktioner: diktsviten Aniara; teveserien Månbas Alpha; David Bowies sång Space Oddity som finns på en LP från 1969, året för den första månlandningen. Rymdskeppets besättning har förlorat kontakten med jorden och är hänvisad till en färd mot det okända, utan hopp om återvändo eller räddning. Det blir metaforen för en mänsklighet som tappat kontakten med sitt ursprung, och måste underkasta sig en högteknologisk civilisation som människan har skapat men inte längre är herre över.SF-fiktioner som Star Trek betonar i stället kunskapen och viljan. Där speglas en mänsklighet på väg framåt, inte bara tekniskt och geografiskt utan också etiskt ­– en mänsklighet som försöker förstå och respektera sig själv genom att se andra, antingen de nu är vulkaner eller klingoner eller besättningsmedlemmar med olika ursprung.Jag får rysningar av Star Trek-seriens valspråk, inte bara för rymdens skull utan för det urmänskliga i uppdraget: to explore strange new worlds; to seek out new life and new civilizations; to boldly go where no one has gone before. Jag får rysningar av både lust och avsmak: av skönheten i det och av ekot från historien, ett eko från kolonialismen.Att ge sig av med full insikt om att man aldrig kommer tillbaka, det har människor gjort sen urminnes tider. Från början var vi nomader. Vi vaknade varje morgon och lämnade platsen där vi hade sovit för att aldrig återvända. På jägar- och samlartiden, då ingick knappast individualismen och individens rätt till fria val i människans berättelse om sig själv. Individualismen är ny, och kanske är den fortfarande rätt så provinsiell. Den har uppstått och odlats i västerlandet under några hundra år, och individualismens utveckling har gått hand i hand med kolonialismen. Kolonisering av mars innebär att unga, välutbildade, äventyrliga och fertila människor frivilligt fattar individuella beslut att lämna jorden för att inte återvända. På nåt vis blir ju detta juvelen i den västerländska individualismens krona – en individualism som bejakar handlingskraft och styrka, men inte har lika mycket plats för det ömtåliga och stillsamma.Frivilliga mars-pionjärer finns det förvånansvärt gott om. Mars-ONE har idag ett startfält på hundra kandidater. Där finns Ritika från Indien, Sandra från Brasilien, Sadegh från Iran och så vidare, men de flesta är européer och amerikaner.De vill inte stanna kvar där de befinner sig. Inte heller jägar- och samlartidens nomader stannade kvar där de befann sig. Vi hade ännu inte börjat odla något, så jorden band oss inte. Vi bröt upp, ständigt, men på jägar- och samlartiden var vi inga djärva marsresenärer eller romantiska poor lonesome cowboys i silhuett mot solnedgången. Vårt kontinuerliga uppbrott var inte som till exempel i On The Road av Jack Kerouac. On the road är en rätt så tidstypisk västerländsk nittonhundratalsgestaltning av individens, oftast mannens, flykt från ansvar och sammanhang. På jägar- och samlartiden däremot, då bröt vi upp för att vi behövde samla mat för dagen.Vi fortsatte för att vi måste, då som nu. Att stanna kvar var inte ett alternativ, säger en del människor som på vinst och förlust har flytt från outhärdliga förhållanden i sina hemländer. Människan har fötter, inte rötter, säger andra.Vi strävar kanske mot Mars för att vi inte riktigt längre får plats på en alltmer överbefolkad och förödd jord, och vi strävar som sagt mot Mars för att vi kan och vill, ja ”vi” och ”vi”. De högteknologiska västerländska planerna på att kolonisera Mars är förstås ett projekt för ett fåtal, och det hela kanske förblir en Startrek-aktig dröm bara, men, drömmen om något annat där ute, något okänt som vi ännu bara kan fantisera om, den är en allmänmänsklig drivkraft. Åtminstone i vissa lägen.En stor del av Sveriges befolkning bröt upp från jorden de kände, utan återvändo, för mindre än tvåhundra år sen. Och vikingarna, de norska vikingarna! Som koloniserade Färöarna, Orkneyöarna, Shetlandsöarna, Island, Grönland och fortsatte ända till Nordamerika!Jag har en storslagen inre bild av hur dessa modiga vikingar gav sig ut från norska kusten, ut över ett okänt hav, utan att ens veta om det fanns något där ute. Men fullt så filmiskt var det nog inte på riktigt att fara från Norge till Island, inte ens för de första pionjärerna. Island lär ha upptäckts av misstag. En norrman vid namn Nadodd sägs ha seglat vilse när han skulle ta sig från Norge till Färöarna på åttahundratalet och hamnade i stället mycket längre åt nordväst.Nadodd följdes av andra, av familjer och hushåll som hade tröttnat på att lyda under det framväxande norska kungaväldet, eller behövde mark att bruka, eller ville ha mer mark fast de kanske inte behövde det. Färden mellan Norge och Island tog som snabbast tre dygn, så några marsfärder var det knappast frågan om. Snart uppstod två tämligen väl trafikerade trader: eyalei∂, ”övägen” och ”úthafslei∂”, havsvägen. Övägen gick från Norge via Shetland eller Orkney, vidare till Färöarna och så till Island. Havsvägen gick som namnet antyder rakt ut över havet.I dag finns liknande leder i luftrummet. De transatlantiska luftlederna mellan Europa och USA är rena motorvägarna med tät flygtrafik. Och SpaceX grundare Elon Musk målar upp bilder av en liknande tät skytteltrafik så småningom mellan jorden och Mars.I hans planer ingår ett enormt rymdskepp som kan ta hundra personer åt gången, ett slags rymdens Amerikabåt om man så vill. Och redan 2024 är det alltså tänkt att en första mindre besättning rymdvikingar ger sig av till Mars – inte av misstag som när Nadodd råkade hitta Island, de har en färdplan. Och de kommer inte att upptäcka en plats som vi inte redan har sett i teleskop och via satelliter. Men att stanna kvar här på jorden är kanske då inte längre ett alternativ.Maria Küchen, författare och kulturskribent

Att ta ner skulpturer är att förneka historien, sägs det. Men detsamma gäller förstås den som är emot ändringen. Patricia Lorenzoni funderar över poängen med att riva skulpturer och att resa nya. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-15.Beslutet att plocka ner general Lee och tre andra monument i New Orleans togs i efterdyningarna av massakern i Charleston 2015, då nio personer sköts ihjäl av rasisten Dylann Roof under ett bönemöte i en svart kyrka. Roofs poserande med konfederationens symboler utlöste en debatt om dessas plats i det offentliga rummet. I flera städer har tagits beslut liknande dem i New Orleans. Aggressiva protester har följt – hot mot såväl politiker som byggarbetare, öppet beväpnade demonstranter, nationella mobiliseringar av den US-amerikanska extremhögern vid utvalda monument. I augusti 2017 var en annan staty av general Lee föremål för sådan mobilisering, i Charlottesville, Virginia. När en bil i hög fart körde rätt in i en samling antirasister, med en död och flera skadade som följd, var det bara kulmen på ett våld som redan fått guvernören att utlysa undantagstillstånd i staden.Ibland sägs att bortplockandet av statyer visar på oförmågan att hantera obehagligheter i historien, att dessa istället förnekas. Men vad är i så fall vägran att acceptera vissa statyers fall? Kritik för just historieförnekelse riktades också mot proteströrelsen Rhodes Must Fall i Sydafrika. Sedan 1934 hade Cecil Rhodes tronat över Kapstadens universitet. 2015, efter massiv studentmobilisering, plockades den gamle brittiske imperialisten ner.Den österrikiske författaren Robert Musil skrev 1936 en liten betraktelse över statyer och minnesmärken. Musil hävdar att statyns främsta egenskap, paradoxalt nog, är att den inte märks. Orörlig smälter statyn in i stadslandskapet, och vi passerar den utan att ens notera den. Musil säger att resandet av statyer efter bemärkta personer är en alldeles särskild liten elakhet: Vi kan inte längre skada dem i livet, men med en minnessten om halsen kan vi störta dem i glömskans grav.Försöker jag minnas gestalterna som står staty i städer jag bott, löses många av dem mycket riktigt upp i en anonym massa av sten- och bronsstoder. Kanske var det vad Musil menade. Men rabaldern kring såväl general Lee som Cecil Rhodes kan tyckas motsäga honom. Eller, tvinga fram en precisering: Ibland träder historien in och gör ideologin synlig. Då blir statyerna stötestenar, omöjliga att bara passera.Kampanjen Rhodes Must Fall var del av en bredare studentrörelse med krav på att avkolonisera utbildningssystemet. Den gamle imperialistens tronande över campus var en perfekt bild av de koloniala strukturer som ännu genomsyrar Sydafrikas utbildningssystem. Att avskaffa bilden krossar inte strukturerna, men det är en tydlig signal: Detta må vi förändra.Och i USA, vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens ideal och mord? Mellan en viss historieskrivning och rasismens yttersta konsekvenser? Monument som tidigare kunnat glida in i bakgrunden blev nu allt mer stötande, även för den som inte själv drabbas av rasism.Jag föreställer mig ett de fallna statyernas rike, befolkat av nedrivna och bortplockade bilder. Från de romare som efter sin död dömdes till damnatio memoriae, fördömelse ur det offentliga minnet, till de moderna statsmän som rivits ner vid folkresningar, maktskiften eller som resultat av politiska beslut. Här skulle kejsare Nero samsas med påve Julius II i Michelangelos tappning. Napoleon III skulle finnas i alla de versioner som i de revolutionära turbulenserna mellan 1818 och 1871 störtades och åter restes på Place Vendôme i Paris. Här skulle vi träffa på den Stalin som blott fem år gammal revs ner av Budapestborna 1956, och vars stolta huvud hamnade i spårvagnsspåren med en gatuskylt inborrad mellan ögonen. Kanske skulle han, och alla hans nedrivna kloner, kunna språka med alla de versioner av Saddam som störtades i marken i samband med invasionen av Irak 2003; statyn på Paradistorget i Baghdad var bara den mest medialt uppmärksammade.När en staty faller kan vi diskutera både motiv och legitimitet. Men fällandet av statyer förekommer så rikligt historiskt att det är svårt att hävda att det är ett förnekande av historien. Snarare är det ett av många sätt att göra historia. Eller, som filosofen Achille Mbembe säger i en kommentar till Rhodes Must Fall-kampanjen: ett minnesarbete.Det finns redan mindre versioner av mitt tänkta rike i de gamla öststaterna, där staty- och temaparker på flera håll gett statskommunismens fallna hjältar nya hem. För det Afrika som fortfarande med jämna mellanrum får veta att det ska vara tacksamt för kolonialismen, efterlyser Mbembe ett nytt slags institution; både park och begravningsplats. Här skulle Rhodes och hans likar äntligen kunna läggas till ”vila”.En av de mest talrika invånarna i mitt statyrike skulle för övrigt vara Lenin. Efter murens fall föll han igen och igen i otaliga städer. Kanske till sitt spökes lättnad. Det låg en bitter ironi i att just Lenin skulle bli föremål för statykult. 1918, i revolutionens späda barndom, utfärdade han ett dekret om avlägsnandet av flera av tsartidens statyer. Dessa skulle ersättas med tillfälliga monument, tillverkade i förgängliga material. Ett av revolutionens många sätt att försöka omförhandla relationen till tiden, var att utrusta statyerna med dödlighet.Tanken var radikal, men svårare att förverkliga i tänkt omfattning. I en dikt riktad till Lenin ett drygt halvår efter dekretet skaldar poeten Vladimir Majakovskij otåligt.Men Tsar Aleksander / står än / på Upprorstorget? /  Skicka dynamit!Snart skulle också revolutionen själv stelna till ett förvridet jättemonument i vilket personkulten var en central del. Majakovskij tycktes ana denna utveckling när han i en annan tidig dikt ironiskt skildrar Lenin som staty: Kan de inte se att jag är upptagen, klagar den store revolutionären. Jag står som monument!Inte ens Majakovskij slapp undan. 1958 avtäcktes hans staty i sann sovjetisk realism på Majakovskijtorget i Moskva. Den intensiva rörelsens poet var nu stelnad i brons, sannerligen en elakhet.Statyer av bemärkta personer är nästan alltid män. På så vis berättar de också om den glömska som omgärdar kvinnor, men det är en historia som måste pekas ut för att vi ska kunna läsa den. Ett sätt är att resa nya statyer. I centrala Norrköping står Kata Dalström i skulptören Pye Engströms robusta gestaltning från 1984. Dalström var en av den tidiga svenska arbetarrörelsens mest inflytelserika agitatorer, men nämndes inte i en enda bok jag kan minnas från mina studieår. Engström avbildar henne med den knutna näven höjd mot skyn. Bakom henne går en grupp arbeterskor till attack mot ett kreatur i guld på piedestal. En bildstormeriets ursprungsberättelse, störtandet av guldkalven, med arbetarkvinnan som subjekt och kapitalismen som avgud.Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas. General Lee faller. Gott så. Jag hoppas att Kata får stå kvar med sin lyfta näve länge än.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författare

Ett levande kulturlandskap kräver en kanon. Och i en svensk sådan ingår inte bara vår svenska skönlitteratur, utan också de stora västerländska klassikerna, konstaterar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2023-05-31.I Staffan Westerbergs barnprogram "Den lilla teatern", som sändes 1973, återberättades Odysséen med dockor. Jag var sex år och satt klistrad framför rutan när den listige Odysseus och hans mannar togs till fånga av den enögde jätten, cyklopen Polyfemos, som ville äta upp dem. Men Odysseus lurade Polyfemos genom att säga sig heta Ingen, så när jätten ropar på hjälp blir den bara utskrattad.Detta var mitt första möte med kanon. Det satte spår. Att känna till de klassiker som genljuder genom årtusenden i verk efter verk är för mig sedan dess något grundläggande i tillvaron. Det förbinder mig med andra människor, med flydda tider såväl som kommande generationer och det gör mitt personliga lilla liv till del av något större.Men, frågar sig kanske någon: Ingår Odysséen verkligen i en svensk kanon? Ja, den är själva grunden för vår europeiska kanon, och därmed gör den det. Det är ett verk som påverkat författare och berättare under årtusenden. Som lockat till variationer och nydiktningar, och i ett fåtal fall till försök att själv skriva något lika storartat. Den romerske poeten Vergilius gav sig på det i Aeneiden, berättelsen om hur Rom grundades av flyktingar från Troja. Där är Odysseus inte någon hjälte utan en skurk. Hans list, som grekerna ansåg vara tecken på intelligens, betraktades av romarna som opålitlighet och svekfullhet. Inte värdigt en hjälte. En syndare är han även i Dantes "Den gudomliga komedin", där han straffas i helvetet. I James Joyces "Ulysses" vandrar han runt i Dublin i Leopold Blooms skepnad. Allt detta ingår i bakgrunden för att förstå och upprätta en svensk kanon, som är ett biflöde till strömmarna i vad Eyvind Johnson kallade ”det stora rike som vi alla tillhör, Europa, Västerlandet”. Johnson skrev för övrigt själv en variation på Odysséen i sin roman "Strändernas svall".Klassiker är verk som läses i generation efter generation och som fortsätter att inspirera till nya verk. Den levande litteraturen har aldrig varit något avskilt från livet, och framför allt inte från alla de andra konstnärliga fälten. Vår kanon är lika närvarande i konst, opera, balett, filmer, tv-serier och dataspel som i klassikerutgivning.Men om de här verken lever av sig själva – behöver vi då verkligen en lista över vilka verk som kan anses utgöra vår kanon? Det är ingen lätt sak att avgränsa ett lands eller ens ett språkområdes kanon. Kanon utvecklas. Bortsett från en handfull verk vars status tiden befäster (dit Odysséen hör) finns det mängder av verk som tycks självklara just nu, men som kanske faller ur och ersätts av andra. Kanon är inte någon lag, utan en skiss av det kulturella landskap vi lever i. Bergskedjorna ligger där de ligger, men marken kan brukas på olika sätt, skogar fällas och tunnlar borras genom både marmor och granit. De flesta kan naturligtvis leva bra liv utan sådana kartor, men de blir sämre på att orientera sig och kunskapen om det kulturlandskap vi lever i förblir förbehållen de få. För kanon finns, de levande verken fortsätter att verka inom oss och i vår kultur. Men de måste också hållas vid liv, vi kan inte vara helt passiva, vi måste arbeta för att föra kunskaperna vidare, vi måste odla och vårda det för att hålla landskapet levande. Kanon är mycket mer än en lista, som man kan pricka av och så blir man bildad sen. Kanon är en fråga om mänskliga sammanhang. Den är ryggraden i en kultur, ett språk, så som både Iliaden och Odysséen varit i alla de grekisktalande staterna, från många århundraden före Kristus och in i vår egen tid.Under medeltiden var Odysséen bortglömd i Västeuropa, men den levde vidare i Östrom, där skolorna fortfarande byggde på läsningen av de antika klassikerna och där Iliaden och Odysséen ingick även i de kristna prästernas utbildning. Kulturarvet var något man var stolt över och höll vid liv, även genom motgångar, krig och ockupation. Det bidrog till att upprätthålla en anda av gemenskap. När osmanerna erövrade den sista resten av Östrom, själva huvudstaden Konstantinopel 1453, flydde många av de lärda grekerna och tog med sig så mycket de kunde av sina bibliotek till Italien. Där översattes Odysséen till italienska 1544 och sedan till flera andra europeiska språk och sedan dess har den ständigt nyöversatts och säkrat sin plats i den västerländska kanon.Den första översättningen av Odysséen till svenska gjordes så sent som under 1819-1821 av grekiskalektorn Marcus Wallenberg. Det var en verklig översättarbragd, han hade redan några år tidigare översatt även Iliaden, men låt oss just nu hålla oss till Odysséen. Hans översättning lovprisades, den lästes och påverkade tidens intellektuella, de romantiska poeterna och alla som svärmade för vad de uppfattade som klassiska ideal. Men är denna översättning i sig en del av vår kanon? Ett gränsfall. Det har kommit flera översättningar senare. Wallenbergs svenska är inte vår tids levande språk. Dessvärre har hans bragd nog mest historiskt intresse numera, men det var trots det en betydelsefull insats.Hans bror Jacob Wallenberg borde däremot ingå i vår svenska kanon. Hans humoristiska reseskildring "Min son på galejan", från 1781, beskriver en äventyrlig färd till Kina ombord på ostindiefararen Finland. Den har kommit i nya upplagor regelbundet sedan första gången den trycktes, och den förtjänar att hållas vid liv och inspirera nya verk. Jacob Wallenberg nämner faktiskt Odysseus, men väljer en då mera vanlig latiniserad form, Ulisses, som liknar den italienska variant som Dante använder och som även Joyce valde till sin roman "Ulysses".Kanon är stor, den växer, den förändras och den lever framför allt. Den går aldrig att reducera till någon rak och enkel lista, den är en kartbild, en väv, ett väsen, den är inte något källarförråd där vi samlar bråte som vi inte längre behöver. Att ge nya generationer tillgång till kanon är en väldig uppgift, på ett sätt en plikt, för vi har inte rätt att förvägra dem deras arv, men främst är det ett nöje. Men det är inte ett konsumistiskt nöje, det ger inte direkt behovstillfredsställelse, utan är en förberedelse för livet, ett gemensamt arbete av det slag som ger livet mening. Känner vi vår egen kanon har vi dessutom lättare att förstå andras, via Odysseus kan vi bekanta oss med och förstå traditioner kring alla slags resenärer och äventyrliga seglare genom årtusendena, från Sindbad sjöfararen via kapten Nemo till kapten Kirk på Starship Enterprise – alla dessa som reser dit ingen tidigare rest.Det skulle gå att fortsätta att dra trådar ur denna väv, repa upp den samtidigt som jag väver vidare på den – precis som Odysseus hustru Penelope genom hela Odysséen. Det är verkligen ett livslångt arbete. Men som Willy Kyrklund skriver i "Polyfem förvandlad" – vilken i sig är ännu en variation på teman i Odysséen och en bok som rimligen borde ingå i en svensk kanon – kan även jag, som en gång var en vetgirig sexåring som fångades av ett barnprogram av Staffan Westerberg, konstatera: "Det är en stor tröst för människorna detta, att känna sig som delar av ett större mönster. Även om det icke inträffar så ofta." Torbjörn Elensky, författare

Hon möter en naken Odysseus och en onanerande Leopold Bloom. Men inget, konstaterar Pontus Kyander, tycks kunna ta ifrån prinsessan Nausikaa hennes ljus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2024-05-15.En man vaknar på en strand, ilandfluten efter en storm. I tjugo dagar har han färdats på en flotte innan han räddat sig till ön. Han är naken, riven av vassa klippor, törstig och utmattad. Han har släpat sig till ett buskage och somnat i en hög av torra löv. Hans namn är Odysseus.Samma morgon ger sig en grupp slavinnor ledda av kungadottern Nausikaa ut för att tvätta i en vik. Innan dagen blivit alltför het har tvätten stökats undan, och medan den torkar leker kvinnorna med en boll. De höga skriken väcker Odysseus. Han reser sig, naken, och skyler sig hastigt med några kvistar.Denna luggslitna och nakna gestalt möter Nausikaa när hon springer efter bollen. Medan de andra kvinnorna skyggar står hon kvar. Han övertygar henne om att hon inget har att frukta. Kanske anar hon av hans sätt att tala att han inte är vem som helst. Hon lånar honom sin fars och sina bröders kläder och ger råd om hur han ska närma sig föräldrarna, kungaparet på fajakernas ö.Man kallar detta avsnitt i Odysséen för Nausikaa-episoden. I Odysséen berättas på bunden vers, hexameter, om hjälten Odysseus tioåriga och strapatsrika hemfärd från kriget i Troja. Det är den sjätte av Odysséens tjugofyra sånger, som sägs ha skrivits av Homeros och som präntades ner 700 år före vår tideräkning.Homeros understryker Nausikaas ställning som giftasvuxen, omkring fjorton år gammal. Det är för hennes förestående bröllop som tvätten hastar denna morgon. En make verkar inte vara utsedd, men tiden är mogen. Genom att tala till henne i en dröm har i själv verket gudinnan Athena arrangerat hennes oförmodade möte med Odysseus. Ingenting av vikt sker i den homeriska världen utan att gudarna har ett finger med i spelet.Fajakerna är lika undflyende mytologiska som själva episoden är verklig och vardaglig,. Till skillnad från många andra passager i Odysséen skildras här inte våldsamma och fantastiska hjältedåd. Istället påminner det om en hemkomst, den hemkomst till ön Ithaka som Odysseus resa syftar till; han blir omplåstrad och omhändertagen, till sist även välkomnad som den väntade maken till Nausikaa.Någon kan invända mot att en kungadotter så hals över huvud faller för en plötsligt uppdykande medelålders naken främling. Numera protesterar vi även mot en relation mellan en tonårsflicka och en gubbe som Odysseus.Men det finns mer i Nausikaa-gestalten. Hon har agens, en egen vilja och förmågan att få det hon önskar. Hon övertygar sin far om det nödvändiga i att brådstörtat ge sig ut att sköta hushållets tvätt. Det är hennes plan för hur Odysseus ska ta sig till kungaborgen. Hon säger till honom hur han ska närma sig föräldrarna. Medan Odysseus pratar är det Nausikaa som tar de avgörande initiativen. I en patriarkal ordning där en make skulle utsetts åt henne tar hon chansen att själv introducera en kandidat.Inget annat avsnitt i Odysséen berör mig som detta. Det är lågmält och bildrikt, med sensualismen undertryckt och antydd i den böljande hexametern.Tvärs över Europa, i en annan tid och en annan berättelse möts också en äldre man och en yngre kvinna på en strand. Leopold Bloom är en annonsförsäljare som den 16 juni 1904 slår dank på Sandymount Strand utanför Dublin medan hans hustru Molly har en kärleksaffär därhemma. Också han är på drift, utan riktning och för ögonblicket utan hem. Han sitter på en bänk; mittemot sitter tjugoåriga Gerty MacDowell med två väninnor som passar sina småsyskon. Gerty drömmer sig bort och hoppas på en man. Hon lever i omskrivningarnas språkliga fängelse, medan det i hennes kropp pyr en längtan som är lika existentiell som sexuell.Bloom ser på flickan samtidigt som en kör i kyrkan intill brister ut i hymnen Tantum Ergo Sacramentum. Hon svingar sina ben till musiken, obesvärad av att Bloom stirrar på henne. Hon svänger mer och mer på benen så att allt mer av låren och underbyxorna syns. Bloom har händerna i fickorna. Han onanerar. När ett fyrverkeri slår ut längre bort briserar även Bloom.Förhandspubliceringen av detta kapitel ur James Joyce roman Ulysses ledde till åtal och konfiskering i USA 1921. Fortfarande kan en och annan bli stött av att en man smygtittar och gnider sitt kön på en offentlig strand. Samtidigt som den katolska kyrkan skändas i förbigående sker det i episoden en mångtydig litterär blasfemi mot Homeros Odysséen. Gerty, som svarar mot Nausikaagestalten, gestaltas med ett förnumstigt veckotidningsspråk som kontrasteras mot Blooms livserfarna cynism. Det är ett utstuderat konstruerat parti i Joyces experimentella stilkatedral.Ett grundmönster har hämtats ur Odysséen, men rollerna är delvis ombytta: Bloom är aktiv, Gertie låter sig observeras. När Bloom ejakulerar återställs en patriarkal ordning. Gerty kan bara utöva något slags makt medan hon sitter. När hon gående ger sig av avslöjas hennes hemlighet: hon haltar efter en olycka. ”Poor girl” tänker Bloom. Till sist har Bloom både makten över språket och situationen.Nyare Joyceforskning har invändningar mot en så förenklad läsning. Istället betonas den ömsesidiga sexualiteten i Leopold Blooms och Gerty MacDowells möte. Men det är trots äreräddningsförsöken svårt att komma ifrån den verbala obalansen dem emellan.När Eyvind Johnson skrev romanen Strändernas svall var andra världskriget på väg mot sitt slut. Hans nyss avslutade Krilon-trilogi tilldrog sig i konfliktens skugga. Med Strändernas svall gav han sig in på det tidlöst mänskliga genom en kärleksfull omdiktning av Odysséen. Blasfemin intresserar honom inte, men väl psykologin och realismen. Särskilt gripen tycks han ha varit av Nausikaa-episoden. Han återkom till den i det dramatiska fragmentet ”Nausikaa ensam”, publicerat i Erik Lindegrens tidskrift Prisma 1948.Ingen annanstans i romanen är vågsvallet så kännbart som i mötet mellan Nausikaa och Odysseus. Texten är inledningsvis komponerad som en växelsång där berättarens perspektiv mjukt och smidigt vandrar mellan de två. Där Joyce var cynisk och exponerande är Johnson ömsint undersökande. Inte minst intresserar han sig för den unga Nausikaa och hennes belägenhet mellan barndomens begränsningar och lek, och vuxenhetens krav och möjligheter. Medan Odysseus sakta vaknar ur sin tunga sömn är det Nausikaas oroliga verksamhetslust på stranden som dominerar.Nausikaa har inspirerat till poesi, musik och mangafigurer, men det är som om hon i varje omdiktning behåller en kärna av det ljus som Homeros vävt in i gestalten. I episoden finns ett elegiskt element som gör sig märkbart till och med hos Joyce. Som på en våg reser sig Odysseus från sin lövbädd, som på en våg vaggas Nausikaa på sin tvättbrygga. En kort stund möts de, som himmel möter hav en glittrande morgon vid en strand nu och för länge sedan.Pontus Kyanderkritiker, konsthistoriker och utställningskurator

Antika bilder ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss:aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som blivergynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. ”Havets väldiga ryggar”. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant ”breda ryggar”, på grekiska eurea nōta thalassēs. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: ”just så, just så är det”, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk.Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. ”Havets väldiga ryggar”. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är ”en överflyttning av ett namn som tillhör något annat”. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. ”Lejonet Achilles störtade fram.” Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, ”lejonet Achilles”. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller ”konstigt”. En lyckad sådan bild ”förändrar det invanda”.Så kan vi också förstå ”havets väldiga ryggar”. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet ”för ögonen” på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar.Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden ”havets väldiga ryggar” härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss.Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. ”Havets väldiga ryggar” sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. ”O”, skriver en finlandssvensk poet, attdansa i glasgröna vågorMan badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar.Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. ”Havet”, säger den finlandssvenska poeten igen, ”är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör.” Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro.Jag vill ändå tro att orden om ”havets väldiga ryggar” vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svettentvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder;och sedan havets böljande ström hade ymniga svettensköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinneEfter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna – ”havets böljande ström” – tvättar bort smutsen och ”förfriska[r] jämväl deras sinne”. I det grekiska originalet heter ”förfriskat sinnet” anepsychthen filon ētor. Ordet som betyder ”sinne” betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet ”förfriskats”, anepsychthen. I ordet hör vi psychē, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt ”psyke”, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen ”upp-livats”, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv.Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande – det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psychē mer entydigt pekar åt den ena betydelsen – liv och själ – och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen.Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger – och man måste nästan sjunga det:O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp!I den främmande bilden av ”havets väldiga ryggar” finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje.Johan Tralau, professor i statskunskap och författare LitteraturHomeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014.Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014.Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.

Homeros epos Iliaden och Odysséen får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-10-18.”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs.” Så inleds det grekiska diktverket Iliaden, i Ingvar Björkesons översättning. Teorierna om hur det egentligen tillkom, när det tecknades ned, och vem dess författare egentligen var, har diskuterats från antiken och fram till våra dagar. Oavsett svaren på dessa frågor är Iliaden och Odysséen, de två epos som tillskrivs en person vid namn Homeros, grunden i västerlandets litteraturhistoria. Med ett ben i mytiska hjälteberättelser och gudasagor, och det andra i en möjlig historisk kontext på platsen där staden Troja grävts ut, återger dessa dikter berättelsen om det trojanska kriget och om dess följder för den kringirrande Odysseus.Vad kan de grekiska myterna berätta för oss? Liknade antikens Grekland vår värld, eller inte? Dessa frågor dyker ständigt upp i vår samtid, eftersom samtalet med och om den antika grekiska litteraturen oavbrutet pågår. Och behovet tycks sällan ha varit så stort som nu. Den New York-baserade författaren Daniel Mendelsohn utkom precis med boken ”An Odyssey – a Father, a Son, and an Epic”, där han reser i Odysseus kölvatten med sin far. En annan ny bok, ”Enraged – Why Violent Times Need Ancient Greek Myths” av Emily Katz Anhalt, professor i klassiska språk, lyfter fram att de antika myterna lär oss att vi får betala dyrt om vi ger efter för vrede och våld. Anhalt menar att Iliaden inte är en oproblematisk hjältesaga, utan att den istället ifrågasätter huvudpersonernas blodiga kamp och dess följder för samhället: vreden hos Akilles, grekernas främste krigare, kom att skänka sorg och död åt såväl greker som trojaner. Homeros visar att även fienden är mänsklig.Författare, forskare och journalister återvänder ständigt till de grekiska myterna för att bearbeta och förklara företeelser i vår egen tid. Så gör även Tomas Lappalainen i sin bok ”Världens första medborgare”, där han vill förklara uppkomsten av det demokratiska samhället i antikens Grekland genom att dra paralleller mellan de homeriska berättelsernas våldskultur och dagens syditalienska maffiavärld. Lappalainen, som tidigare skrivit initierade böcker om Syditaliens ’ndrangheta och camorra, hävdar att det samhälle som skymtar fram i de homeriska verken har stora likheter med maffians strukturer, eftersom intrigerna ofta behandlar teman som hämnd, beskydd och heder. Han låter sedan detta resonemang bli en förklaringsmodell till hur demokratin uppstod i Grekland som en konsekvens av att man helt enkelt var tvungen att stävja de våldsamma maktstrukturerna politiskt.Lappalainen är inte den förste som läser Iliaden och Odysséen i en civilisationshistorisk kontext. I förordet till den senaste utgåvan av Erland Lagerlöfs sekelgamla svenska översättning av Odysséen skriver akademiledamoten Jesper Svenbro att vendettan, den som driver Iliadens hela berättelse om det trojanska kriget, kommer till en slutpunkt i Odysséen. När Odysseus till sist, på Athenas inrådan, avstår från våld mot dem som söker hämnd på honom, symboliserar han övergången från individuella maktstrider till den politiska stadsstaten. Men är då de homeriska huvudpersonerna, som Lappalainen menar, i själva verket ett slags konkurrerande maffiabossar, som tar blodig hämnd på varandra och samtidigt utövar beskyddarverksamhet mot sina undersåtar? Kan man jämföra eposets arkaiska skildring med en nutida, kriminell subkultur?Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande.I boken beskriver Lappalainen till exempel hur xenía, den grekiska gästvänskapen, utgör ett förbund mellan mäktiga ätter som skulle kunna liknas vid maffiaklanernas relationer. Men xenía är mycket mer än så. Framför allt Odysséen, berättelsen om en man som i tjugo år reser runt som en främling långt hemifrån, visar på ett långt mer komplext förhållande. När Odysseus son Telemachos i bokens inledning reser för att söka efter sin far, kommer han först till kung Nestor i Pylos. ”Alla skyndade till när de såg dessa främlingar nalkas, hälsade dem med handslag varmt och bjöd dem att sitta.” Hos Menelaos i Sparta sker detsamma. ”Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten”. När Odysseus, skeppsbruten, sköljs upp på fajakernas strand, hittas han av kungadottern Nausikaa. Hon välkomnar den utmattade, halvnakne, smutsige främlingen med orden: ”Eftersom du nu har anlänt hit till vår stad och vårt rike, skall inga kläder saknas dig eller någonting annat av det en nödställd har rätt att få när han vädjar om misskund.” Gästvänskapen var inte ett exkluderande förbund mellan mäktiga. Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande.Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta.Iliaden och Odysséen handlar också till stor del om människornas relation till gudarna, och hur gudarna ständigt griper in såväl hämnande som stödjande. Samtidigt är gudarna inte allsmäktiga. De lyder precis som människorna under ödets lagar. Och de homeriska verkens fokus är inte huvudsakligen på de odödliga, utan på de dödliga. Det första ordet i Odysséen är ándra,”man” (i svensk översättning ”Musa, berätta om mannen…”). Sture Linnér, som skrev inledningen till Ingvar Björkesons översättning av Iliaden, pekade på hur kärnan i dikterna inte är krigets fasor, utan medlidande och mänsklighet. Detta har skänkt verken den relevans de fortfarande har idag. Samtidigt måste vi se att det ofta är saga och myt, inte samhällsfakta, som de förmedlar. Ordet för vrede i Iliadens inledning, ménis, betecknar ett gudomligt snarare än ett mänskligt raseri. Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta.”Vreden, gudinna, besjung”. Lever vi återigen i vredens tidsålder? Lappalainens läsning av de antika texterna genom ett samtidsraster är symptomatisk för vår tids sätt att hantera en värld där demokratin ifrågasätts och raseriet råder. Och vårt behov av de grekiska dramerna och dikterna grundar sig just i att de ständigt kan omtolkas och återanvändas. Men de episka myterna om hjältar och krig kan inte läsas som historiska sanningar, och att förklara dem genom nutida samhällsföreteelser låter sig inte heller göras. Istället är de tidlösa verktyg för konflikthantering, sorgebearbetning och försoning. Inom det amerikanska projektet ”Theatre of War” har soldater som återvänt från militärtjänst fått ta del av grekiska tragedier som posttraumatisk stresshantering. 2016, mitt under den brännande flyktingkrisen kring Medelhavet, sattes Euripides pjäs ”Hekuba” upp i den antika teatern på ön Delos i Grekland. Hekuba, drottning i Troja, förlorar sin man och sina barn i kriget, och som krigsfånge i Grekland får hon se sin son spolas upp död på stranden.Varje tid har sina krig och sin vrede. Knappt har vi glömt dem förrän nya tider skapar nya katastrofer. Vilka hav seglar vi på idag? Vem kommer hem? Samtidens bruk av de antika grekiska texterna säger oss långt mer om vårt eget samhälle än om antikens verklighet.Anna Blennow, latinforskare och skribentLitteraturTomas Lappalainen: Världens första medborgare – Om statens uppkomst i det antika Grekland. Lind & co.Homeros: Iliaden. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2009 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1912 utgiven 2012 på Atlantis.Homeros: Odysséen. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2008 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1908 utgiven 2012 på Atlantis.

Med franska revolutionen skulle förnuftet ta religionens plats. Men för en kort tid fanns faktiskt en officiell kult, skapad av Robespierre själv. Gabriella Håkansson berättar den märkliga historien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Klockan fem på morgonen den tjugonde dagen i månaden Prairal, år två i den franska revolutionskalendern, väcktes medborgarna i Paris av smattrande trumvirvlar. Det var dags att stiga upp. En stor dag väntade.Med mycket kort förvarning hade nationalkonventet meddelat att en ny religion skulle instiftas, skräddarsydd av revolutionsledaren Maximilien de Robespierre, för att passa den unga republikens behov. Dagen till ära hade Robespierre bestämt att man skulle hålla en stor nationell fest. Alla skulle vara med, stadsbor liksom bönder, och en minutiös festmanual hade skickats ut. Instruktionerna var tydliga. Samtliga medborgare skulle pryda sina hus med frihetens röd-vit-blåa färger och hänga ut vimplar. Därefter skulle de klä sig i samma färger. Kvinnorna skulle bära blomkorgar, flickorna rosenbuketter. Alla pojkar och män skulle hålla en ekkvist i handen, och från vart och en av Paris fyrtioåtta distrikt skulle man välja ut femtio personer som skulle representera stadsdelen. Klockan åtta prick avfyrades en skottsalva från Pont Neuf. Det var signalen för att processionerna kunde börja tåga mot stadskärnan.Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket – och ateism var en styggelse.Själva festen för den nya religionen inleddes i Nationalparken, där alla fyrtioåtta korteger strålade samman i ett jättetåg om flera tusen personer. Utanför nationalkonventet hade man rest en fem meter hög allegorisk staty som föreställde ”Den förfärliga Ateismen”. Robespierre höll ett tal och sedan väntade en överraskning. Med en fackla kallad ”Sanningens flamma” antände han den stora statyn, som visade sig vara gjord av papier maché. Det blev en ohygglig brasa. När flammorna falnat uppenbarade sig en annan staty inuti ”Den Förfärliga Ateismen” – det var en mindre figur, vit och glänsande, som föreställde ”Visdomen”. Robespierre talade åter och sade: ”Den evigt lyckliga dagen är kommen när det franska folket har vigt sig åt dyrkan till Det Högsta Väsendet”. Enligt instruktionerna var det nu dags att applådera och ge uttryck för sin lycka. Militärorkestern satte igång att spela musik av Francois-Joseph Gossec, och operakören stämde upp i en specialkomponerad en hymn till den nya guden. Symboliskt hade man nu gjort upp med den impopulära statsateismen som under revolutionens första år ersatt katolicismen. Det var dags för den stora glädjemarschen. Men vad var egentligen Det Högst Väsendet för något – och vad innebar den nya kulten?Den frihetsklädda folkmassan tågade nervöst längs festens långa paradagata som löpte förbi den raserade Bastiljen, över Seine och fram till det artificiella berg som designats av Jacques-Louis David och rests på Champ de la Reunion. Nervositeten ersattes av lättnad när man passerade Place de la Revolution och upptäckte att den fruktade giljotinen hade försvunnit. Kanske betydde det att Konventet skulle utlysa en amnesti för alla ”folkfiender” som satt inspärrade i väntan på avrättning? Längs vägen hade man hängt upp banderoller med revolutionsslogans: ”Att ära Gud och döda kungar är samma sak”. Det var Robespierres som författat dem. Han hade tidigt tagit avstånd från den första kulten som revolutionen pådyvlat folket och som gick ut på att man skulle dyrka förnuftet. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket – och ateism var en styggelse. Men nu var ordningen återställd.Robespierre talade till folket och förklarade vem Det Högsta Väsendet var. Av allt att döma hade han hade samma funktion och egenskaper som den gamla kristna guden, vilket var en enorm lättnad för den troende allmogen och medelklassen som hade förlorat rätten att praktisera sin kristendom. Visserligen ingick religionsfrihet i ”Deklarationen om människans och -medborgarnas rättigheter” som man antagit 1789, men den hade inte efterföljts. Kyrkorna hade totalförstörts, och prästerna, ja, dem hade man slagit ihjäl.Nu skulle alla vandaliserade helgedomar repareras och bli Det Högsta Väsendets Tempel. Och bäst av allt – Robespierre hade under ett av sina många festtal pratat om själen. Detta var stort. Under statsateismens mörka dagar hade man i materialistisk upplysningsanda dödförklarat själen. Endast kroppen fanns, sa man, men med den nya religionen hade fransmännen fått tillbaka några av sina gamla trosföreställningar. Festen till Det Högsta Väsendet blev revolutionens mest lyckade. När historikerna på 1980-talet började forska i ämnet fann man att det strömmat in gratulationer. Det formella revolutionslingot som vanligen användes var ersatt med genuina tacksamhetsbetygelser. Framgången berodde inte bara på att det fanns ett behov av en ny tro, utan också på att festen firades nationellt och inte bara i huvudstaden. Det var dessutom den första tillställning där folket själva fick delta aktivt i firandet.den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit [...] Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 ”folkfiender” halshöggs på två dygn.Inspirerade av författaren Jean-Jacques Rousseaus kritik av konstarterna och teatern – som han menade gjorde människor förställda och onaturliga – så hade revolutionsledarna tidigt tagit avstånd från folkliga fester. Istället framhöll man paraden och marschen, där folket deltog passivt och representerade sig själva utan förställning. I Robespierres manual gjordes medborgarna istället till en del av ceremonierna. Nya texter skrevs till gamla folksånger så alla kunde sjunga med, och efteråt påbjöds det gatufester i varje stadsdel, där de som ville kunde läsa upp hymner till Det Högsta Väsendet. Det var uppenbart att det franska folket älskade Robespierres tilltag – och just därför var det som hände sedan helt obegripligt.Dagen efter festen stormade Robespierre ut från Konventet mitt i en debatt och försvann från offentligheten i en hel månad. Orsaken är höljd i dunkel. Kanske lyckades ateistfalangen sätta stopp för den nya kulten, eller så var Robespierre utbränd efter att ha jobbat dygnet runt med festen i trettio dagar. Några instruktioner om hur den nya religionen skulle installeras dök aldrig upp. Och den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit, den hade bara flyttats eftersom de massiva mängder blod som samlades under den hotade att förgifta grundvattnet. Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 ”folkfiender” halshöggs på två dygn. När Robespierre efter en månad kom tillbaka till konventet höll han sitt berömda Åttonde Thermidor-tal, där han vädjar till regeringen att agera mot den konspiration som iscensatts mot honom. Dagen därpå, den 9 Thermidor, arresteras han, och ett dygn senare faller han själv offer för dödsmaskinens bila. Robespierres epok är över, och med det också hoppet om en ny religion.Att uppsåtet med festen till Det Högsta Väsendet var att ge den unga republiken en ny moral råder det inget tvivel om. Men tidpunkten lockar också till en annan tolkning. Idén om den nya guden uppstod bara två dagar efter att Robespierres äldsta revolutionsvänner, paret Camille och Lucile Desmoulins, och Georges Danton, hade anklagats för konspiration och avrättats. Trots att de hade blivit bittra fiender på slutet måste tanken på att aldrig mer få träffa sina vänner ha varit outhärdlig. Robespierre var svårt sjuk, omgiven av fiender och hatad av många. Kanske kände han på sig att slutet närmade sig även för honom – och kanske gav helt enkelt tanken på själens odödlighet den tröst han behövde för att orka vidare och gå sitt grymma öde till mötes.Gabriella Håkansson, författare och kritiker LitteraturJonathan Smyth: Robespierre and the Festival of the Supreme Being, Manchester University Press, 2016Ruth Scurr: Fatal purity. Robespierre and the French Revolution. Metropolitan Books, 2006Slavoj Žižek: Virtue and Terror. Robespierres speeches. Verso, 2007Jonas Barish: The Anti-theatrical Prejudice. The University of California Press, 1981.Hilary Mantel: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Översättare: Marianne Mattsson samt Jens Ahlberg. Weyler förlag (En romantrilogi om den starka vänskapen mellan revolutionsledarna Robespierre, Desmoulins och Danton).

Grötiga terroristtankar, banbrytande filosofi och viktiga litterära författarskap. Allt rymdes hos Bo Cavefors förlag. Det får en av fundera över dagens intellektuella klimat, säger Tor Billgren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-06-14.”RAF: texter”, som publicerades på Bo Cavefors förlag i oktober 1977 måste vara en av bokhistoriens mest vältajmade utgivningar. Det är en 520-sidig antologi med texter av aktivister inom den västtyska terrorgruppen Röda Arméfraktionen, RAF.Cavefors berättar om publiceringen i Malmökonstnären Lena Mattssons filminstallation ”I betraktarens öga”, som visades på Moderna Museet i Malmö 2014. Förutom den svenska boken, gav han också ut en utgåva på tyska, eftersom inget tyskt förlag vågade göra det. För att böckerna inte skulle fastna i tullen, fabricerade han ett fejkomslag: ”Kärlek med förhinder” stod det på framsidan av ett stort antal av de tyska böckerna.Cavefors hade starka drivkrafter, både politiska och litterära. I Lena Mattssons intervjufilm kallar han sig ”kulturell onanist”.Det som gör boken så vältajmad, är att det var just i oktober 1977, som palestinska PFLP kapade ett Lufthansaplan med kravet att ett antal fängslade RAF-ledare skulle friges.I fem dagar irrade planet runt i Mellanöstern med fem besättningsmedlemmar och 86 passagerare som gisslan, sju av dem barn. Tidigt på morgonen den 17 oktober kunde planet slutligen landa i Mogadishu, Somalia. Det stormades av tysk specialpolis, och gisslan fritogs.Följande morgon hittades RAF:s fängslade ledare, Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe döda i sina fängelseceller i vad som förmodligen var ett koordinerat självmord.I samma veva lägger alltså Bo Cavefors ”RAF: texter” på bokhandelsdiskarna.Det var förstås också en mycket kontroversiell utgivning. RAF hade vid det laget mördat 16 personer i sina olika aktioner, varav två i Stockholm under ockupationen av Västtyska ambassaden 1975.Och våren 1977 hade SÄPO slagit till mot en RAF-trogen terrorcell i Sverige som planerade att kidnappa före detta ministern Anna-Greta Leijon i utpressningssyfte. Så hösten 1977 visste alla vad RAF var. Bo Cavefors hade en särskild näsa för det som låg i tiden.Han startade sitt bokförlag 1959, men det är först 2018 som historien om förlaget berättas utförligt i bokform. Det är bokhistorikern Ragni Svensson som gör det i sin doktorsavhandling ”Cavefors – Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982”.Första året gav den då 27-årige förläggaren ut nio titlar från sitt föräldrahem i Limhamn, bland annat ”Sju algeriska studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike” och tre böcker av den mycket kontroversielle poeten Ezra Pound.Stig Claesson sökte sig tidigt till förlaget, liksom en ung Lars Norén. Honom refuserade dock Cavefors, tre gånger på tre år.Förlaget fick snabbt en vänsterpolitisk profil. Ragni Svensson noterar att utgivningen kom att ”spegla eller rentav föregå den väg som den svenska vänsterrörelsen kom att ta framåt slutet av 1960-talet”.Cavefors gav ut Mao Tse-tung, Rosa Luxemburg, Antonio Gramsci, Marx, Stalin, Lenin och Nordkoreas diktator Kim Il Sung.Det kom tjogtals med titlar som ”En socialistisk kultursyn”, ”Marxismens politiska ekonomi” och ”Kulturrevolutionen vid Kinas universitet”.Han introducerade tänkare och filosofer som Roland Barthes och Michel Foucault. Peter Weiss knöts tidigt till förlaget, och 1975 gav Cavefors ut den nigerianske författaren Wole Soyinka, 11 år innan han fick Nobelpriset.Det är inte dåligt för vad som länge var ett enmansförlag. Men Cavefors hade starka drivkrafter, både politiska och litterära. I Lena Mattssons intervjufilm kallar han sig ”kulturell onanist”.Att läsa om Bo Cavefors skapar funderingar om intellektuell takhöjd och diskussionsklimat nu och då. Vill man få en överblick över vidden av utgivningen kan man ta till en annan bok från 2018: ”BOC – en bok om Bo Cavefors Bokförlag”, som innehåller en komplett bibliografi.De Caveforsböcker som jag själv har starkast kontakt med är Salvador Dalís självbiografi, som tidigt väckte mitt intresse för konst. En annan är William Burroughs ”Den nakna lunchen”, som Cavefors tog till Sverige 1978. Jag hittade den på en loppmarknad i Simrishamn 1996 och läste den på ett kvavt tåg samma sommar som jag skulle rycka in i Flottan. Boken var osprättad, så jag satt med min morakniv och skar. Sida efter sida sköljde bokens febriga och erotiska hallucinationer över mig.Förlaget gick under i det som kom att kallas Caveforsaffären; en stormig process som spelades upp kring 1980. Bo Cavefors hade vunnit en upphandling från Kulturrådet om att ge ut Strindbergs samlade verk i ny utgåva. Men mitt under förberedelsearbetet drogs beslutet tillbaka.Officiellt på grund av brister i upphandlingsförfarandet, men i den debatt som följde menade Cavefors försvarare inom kulturvärlden att det var hans kontroversiella utgivning som var det egentliga skälet. Han var för obekväm, för besvärlig.Snart kom också anklagelser om ekonomisk brottslighet. Han satt häktad i polishuset i Lund i nio dagar, men frikändes sedan på 10 av 11 åtalspunkter. Förlaget gick i konkurs och i början av 1981 såldes det enorma boklagret i en legendarisk utförsäljning. Det är förmodligen från denna som min osprättade Burroughsbok härstammar.Att läsa om Bo Cavefors skapar funderingar om intellektuell takhöjd och diskussionsklimat nu och då. Hade utgivningarna av till exempel Ezra Pound, Stalin och den svenske fascistledaren Per Engdahl, vars memoarer Cavefors gav ut 1979, kunnat stå emot dagens sociala medierdrev och polariserade åsiktsjournalistik?Hade ett etablerat förlag idag kunnat ge ut visdomsord från Islamiska Statens teologer, eller Anders Behring Breiviks manifest?Bo Cavefors har motiverat utgivningen av RAF-boken med att det rörde sig om ”viktiga dokument för den tiden”.Att publicera något måste inte betyda att man ställer sig bakom det. Det finns en historisk och vetenskaplig poäng med att tillgängliggöra material för den tänkande allmänheten, även av kontroversiell, oetisk och korkad natur.Kanske är den här nakenheten exhibitionism, precis som det kan vara exhibitionism att ge ut böcker.Efter tiden med förlaget har Bo Cavefors i hög grad fortsatt med sin kulturella onani. Han har skrivit böcker och gett ut tidskrifter, men också samarbetat med olika konstnärer. I Lena Mattssons installation som visades på Moderna i Malmö, ingår förutom intervjufilmen, bland annat också en liten projektion av en naken Cavefors från en pjäs som han satte upp i Malmö 2005.Den här nakenheten återkommer i flera konstnärliga samarbeten, till exempel med Martin Bladh på Fylkingen i Stockholm 2009, och med Leif Holmstrand. Boken ”Ett rum på tredje våningen” består av textflöde och bilder, där en åldrad Cavefors poserar i olika sexuella situationer, inte sällan insnärjd i Holmstrands virkade girlanger.Kanske är den här nakenheten exhibitionism, precis som det kan vara exhibitionism att ge ut böcker: att torgföra sina åsikter och posera med vad man tycker är viktigt.Kanske är nakenheten provokation, precis som det kan vara provokation att ge ut Stalin eller ett tjockt manifest med ”grötiga terroristtankar och livsfarlig våldsromantik”, som en av recensenterna beskrev RAF-boken.För 40–50 år sedan yttrade sig denna inskränkthet genom upprop om moralisk resning, idag genom krav på trygga rum och triggervarningar.Men det är ett ytligt sätt att se på saken. Jag ser snarare nakenheten som ett verktyg för att ifrågasätta kroppsideal och avslöja fördomar, precis som utmanande bokpubliceringar kan avslöja inskränkthet och en subjektiv och godtycklig syn på yttrandefrihet.För 40–50 år sedan yttrade sig denna inskränkthet genom upprop om moralisk resning, idag genom krav på trygga rum och triggervarningar.Ett samhälle behöver sina obekväma och besvärliga personer. Det är de som lockar den indignerade flocken att demonstrera var toleransens gränser går.Tor Billgren, frilansjournalist LitteraturRagni Svensson: Cavefors – förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982. Ellerströms, 2018.Anna-Lina Brunell, Ragni Svensson, Jonas Ellerström, Bo Cavefors: BOC – en bok om Bo Cavefors förlag. Tragus förlag, 2018.Leif Holmstrand & Bo Cavefors: ”Ett rum på tredje våningen” (Holmstrand Böcker, 2015)Martin Bladh & Bo I. Cavefors: ”Qualis artifex perero” (Styx, 2013) FilmerLena Mattsson: ”In the eye of the beholder”Lena Mattsson: ”Den kulturelle onanisten”

Alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Men Oswald Spenglers beskrivning av Västerlandets fall känns ruggigt bekant, säger Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-23.Ibland när jag får syn på spåren av ett flygplan på en molnfri himmel, eller snarare när jag får syn på två sådana där vita kondensationsstrimmor som korsar varann som två kritstreck, brukar jag fundera på hur en människa på till exempel medeltiden eller stenåldern skulle ha reagerat på ett sådant himlafenomen. Med fasa och bävan antagligen – om vi nu ett ögonblick bortser från det anakronistiska i själva tanken – och om jag då gjorde ett försök att förklara hur det faktiskt hänger ihop skulle väl denna medeltids- eller stenåldersmänniska ha tyckt att jag borde spärras in på dårhus. Flygande maskiner? Med människor i? Vilket ogudaktigt övermod! Nej, det där järtecknet är förstås ett förebud om världens undergång. Och det lustiga är ju att vi båda två skulle ha i stort sett lika rätt.I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknandeVårt tids järtecken är av ett annat slag än stenålderns. Smältande inlandsisar till exempel. Eller gulhåriga politiker: faktum är att sedan Donald Trump blev president i USA har den internationella marknaden för järtecken exploderat. Inte för att det direkt rådde någon stiltje innan heller. Efter den senaste finanskrisen har tänkare och debattörer producerat den ena historiska klass 3-varningen efter den andra – klimatförändringar, peak oil, växande klassklyftor, vattenbrist, högerpopulism och en ny finansiell skuldkris: snarare förr än senare kommer något av detta, eller allt, att leda till att världen, som vi känner den, går under. Precis som stenåldersmänniskans järtecken är varningssignalerna lika uppenbara som de verkar hopplösa att göra någonting åt.Som den engelske författaren Edward Luce sammanfattar saken i en typisk bok från 2017, ”The Retreat of Western Liberalism”: västerlandet har förlorat sin optimism. Jag vet inte hur många sådana melankoliska tidsdiagnoser jag har läst de senaste fem, tio åren. Hos Edward Luce består järtecknen ungefär som vanligt av skenande ojämlikhet, politisk polarisering, Kinas ekonomiska uppsving och en förlorad tilltro till de demokratiska institutionerna – och tillsammans har de alltså fått västvärlden att tappa tron på framtiden. Troligen med all rätt – för så här är det ju: alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Frågan är bara när, frågan är bara hur – och även om mängden undergångsvisioner redan i sig nog är ett tecken på att slutet närmar sig, så tror jag det vanligaste misstaget bland dessa visionärer är att de utropar apokalyps nu. Sådant slår nästan alltid fel. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande, och åtminstone sedan hundra år tillbaka finns det dessutom kyligt förutskickat på ett sätt som jag lovar ställer alla dagens domedagsprofeter i skuggan. Det är bara att bege sig till närmsta bibliotek, snällt be personalen gå ner i magasinen och blåsa bort dammet från Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång”.”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för någotNej, Oswald Spengler hör inte precis till samtidens intellektuella husgudar. Och har nog aldrig gjort det; när första bandet av hans bok kom ut 1918 väckte det visserligen sensation i en tid som efter världskriget behärskades av en djup civilisationströtthet. Men också av en rastlös vilja till något nytt och bättre – och vad Spengler hade att komma med var något helt annat, en historiefilosofisk vision med ett tiotusenårsperspektiv som får samtidens futila projekt och konflikter att likna regndropparna i ett mäktigt lågtryck, eller fotnoterna hos Foucault eller… ja, ni förstår. ”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något, hur en kultur byggs upp och blomstrar och en civilisation bryts ner. Att vår egen västerländska civilisation är dömd till samma öde som den egyptiska eller antika är för Spengler mer en logisk självklarhet än en kulturkritisk provokation.Att läsa detta verk är fortfarande efter hundra år en svindlande upplevelse. Som Spengler ser det är varje kultur en skapelse av en viss mentalitet, som förhåller sig till omvärlden utifrån denna mentalitets grundläggande drag, orienterade kring en stark symbol. Till exempel skiljer Spengler mellan den antika kulturen, med vad han kallar en apollinsk mentalitet som kretsar kring den mänskliga kroppen som grundsymbol – och vår egen västerländska, eller faustiska där det oändliga rummet blir den ordnande principen. Så här i sammandrag låter det kanske spekulativt och rentav lite kufiskt. Men Spengler fyller sitt schema med en lärdom och en överblick som ger den ena märkliga parallellen, och den ena slående iakttagelsen efter den andra. Hur kom det sig till exempel att Aristarchos heliocentriska världsbild knappt fick någon betydelse alls under antiken, medan Kopernikus blev början till en intellektuell revolution? Svaret är att de tillhörde skilda kulturer, med helt olika tänkesätt och världsuppfattning. Varje kultur, varje mentalitet skapar bokstavligen sin egen värld, sitt sätt att se på naturen och tiden: sin egen konst, matematik och fysik. Det vi uppskattar i en antik skulptur var helt enkelt inte det antiken såg.det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetiskSpengler beskriver hur varje högkultur, med sin speciella mentalitet, följer en organisk livscykel där vissa faser hela tiden återkommer. Förr eller senare uppnår kulturen en mognad när den med Spenglers begrepp övergår i civilisation – där stadens livsmönster slår ut landsbygdens, ekonomin andligheten, och kulturen och politiken blir alltmer komplex och konfliktfylld. Vi befinner oss ungefär sedan franska revolutionen i det stadiet, och det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk. Han ser hur hans egen tid, från Napoleonkrigen fram till första världskriget, motsvarar den epok som i den kinesiska historien kallas ”de stridande staterna”, eller inbördeskrigen under den romerska republikens sista tid, och beskriver med kylig självklarhet hur den på samma sätt så småningom kommer att leda fram till en epok av ”caesarism”, när den kapitalistiska demokratin ersätts av en auktoritär maktpolitik. Med samma häpnadsväckande örnblick förutser han hur konsten efter nittonhundratalets snabba modeväxlingar kommer att övergå i ett eklektiskt lånande från äldre stilepoker där gränsen mot konsthantverket blir alltmer flytande. Och hur filosofin glider över i ett skeptiskt metaperspektiv där allt tänkande ses som en historisk konstruktion.Den västerländska civilisationens slutliga borttynande förlägger Spengler till någonstans två-trehundra år fram i tiden. Ingen panik alltså. Vi har fortfarande hela kejsartiden kvar att gå igenom, med allt den innebär av despotism och korruption, imperiebyggande och kitschigt överdåd. Klen tröst, kan man tycka, men i så fall får vi väl helt enkelt börja spana efter förebuden till det som en gång ska komma efter oss, framtidens frökapslar: vår tids kristna urkyrka, vår tids Mykene. Järtecknen vi ser, de är när allt kommer omkring både tecken och verklighet. De förändrar atmosfären, visst. Men de som ritar dem däruppe är på väg någonstans.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturOswald Spengler: "Västerlandets undergång 1 – Gestalt och verklighet" (1996) och "Västerlandets undergång 2 – Världshistoriska perspektiv" (2013), översättning Martin Tegen, Bokförlaget Atlantis.

Helena Granström undersöker vår tids tro på att vi kan kontrollera vår hälsa. En myt som riskerar distansera oss från livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-27.De stunder i mitt liv som jag har känt att jag verkligen har levt, har alla ett gemensamt: Att jag har förmått att släppa kontrollen. Vari denna kontroll består, och vad det innebär att släppa den, är inte alldeles tydligt för mig, men effekten har varit en sorts öppenhet inför världen – en öppenhet som jag blir allt mer övertygad om är ensamhetens enda bot.den kontroll som skulle skydda oss från döden [...] ställer sig emellan oss och livet.När den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich i sin bok ”Natural causes – Life, death and the illusion of control” skriver om den samtida människans ambition att motverka sjukdom och åldrande genom att utöva kontroll över den egna varelsen, tänker jag mig att hon skriver om just detta. Den industri som idag har vuxit fram kring strävan att behärska människokroppens oöverblickbara processer – från cancerscanning och hälsokontroller till meditations-appar och psykologiska självförbättringsmetoder – utgör förstås ytterst ett försvar mot döden. Men kanske gäller detsamma alla former av kontroll, även de som skenbart riktar sig mot mer subtila mål. Och kanske är effekten nästan alltid densamma, nämligen den motsatta mot den som eftersöktes: att den kontroll som skulle skydda oss från döden, istället ställer sig emellan oss och livet.Vetenskap och rationellt tänkande har skänkt människan många goda ting, men på samma gång berövat henne nästan alla de betydelsebärande ritualer som en gång ledsagade henne genom livet. I deras frånvaro kanaliserar den moderna människan istället sitt otillfredsställda behov av ritual in i omsorg om det egna välmåendet.Med en kättares klarsyn fäster Ehrenreich vår uppmärksamhet vid det prästerskap som utgör de främsta bärarna av denna sekulära form av ritualism, nämligen läkarkåren. Med kritisk blick granskar hon det skådespel som försiggår i undersökningsrummet, där patienten möter den medicinska auktoriteten, den senare inte sällan skrudad i en vetenskapsmans respektingivande vita rock. För ett skådespel, menar Ehrenreich, är just vad det är; baserat på en omförhandling av de sociala villkoren som till exempel gör gällande att den fysiska beröring som i vilket annat sammanhang som helst skulle upplevas som intim, i denna kontext helt antas sakna laddning för såväl läkare som patient.Men läkarens auktoritet är väl ändå väl underbyggd? Hans eller hennes metoder är väl, som det brukar heta, vetenskapligt bevisade? Svaret på den frågan, menar Ehrenreich, varierar kraftigt, och är i många fall:Nej. I en mängd olika medicinska sammanhang är gränsen mellan ritual – det vill säga betydelsebärande form utan direkt funktion – och verksamt ingrepp flytande. Detta ger den medicinska praktiken dess dubbla identitet; ett rituellt förfarande som lånar sin tyngd från den vetenskap som avfärdar varje form av ritualism.Din kropp är ett tempel, som det står i första Korinthierbrevet, men inte för den helige ande, utan för det till gudom upphöjda – och oändligt ensamma – jaget.Lika rituellt präglade är de omsorger om den fysiska kroppen som tar sig uttryck i outtröttligt upprepade övningar – de tre gånger femton axelpressarna lika samvetsgrant utförda som den muslimska bönens bugningar mot Mecka – och i kostföreskrifter vars motsvarigheter till halal och haram efterlevs med en inom religionen sällan skådad stränghet.Och givetvis måste den som söker ta makten över sin egen hälsa också ta makten över sitt eget inre: som skaparen av det mindfulness-program som företaget Google numera erbjuder sina anställda uttrycker det handlar det om ”fitness för sinnet”, eller – med en formulering lånad av en annan mindfulness-entreprenör – ”ett själens gym-medlemskap”.De religiösa undertonerna i strävan efter såväl inre som yttre förbättring av jaget är omöjliga att undgå. Än tydligare framträder de när man betraktar dess historiska rötter, i framväxten av samtidens förståelse av individen. De uppmaningar som idag riktas till oss – älska dig själv, tro på dig själv – har samma uppfordrande klang som forna tiders religiösa krav, men med den skillnaden att ingen vidare gemenskap av troende delar ens strävan: den enda tillbedjaren av ditt egna jag, är du själv. Din kropp är ett tempel, som det står i första Korinthierbrevet, men inte för den helige ande, utan för det till gudom upphöjda – och oändligt ensamma – jaget.Om ritualer tidigare i mänsklighetens historia har markerat övergångar och cykler, utveckling eller återkomst, syftar hälsokultens ritualer alla i slutändan till samma sak, nämligen att upprätthålla illusionen av stillastående: Att förneka den obönhörliga rörelse mot döden som livet i grunden är.Om Sigmund Freuds banbrytande psykologiska teorier brukar sägas att de detroniserade jaget, som visade sig inte vara herre i sitt eget hus. Intressant nog tycks något liknande gälla för den fysiska kroppen, där de mikroskopiska agenter som tidigare har förståtts uteslutande i termer av sin funktion för organismen som helhet, nu har visat sig kunna uppträda både oförutsägbart och skenbart självsvåldigt, ofta till direkt skada för den kropp som härbärgerar dem. Detta, menar Barbara Ehrenreich, är ett otvetydigt argument för omöjligheten i projektet att fullt ut kontrollera sin egen hälsa och sitt åldrande – att försöka hålla ordning på sig själv är svårt nog, än svårare då att försöka styra över ett otal motspänstiga celler som lika gärna kan vara i färd med att öppna passager för metastaserande cancersvulster, som att bekämpa oönskade inkräktare. Frågan om möjligheten att påverka sin egen hälsa är, skriver Ehrenreich, djupast en fråga om huruvida världen är död, eller i grunden levande.också en hjärna minutiöst skulpterad av mindfulness och självkontroll kommer, strax efter att hjärtat slutat slå, att förvätskas, och rinna, bubblande, ut genom öron och mun.I själva verket tycks kroppens celler alltså praktisera en svårbestämbar men icke desto mindre otvetydig form av självbestämmande, inte olik den hos de kvantmekaniska partiklar som på lägsta nivå bygger upp dessa celler, och allting annat. Inte heller dessa partiklar tycks följa några deterministiska lagar, utan besitter en sorts grundläggande nyckfullhet, som lika gärna kan beskrivas i termer av autonomi som i termer av slump. Om vi överhuvudtaget styr över oss själva, gör vi det på samma sätt som en självutnämnd envåldshärskare styr över ett folk av upproriska och inbördes stridande undersåtar.Detta konstaterande skulle kunna upplevas som hotfullt – men är det inte egentligen en sorts befrielse? Det egna jaget har ett slut som det inte står i vår makt att påverka, liksom säkerligen också mänskligheten, liksom till sist även det biologiska livet. Också den mest vältrimmade kropp kan på bråkdelen av ett ögonblick slås i spillror, och också en hjärna minutiöst skulpterad av mindfulness och självkontroll kommer, strax efter att hjärtat slutat slå, att förvätskas, och rinna, bubblande, ut genom öron och mun.Den upplöses, tillsammans med alla våra ambitioner och all vår längtan, i ett outgrundligt kosmos. Att föregripa denna upplösning genom att – medan vi ännu lever – släppa något av vårt krampaktiga grepp om oss själva, vore inte att ta ett steg närmare döden. Tvärtom kunde det vara ett sätt att bli fria från vår intensiva fruktan för den – en fruktan som tycks närmast inbyggd i tillbedjan av den bräckliga gud vi kallar ”jag”.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Den åtrå Marcel Proust kände inför andra män fick bara träda fram i förklädd form i hans verk. Emi-Simone Zawall funderar över litteratur och verklighet i ljuset av Prousts opublicerade noveller. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 20 januari 2021. En kväll i maj 1921 är André Gide på besök hemma hos Marcel Proust. De sitter i salongen. På väggen hänger det berömda porträttet av Proust i halvfigur med det nästan självlysande unga ansiktet och den vita kamelian i knapphålet. Rummet är kvävande varmt, ändå fryser Proust. De börjar prata om homosexualitet. Gide säger att han sedan en tid tillbaka skriver på en självbiografi. Där ska han skriva sanningen om sig själv. Ni kan säga allt, säger Proust till honom, på villkor att aldrig säga Jag. Det passar inte mig, tänker Gide. Några kvällar senare är Gide tillbaka hos Proust. Återigen pratar de om homosexualitet. Proust förebrår sig att han överfört allt han själv erfarit av lockelse och attraktion till de unga flickorna i sitt romanverk. Han som aldrig älskat med någon kvinna. För de homosexuella männen har bara det groteska och motbjudande återstått. Varför? undrar Gide. Åtrå och skönhet har mycket lite med varandra att göra, svarar Proust. Ungdomen var det som lättast lät sig överföras. Samma år läser Gide ett utdrag ur ”Sodom och Gomorra”, den fjärde delen i Prousts romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”. I dagboken antecknar han: ”Eftersom jag vet vad han tänker, vad han är, blir det svårt för mig att på dessa sidor se annat än förställning, en vilja att skydda sig själv, ett kamouflage av det intelligentaste slag eftersom ingen kommer att vilja eller kunna fördöma honom. Detta brott mot sanningen kommer till och med att tillfredsställa alla.” Gide var inte ensam om att betrakta Prousts verk som något av ett falskspel. Det skvallrades tidigt och på flera håll om Prousts erotiska liv och att man om vissa av hans romanfigurer borde säga ”han” istället för ”hon”. Femton år efter Prousts död publicerades en avslöjande artikel om hans kärleksrelation med chauffören och sekreteraren Alfred Agostinelli och ytterligare tolv år senare gick översättaren och författaren Justin O’Brian till botten med spekulationerna genom att leda i bevis att Agostinelli och romanfiguren Albertine, huvudpersonens stora kärlek i ”På spaning”, var en och samma person. Albertine var alltså inget annat än en överföring, en transponering av Agostinelli – Prousts stora kärlek i verkliga livet, en kärlek han på detta sätt undvek att stå till svars för. Den så kallade ”transponeringsteorin” var född. Sedan dess har denna teori blivit en stadig, nästan mytisk del av den tolkningsapparat som omgärdar ”På spaning”. I gaylitteraturen omtalas den som ”Albertinestrategin” och Albertine som den västerländska 1900-talslitteraturens kanske mest berömda könsväxling. ”Transponeringsteorin må vara en taktlös, påflugen och nedslående hermeneutisk mekanism: i Prousts fall är den också oemotståndlig”, skriver den kanadensiska poeten Ann Carson i ”Albertineutredningen” (övers. Mara Lee, Faethon, 2020) – en underhållande gestaltning av teorin i 59 punkter och en rad appendix. Föreställningen om Proust som en författare som döljer sanningar för sina läsare vill inte ge sig. Det blev uppenbart när man häromåret hittade nio tidigare helt okända prosastycken, skrivna av Proust. Den sensationella upptäckten gjordes i den nyligen framlidne litteraturvetaren Bernard de Fallois privata arkiv där de legat sedan 40- eller 50-talet. Proust själv verkar aldrig ha nämnt dem för någon, men stilen och motiven antyder att de skrevs under samma period på 1890-talet som de noveller han publicerade i olika tidningar och senare samlade till sin debutbok ”Nöjen och dagar” (1896). De verkar ha utgjort en sorts känslomässigt spill, en hemlig litterär dagbok där Proust ”skrev av sig” i brottningen med sin egen sexualitet, menar Luc Fraisse, som är den som studerat och redigerat dem i samlingen ”Den mystiske brevvännen och andra opublicerade noveller” (Le mystérieux correspondant et autres novelles inédites”, 2019). I det oavslutade prosastycket ”En kaptens minne” (Souvenir d’un capitaine) fantiserar till exempel en kapten om ett möte med en ung attraktiv brigadgeneral. I ett annat prosastycke stiger en djupt frustrerad hjältefigur ner till underjorden för att rådfråga andarna där om sin homosexualitet. Och i titelnovellen ”Den mystiske brevvännen” går den unga Christiane långsamt under av åtrå till sin ovetande väninna Françoise. När Françoise förstår vad som står på spel funderar hon på om hon ska älska med Christiane av ren barmhärtighet för att rädda hennes liv. Hon rådfrågar en läkare som behandlar Christianes oskuld som en dödlig sjukdom hon måste ”botas” ifrån, och en präst som tvärtom menar att Christiane måste dö för att rädda sin själ från den synd som ansätter henne. Just så konfliktfyllt verkar den unge Proust själv ha betraktat den fysiska kärleken: som en fråga om att förlora antingen sitt liv eller sin själ. Men inget av de nyupptäckta prosastyckena fick alltså vara med i ”Nöjen och dagar”, trots att också debutbokens noveller kretsar kring samma tragiska och skuldtyngda kärleksuppfattning – om än i heterosexuella relationer. Den oftast återkommande figuren i novellerna är dessutom inte en ung man, utan en viljelös ung kvinna som faller offer för sin lidelsefulla längtan. I novellen ”En flickas bekännelser”, som brukar betraktas som ett självporträtt, leder huvudpersonens sexuella aptit på män till att hennes mor, när hon av en slump får se sin dotters ansikte flamma av begär, drabbas av slag och faller från en balkong. Proust som flicka alltså? Man kan bara föreställa sig hur svårt det måste ha varit att fritt och utan hämningar tala och skriva om homosexualitet för mer än hundra år sedan och att Proust av flera skäl drog sig för att komprometteras i offentligheten. Att läsa Proust med det i bakhuvudet lyser upp sidor av hans verk som annars kan förbli osynliga. Men måste man dra slutsatsen att det han sökte i sitt skapande var att skydda sin person till varje pris? Det är värt att fundera över vilka sanningar vi egentligen avkräver litteraturen. Det finns förstås tolkningar som kan ha sitt biografiska intresse. Men en författares vilja att skriva om sina egna erfarenheter utan trohet mot en verklig förebild eller en objektivt fastställbar verklighet kan inte utgöra något ”sanningsbrott” i Gides mening eftersom ett litterärt verk, också ett självbiografiskt sådant, bärs av sin egen sanning och är troget bara mot den. Denna sanning, verkets enda sanning, den värld som författaren sätter i rörelse genom att skriva, kan alltså inte mätas mot något annat än sig själv. Det är väl dags därför att omvärdera den där transponeringsteorin och hela idén om att skrivandet för Proust utgjorde ett slags biografiskt kamouflage. Proust behövde uppenbarligen könsväxlingen som metod för att röra sig friare i sin egen lust och tydligare teckna kärlekens och svartsjukans olika temperaturer och förlopp. Prosastyckena i ”Den mystiske brevvännen” är av samma skäl varken ärligare eller uppriktigare än någon av novellerna i ”Nöjen och dagar”. De passade säkert inte in av flera skäl, den homosexuella värld de porträtterar kan ha varit ett av dem. Men snarare än hemligheter måste man betrakta dem för vad de var: stoff, skrivövningar. Ibland är en Albertine faktiskt bara en Albertine. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker, översättare och ordförande i svenska Marcel Proust-sällskapet Litteratur Les plaisirs et les jours av Marcel Proust, Calmann-Lévy, 1896. Noveller av Marcel Proust, övers. Karin Bong, Tiden, 1950.Journal, 1 (1887-1925) av André Gide, Gallimard, 1997. Proust's lesbianism av Elisabeth Ladenson, Cornell University Press, 1999. Le mystérieux correspondent et autres nouvelles inédites, red. Luc Fraisse, Editions de Fallois, 2019 Albertineutredningen av Ann Carson, övers. Mara Lee, Faethon, 2020. Artiklar "Albertine the ambiguous: notes on Proust's transposition of the sexes" av Justin O'Brian, Publications of the modern language association of America, Vol. LXIV, nr 5, 1949 "Marcel Proust och André Gide: paralleller, kontroverser och ställningstaganden i kritiken omkring 1930" av Sigbrit Swahn, Moderna museets Proustsymposium, 6 december 2013 (opubl.)

Att fåglar är en vanlig metafor är inte konstigt, dikten vill ju också sjunga och flyga. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i svensk lyrik och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-10-15.Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast.Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva ”fågel”.Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer.Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken.Då hade det stått ”gråsparv” eller ”pilfink” i stället för ”grå liten fågel” i en av hans allra mest mest älskade dikter.”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. ” Så börjar Nils Ferlins dikt ”Inte ens” i samlingen ”Goggles”  som gavs ut 1938.Frasen ”inte ens en grå liten fågel” är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen ”inte ens en pilfink”. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande.Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt.Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt.Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer.  Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds.När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många.Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok ”Fåglar i svensk poesi”.Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till ”Den döda fågeln”. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det.Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor – och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara.Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central. Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson.”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis ”förfåglades”.Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel – varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd.Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter.Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro.Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger ”en grå liten fågel” tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger ”pilfink” ”gråsparv” eller ”lövsångare” har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt.Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i ”Fåglar i svensk poesi”. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar?Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN.Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågelKråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?!Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg?Lennart Sjögren har i sin dikt ”Världskråkan” gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som ”hård och grå som en dammig sko”, Staffan Söderblom har kallat henne ”landskapets gånggärn” – hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv.Maria Küchen, författare LitteraturSten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Med hjälp av författaren Kathy Acker, youtubern Logan Paul och en dödlig sjukdom som liknats vid en blomma, reflekterar Elis Burrau över det som nästan dödar en, och får en att överleva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-30.Nyheten om youtubern Logan Pauls makabra reality show-promenad genom den japanska ”självmordsskogen” Aokigahara, når mig samtidigt som jag avslutar Chris Kraus biografi över den experimentella författaren Kathy Acker. Hans groteska fnitter vid åsynen av liket. De blanka sidorna i slutet. Jag ligger i en säng i Tokyo. En mindre jordbävning får hela lägenhetskomplexet att skaka.Det blottas en avgrund varje gång en människa förhåller sig till döden. Jag tänker inte närma mig självmordet nu, men kanske sen. Via den lilla döden. Och nej, jag syftar inte på orgasmen nu. Jag tänker på det som dödar kroppen ”litegrann” med överlevnad som motiv. Döden som får dig att överleva.Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera. Jag läser ut Chris Kraus biografi ”After Kathy Acker” motvilligt. Den är ljuvligt skvallrig. Det är årets första dag, i den aggressivt luftkonditionerade lägenheten vi hyr i Togoshi-Ginza, och jag läser ut den motvilligt eftersom jag inte vill att hon ska dö i cancer. Det etableras redan i början av biografin: hon ska dö i cancer. Och det etablerades i ”det verkliga livet”. Hon dog i cancer 1997 i Tijuana, Mexiko. Det var ingen överraskning. 22 dagar efter De dödas dag. Hon dog omgiven av s.k. vetenskapsvidrig alternativ medicin och skolbarnsanteckningsblock som hon var alldeles för svag för att skriva i. Omgiven av s.k. vänner. Olika skelett. Varierande grader av skörhet. Redaktörer. Älskare. Helare. All död är stringent. Och den alternativa medicinen var väl inte särskilt vetenskapsvidrig när jag tänker efter. Den var lojt vetenskapsvidrig och den injicerade hopp.Jag återkommer ofta till Kathy Acker vars författarskap jag kanske läst lite för respektlöst, med en bristande koncentration och stor rastlöshet (ibland irritation). Hennes böcker har verkligen stört och inspirerat mig. Det visionära användandet av lögnen och biografin har ofta rört mig till tårar. Respekten inför hennes gärning är liksom grundmurad och lika stor som respektlösheten i min läsning. Allt det där som ekar. Det är ekot från en ängel. Men nu ska det inte handla om ett komplext författarskaps storvulna intelligens. Det ska handla litegrann om att vilja döda sin kropp med ”goda intentioner”. Goda elakartade intentioner. Göra sin kropp starkare. Förgöra det sjuka och det friska. Förföra det sjuka och det friska. Metodiskt. Det ska handla om det som återkommer. Det ska absolut inte handla om självmordet, men kanske lite.    Döden är bara en barnsjukdom. Så kommer det vara tills våra barnbarnsbarn är döda. Därefter blir det andra bullar. Så kommer det att vara och så kommer det att bli. Jag läser orden ”stiliserad bild av harakirisituation”, det är en bildtext, research. Det är svårt att inte tänka på Harry Martinsson. Med ett visst referensbibliotek i ryggmärgen är det svårt att inte tänka på Harry Martinsson. Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera. Jag tycker verkligen att jag får skämta om barncancer eftersom jag haft cancer som barn. Det låter kanske märkligt. Min enda stoiska övertygelse. När det verkligen gäller. Jag återkommer ofta till Kathy Acker men också till cancer, rent tematiskt, i min egen litterära praktik och det har jag faktiskt slutat skämmas för. Det är kanske det enda tolkningsföreträdet av ”värde” jag äger med någorlunda gott samvete. Och jag har bestämt mig för att vattna ur det. Nu har jag bestämt mig! Jag bestämde mig nyss. Jag skäms fortfarande för skämten, men jag måste välja en riktning. Jag ska vattna ur sjukdomen som naturligtvis förändrade mitt liv, mest på grund av hur människor i min omgivning agerade (mer än de ”galopperande cystorna” i min lekamen). Jag ska vattna ur sjukdomen som tog livet av Kathy Acker. Hon visste att kroppen behövde krossas för att kunna resa sig. Dödas lite. Det handlade om upprepning.De så kallade vännerna (bredvid min sjuksäng) var verkligen bra vänner. Fina vänner. Goda vänner med snygg benstomme. Som jag illa kvickt sa upp all kontakt med. Sen började jag skildra. Det finns en inbyggd ära i självmordet. Missförstå mig rätt. Jag inbillar mig detta eftersom Thomas Bernhard skriver att äran är pervers. Med ett visst referensbibliotek i ryggmärgen är det svårt att inte tänka på Thomas Bernhards priser i tider som dessa. Kathy Acker var för en nedbrytning av kroppen när det kom till träning. Hon ”lyfte skrot” stundtals besatt. Hennes metod var att systematiskt förstöra kroppen så att den tvingas bygga upp sig själv igen, starkare. Hon visste att kroppen behövde krossas för att kunna resa sig. Dödas lite. Det handlade om upprepning. Tappa bort sig själv som en aktiv handling bland repetitioner. I matematik. Ett hypnotiserat subjekt i dödkött som fortsätter när räkningen gått förlorad.     Man kan tycka att hon enligt samma rationella doktrin borde varit för den skenbart kontrollerade nedbrytningen av kroppen, eller förgiftningen, i medicinskt syfte. Jag talar om cellgift. Det var hon inte. Hon ville inte utnyttja samma princip för att överleva. Att göra kroppen starkare, okej, men att överleva… nej, Kathy Acker ville hellre få i uppdrag av självutnämnda helare att hitta ett specifikt barndomstrauma, en orsak till cancern, ”då skulle den försvinna” – vilket den gjorde. Vilket den inte gjorde. Men hon trodde det. Att den gjorde det. Personligen gillade jag cellgift när jag fick det insprutat i kroppen. Indroppat. I ryggmärgen och bröstet. Mest på grund av hela gift-grejen. Illamåendet. Viktraset, min spegelbild. Inte så mycket på grund av det injicerade hoppet. Det var mer av en positiv bieffekt. Men jag gillade verkligen giftet på ett konceptuellt plan. Rent konceptuellt. Smutsigt.Kathy Acker var inte konsekvent och det gillar jag. Jag är inte konsekvent och det gillar jag, ibland. En annan tanke är att Thomas Bernhard hade haft lika lite att säga om Svenska Akademin kris som om Aviciis död. Lika lite kan betyda ganska mycket. Förlåt, det är ryggmärgens referensbibliotek som läcker sin giftiga spekulation.Jag har beskrivit cancer som en blomma i en dikt. Det är jag stolt över. Den stringenta döden slår ut det mesta.I en annan värld hade självmordsskogen varit en skog för självmord och löpning och det hade varit lika sorgligt men lika sant. Youtubern Logan Paul hade kanske sprungit utan att filma. Han hade kanske sprungit mot sin död. Vilken monumental respekt. Jag läser att han ska sluta posta videor på daglig basis.    Den japanska poeten Hiromi Itō har skrivit en dikt som heter ”Killing Kanoko”, i engelsk översättning. Kanoko är Hiromi Itōs dotter. Det är research. Jag har beskrivit cancer som en blomma i en dikt. Det är jag stolt över. Den stringenta döden slår ut det mesta. I dagsläget: allt. Blomman som slår ut i alla som finns, när alla är borta. Du kollar på en dokumentär om ”självmordsskogen”. På andra sidan sängen. Det är långt bort. Sängen delas av en spricka. Vi var med om en liten jordbävning igår. Hela lägenhetskomplexet skakade.Jag tänker på en utslagen blomma, helt utslagen. En avslagen blomma, helt avslagen. Som cancerogen lightläsk. När jag varit nära döden har jag bara kunnat skämta. Jag har bara kunnat skämta om mig själv.Elis Monteverde Burrau, författare

Att förberedas för en operation där livmodern ska tas bort. Vad gör det med en som människa, kvinna och individ? I Sjukhussängen reflekterar sociologen Emma Engdahl över hur man kan förbli sig själv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-11-05.Klockan 08.00 checkar jag in på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Jag ska operera bort min livmoder. Ett halvår tidigare var jag nära att förblöda. Jag hade föreläst sex timmar i sträck och cyklade därefter hemåt; konstant blödande. Halvvägs över Göta älvbron var jag tvungen att stanna för att spy. Rakt ut i vattnet. Väl hemkommen tog jag av mig de blodiga kläderna. Det var inte lönt att klä på mig igen. Jag skakade okontrollerat och min kropp var ett öppet sår. Endast kvinnor blöder, tänkte jag uppgivet medan ambulansen var på väg.Jag har aldrig sett moderskapet som det som definierar mig som människa. Ändå är det med viss sorg jag inser att det organ som mest intimt förknippas med kvinnlig reproduktion ska skäras loss och avlägsnas. På Wikipedia står det att livmodern är ”ett honligt sexualorgan som finns hos alla däggdjur med undantag av kloakdjuren.” Kanske är det ett kloakdjur omgivningen nu kommer att uppfatta mig som? Det är emellertid inte den liknelsen som känns obehaglig när sköterskan tar blodprov och sätter i dropp. Det är upplevelsen av hur lätt och snabbt det går att bli främmande inför sig själv i en utsatt situation som håller mig i ett spöklikt grepp.Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig.I spegeln framför mig ser jag en människa. Men det är inte mig själv jag ser. Jag har inte ens fått behålla mitt röda nagellack. Dessutom har jag tvingats tvätta mig med bakteriedödande tvål fyra gånger, utan att smörja in mig efteråt. Vit som snö och torr som fnöske fryser jag, fast jag klätts i sjuhusdräkt. Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig.Enlig sociologen Robert E Park beror det ”inte enbart på en historisk tillfällighet att ordet person ursprungligen betyder mask. Det rör sig snarare om ett erkännande av att alla alltid och överallt, mer eller mindre medvetet, spelar en roll … Det är i dessa roller som vi känner varandra; det är i dessa roller som vi känner oss själva… i samma mån som den masken representerar den uppfattning vi har bildat om oss själva – den roll som vi strävar efter att leva upp till – är den masken vårt sannare jag, det jag som vi skulle vilja vara.”Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt.För att skaka av mig obehaget tjuvlyssnar jag på mannen som ligger i sängen bredvid. Jag tyckte han såg lustig ut när han nyss kom gåendes i en sjukhusdräkt som var identiskt med min. Han skämtar med sjukvårdspersonalen som konstaterat att han är för lång för operationsbordet. Fötterna dinglar utanför. ”Kanske ska ni kapa mina ben också när ni ändå är i farten” föreslår han. Det blir tyst ett kort ögonblick och sedan säger en av sköterskorna: ”Det är märkligt att sjukvården inte hängt med. Människor blir längre och längre, men inte sjukhussängarna och operationsborden”. Hon hade faktiskt tänkt på hur det skulle gå för hennes man, som var två meter och fyra centimeter lång, om han behövde opereras. Mannen i sjukhussängen bredvid min berättar att han är en och nittiosju, om han inte krympt sedan han fick ett träd i huvudet. ”Ett träd i huvudet” frågar sköterskan. ”Ja, det är förmodligen därför jag är här; trä mot trä”.Mannen som nu ligger på ett operationsbord hinner inte säga så mycket mer innan han rullas iväg. Men det räcker. Han är inte längre en för lång kropp i lånade kläder som förflyttats från en sjukhussäng till ett operationsbord han inte riktigt får plats på. Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt, i mötet med sjukhuspersonalen.Jag försätts själv i en liknande situation när en av de två kirurgerna som ska operera mig kommer för att presentera sig. Han är dansk och ursäktar sig för sin dåliga svenska som hans kollegor ofta misstar för lättförståelig danska. Jag säger att han inte behöver ursäkta sig. Eftersom jag arbetat i Danmark ett par år förstår jag utan minsta problem hans svenska. Jag vet att han försöker skämta med mig för att lätta upp stämningen. Han försöker också få mig att känna mig trygg när han säger att jag är den perfekta patienten för den titthålsoperation som ska utföras; smal, frisk och har fött barn. Dessutom informerar han mig om att han gjort den här typen av operation ungefär trehundra gånger tidigare.Det hjälper lite. Ändå undrar jag hur de ska få ut livmodern. En av sköterskorna hade sagt att den tas ut genom titthållen, men det kunde väl knappast stämma? Nej, det gjorde det inte. ”Du vet, samma väg som ett barn kommer ut, kan man slita loss hela underlivet” konstaterar den danske kirurgen med viss humor och värme. Sedan frågar han om jag vill att han ska ta äggledarna också när han ändå rör sig i de regionerna. Det finns nämligen ett par vetenskapliga studier som visar att det radikalt minskar risken för cancer i äggstockarna senare i livet. Visserligen finns det också ett par vetenskapliga studier som visar att man kan hamna i klimakteriet ett par månader i förväg om man gör så. ”Det är helt upp till dig. Du bestämmer” säger den danske kirurgen som jag först nu uppfattar namnet på.Han heter Jacob. Jacob med c. Naturligtvis har han redan sagt sitt namn, men nu ser jag det också på namnbrickan som är fastnålad vid hans bröstficka. Jag tittar upp och svarar att valet mellan cancer och klimakteriet inte känns särskilt svårt.  Virginia Wolf har i och för sig beskrivit det som att sitta ”blottad på en hög klippavsats i full dagsljus. Mycket ensam. Mycket onyttigt…” Jacob avbryter mig och säger med allvar i rösten: ”Om du var min fru hade jag opererat bort äggledarna utan att fråga dig. Eller om du var en nära släkting” lägger han snabbt till.Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet.Det intressanta är att vårt samtal får mig att släppa obehaget som avpersonifieringen jag genomgått medfört. Jag upplever mig inte längre som en vit och bakteriefri kropp att sätta kniven i. Jag känner tillit till att Jacobs attityd inte enbart är slentrianmässig yrkesskicklighet. Jag upplever det inte heller som att jag pådyvlas hans åsikter. Istället lyckas vårt samtal få mig att träda fram på ett delvis nytt sätt. I Jacobs ansikte återspeglas jag bortom rekvisita och roller, men ändå som en person med såväl historia som framtid. Jacob är inte enbart en tillräknelig gynekolog med kunskap om den senaste forskningen på området, utan inkluderar både mitt och sitt eget liv i den situation vi befinner oss i.Istället för att ingå i en ”Jag-Det relation” upprättas en ”Jag-Du relation”. Filosofen Martin Buber menar att Jag-Du är ett grundord som innebär att man inte behandlar den andre som ett ting bland andra ting eller som något som består av ting. Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet.Det är detta förhållningssätt som får mig att våga det ödeshopp som krävs för att under narkos tillfälligt förlora mig och sedan vakna upp starkare och friare än förut. I den bästa av världar kommer jag vara en kvinna som inte blöder och som oavsett det oönskade tomrummet inuti kan ta emot den nåd som genuin mellanmänsklighet eller möte mellan Du och Jag innebär.Vad lär man i ett sådant möte känna av varandra? Inget alls, eftersom man inte kan lära känna den andre. Vad vet man då om varandra? Bara allt, eftersom man inte längre vet något enskilt. Med detta menas att ingen förkunskap och ingen fantasi krävs när man möter den andre som ett Du istället för ett Det. Man upptäcker varandra på ett sätt som kastar en ur isolering; själva minnet omvandlas så att en okänd framtid blir möjlig att gå till mötes. Den andre framstår i sin helhet. Inte som skärvor och fragment. Inte som att ha eller inte ha förmågan att känna två hjärtan slå och nära en växande kropp inuti sin.Emma Engdahl, sociolog LitteraturBuber, Martin, 1990, Jag och Du. Margit Norell och Curt Norell, Dualis Förlag.Buber, Martin, 1995, Det mellanmänskliga. Översättning Pehr Sällström, Dualis förlagPark, Robert E, 1950, s. 250, som cit. i Goffman, Erving, 1994, s. 26–27, Jaget och maskerna: En studie i vardagslivets dramatik. Övers. Sven Bergström. Rabén Prisma.Wolf, Virginia Ögonblick av frihet: dagboksblad 1915-1941. Övers. Rebecca Alsberg. Elisabeth Grate Bokförlag.

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-18.Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak – den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami.Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan – medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare.Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen – och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut.Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar?För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut – så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna.Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader – som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon ”kröp fram ur ett spindelnät”. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor.Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar – kompakt mörka och illusionslösa – som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen.Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen.Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer – som under krig och förföljelse – när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting.Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser.Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer – som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja – andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan – och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel.Henrik Nilsson, författare och essäist

Den norska Nobelpristagaren Sigrid Undset sökte kärleken, traditionen och Gud men kanske mest att att få skapa och tänka fritt. Detta begär präglar ännu hennes skrifter, säger Lena Kjersén Edman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-11-19.Den intelligenta, drömmande, lite klumpiga och mycket ensamma unga norska kvinnan Sigrid Undset längtade efter en man att älska. En man med vaket intellekt och stort hjärta. Som hennes far, den berömde arkeologen. Eller som dominikanermunken Thomas av Aquino. Hon fick den nio år äldre, enstörige – och gifte – norske målaren Ander Svarstad. En man, så ville hon tro, som skulle ge sin kvinna frihet att skapa. Men som samtidigt var sin kvinnas "herre". Det blev inte riktigt så.Men hon fick tre barn och under en tid tre bonusbarn. Dottern Mosse var kognitivt funktionsnedsatt och krävde ständig passning.Det finns problem med att försöka förstå ett författarskap, särskilt ett berömt för skildringar av historiska tider, genom författarens eget liv. Men i den minimala skiss över Sigrid Undsets liv jag här målat upp ryms de teman som så starkt präglar hennes böcker: åtrån, den motstridiga längtan efter frigörelse och tradition, liksom omsorgen om de närmsta ställd mot det inre kravet att få skapa.Tiden räckte nog aldrig till för Sigrid Undset och efter den tråkiga skolgången var avslutad skulle hon dessutom försörja sin mor och sina systrar. Men nätterna fanns. Då höll hon sig vaken med kaffe och cigaretter, läste och skrev. Det första färdiga arbetet var en medeltidsroman. En förlagschef räckte tillbaka manuset med orden: "Försök er inte på historiska romaner fler gånger, lilla damen. Det kan ni inte." 1928 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur, enligt motiveringen ”förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”.Undset levde mellan 1882 och 1949 och skrev otaliga artiklar och böcker av skiftande slag. Men när hon en gång fick frågan vilken genre hon egentligen skrev, svarade hon: "Den osedliga".Det norska borgerskapet instämde. Deras läppar smalnade när de läste den laddade inledningsmeningen till hennes debutbok "Fru Marta Oulie": "Jag har varit otrogen mot min man".Det var framgången med den romanen som gav tjugofemåriga Undset möjlighet att resa ut i Europa där hon träffade Svarstad. De gifte sig så småningom och i den vackra Gullbrandsdalen, i det stora huset Bjerkebæk, ville i Sigrid Undset skapa det varma familjehem som hon hade drömt om i sin fattiga ungdom. Drömmen besannades inte, äktenskapet sprack och Undset tillbringade nästan trettio år ensam med barnen i huset.Men när hon arbetade vid skrivbordet led hon av att hon försummade barnen – och när hon ägnade sig åt barnen plågades hon av att hon inte författade. I flera romaner skildrar Undset med nertonad lidelse det ambivalenta sambandet mellan kvinnans moderliga omsorg i ständig konflikt med andra drivkrafter: arbete, konstnärskap, frihetslängtan, auktoritetslängtan och sinnliga begär. När hon fick sitt stora genombrott med romanen "Jenny" var hon ännu ung –  jämngammal med berättelsens faderslösa frusna tjugoåttaåriga konstnär Jenny Winge. För den plikttrogna och känsliga Jenny är hennes erotiska begär förenat med en längtan efter disciplin och skönhet. Hennes mål i livet är att bevara självaktningen och inte svika sina ideal som kvinna och konstnär – om hon inte lyckas, då kan hon inte leva.Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder.Många väntade att författaren till "Jenny" skulle gå i bräschen i samtidens sedlighetsdiskussion för "den nya kvinnan". Men även om Sigrid Undset hade stor respekt för det suffragetterna och andra som kämpade för kvinnosaken hade uträttat, propagerade hon aldrig för kvinnlig rösträtt. Istället ironiserade hon över de kvinnokretsar i Norge som hade fått igenom en förändring i vigselformuläret när det gällde hustruns underdånighet i äktenskapet.Med undantag för Selma Lagerlöf och Amalie Skram – "de kunde skriva och såg livet genom en kvinnosjäl" – uttalade hon sig ofta med skarp tunga om andra kvinnliga författare.Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder.Undset var väl på många sätt vad vi idag skulle kalla en särartsfemist. Hon ville se familjen som samhällets kärna och i den kretsen skulle varje människa göra sin plikt. Kvinnan speciellt. Hon såg det som en förlust att samhället i hennes livstid blev alltmer materiellt och manligt.Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnenÅret efter flytten till Bjerkebaek gav Sigrid Undset ut "Kransen", den första romanen i medeltidstrilogin "Kristin Lavransdotter". I de två första delarna ser vi hennes teman återkomma: "Kransen" handlar om kärlek (och erotik) och fortsättningen "Husfrun" skildrar familjen. Den tredje delen, "Korset", handlar om en viktig sak i hennes liv och verk som vi som ännu inte närmat oss: Gud och Nåden.Sigrid Undset led av en känsla av andlig tomhet, som varken Nobelpris eller succéförsäljning kunde rå på. När den frånskilda, världsberömda författarinnan upptogs i katolska kyrkan var skandalen ett faktum. Men de statiska elementen i läran tilltalade henne. I dess famn tyckte hon sig finna en objektiv sanning, en helhet till skillnad från protestantismen som var som en misslyckad "sprucken omelett".En annan sprucken omelett är den rastlöse riddaren Erlend i trilogin om Kristin Lavransdotter. Hon, bokens komplexa och sammanbitet envisa huvudperson, attraheras av Erlend, men förblir smärtsamt besviken över denne sin makes tillkortakommanden. Nog rymmer Kristins äktenskapet ömsinthet och passion – men än mer: aggression, och bitterhet. På en bröllops-sajt på nätet läser jag att blivande brudpar får det förunderliga rådet att läsa Kristin Lavransdotter "för att hålla den romantiska lågan vid liv"…Gun-Britt Sundström, som översatt trilogin, skriver i sitt förord: "Kristin Lavransdotter är känd som en av världens största kärleksromaner med den är större än så. Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnen (konkret, sensuellt beskriven – så underligt sällsynt i litteraturen) och hur den samspelar och konkurrerar med kärleken mellan föräldrarna."Undset som i en artikel skrev att det inte är barnen som ska respektera föräldrarna utan att det är föräldrar som ska förtjäna sina barns respekt, låter Lavrans outslitliga kärlek till sin dotter vara en bild av Guds kärlek. I århundradets kärleksroman, som Kristin Lavrandotter har kallats, är det inte förälskelsen mellan Erlend och Kristin som får hjärtat att brista; det är kärleken mellan en dotter och hennes far.Styrkan i dessa skildringar gör vetskapen om hennes egna förluster än mer smärtsam. Dottern Mosse dog samma år som det andra världskriget bröt ut. Och året efter stupade hennes son Anders i striden vid Segelstad bro, fem kilometer från hemmet i Bjerkebaek som tagits i beslag av nazisterna. Undset var dödsdömd av ockupationsmakten och hade flytt till Sverige med sin yngste son. Efter en tid i USA återvände hon efter befrielsen till Norge, där hon dog fyra år senare.Kvar finns oräkneliga artiklar och hela trettiosex böcker. I dem och i hennes brev framträder en författare och tänkare som faller utanför vår samtids prydliga kategorier.Hon var – oavsett om det gäller kyrkan, barn, kvinnan eller kärleken – en människa som alltid ville tänka fritt. Och denna frihet pulserar ännu idag i hennes litteratur.Lena Kjersén Edman, litteraturvetare, bibliotekarie och litteraturkritiker 

Var finns de rena svaren och den avklarnade blicken på världen? När författaren Mattias Hagberg tar sig an frågan tycks svaren leda honom till en värld av brus, nonsens och trams. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2022-03-10.I Thomas Pynchons roman "V" från 1963 möter läsaren, bland mängder av andra romanfigurer och lösa berättartrådar, den tyske ingenjören Kurt Mondaugen. Det är tidigt 1920-tal och Kurt Mondaugen sitter i tyska Västafrika och analyserar radiobrus från atmosfären på jakt efter mönster. Han är del av ett världsomspännande forskningsprogram med den uttalade målsättningen att avslöja signalernas ursprung och mening. Kanske döljer sig ett meddelande i röran av radiovågor? En hemlig kommunikation? En kod?Kurt Mondaugen och hans kollegor vet inte att radiovågorna de avlyssnar och undersöker bara är atmosfäriska störningar, det vill säga ett naturligt brus som uppstår under vissa väderförhållanden eller i samband med solstormar. Här finns varken meddelanden eller mönster, bara en oöverskådlig kakofoni. Ändå upptäcker Kurt Mondaugen, eller rättar sagt en vän till honom, att bruset bär på ett budskap, en allvarsmättad mening på renaste tyska: Die Welt ist alles was der Fall ist. Världen är allt som är fallet.Ur det innehållslösa bruset har en oändligt meningsfull sats uppenbarat sig. Men varför?Thomas Pynchons lek med en av den moderna filosofins mest allvarstyngda utsagor är lätt att avkoda. "Die Welt ist alles was der Fall ist" är ingenting annat än den berömda första satsen i Ludwig Wittgensteins banbrytande verk "Tractatus Logico-Philosophicus" från 1921, en sats som inleder filosofens generalangrepp på vad han upplevde som den västerländska kulturens meningslösa pladder. Ludwig Wittgenstein ville inget mindre än att rensa vetenskapen i allmänhet och filosofin i synnerhet från allt onödigt tjatter. Med sin skrift ville han komma fram till ett fulländat, rent och logiskt språk, en begreppsvärld befriad från årtusenden av överlagringar, missförstånd och rena dumheter. Han ville, en gång för alla, rädda tanken och språket från sina egna tillkortakommanden. Eller som han själv skriver i förordet till "Tractatus": "Man skulle kunna sammanfatta hela innebörden av denna bok i ungefär följande ord: Det som går att säga, går att säga klart, och om det man inte kan tala måste man tiga."Ludwig Wittgenstein ville med andra ord resa en mur runt det filosofiska språket, han ville upprätta en demarkationslinje som inte fick överträdas. I sitt förord slog han fast: "Gränsen kommer alltså endast att kunna dras i språket, och det som ligger bortom denna gräns är helt enkelt nonsens."Thomas Pynchon vänder med andra ord ut-och-in på Ludwig Wittgenstein. I stället för att rensa språket och tanken låter han pladdret ta över. I romanen "V" uppstår det meningsfulla av en slump. Ur rymdens oändliga brus kan vad som helst råka framträda, till och med ett till synes meningsfullt filosofiskt påstående på tyska.Ja, hela Thomas Pynchons romankonst fungerar på samma sätt; ur ett närmast ändlöst flöde av ord, intriger och digressioner framträder en svårgripbar meningsfullhet, eller i alla fall något vi kan kalla realism, en sorts oöverskådlighet eller åtminstone osäkerhet som liknar livet självt. Hos Thomas Pynchon är det bruset som regerar, just för att verkligheten är alltför motsägelsefull för att rymmas inom ett språk, än mindre mellan ett par bokpärmar, vare sig det handlar om ett filosofiskt traktat eller ett omfattande romanbygge.För Thomas Pynchon är det med andra ord själva meningslösheten som är grejen. Hans mål är nonsens som realism, ett meningsbärande strunt, eller rent trams om man så vill.Scenen med Kurt Mondaugen i Thomas Pynchons debutroman kan upplevas som ett frontalangrepp på Ludwig Wittgensteins filosofiska program, som en bredsida ämnad att slå omkull en av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare med ett enkelt narrstreck. Men saken är något mer komplicerad än så. Ludwig Wittgenstein läste själv med glädje allsköns trams, som till exempel nonsenslitteraturens egen bibel, "Alice i underlandet", och han lär till och med ha sagt att han kunde föreställa sig ett helt filosofiskt verk uppbyggt enbart av olika skämt.Mellan Ludwig Wittgensteins sparsmakade filosofiska satser och Thomas Pynchons överflödande, karnevaliska litterära upptåg finns en märklig affinitet, som om de båda arbetade sig fram mot samma problemområde, fast från två diametralt olika utgångspunkter.Precis som Thomas Pynchon älskade Ludwig Wittgenstein att osäkra sitt eget bygge. Gång på gång reser han stegen, bara för att lika snabbt plocka bort den. "Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens…" heter det till exempel mot slutet av "Tractatus". Och i "Filosofiska undersökningar", det postumt utgivna storverket: "Filosofins resultat är upptäckten av rent och skärt nonsens och av bulor som förståndet fått genom att ränna emot språkets gränser. Dessa, bulorna, låter oss inse värdet av upptäckten."Ja, kanske har varken filosofin eller litteraturen någon annan uppgift än att banka fram dessa mentala bulor, rådbråka våra sinnen tills vi tappar förståndet och inser att leken är en lika framkomlig väg som allvaret.Kanske har Sveriges egen nonsensprinsessa, poeten Isabella Nilsson, sammanfattat detta drag hos Ludwig Wittgenstein allra bäst, när hon, med en blinkning till det allvarstyngda budskapet i "Tractatus" skriver: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa." En nonsenspoetisk tes värd att spika upp på varenda litterär port i hela fantasins rike: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa."Eller som Gunnar Ekelöf, Sveriges höglitterära mästertramsare, uttryckte samma sak i en av dikterna i samlingen med den talande titeln "Strountes" från 1955:När man kommit så långt som jag i meningslöshetär vart ord åter intressant:Fynd i myllansom man vänder med en arkeologisk spade:Det lilla ordet dukanske en glaspärlasom en gång hängt om halsen på någonDet stora ordet jagkanske en flintskärvamed vilken någon i tandlöshet skrapat sitt segaköttFinns det då någon poäng med denna essä, detta snirklande och eklektiska refererande till några av förra århundradets mest uppburna farbröder: Ludwig Wittgenstein, Thomas Pynchon och Gunnar Ekelöf…? Finns det en sensmoral, ett budskap, något att avtäcka och ta med sig hem? Eller är detta också bara radiobrus, signaler utan något uppenbart sammanhang, atmosfäriska störningar som ordnar sig till något som låter sammanhängande och begripligt men som i själva verket inte är något annat än ett tramsigt spratt?Ja, säg det?Kanske är det till syvende och sist så som kungen formulerar det i "Alice i underlandet" när han kommenterar ett vittnesmål i berättelsens avslutande rättegång, en kommentar som har bäring på hela romanen, men som också går långt utanför själva fiktionen:"Om det nu inte finns minsta mening i det, sa kungen, så spar vi en massa besvär eftersom vi då inte behöver försöka hitta någon."Mattias Hagberg, författare

Total tystnad eller ett överflöd av ord. Två vägar för den meningstörstande läsaren av Franz Kafkas verk. Thomas Steinfeld ser motpolerna slåss om utrymmet även i själva litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2024-06-03.Att Franz Kafkas verk är av största betydelse, inte bara för litteraturen, utan för att över huvud taget förstå den mänskliga tillvaron, är en övertygelse som präglar både kritiker och läsare. Trots att man under senare år lagt ner mycket möda att få fram det vardagliga och vanliga i Kafkas tillvaro, märker man ofta en nästintill religiös vördnad inför detta djupa, outgrundliga.Det finns två sätt att förhålla sig till denna dyrkan: Det ena är att tiga. Att inte ens försöka att hitta en analytisk ingång, att bara ta emot det dunkla och hemlighetsfulla. Den andra metoden är motsatt och består i att utförligt tala eller skriva, att försöka upplösa spänningen mellan det som kan och det som inte kan sägas i tolkning efter tolkning. Mellan dessa extremer, i ett ständigt fram och tillbaka, rör sig de flesta försök att närma sig en mening i Kafkas texter.Det märkliga är att denna dubbelhet – en djup tystnad och ett överflöd av ord – inte bara är ett sätt att förhålla sig till författaren. Utan att den också är en del av hans verk. Kafka gestaltar denna dubbelhet i flera av sina djurparabler, liknelser i form av korta berättelser. Som i ”Förvandlingen” från år 1912, hans mest kända berättelse över huvud taget. ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”, låter första meningen i Hans Blomqvists och Erik Ågrens översättning. Berättaren, en anonym varelse med fullständig kännedom om Gregor Samsas inre liv, redogör för sina ansträngningar att komma tillrätta med den nya skepnaden. Det gör han i all utförlighet, dock utan att spekulera. Berättelsen bekräftar bara vad som hänt.Franz Kafka förfogar över en litterär förmåga som är sällsynt: Han kan skapa en värld utanför all realitet, en värld som består enbart av språk. Denna värld ter sig som om den nästan kunde ses eller röras vid. Men det går inte, det är bara ord. Och visst följer läsaren Gregor Samsas nya liv in i minsta detalj, man lever med honom när han hänger under taket, när han utvecklar en aptit för ruttna livsmedel eller när han plågas av ett äpple, som fadern kastat efter honom och som har fastnat i ryggen. Dock öppnar sig en klyfta genom texten, så djupt att språket, även det bästa och mest noggranna språket bara inte räcker till: För visst kommer Gregor Samsa ihåg vem han var före förvandlingen. Men detta liv ligger nu fullständigt utanför räckhåll för honom, liksom avklippt genom ett enda radikalt snitt. Samtidigt förblir den nya gestalten honom främmande, de små, tunna, dinglande benen, rörelserna, som han inte behärskar, kroppens form och mått. Utförligheten med vilken berättaren lägger ut Gregor Samsas inre och yttre liv visar sig vara oduglig för att komma åt den nya tillvarons grund. Det viktigaste förblir osagt, och det kan inte vara annorlunda. Hemligheten bara växer med varje mening, med varje ord. Därför är det förmodligen ett misstag att den svenska översättningen översätter det tyska ordet ”Ungeziefer” – ohyra – med ”insekt”. Nej, så sakligt går det inte till i originalet, där man inte vet, och inte får veta, till vilket slags djur Gregor Samsa förvandlats.Denna dubbelhet, denna spänningsfulla polaritet mellan en realism, som skapar närhet och klarhet, och en absolut distans, där det avgörande förblir osagt är, som sagt, ett centralt element också i flera andra djurparabler: Som i den ”Den sanningssökande hunden” från 1922, ”Josefine, sångerskan eller i mössens rike” från 1924,  och i ”En redogörelse inlämnad till en akademi” från 1917. I den sistnämnda texten talar en apa med namnet ”Rotpeter” om sin utveckling till människa. Visst vet han om att han för bara några år sedan var en apa. Men hur det var att vara en apa, det vet han ingenting om, varför den präktiga redogörelsen som han författat till en ospeciferad akademi, missar sitt ämne. Apan, som Rotpeter en gång varit, är stum, den som talar eller skriver är människan som har vuxit ur djuret: Detta medel han förfogar över – språket – tillhör den mänskliga sfären, inte den djuriska. Hans före detta liv är instängt i stumhet, hans nuvarande liv är instängt i språket. Och så skriver han och skriver, en stolt, fåfäng, men också olycklig varelse om någon.Berättelsen ”Boet” från 1924 är ett av Franz Kafkas sista arbeten och förblev, kanske, ett fragment. Ett djur, må vara en grävling eller någonting dylikt – även här vägrar Kafka att ge en exakt bestämning av djuret som talar – har anlagt ett gigantiskt bygge under jorden, med långa, mångfaldigt förgrenade tunnlar, med platser för att sova eller för att förvara livsmedel, med försvarsanläggningar och luftkanaler. ”Jag har byggt färdigt mitt bo och det verkar som om det blivit lyckat … Där sover jag lugnt och stilla, tillfreds med livet, belåten med att ha uppnått mitt mål, ett eget hem.” Också denna text är en redogörelse, även om läsaren inte får veta vem det grävande djuret vänder sig till.Den långa berättelsen har redan nått sin andra hälft, när djuret förnimmer ett svagt väsande –  ”Zischen” på tyska, ett ord som låter som ljudet det betecknar. Först tror djuret att något ”småkryp” har trängt sig fram till bygget. Men väsandet tycks snart komma från alla håll, det tycks också bli kraftigare och följa ett hemligt mönster. Och så småningom växer övertygelsen fram, att inkräktaren måste vara ofantligt stor och farlig.Berättelsen slutar med meningen: ”alles blieb unverändert, das …” – „allting var sig likt, det …“ I denna sats stöter översättningen på en gräns som den inte kan överskrida, av språkliga skäl. ”Das” är förmodligen en bestämd artikel, och ett nomen borde följa. Men det gör det inte, platsen förblir tom. Men ”das” – alltså ”det” – slutar på tyska med ett ”s”. Och detta ljud, uttalat långt och tydligt – ”dasssss” – blir till själva väsandet som kanske äntligen springer fram. Sedan är det bara tyst. Hela den utförliga, långa berättelsen, så verkar det, mynnar i detta ljud, eller i tigandet som följer. Så många ord, så många beskrivningar, så många exakt utlagda planer och konstruktioner. Och sedan någonting stort och obegripligt, i ordets strängaste mening. Man får kalla det för Kafkas hemlighet.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskap

Samlandets besatthet vittnar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts. Karin Brygger funderar i ljuset av Vladimir Nabokovs fjärilslätta slutord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2025-09-23.Halvvägs mellan min lågstadieskola och vår lägenhet stod ett gammalt vattentorn. I samband med att det skulle byggas nytt intill vattentornet tömdes en enorm hög med sten från havets botten där. Strax efter det började jag komma för sent till skolan. Min fröken ringde mamma och frågade varför. Hade något hänt?Något hade verkligen hänt. Jag hade hittat en skatt. Lika mycket som denna skatt av sten skärpte mitt sinne och väckte en slags känsla av oändlighet, höll den mig också borta från vardagens plikter: Jag försökte gå förbi berget av blanka, olikfärgade stenar men i stället sjönk jag ner på marken och började gräva efter de vackraste stenarna - och lägga dem i skolväskan. Tiden upphörde.”Jag erkänner att jag inte tror på tiden”, skriver författaren och entomologen Vladimir Nabokov i Tala, minne Den högsta glädjen över tidlösheten, menar han strax därpå, uppstår när han befinner sig bland sällsynta fjärilar: ”Det är en särskild sorts extas, och bakom den finns något annat som är svårt att förklara.”Samlandet slår an en ton i det inre hos den som drabbats av samlandets passion, menar psykoanalytikern Gunnel Jacobsson. Kanske är det denna ton som skymtar bakom Nabokovs extas, det oförklarliga som på en gång binder människan till det materiella och samtidigt skär av henne från det?Det är förstås skillnad på samlare och samlare, på varför man samlar och vad man gör med sina fynd. Vi kan notera genom historien såväl som i samtidens flöden allt från tvångsmässiga hoarders - vilka nu kan få hjälp av professionella städare om de förnedrar sig på TV - till antiksamlare, boksamlare och så vidare. I mitten av 1900-talet blev samlande av vardagliga ting plötslig konst, där framträdande namn är sådana som Joseph Cornell eller Louise Nevelson, den senare känd för sina stiliserade gatufynd. Ibland handlar det alltså om att skapa utifrån vad som finns tillgängligt, spränga normerna för en genre. Ibland är samlandet sjukdom och ibland är besattheten en slags fysisk översättning av en allomfattande tjusning. Besattheten viskar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts, ungefär som i passionens längtan efter symbios. Transformationen från passionens hetsiga galenskap, som upplöser gränserna mellan jaget och den älskade, till djupare kärlek är i mellanmänskliga relationer både en nödvändighet och en förlust. Förlusten ligger i att inte längre leva där allt är uppskruvat, underbart och smärtsamt, där inget annat har betydelse än den enda andra människan. En samlare lämnar aldrig detta stadium.Det finns aldrig något giltigt skäl till att bli galen av kärlek. Det är slumpen. Det var också slumpen att ett berg av vackra stenar parkerades på min skolväg.Även Nabokov beskriver hur just slumpen förde honom till fjärilarna en morgon i hans ryska barndom. Plötsligt såg han en underbar, ljusgul varelse med svarta fläckar, blå flikar och en cinnoberfärgad ögonfläck. Den trängde in i en blomma och fladdrade hela tiden med vingarna. Begäret som uppstod i sjuåringen var det starkaste han någonsin känt. Den gula fjärilen förändrade allt och resten av sitt liv skulle Nabokov jaga efter fjärilar överallt där han levde, i alla de länder dit han tvingades i exil eller dit han reste för att bo. Om något mer än slumpen ska tillföras historien är det svår förlust: Nabokov drabbades efter den gula fjärilen av en lunginflammation. Matematikens gåva och identiteten som underbarn försvann med sjukdomen. Åter frisk drömde han inte längre om primtal, men fjärilarna fanns kvar. Han drömde fortfarande om nya arter. Och om att vara ensam.Men trots att Nabokov sent i livet kunde se tillbaka och säga att nästan ingenting kunnat överträffa tjusningen i entomologisk forskning så förknippas denna tjusning också med skam. Samlandets praktik kräver ensamhet.  Kampen mellan social plikt och begär får honom en morgon att överge en barndomsvän som han själv bjudit på besök - för att ge sig ut allena på fjärilsjakt. Skammens tårar bränner bakom ögonlocken när han i full färd med att jaga efter fladdrande vingar tänker på sin väns ensamhet därhemma. Hur kunde jag?Kanske för att i besatthetens virvlar övertrumfar begäret alltid förnuftet. Men vore det inte så skulle heller inte tillräckligt många fjärilar samlas in, eller fågelarter räknas, eller andra vetenskapliga och konstnärliga storverk ha kommit till. Troligtvis skulle också nativitetstalen vara förfärligt låga.Jag inbillar mig att den ensamhet som måste skäras ut ur det sociala rum där vi förväntas leva – en ensamhet som omgivningen betalar för med sin övergivenhet - inte bara handlar om koncentration som inte får brytas: den ensamhet som krävs möter också en annan sorts ensamhet, en inre sådan. Och denna löses från sin plats bara i jakten på en eller annan skatt. Först där upphör all dissonans. Till priset av att ingen förstår. Ännu en ensamhet, alltså.Medan Nabokov blev bannad för att släpa runt på håvar överallt, jagad av bönder, hundar och till och med en häst, läser jag att idag behövs fler amatörentomologer. Nabokov var förvisso inte amatör, men han började som alla andra forskare sin bana just som amatör. Fjärilssamlandet generellt må alltid ha gått i vågor, med toppar efter andra världskriget och så sent som 2005 men för ett par år sedan slog forskare alltså fast att det är ett problem att amatörentomolygin minskat. Det är trots allt deras arbete som står bakom majoriteten av artinsamlandet. Jakten på de fladdrande skönheterna är nödvändig för att vi ska förstå den annalkande ekologiska apokalypsen. Det är heller ingen nyhet att världen alltid kommer behöva fjärilar. Däremot är det lika oroande att den värld fjärilarna behöver – en värld där man kan vakna och se en gul, fladdrande varelse och drabbas av en insikt utan namn som säger att detta är oerhört viktigt, verkar mer och mer fjärran. Törs människan inte, eller kan hon inte, längre vara ensam? Törs hon inte, eller kan hon inte längre, drabbas av intensiva begär - och stå ut med att ingen annan förstår dessa böjelser? Hur ska vi återuppliva det mod som krävs för att man ska stå med att vara olydig, lycklig, duktig och gräslig på samma gång?I slutet av sitt liv drömde Nabokov om att fånga fjärilar i Israel där han aldrig varit. Modet bestod alltså, men resan sköts upp gång på gång på grund av sjukdom. Inlagd, återigen för lunginflammation blir det till sist uppenbart att hans dröm ska gå om intet. Det är svårt att veta om de tårar som fyllde hans ögon när han insåg att nästa möte – hans sista med en okänd art – stod för dörren var sorgens eller rädslans tårar. Kanske längtans? Innan dödsögonblicket frågar hans son honom varför han gråter. Och han svarar: ”För att en viss fjäril redan flyger.”Karin Bryggerförfattare och skribentNabokovs sista ordVladimir Nabokovs sista ord citeras ofta som ”a certain butterfly is already on the wing”. Upprinnelsen till det är en anteckning i sonen Dmitris dagbok där det står:”A few days before he died there was a moment I remember with special clarity. During the penultimate farewell, after I had kissed his still-warm forehead—as I had for years when saying goodbye—tears suddenly welled in Father’s eyes. I asked him why. He replied that certain butterfly was already on the wing; and his eyes told me he no longer hoped that he would live to pursue it again.”KällorNabokov, Vladimir. Låt höra av dig, minne. Övers: Lars Gustav Hellström. Forum, 1979.Nabokov, Vladimir. Blek låga. Översättning: Caj Lundgren, 2002. Modernista, 2020.https://thenabokovian.org/sites/default/files/2018-08/Nabokovian-37-1996-Fa-0.pdfhttps://www.newyorker.com/books/page-turner/nabokovs-blue-butterfliesErica E Fischer, Neil S Cobb, Akito Y Kawahara, Jennifer M Zaspel, Anthony I Cognato, Decline of Amateur Lepidoptera Collectors Threatens the Future of Specimen-Based Research, BioScience, Volume 71, Issue 4, April 2021, Pages 396–404, https://doi.org/10.1093/biosci/biaa152»Varför samlar människan på saker», Fredrik Hultgren, Svenska Dagbladet, 2005-09-28Vattentornet vid Vattugatan. Tornet byggdes 1893. Idag finns där bredvid en förskola.