Existentialismer: Nietzsches ojämförliga eldar

Världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Jenny Maria Nilsson ger sin syn på Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 28 oktober 2019. ”Det är de tystaste orden som för med sig stormen. Tankar som kommer på duvfötter styr världen”, jag läser från sidan 149, i band sex, av Symposions utgivning av Friedrich Nietzsches samlade skrifter. Det sjätte bandet utgörs av Så talade Zarathustra, vars fyra delar skrevs av den tyske filosofen mellan 1883 och 1885. Vi nietzscheaner älskar sånt: den sortens ord, uttryckta på den sortens vis; poetiskt med ett högstämt och aningens hotfullt anslag. Vad är på gång? Tankarna som kommer på duvfötter, hurdana är de? Kommer de med Dantes nedre kretsar eller med paradiset? En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment? Nietzsche är kungen av mystiska och täta formuleringar och allra mest är han det i boken om vad Zarathustra sa. Nietzschean, ett epitet som heter duga! Sedan jag hörde att man kunde vara det (från Albert Camus) har jag instinktivt vetat att jag är det. Oktober 1953 skriver Camus i sin dagbok ”Ofta har jag tänkt på dessa eldar, och dess flammor har dansat bakom hela mitt intellektuella liv”. Flammorna kommer från de eldar Nietzsche tände på stränderna kring Genuas havsvik; han vandrar ensam omkring i bergen efter brytningen med förälskelsen Lou Salomé, gör upp brasor som han står och glor på tills de brunnit ut. Värdet i denna handling, kvaliteten i den, får Camus att placera andra tänkare framför dessa eldar, bara för att se dem reduceras till aska. ”Kyssande den kalla stenen, säger jag: här är ditt första barn i glädjetårar. Gäckande sitter jag på din grav såsom ett hån – skönare än du drömt dig. Sällsamme fader! Dina barn svika dig ej” skriver en annan nietzschean: Edith Södergran, i dikten Vid Nietzsches grav. Liksom Camus dras Södergran till Nietzsche som mal dras till ljus. Alla tre har något gemensamt, de förstår sig på att man inte väljer. Livet, världen, till och med ens intellektuella förebilder: Man väljs av allt det där, inte tvärtom. "Så talade Zarathustra" handlar om att börja välja trots att det inte går. Att märka de osynliga vågor som bär en. Övervinna sig själv och på det viset betvinga ödet och det är vad övermänniskan, Nietzsches omstridda begrepp, innebär. Zarathustra är övermänniskans profet och Nietzsches längtan efter en till gudomlighet uppdaterad människa. Gud är död! Mördad av oss! Säger Nietzsche. Sörj inte. Gud, var en ur människans bitterhet frammanad makt i en förtryckande struktur som upprätthöll det värsta Nietzsches visste: Slavmoralen. Zarathustra är uppföljningen på Guds död, ett nytt moraliskt landskap: Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara mordet värdiga? En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment? Paradis eller helvete? Camus och Södergran, det är trevliga namn att nämna. Men det finns andra namn, tonåringarna Lindsay Souvannarath och James Gamble möttes online, de var fans till Columbine-mördarna och planerade 2015 en masskjutning i ett varuhus i Kanada. James skulle döda sina föräldrar, Lindsay möta upp, hon kom från USA. För resan packade hon favoritboken, Så talade Zarathustra. Polisen hann stoppa planerna, James tog livet av sig och Lindsay sitter (inne) på livstid. Trots att det vederlagts att Nietzsche var en föregångare till nazisterna, fake news som hans syrra jobbade hårt på att etablera, fortsätter han vara flugpapper för diverse illvilliga och fascister. “Nietzsche, gav mig det röda pillret” säger Richard Spencer, en av USA:s ledande vit makt-nationalister. Att svälja det röda pillret är ett begrepp från filmen The Matrix som alternativhögern använder för att beskriva uppvaknandet till det de kallar sanning: Den vita mannens överlägsenhet och tron att det är just vita män som utsätts för rasism och hat. Tydligen kan man utvinna det ur Nietzsche. Oroar det mig? Att lockas av samma tänkare som de som önskar kategorisera människor och sedan mörda vissa kategorier? Vår art är benägen att hitta flotta namn och läror som rentvår våra sämsta sidor – det oroar mig. Men, jag vet hur Spencer läser Nietzsche – ytligt. Vi för samtal på två vis, med andra och med oss själva. Hannah Arendt beskriver det i sin bok Den banala ondskan. Våra inre samtal gör människor verkliga, i inre dialog värderar och dömer vi oss själva och ger samvete en chans att uppstå. Spencers flacka läsning inspirerar honom till ”Övermänniskan, c’est moi!” En instrumentell tolkning där Spencer använder filosofen som ytterrock för att inte bara försvara sitt mörker utan också ge det legitimitet. Just det är vad Nietzsche försöker komma åt när han lånar in Zarathustragör honom till låtsaskompis och förkunnare. Sluta va den som behöver inordnas, oavsett vilken ordning det gäller. Nietzsches ärende blir att på gott och ont befria människan från alla trossatser. ”Alltför många föds: för de överflödiga uppfanns staten” säger Zarathustra. Förfärligt, eller hur? Låter som nåt nazister skulle gilla. Men de överflödiga är de som vill gömma sig i kollektivet, slippa skuld, alternativt utnyttja gemenskaper för att manipulera andra. Hårda puckar, visst. Din plikt är att bli allt du kan, annars kommer Zarathustra och kallar dig överflödig. Nietzsche vill inte locka någon från skocken till en annan ännu värre skock! Inte från stat till sekt utan från stat till autonomi. Du kommer aldrig att få se en övermänniska marschera i en armé eller bli föreningsmänniska. Vore Spencer nietzschean skulle han döma sig själv, erkänna att det är han som har behov av att känna sig överlägsen. Övermänniskan kan vara ond eller god men är ingen hycklare, hon klär inte ut sina hemliga tyrannlustar i dygde-ord, hon kan drivas av förgrämd högfärd, avund eller hämnd men är fri från tanken på att klä mörker i ljusa glosor. "Om jag inte upptäcker alkemistkonststycket att förvandla också denna dynga till guld så är jag förlorad” skriver Nietzsche till en vän, dyngan = livet. Hans Ruin citerar brevet i sitt efterord.  Vid tiden för författandet av Zarathustra är Nietzsches självkänsla låg och självföraktet stort. Men det är tvära kast med Friedrich, enligt honom själv blir Så talade Zarathustra den största gåva mänskligheten fått – dyngan blev till guld. Zarathustra är myt och saga, billiga tricks och djupa sanningar; världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste självhjälpsbok. Nietzsche är antisystemets systematiker, han erbjuder en nollpunkt – det kan mycket väl vara nåt gudomligt med det. Tankarna som kommer på duvfötter; helvete eller paradis, anständighet eller ressentiment, Södergran eller en tonåring som ser mord som ett beundransvärt upptåg? Denna nya ”moral” (moral inom citationstecken) som Zarathustra presenterar sedan Gud kilat vidare, låter det inte skört? Jo, det är skört. Hur kan Gud vara god och allsmäktig och världen se ut som den gör!? Ett kristet svar är att Gud gav människan frihet, väljandet gör oss gudsfruktiga. Ok? Vi är Guds labbråttor? Det får Gud att framstå som både grym och överflödig. Men, väljandets betydelse passar in i den moraliska utgångspunkt som Nietzsche råkar skissa. Vägen till värde går genom nihilism; var och en av oss måste förkasta vår tro, tvingas ut i öknen, väl där ropa på vår Gud men bara höra ekot av vår egen röst. Vad svarar du? Det är det som är grejen. Jenny Maria Nilsson, skribent och författare Litteratur Friedrich Nietzsche: Så talade Zarathustra. Översättning: Peter Handberg. Symposion, 2017.