Dr. Bob och Mr. Hund

Bob Hund var världens bästa popband. Nu har de hållit sin avskedskonsert och det finns en hel del som talar för att de kommer vara såpass mot strömmen och annorlunda och banbrytande att de låter avskedskonserten vara deras sista konsert. De har sagt farväl och adjö och det är både sorgligt och glädjande samtidigt. Jag har älskat Bob Hund sedan den fjärde december 1993. För första gången ifrågasätter jag min kärlek till Bob Hund. Går nära dem och mig själv och vår relation och det känns som att det finns ett morrande skavande dissonant ackord under ytan under den andra ytan under den yta som gömmer avgrunden. Det finns minnen som ingen minns. Själar som bara verkar reas ut men som är en lockvara som mer är locket på än av. Det här är ett autofiktionellt farväl till hundarna, en trippel litteraturanalys, en tre timmar lång resa inåt för att se om det finns något inre Bob Hund och inre podcasterpratare. Det här är berättelsen om en stad som färändras, om ett band som tillsammans med sin publik rör sig från vilka de var 1993 och om ett annat som tillsammans med mig står still. Kent och Bob Hund. Det är gonzopodd. Det går inte att separera mig från objektet. Eller er. Ett avsnitt som är fiction och saklig rapportering samtidigt. Det finns saker som kan väcka känslor. Om du mår dåligt av att höra om självskadande, missbruk, Phil Collins, ätstörningar, självhat eller våld och sex så är det här nog inte avsnittet för dig. För er andra? Häng med. Vill ni förbereda er och läsa kurslitteraturen innan ni lyssnar så är den The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde och Rödluvan. Låtlistan blir ett eget avsnitt.