Empatiskt föräldraskap när du har barn eller är barnet som behöver hantera relationen till din förälder

Att ha barn innebär möten med känslor. Ideligen får du möjlighet att fånga upp och möta en person i de känslor som väcks i en situation. Tar du dig tid, blir du kanske påmind om hur lika vi människor är oavsett ålder. Samma känslor som du möter hos barnet återfinns hos vuxna, om än i tillrättalagd eller uppfostrad form. Ofta kommer de ut maskerade till värderingar, åsikter om hur andra är, försök att påverka andra att bli mer som man själv tycker att de ska vara. Men under allt det där finns känslor, tillrättalagda känslor. För att kunna möta och bekräfta barnens känslor och behov som goda och viktiga, behöver jag göra samma sak med mig själv. När förmågan att mötas inte finns, kan barn hantera den smärtan genom att skapa en allt större känslomässig eller fysisk distans till sin förälder. Ibland kan man själv vara det barn som behöver ta avstånd från sin förälder, eller skapa en känslomässig distans för att överleva. Ingen vill egentligen ha den distansen, men i brist på verktyg tar man till det man kan i stunden. Det är inte varandra man tar avstånd från, det är oförmågan att hantera känslor man vill slippa möta. Ju mer du lär dig forma en empatisk relation till dig själv, desto lättare kommer det att bli att möta de känslor som uppstår i dig och därmed även att få nära och genuina möten med din familj. Du kommer lättare kunna stå kvar i dig själv och det blir inte lika ansträngande när det känns svårt. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.