Hur tusan blir ett barn till egentligen?

Var finns kvinnan ägg? Hjälper bruna bönor potensen? Frågan om livets uppkomst har lett till många spännande teorier, konstaterar Fredrik Sjöberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-09-05.Biologen och rabulisten Bengt Lidforss berättade en gång om ett samtal med Strindberg, om befruktningens mysterier. Det var i Berlin på 1890-talet, på den tiden de och andra av deras kaliber söp skallen av sig på stamkrogen Zum schwarzen Ferkel, den svarta grisen. I essän ”Strindberg som naturforskare” skriver sålunda Lidforss:”Han lutade sig fram över bordet och sänkte rösten till en hemlighetsfull viskning:Ja – och kvinnan! Tänk, när vi börja avslöja henne på allvar! Hur tror du att det är beställt med hennes ägg? Har du sett ett kvinnoägg? Nej! Jag? Nej! Men Buffon, som var en jävla man, har funnit befruktade kvinnoägg i hannarnas sädesledare! Har du mod att tänka ut tanken? Det är mannen som lägger äggen och kvinnan är fågelboet! Hon kan ersättas, undanskaffas! Det gäller blott att hålla en konstant temperatur av 37 grader och bereda ett lämpligt näringsfluidum. Och så är mannen emanciperad! Fullständigt!”Ja, Strindberg hade en enastående förmåga att vara efter sin tid. I slutet av 1800-talet var mysteriet redan löst. Man visste hur befruktningen fungerade, låt vara att själva genetiken ännu var okänd. Men det hade tagit förvånansvärt lång tid. Bara några decennier tidigare hade Strindbergs teorier kunnat passera som tänkvärda. I århundraden hade forskarna famlat i blindo.Hur blir egentligen barn till? Varifrån kommer de? Ingen visste. Jo, alla visste såklart var de brukade dyka upp, och att sex mellan en man och en kvinna på ett eller annat sätt hade med saken att göra. Men sen var det stopp. Förresten var man inte alltid helt säker på att det räckte med en man; bland ursprungsfolken i Sydamerika fanns de som ansåg att en havande kvinna gjorde bäst i att ligga med så många män hon bara orkade, ända fram till nedkomsten, helst män med olika begåvning – en bra jägare, en bra historieberättare, en bra älskare och så vidare. Tanken var att barnet byggdes på undan för undan, ungefär som en snöboll.I den gamla världen var man inte mycket klokare; författaren Edward Dolnick berättar i boken ”The Seeds of life” historien om hur en kvinna i Grenoble, på 1600-talet, födde ett gossebarn vilket var trevligt men ändå lite dumt eftersom hennes man vid det laget hade varit utomlands i fyra år. Otrohet bestraffade hårt, och här fanns dessutom pengar med i spelet; den bortreste mannen var mycket förmögen. Saken hamnade i domstol. Och kvinnan vann målet – pojken fick ärva pengarna – tack vare en färgstark historia om att hon hade legat med sin make i en dröm som var så verklighetstrogen att hon blev med barn.På den tiden var det heller inte ovanligt att en kvinna som hade råkat bli gravid på bygden, ägnade sig åt att stirra på ett porträtt föreställande sin äkta man, dagar i sträck, för det kunde vem som helst räkna ut, att det var så det gick till när ett barn kom att likna sin far. Alla visste ju att modern till ett harmynt barn hade sett en hare. Och redan Aristoteles var för sin del säker på att en man i gott skick, med torrt krut i torpeden, eller vad det nu hette på hans tid, välsignade sin hustru med söner, medan män som i något avseende var undermåliga eller tillfälligt försvagade fick hålla till godo med döttrar. Hur skulle det annars gå till?Studier av könsorganen hjälpte inte heller. Den medicinska vetenskapens fader, Hippokrates, begrep visserligen att mannens testiklar antagligen hörde till pjäsen, men skapade ingen större klarhet med sin teori om att säd från höger testikel gav upphov till söner, medan döttrarnas ursprung var den vänstra.Sådär höll de på, långt in i modern tid. När den vetenskapliga revolutionens hjältar, Copernicus, Newton och de andra, lyckas klarlägga fysikens lagar, står kunskapen om vår egen fortplantning och stampar på samma fläck. Det enda man var helt överens om var att Gud hade hittat på alltihop. Resten var öppet för spekulation. Så sent som på 1670-talet fanns exempelvis de som på fullt allvar trodde att mannens organ vid själva erektionen fylldes av luft, ungefär som en flärpa, en sån där papperstuta som förekommer på barnkalas, och att väderdrivande födoämnen som bruna bönor därför kunde rekommenderas i samband med sex.Och när man vid samma tid upptäckte att sädesvätskan var full av pyttesmå sprattlande spermier, enades vetenskapsmännen om att detta var fråga om helt ointressanta parasiter. Med hjälp det nyligen uppfunna mikroskopet hade man fått syn på mängder av maskar och annan ohyra, så slutsatsen låg nära till hands. Att spermierna skulle ha med befruktningen att göra, det trodde man inte. Möjligen indirekt, genom att vispa den värdefulla vätskan med sina svansar, så att den inte koagulerade.Tidigt formerade sig forskarna i två rivaliserande läger. Dels de som trodde att kvinnan bidrog mest när ett barn blev till, dels de som likt senare Strindberg tänkte sig henne mera som en blomkruka där mannen sådde ett frö som i princip innehöll en komplett människa, låt vara i mikroformat. Grälet pågick ända in på 1800-talet, och alla var i någon mening styrda av den store glädjedödaren Augustinus; hans tröttsamma tankar om att allt som har med lust att göra är syndigt.Edward Dolnick berättar hela denna historia, från urtiden fram till de cellbiologiska genombrotten vid mitten av 1800-talet, när allt slutligen föll på plats, och man kan läsa boken som ett stycke underhållande vetenskapshistoria, men under ytan finns också annat. Reflektioner som pekar mera framåt.Att det tog så lång tid berodde inte i första hand på att man saknade mikroskop och andra tekniska förutsättningar; anledningen var mera själva tänkandet. Man kan inte utforska det man inte kan föreställa sig, och i det här fallet kunde ingen tänka sig en värld utan Gud. Den saken var inget problem för Newton; han kunde revolutionera fysiken utan att ge upp sin tro på en gudomlig plan, och likadant var det som bekant med Linné. De ordnade och räknade, utan att bekymra sig om var allt kom ifrån. Det visste de ju redan.Den inställningen visade sig vara ohållbar i frågan om sex och fortplantning. Legenden om Gud blockerade bara. Det är först med Darwins ”Om arternas uppkomst” – 1859 – som tänkandet blir tillräckligt fritt, och när sedan den digitala och genetiska informationsöverföringen långt senare blev intellektuellt allmängods, försvann de sista hindren för en sann bild av barnens tillblivelse.Men kanske är vi tillbaka på ruta ett. Det finns ett vetenskapligt problem i dag som på många sätt liknar den gamla frågan om befruktningen, ett mysterium som väldigt många forskare sysslar med och skriver lärda böcker om – frågan om vårt medvetande.Hur blir egentligen tankar till? Var kommer de ifrån? Ingen vet. Eller jo, alla vet förstås i vilken kroppsdel de dyker upp, och att evolutionen på ett eller annat sätt har med saken att göra. Men sen är det stopp.Om något blockerar förståelsen, och i så fall vad, vet ingen. Men teorierna är många och fantasifulla. Det finns till och med de som tror att våra idéer är en sorts immateriella parasiter, och vi bara värddjur. Fast det där tror jag inte på. Men ändå, också misslyckade hypoteser kan vara tänkvärda, och vad som är användbart vet man inte förrän efteråt. Vilket påminner mig om att jag är lite hungrig. Jag tror det får bli bruna bönor i dag.Fredrik Sjöberg, författare och biolog LitteraturEdward Dolnick: The Seeds of life – From Aristotle to da Vinci, From Sharks’ Teeth to Frogs’ Pants, the Long Strange Quest to Discover Where Babies Come From. Basic books, 2017.