Gå vilse och hitta hem

När man är liten och upplever överväldigande känslor, behöver man finna sätt att göra sig själv trygg på. Om ingen vuxen finns som kan härbärgera smärtan tillsammans med en, försöker man lösa det efter bästa förmåga. Inte sällan är kroppen den tryggaste plats man hittar just då, och den blir då bärare av det som just då är för svårt att känna. Kroppen bär, den kan bära så mycket. Förr eller senare brukar den signalera på olika vis. De delar som finns därinne vill bli kända, sedda, upplevda. De bär på smärta och rädsla, men även på så mycket livskraft och inre resurser. Att närma sig det som kroppen burit i alla år, kan vara komplext. Kroppen är vårt ankare, den trygga platsen, vårt hem. Kroppen kan också vara platsen där allt obehag lagrats, allt obearbetat och ointegrerat, allt som varit för överväldigande.  I det här avsnittet pratar jag om det och om hur man kan prova sig fram för att göra det lite mer stabilt och görbart att inregrera det som kroppen burit i alla år. Det är ingen quick fix, men består av så många nyanser som kan vara värdefulla att se. Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Det finns en koppling mellan otrygga anknytningsmönster och medial förmåga. Jag läste det i en forskningsrapport och får det bekräftat både när jag djupdyker i jungianska böcker om skuggan hos andliga gurus samt när jag ser mig omkring. Jag ser det såklart även tydligt hos mig själv. Det är lätt att förstå hur den som tränat hela livet på att lämna sin egen kropp och förlägga sitt liv i mellanrummet mellan sig själv och den andre eller rentav i den andre, också har lätt för att läsa energier, chakran, det som är osynligt men ändå så påtagligt är där. Om detta pratar jag idag. Välkommen till ett nytt avsnitt! Med värme, Evalotta.  

När trauma triggas, vaknar en annars gömd del av dig till liv. Den är liten och har suttit gömd och instängd, kanske i decennier, och den har samma ålder som när den försvann in i de dunkla vrårna. Upplevelsen som fick den att försvinna då, fyller nu hela din kropp. Ofta är det i en stark känsla av nödvändighet, något i den situation som väckte den här delen till liv måste ske eller inte ske. Den andre blir indragen i det gamla dramat och det blir väldigt svårt att hantera situationen. Även när man arbetat mycket med sig själv och har gjort många värdefulla insikter, händer det här. Faktum är att ju mer trygghet du har att erbjuda dig själv, desto mer av den gamla smärtan kan frigöras i systemet. Det är bra att veta det. Det är inga bakslag, det är integration. I det här avsnittet pratar jag om hur det kan vara när trauma triggas och om att ta hand om det på nya, trygga sätt. Inte lösa, inte fixa, inte bli fri från utan stanna kvar hos och möta. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Ditt otrygga mönster och dina strategier för att hantera det, aktiveras när du känner dig otrygg. Mönstrets aktivitet är alltså en tydlig signal om att någon del i dig upplever sig vara otrygg, att situationen är farlig och måste hanteras. Lösas. Faran måste avvärjas. För det här har du förmodligen en rad välkända, välutvecklade strategier som tillexempel att distansera dig känslomässigt från den andre, flytta ditt fokus till den andre och läsa av hur du behöver vara för att den andre ska kunna tolerera dig, försöka få den andre att trivas i ditt sällskap, försöka få till en känsla av kontakt för att slippa den där outhärdliga känslan av distans osv. Vi rör oss mot den andre eller drar oss undan och allt slukar såväl energi som livsglädje. Vad du kanske inte alltid är medveten om i stunden, är hur du lärt dig överge dig själv för att bli trygg. Du började som liten kanske skapa dig trygghet genom att förhålla dig till din omgivning som kanske var emotionellt nyckfull, frånvarande eller invaderande. Vägen hem till en inifrånkommande trygghet, går just inåt. I det här avsnittet berättar jag om den väg som jag själv vet leder hem och hur man rent konkret kan göra för att vandra den. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Hur ser egentligen resan från ett otryggt mönster till ett tryggt ut? Det finns såklart många svar på den frågan, men jag ser ett tydligt mönster och några saker som behöver ske längs vägen. I det här avsnittet delar jag med mig av vad just jag ser och berättar om alla de spännande etapperna man får besöka längs vägen. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Jag var alldeles ensam i bilen, samtidigt befann jag mig i baksätet medan en större närvaro körde bilen hem. Jag var trött, min energi var helt förbrukad och jag brukar i det läget inte orka köra. Att vara för trött för att kunna ta mig hem har varit en medföljande rädsla hos mig, att inte orka. Nu var det som att min kropp gick in i en djup avslappning så fort jag satte mig bakom ratten och något stort, tryggt och bärande tog över. Jag hörde däckens sövande ljud mot asfalten medan jag låg där i baksätet och slumrade. En del av mig var där, en annan satt bakom ratten. Ibland bryter den där bärande kraften igenom. Jag upplever att den gör det när jag verkligen behöver hjälp, men också att ju mer jag lärt mig välkomna fram allt i mig för att stanna, desto mer infinner sig själva livskraften i mitt system. Den kommer inifrån som en glädje, en trygghet och en lust till livet. Den kommer som en trygg kärlek. Den kommer och den är alldeles fantastisk. När alla de strategier för trygghet faller bort, kommer tryggheten själv. Den är orubbligt där, på andra sidan tomheten jag allt mer fyllt ut med närvaro. Välkommen att ta del av lite av det jag finner längs vägen på min egen resa hem!

Förr eller senare kommer den som gett sig av på färden hem till sitt sanna jag till en plats av tomhet. De gamla strategierna för att bli trygg kollapsar. Drivkraften att prestera, att relatera, att vara den man är van vid att vara, försvinner. Det som en gång gav lyster och guldkant åt tillvaron, en känsla av liv, rus och mening, bleknar och tappar sin attraktionskraft. Det uppstår skav; skav i relationer, på jobbet, i en själv. Det går inte att fortsätta som man har gjort och kroppen signalerar på alla möjliga vis för att få en att lyssna. Smärta, trötthet, depression, ångest kan tränger sig på och hela systemet säger nej. Det räcker. Jag är trött, jag har fått nog, nu är det stopp. Låt dig inte skrämmas av denna inledning, för det här är en högst välsignad plats som det är alldeles tryggt att vara på. Det är bara tomrummet mellan det som var och det som ännu inte är. Det är en plats du kommer till när du är redo att möta allt det där som du inte kunde möta när du var liten. Det är en tid då hela ditt jag vill få blomma ut i all sin skönhet. Du behöver inte längre vara den du behövde bli för att bli trygg, du börjar bli fri att vara du. Och det är en nyorientering som kan innebära ovisshet, vilsenhet, trevande och som att gå på alldeles orörd mark. Att ge sig ut här, är stort. Här väntar din sanna kraft och den livskänsla och kontakt du försökt hitta.  Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Det som det inte var tryggt att känna, behöva, vilja, uppleva och vara när vi var små, sparas i vår skugga. Det lagras i kroppen i väntan på att det ska bli tryggt nog att komma fram i ljuset. Här vilar smärta och rädsla, men även kraft, vitalitet, individualitet, glädje och frihet.  Det som vi behövt förlägga till det undermedvetna är aldrig så borta eller osynligt som man kan tro. Det talar genom mönster, reaktioner, drivkrafter och upplevda krav. Det färgar hela vår upplevelse av tillvaron och gör det svårt att se såväl tillvaron, andra människor och oss själva med en ren och klar blick. Att närma sig detta, är början på en ny kärlekshistoria! Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.

Invaderad, trängd, ofri och kravtyngd eller trött, dränerad, ledsen, tom och vilsen? Det här är två sidor av samma mynt i upplevelsen av närhet. I närhetsmodeller för otrygga anknytningsmönster finns ofta ett självövergivande med i bilden. För att få vara nära, måste man överge sig själv och då blir upplevelsen invaderande eller ledsam. Om det handlar det här avsnittet.  Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

En vanlig fråga är hur man ska prata med den andre för att bli rätt förstådd. I frågan finns inbakad en längtan efter att inte bli avvisad, såra, bli sårad, att få kontakt, nå fram, känna sig trygg. Det är genom att försöka fråga på rätt sätt, ha tentaklerna ute och försöka parera och förekomma känsloreaktioner, som man lärt sig bli trygg i relation. Se till att andra är nära eller hålla dem ifrån sig. Här reflekterar jag kring frågan om HUR man ska göra och visar hur den i sig rymmer ett inlärt självövergivande. Vägen till kontakt behöver börja i en själv om man ska finna det man djupast söker. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Det är så lätt att vilja bli av med, bli fri från, komma över, komma framåt, vidare, bort. Det är inte skönt att bli hejdad av smärta, ångest, nedstämdhet eller stress och så lätt att vilja läka det. En fallgrop i den längtan är att försöka läka för att slippa. Det brukar göra att det inte går, för det som försöker nå vår uppmärksamhet genom det inre obehaget är vi själva. Det är delar som vi behövt göra oss av med, trycka undan, tysta, få att skärpa sig eller bli glad. Det är delar som hamnat på efterkälken och som vill få bli välkomnade in i värmen. Att försöka skapa relation till det inre obehaget istället för att fixa, gör hela skillnaden. Det öppnar för en kontakt med en kärlek, värme och frid inom. Välkommen att lyssna!   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.     

Det som kanske började i ett arbete med anknytningsmönstret, fortsätter lager för lager allt djupare in. Det blir tydligt hur mycket som behöver läras om i grunden, i allt från hur kärlek och närhet fungerar och kan kännas i ett tryggt nervsystem till hur man egentligen lever utan att överge sig själv. Förr eller senare kommer man fram till en oländig terräng. Ogästvänliga träsk, taggsnår och ödemark. Ju större den inre tryggheten blir, desto mer av det man behövt gömma undan och hålla ifrån sig är man kapabel att känna. och även om impulsen kanske är att vilja lösa, fixa, bli kvitt, läka eller hela detta obehagliga som kan ta sig fysiska så väl som psykista uttryck, så finns det en annan väg. En annan väg som leder hem, till integration, till den kärlek och tillhörighet som själen längtar efter. Den vägen går rakt ut i ödemarken och man behöver gå den ensam. Ensam, men med gott sällskap av alla som också vandrat vägen fram. Det här avsnittet handlar om detta, men också om den kärlek som bebor själen. Den kärlek som möter upp inifrån, som strömmar genom oss när vi vänder vårt ansikte till det skadade, smärtande hos oss själva. I tillvändheten, i den relation vi skapar med det som kan kännas skrämmande och oönskat, möter något större upp. Det sanna jaget är aldrig någonsin skiljt från sitt ursprung och vi kan lita på processen. Vägen som visar sig för oss är vägen hem. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Det är faktiskt inte alltid så lätt att veta om den andre är trygg eller otrygg, eller kanske inte ens veta när det gäller en själv. Man kan ha med sig ett mönster av att spela trygg, agera som om man vore trygg och vara bra på att få andra att känna sig trygga. Man kan ha lärt sig verka trygg genom att hålla känslorna ifrån sig eller alltid vara en varm famn för andra. I fråga om den man möter är trygg eller ej, så vet ditt nervsystem med stor sannolikhet svaret. Det känns på väldigt olika sätt att vara nära en trygg och en otrygg person rent anknytningsmässigt. Båda kan väcka känslor av stress i systemet, men det är ofta en tydlig skillnad. I det här avsnittet reder jag ut skillnader och kanske kan det göra det lite lättare att bedöma. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Det är inte lätt att bryta mönster. Det tar tid. Det är en process. Det är något man får öva på situation för situation. Förr eller senare kommer de flesta till en plats där man inte längre vill leva kvar i sina strategier, inte vara den man behövt vara. Kanske har man på sätt och vis trivts med sitt sätt, men kanske det med tiden blir allt mer tydligt vad det kostar att alltid vara glad, stark, omhändertagande, på sin vakt, tyst, konfliktundvikande eller vad man nu haft för strategi för att känna sig trygg. Strategin hjälper en tills den inte gör det längre och då kan det ta stopp. Det känns inte längre intressant att vara i dynamiker man kanske varit i länge. Det kan kännas outhärdligt rentav. Från att ha varit en social person finner man sig själv välja ensamheten igen och igen. När man blivit trygg nog att avstå sina strategier, kan man också komma i kontakt med de känslor som gjorde att man började göra som man gjort. Under mönstret man levt i, kan det finnas rädsla, ensamhet, utsatthet, sorg, vrede, tomhet, skam och skuld. Att den kommer upp till ytan, är ett kvitto på att det äntligen finns trygghet nog inom för att möta det här. När man klarar att möta de känslorna, behöver man inte heller längre sina strategier på samma sätt och då blir det lättare att gå in i relationer utan att förlora sin frihet att vara allt som man är. Om detta pratar jag i det här avsnittet. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.  

Det är inte lätt att vara sjuk. Utöver de fysiska påfrestningarna, smärtan och tröttheten, kommer kanske andra utmaningar i form av rädsla, tristess och nedstämdhet eller så konfronteras man med själva existensen. Sin dödlighet. Kanske innebär sjukdom att livet inte blev som man tänkt sig, förutsättningarna ändras, kroppen är inte kapabel till det ens sinne vill eller tycker att man borde kunna klara. Det kan också vara en konfrontation med den egna ensamheten, utsattheten. Ingen finns som kan rädda en, ta bort det svåra. När man är som svagast, måste man samtidigt vara stark på insidan. Sjukdom och nedsatthet kan också trigga tidiga upplevelser av ensamhet och övergivenhet. Det sätt ens föräldrar bemötte en på när man var sjuk som barn, sätter sig i systemet som en slags mall för vad som är okej och hur man ska förhålla sig till att vara sjuk, inte orka och vara behövande. Det tar tid att förändra de mönster som satt sig i kroppen. Om man bara är sjuk ibland, kanske man inte behöver gå på djupet med det här. Då kanske en veckas förkylning innebär ett visst mått av tristess och stress, men sedan är det borta. Blir man däremot långtidssjuk, kommer allt i ett annat läge. Att vara sjuk är svårt på så många sätt. Att leva med smärta likaså. Man får försöka jobba runt det, som min vän brukar säga. Hantera de känslor som väcks, en i taget. Försöka hjälpa kroppen att bli trygg. Det är en väldigt basal sak att göra. Om det inte är skönt att vara i kroppen, om den gör ont eller är i panik, sorg, rädsla eller ångest, är det vanligt att lämna den. Inte vilja vara i den. Man kan distansera sig från smärtan och obehaget, flytta sitt fokus någon annanstans i väntan på att det ska bli bättre. Kolla på TV, scrolla, bedöva sig eller på andra sätt slippa uppleva det som pågår i ens kropp. Det här är inte fel, det är ett kreativt sätt att försöka må så bra som möjligt på. Det funkar fint om man är sjuk ibland eller bara i kortare perioder, men om det pågår en längre tid eller kanske är livslångt, kan det bli ohållbart. Att distansera sig från det inom en själv som är obehagligt, gör ont eller är skrämmande, gör att man hamnar en bit ifrån sig själv. Om man har det här som en överlevnadsmekanism, kan man så småningom hamna allt längre bort från sig själv. Att bli sjuk eller ha ont eller inte orka, kan bli något hotfullt i sig. Något man inte vill vara nära. Något man vill få att försvinna. På sikt leder det till att kroppen upplever en allt högre grad av anspänning, ensamhet och utsatthet. Inte ens du finns där. I det här avsnittet reflekterar jag kring hur man kan finnas där för sig själv, komma nära istället för att hålla ifrån sig. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.     

När du har en varm, kärleksfull och empatisk relation till dig själv, är det väldigt roligt att leka med projektioner. Att få syn på vilka projektioner mitt undermedvetna ägnar sig åt, är en fin ingång till en djupare kontakt med något jag längtar efter och som är viktigt för mig. Så länge det bara existerar som projektioner, kommer jag att på krångliga sätt försöka få det jag längtar efter genom att de yttre omständigheterna förändras och andra människor förändras. Men när jag får fatt på vad mitt undermedvetna försöker visa mig genom projektionen det gjorde, så öppnas en möjlighet för mig att möta upp det där viktiga i mig själv. Relationen till mig själv djupnar och relationerna runt mig blir friare. Alla projicerar. Så länge vi har ett undermedvetet, kommer vi att projicera och då kan man lika gärna göra det till en roligt lek. Enligt mig! Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.     

Att gå från att söka kärleken hos den andre till att kunna ge den till sig själv, kan vara svårt. Om man klarat sig själv, fått stå ensam med sina känslor och alltid saknat den där trygga famnen, kan det kännas tungt att höra att man behöver ge kärleken till sig själv. I det här avsnittet pratar jag om just det. Den som lärt sig att överge sig själv för att få höra till, som vänt sig bort från det som är levande inom, hållit sig själv ifrån sig, behöver börja där. Att skapa en relation till sig själv präglad av kärlek, empati och trygghet, en relation där man aldrig blir dömd eller övergiven, en relation där man blir förstådd. Den relationen ger den grund från vilken man blir mottaglig för det som andra faktiskt ger. Att finna och skapa den varma relationen till sig själv, gör att det inte längre blir ensamt inom. Hur man gör och hur det kan gå till, pratar jag om i det här avsnittet. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Det finns en trötthet som inte går att vila bort. Det är en trötthet som inte går att fixa eller lösa. En trötthet som kommer av att nervsystemet inte finner vila, att den egna kroppen inte känns som ett hem, att de strategier man lärt sig använda för att överleva blivit alldeles utmattande. Det finns en trötthet som bara kan famnas och omhändertas genom att man tillsist finner en vila i sig själv. Det är lättare sagt än gjort, men det går att slå in på den vägen och allt mer göra sin egen kropp till ett varmt och kärleksfullt hem. Ett hem där man äntligen finner vila. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Det finns hos de flesta av oss en längtan efter att bli fullt ut mottagna som vi är och en smärta av att inte bli det. Den här längtan driver oss att söka och försöka, inte sällan hos människor som inte kan. Men även när vi möter människor som kan, kan det vara svårt att ta emot det. Den här längtan är viktig, en så viktig kraft. Men hur ska man göra när man igen och igen söker hos människor som inte kan möta en på det sätt man behöver? Hur får man det man längtar efter? Det pratar jag om i det här avsnittet. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Det finns ett samband mellan att klara av att befinna sig i ett tryggt sammanhang och att vända sig till sig själv och bygga en varm relation inåt.  Ju mer du övar på att stanna kvar med dig själv, desto bättre kommer du att trivas med trygga människor. När du inte kan stanna med dig själv, så kan det kännas otryggt att vara med de trygga då ditt inlärda sätt att göra inte fungerar där. Den som är trygg, håller inte på med en dans av anpassning och otydlighet. Den förväntar sig inte att du ska ha ditt fokus på vad som sker i relationen och vad som krävs av dig. Att göra så, belönas inte. Den förväntar sig att du ska vara kvar i dig själv, stå stadigt där och leva det som är du. Den långa vägen hem till sig själv, består av en rad små steg av inre lyhördhet. Det är ett helt nytt sätt att vara. Om det här talar jag i dagens avsnitt. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Det är vanligt att man som ambivalent blir mer undvikande i processen när man kliver ur sina invanda mönster av anpassning. Det betyder inte att man håller på att gå in i ett undvikande mönster istället. I processen av att lära sig hitta gränser som kommer från insidan, behöver man få vara ifred. Man behöver utrymme för att ostörd lära sig lyssna in sig själv på nya sätt. Sunda gränser växer fram inifrån när man börjar lita på sig själv och lyhört lyssna.  Vällkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Vad kan man göra när tomheten kommer? Vart ska man ta vägen när tristessen tränger sig på, när det känns meningslöst och man bara längtar efter att få känna sig levande, älskad, upprymd och sedd? Längtan efter relation, kontakt och mening krockar med känslan av ensamhet och stressande trötthet. Vart ska man ta vägen med sig själv när det man möter i sin ensamhet är obehag? Vad ska man göra när de lösningar man provat bara för en in i samma cirklar igen och igen och alltid leder tillbaka till en själv? I det här avsnittet talar jag om det här. Jag berättar om hur längtan är helt rätt och hur du kan leda den hem till dig själv. Allt är väg, portal och bro, även obehaget. Det du inte vill behöva känna, är just det som kan öppna en väg hem till dig själv. Till kärleken, värmen och det flödande livet. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Sök det du söker, men inte där du söker det, sa Augustinus redan i slutet av 300-talet e Kr. Det du söker när du berörs av relationer som triggar ditt anknytningsmönster och får dig att gå in i anpassning, är något som är värt att söka. Du söker det, för att det finns och vill bli funnet, men inte där. Det finns i dig. Resan från att vara djupt intrasslad i sina anknytningsmönster till att leva djupt förankrad i sig själv, är lång och mödosam. Det finns inga genvägar, ingen quick fix, inget enkelt sätt att göra den på. Den tar tid och behöver så göra för att det ska bli stabilt och integrerat. Det finns dock väldigt mycket som man kan göra för att slippa de värsta fallgroparna och underlätta för sig själv. Processen handlar om att gå från att vara känslomässigt intonad på sin omgivning till att bli känslomässigt intonad på sig själv. Kan det vara så svårt? Ja. Det är som att skifta från ett universum till ett annat. Känslan av att vara levande, älskad och hel, att villkorslöst höra till, den är din hemvist. Den finns i dig. Den är ditt sanna hemma. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.       

Har även du försökt arbeta med dig själv på en rad sätt bara för att märka att det som verkligen kommer mellan dig och det du längtar efter kommer tillbaka? Är du trött på att försöka fixa, lösa, komma över och komma igenom det som finns mellan dig och den frihet, trygghet och kärlek du vill ha i ditt liv? Tänk om det finns en helt annan väg. En väg som handlar om att lära känna istället för att göra sig av med, att ta till sig istället för att bli fri från. Om att med kärlek och empati integrera det av dig som du behövt avstå från att vara för att bli trygg, men som väntar på dig därinne. Om det handlar både min nya kurs "Skuggan, dina borttappade delar och vägen hem" och de här avsnittet.  Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.  

"Hon skriver bra, men du kan ju se förbi det där med Gud och så." Jag råkade se vad de skrev om mina texter i ett forum i sociala media. Det är länge sedan nu, men jag minns det så väl. Det är inte lätt att prata om Gud, tro och andlighet. De ord som öppnar för någon, stänger för en annan. Att sätta ord på den andliga dimensionen är för den ene djupt berörande medan det för den andre gör det helt ointressant. Det går inte att göra rätt, man kan bara göra det som känns rätt för en själv just där och just då. Andligheten har alltid varit väldigt viktig för mig. Det heliga är mig nära och min verkligaste verklighet. Det är som om jag lever i en osynlig och en synlig värld samtidigt och det är inte alltid så lätt att få ihop det. Idag har jag lust att dela något om min tro och min relation till Gud. Kärleken. Det heliga. Det passar den det passar. Att ta mig tid för att vara nära, öppna upp och ta emot, påminna mig om vem jag är i Guds ögon, är oändligt viktigt för mig. I det här avsnittet berättar jag om hur den här kärleken förändrat mitt liv många gånger om. Jag är ett Guds barnbarn, ett medialt sådant som bärs dit jag ska av en änglavinge. Jag går vilse, blir rädd, sorgsen, sårbar och undrar om jag någonsin ska hitta hem igen. Men det gör jag, alltid, för varje gång jag vågar mig ut i tomheten så upptäcker jag efter en stund att den är öppen. En portal, en ingång, en öppning där jag också är buren och mottaglig. Älskad. Så älskad. Jag tappar bort mig, tappar kontakten, försöker bevara mig själv bland intryck, relationer och gamla traumarester. Jag blir överväldigad, trött och överlämnar mig. Faller in i kärleken som möter upp, igen och igen. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.     

Det är sällan skönt att möta inre obehag av något slag och det finns många saker man kan göra för att slippa. Om man ändå tillsist ger sig ut på en inre resa för att möta och lära känna de där delarna inom, blir man ofta rikt belönad. De bär med sig inre resurser som man behöver. Det är som en alkemisk process där det oönskade förvandlas till guld. Hantverksskicligheten ligger i mottagarens blick. Någon kan se det vackra i dig och då är det lättare att se det själv. Någon kan döma det sårbara i dig och då är det svårare att känna dess värde. Att dyka in och se alla dessa bortstötta delar med kärleksfull, uppskattande blick, är början på en vacker kärlekshistoria. Det finns alltid en skatt mitt i det sårbara, känsliga. Kanske är det just din blick som behöver genomgå en alkemisk process så att du kan börja se dina sårbara delar som guld eller kanske rentav märka att de är ädelstenar eller en ovärderlig tillgång. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Det är inte helt lätt att hitta en framkomlig väg i sitt inre när man rör sig i snårig terräng. Den här hösten gör jag en riktig djupdykning ner i rum som jag inte riktigt hittat in till förut. Jag har varit där, utforskat, tagit om hand men något får mig att stöta på patrull. Jag dyker och lyssnar lyhört in hur olika delar försöker hjälpa och skydda mig. Jag närmar mig nyfiket och empatiskt och lär känna dem, dessa delar av mig som ännu inte vet hur bra de kan få ha det hos mig. Jag beskyddar dem nu. Välkommen att följa med och se hur jag själv gör för att ta hand om det vilsna, arga, defensiva, ledsna, rädda som finns i mina egna halvstängda/halvöppna rum. Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Den o-kända sorgen blev till hårdhet, stumhet, anpassning och underliggande stress. När ingen ser och hjälper ett barn att ta hand om sina känslor, blir de kvar i systemet som en skrämmande, blind kraft som rinner genom släktled efter släktled. Det går inte att förstå. Det som egentligen bara är helt vanlig mänsklighet, blir något skrämmande. Det här är så oerhört sorgligt. Känslor är som krafter som går igenom kroppen. Krafter som hjälper mig att överleva, men också något som för mig i kontakt med mig själv, andra och livets eget hjärta. När de får flöda fritt utan att fastna i skuld eller skam, är det som att de blir en länk mellan min mänsklighet och den där villkorslöst älskande pulsen som går igenom allt levande. I botten av alla trauman jag genomlevt, finner jag sorg. Bortom alla tankar, bortom tolkningar av varför det var som det var, bortom skammen och rädslan. Sorg. Oförlöst sorg som gått genom generationer och i den här släkten blivit till hårdhet, något stängt och något skrämmande. Den oförlösta sorgen blev hård, men den innehåller egentligen så mycket mjukhet. När vågen får svepa mig med ut i oceanen, blir mitt hjärta mjukt och formbart. Det hårda smulas sönder, som när Tengil i Mio min Mio föll i bitar och en liten fågel äntligen blev fri. Välkommen att följa med på min egen resa in i djupen. Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.     

Någonting har kommit emellan mig och den djupa läkningen. Det är någonting med grunden, som om det fattas en hörnsten. Kanske är det hus som är jag är byggt på löst grus. Det är någonting med grunden, jag ser det igen och igen. Grunden, de tidiga byggstenarna jag fick. Det är som om det hade behövts fyra och jag bara fick tre. Någonstans blir det instabilt hur väl jag än tar hand om det hus jag har. Jag vill nå ner till grunden. Nå ner och bygga om. Få med de bitar som behövs för att huset ska hålla. Jag följer obehaget ner i djupen. Vi färdas genom skam och rädsla. Det skakar och känns som om något faller isär. Det är nog jag som går sönder, det jagbygge jag behövt leva med. Det finns något som jag bara får tillgång till när jag befinner mig på en plats jag inte vet hur jag ska ta mig an. Välkommen att följa med mig ner i mina egna djup! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.     

Jag har i större delen av mitt liv försökt läka och ta hand om de trauman jag varit med om. Jag har gått i terapi, skrivit, ägnat mig åt olika vägar in genom kroppen och mycket annat. Någonstans har i bakgrunden en introjicerad förväntan om att det ska bli klart någongång smugit sig in. Jag förstår att den hindrar mig från att till fullo ta emot och uppleva det som så länge burits av min kropp. Jag gör på ett nytt sätt nu. Smärtan får komma mig så nära att den känns i varje cell. Den är äntligen befriad från förväntningar om att det ska gå över. I dess brinnande mitt, öppnas en ny frihet. Kärleken möter upp och jag är alldeles trygg, även när det i ett lager av mig känns som om jag går sönder. Välkommen att lyssna, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.     

Jag har flera gånger slutat arbeta med människor som en kärlekshandling mot mig själv. Jag vill få vara med på samma villkor, vara allt som är jag. Rollförväntningarna på min som hjälpare fanns såväl runt mig som inuti mig själv. Jag ville vara jämlik, försökte hitta dit och försöker än idag.  Jag vet inte hur många gånger jag hittat styrkan i sårbarheten. Att man kan insjukna i styrka och tillfriskna i sårbarhet vet jag mycket väl och har gjort det många gånger om. Nu vill jag inte längre. Jag vill hitta in till de där rummen jag lärt mig hålla undan. Jag vill få vara och leva som en wounded healer. Inte en som en gång fick sina sår och därför blivit bra på att hjälpa, utan som en som står i kontakt med hela min mänsklighet i varje stund. Kanske är det extra viktigt för mig som växte upp med bilden av hjälparen utan egna behov av stöd och utan egen sårbarhet. Den vrångbilden etsade sig så djupt in i mig att den skadat mig illa. Följ med mig på min egen resa mot att få vara allt som jag är. Stark, skör, ledsen, glad, sårbar, vilsen, vis, arg, älskande och älskad. En resa där jag hoppas få spricka upp allt mer så att hela jag får komma fram. Inget märkligt egentligen, bara alldeles vanlig mänsklighet. Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Mitt i smärtan, maktlösheten, det vi inte får ihop, i skammen och försvaren som åker upp för att vi värja oss mot att bli dömda, finns en smal liten stig som leder hem. Det är lätt att tala klokt om detta, men betydligt svårare att stå mitt i det och uppleva hur vågor av obehag, rädsla, smärta och sorg trycker på inifrån. Vad händer om jag låter dem skölja igenom mig med kraft? Kommer jag dras ut, dras ner i mörka vatten och aldrig mer komma upp? Alldeles oberoende av vad jag vet, kommer rädslan. Jag står i den. Jag vet att vågen är en del av mig, att ingenting i mig är farligt. Det är bara som det känns just där och då. Jag delar med mig av vad jag utforskar den här hösten. Det känns viktigt att inte bara raportera i efterhand när allt lagt sig på sin plats igen. Välkommen att följa med! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

I det här avsnittet delar jag med mig av vad jag själv är i höst, vad jag lär mig av mitt eget inre utforskande. Jag pratar var jag kan gå vilse och delar med mig av något jag funnit som gjorde stor skillnad för mig. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.     

Det var ett tag sedan jag spelade in nu. Hösten är min tid för fördjupning och jag har skalat av, stannat i tystnad och låtit mig själv vara. Det finns något förledande i berättelser om hur bra det kan bli, bara man arbetar med sig själv. Så mycket handlar om att bara ta sig själv till sig som man är, utan att försöka få den delen att bli lugnare, tryggare, gladare eller friare. Vägen jag själv går, handlar om att låta alla tillstånd få vara nära som de är. Jag försöker inte längre komma igenom, bort till ett annat tillstånd jag gillar bättre. Jag upptäcker hur det jag längtar efter finns i det som är, och även om det inte känns lustfyllt så finns det något lustfyllt i att låta det vara precis som det är. Det finns något i strävan efter att förändra, som också ger en känsla av distans. Distans till det som är, i hopp om något annat. Tillsist gör detta en trött. Var ska man vila ut? Var och när kommer man att kunna få bli fullt ut mottagen och vila i att man är villkorslöst älskad och mottagen? Det här håller jag på med i mitt eget iv just nu. Det är ett finlir, en inre snårskog, men jag trampar upp en stig som jag kommer att dela med mig av. Just nu gör jag en ny kurs om det här, för den som vill arbeta närmre mig.   Välkommen att lyssna på en berättelse om vad jag själv arbetar med.   Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Ruset som kan uppstå i en relation mellan en undvikande och en ambivalent kan ha en oemotståndlig dragningskraft. Man får känna sig hel, fri, trygg, rusig och levande på alla plan för en stund. Ruset kan få dig att gladeligen offra andra relationer som egentligen också är viktiga för dig. Ruset kan ändra dina prioriteringar i grunden så att du gör nästan vad som helst för att få uppleva det igen. Och igen. Men som alla droger så är kicken störst i början. Effekten avtar, men suget är kvar. Det här avsnittet handlar om ruset, hur du förlorar dig själv i jakten på det och hur du kan behöva avstå det för att verkligen finna det i djupet av dig själv. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.     

Om du speglar dig i någon annans blick, var då noga med att spegla dig i en hel spegel. En spegel med sprickor kan aldrig spegla dig som den vackra, strålande, djupt älskade människa du är. Det vara dessutom vara bra att upplysa den andre om att du speglar dig, om du vill göra det. Den andre kan annars ha fullt upp med att tänka på något annat eller med att spegla sig själv i dig eller i någon annan. Den enda blicken som kan spegla alldeles sant, är den villkorslösa kärlekens blick och den finns alltid där, djupt inne i det egna hjärtat. Där och i den kärleken faller allt på plats. Att ta sig till den platsen igen och igen, gör blicken klar. Det räcker med att hamna lite utanför kontakten, så försvinner den fulla skärpan. Då får man gå tillbaka till kärleken inom, den villkorslösa, och låta sig bli speglad med den enda blick som kan spegla korrekt. Där är du alltid älskad. Där hör du till. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Om jag har ett undvikande anknytningsmönster, är jag van vid att själv reglera avståndet. Jag blir trygg genom att hitta strategier där jag själv kan komma och gå som jag vill. Jag vet hur mycket närhet jag behöver leverera för att sedan kunna hålla den distans som gör att jag kan fungera utan ångestpåslag. Men vad händer när jag som undvikande blir lämnad? Hur blir det inuti mig när jag förlorar kontrollen, när jag inte längre har fri tillgång till den jag släppt-nära-men-håller-på-avstånd? Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Att ha barn innebär möten med känslor. Ideligen får du möjlighet att fånga upp och möta en person i de känslor som väcks i en situation. Tar du dig tid, blir du kanske påmind om hur lika vi människor är oavsett ålder. Samma känslor som du möter hos barnet återfinns hos vuxna, om än i tillrättalagd eller uppfostrad form. Ofta kommer de ut maskerade till värderingar, åsikter om hur andra är, försök att påverka andra att bli mer som man själv tycker att de ska vara. Men under allt det där finns känslor, tillrättalagda känslor. För att kunna möta och bekräfta barnens känslor och behov som goda och viktiga, behöver jag göra samma sak med mig själv. När förmågan att mötas inte finns, kan barn hantera den smärtan genom att skapa en allt större känslomässig eller fysisk distans till sin förälder. Ibland kan man själv vara det barn som behöver ta avstånd från sin förälder, eller skapa en känslomässig distans för att överleva. Ingen vill egentligen ha den distansen, men i brist på verktyg tar man till det man kan i stunden. Det är inte varandra man tar avstånd från, det är oförmågan att hantera känslor man vill slippa möta. Ju mer du lär dig forma en empatisk relation till dig själv, desto lättare kommer det att bli att möta de känslor som uppstår i dig och därmed även att få nära och genuina möten med din familj. Du kommer lättare kunna stå kvar i dig själv och det blir inte lika ansträngande när det känns svårt. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.

Exakt var börjar du tappa bort dig själv i relationen till den andre? I det här avsnittet går jag in på detaljer, små saker som du gör i början av en relation utan att kanske ens vara medveten om det. Jag tänker nu främst på ambivalenta, men då mönstren speglar varandra kan det gälla alla. Det här handlar om hur du kan få syn på hur dina egna strategier och självklara reaktioner av att se, älska den andres känslighet. Du går in och är trygg för den andre. Du älskar för två. Du känner dig utvald som får vara nära den andres sköra inre, det som döljer sig under den starka ytan. Och där drar ditt mönster iväg med dig. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Det är inte lätt att ha känslomässigt omogna och otillgängliga föräldrar. Du har behövt förhålla dig till dem i hela ditt liv och löst det genom distans eller anpassning. Kanske börjar de bli gamla och behövande, vilket skapar nya utmaningar när du själv kanske inte fått behöva dem. Hur kan man göra för att bevara sig själv i mötet med sina föräldrar när relationen väcker en rad svåra känslor och mönster du inte vill vara i? Om det pratar jag i det här avsnittet. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.     

Du kanske har förstått att det är en ung ålder i dig som driver dig in i otrygga relationsmönster igen och igen. Du kanske också någonstans vet att det inte fungerar, men du vet inte hur du kan göra istället. Hur tar man hand om sitt unga jag? Hur hittar man ens in till kontakten? Det glider undan, reagerar genom att ge dig obehag, ångest och smärta, men det är svårt att lösa problemet. Och just där finns en väg. Din inre ålder är inte ett problem som ska lösas. Det är inte något som ska fixas eller komma över. Det är en kontakt som behöver skapas, en empatisk relation som behöver formas. Tillit byggs inte på ett ögonblick. I det här avsnittet pratar jag om hur du kan börja skapa den här typen av trygg anknytning till dig själv. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Du har kämpat, vänt ut och in på dig själv, förlorat dig i anpassning och så tar det slut. Det tar slut, men inte riktigt. Inom dig finns en tråd kvar. Du vill inte lämna helt, inte stänga dörren. Du vill hålla kvar på grund av det ni haft. Du håller kvar på insidan, även om alla band är kapade i det yttre. Varför är det egentligen så svårt att klippa bandet när en relation inte fungerar på grund av otrygga anknytningsmönster? Du vet ju någonstans att det inte kommer att fungera, men ändå vill du inte släppa. I det här avsnittet pratar jag om det och om hur man kan förstå sig själv på ett djupare plan. Allt genomsyrat av empati. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Du gör allt du kan för att få relationen att fungera. Du anpassar dig, arbetar med dig själv och försöker förstå den andre. Du anpassar dig, kommunicerar dina känslor och behov, låter bli att visa dina känslor och behov, ber om närhet, ger den andre allt space den behöver. Så blir du bortvald, igen och igen. Någon annan kommer plötsligt in från höger och blir viktig utan att ha gjort sig förtjänt av det. Någon annan får platsen du vill ha, platsen där nära.  Vid någon punkt i relationen mellan ambivalenta och undvikande blir det ofta så här. Vad kan man göra i det läget? Välkommen till ett avsnitt som belyser frågan och visar på hur smärtan kan bli en väg hem till dig själv.   Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Fysisk närhet och intimitet kan vara två helt skilda saker för en undvikande och en ambivalent. Ett kort avsnitt om detta. Välkommen att lyssna. Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

I många familjer, inte minst hos tidigare generetioner, innebär svåra känslor hos den ena att den andre gjort fel. Det finns en stark och omedelbar koppling mellan att någon uttrycker sorg, besvikelse eller ilska och att någon annan då känner skuld eller skam. Det gör det svårt och otryggt att att känna och uttrycka känslor. Att visa och dela känslor blir förknippat med ansvar, krav, skuld och skam. Man blir indragen i varandras känslor och reaktioner och när man som vuxen sedan vill ta sig ur det här mönstret kan det vara svårt att veta hur man ska göra. Ett alternativ kan bli att man håller sina känslor för sig själv för att slippa drama. En vanlig lösning är att bli känslomässigt rationell och hantera känslor genom att förstå. Men hur kan man göra på ett sätt som blir bra på sikt? Hur kan man stanna kvar hos sig själv och slippa bli känslomässigt intrasslad?  Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Kanske verkar det som att du har träffat någon med ett tryggt anknytningsmönster. Det kan vara en självständig person som inte är lika emotionell som du. Det kan också vara en person som är väldigt känslomässigt intonad på dig och bekräftar dig så att du aldrig ska behöva känna dig otrygg. Efter en tid kanske du börjar tvivla. Är den här personen verkligen så trygg som jag trodde? Du ser tecken som får dig att fundera. Du märker reaktioner hos dig själv som gör dig osäker eller triggar dina mönster.  I det här avsnittet reflekterar jag kring detta och hur man kan göra i det läget. Välkommen att lyssna. Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

När man har ett otryggt anknytningsmönster med sig, kan det kännas tryggast att vara tillsammans med andra som också har det. Att vara med någon som är tryggt anknuten, kan rentar skapa känslor av stress och obehag. Det kan kännas ointressant och som om man inte connectar. Samtidigt ska det ju vara så bra att vara med en trygg. Att lära sig trivas med en trygg kan innebära att lära sig helt nya spelregler för närhet. Självövergivande och anpassning fungerar inte längre och du förväntas ta ansvar för dina känslor och behov och kommunicera dem. Det är inte lätt, men det är en väg väl värd att orka vandra. Om det här prarat jag i det här avsnittet. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.

Hur kan man göra när orostankarna drar iväg? Känslan av otillräcklighet och oro kan verkligen lägga sordin på tillvaron och göra det svårt att känna sig glad, levande och i kontakt.  Den typen av oro är en signal på att vi tappat kontakten med oss själva och försöker ta kontroll som ett sätt att bli trygga. Oron kan vara en ingång till det vi längtar efter på ett djupare plan. I det här avsnittet pratar jag om hur. Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Jag fick en fråga om Anknytningsmönster: "Hur vet man om det är ett behov man har (som vuxen) eller om det är en tidigare ålder som behöver uppmärksamhet? Hur kan man hjälpa sig själv? När uttrycker man behovet till sin partner?  Kan man säga något om vilka behov de flesta har?" Så här reflekterar jag kring det . Välkommen att lyssna! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.   

Jag fick en väldigt bra fråga som jag vet rör många. "Jag tycker ofta det är svårt att veta vad man kan förvänta sig i en nära relation. Alla har ju ett ansvar att ta hand om sina trauma och sina utmaningar men å andra sidan är det något fint att visa sig sårbar och be om hjälp. När man är som mest sårbar och ber om tröst eller stöd - kan man då förvänta sig att ens partner ska finnas och orka? Vad är kärlek och vad kan man förvänta sig? Å ena sidan tänker jag att vi alla bär ett eget ansvar för att ödmjukt läka sina sårade barn. Det är en resa man måste göra själv. Å andra sidan är vi alla ofullkomliga och här för att utvecklas. Vi är helt beroende av andra för att överleva. Att på djupet inse det - att vi alla är ett - innebär väl att det är först när vi vågar vara i vår sårbarhet och erkänna vår ofullkomlighet och vårt beroende av andra som vi kan uppleva Gud. Det kanske inte är någon motsats - är det så att det är först när man gjort sin egna inre resa som man kan vara genuint sårbar inför andra?  Jag vet inte om du förstår vad jag far efter få jag knappt kan sätta ord på det.  Vad är kärlek? Är det först när man gjort som egna inre resa (eller i grunden är trygg) som man kan stanna kvar och hålla rum för någons känslor?" Följ med och lyssna på svaret! Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.