Livet är en svindlande efterhandskonstruktion

Vetenskapen, livet och litteraturen visar alla hur vi skapar det som redan varit. Marit Furn dyker ner i vår tillvaros paradoxala struktur och Stephen Hawkings slutgiltiga teori. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I essän Kafka och hans föregångare skriver den argentinske författaren Jorge Luis Borges med sedvanlig finurlighet:”Faktum är att varje författare själv skapar sina föregångare.”Tanken svindlar till. Borges byter plats på orsak och verkan, så att den raka tidslinje vi är så vana att förhålla oss till, plötsligt får pilar i bägge riktningarna. Men vi inser också samtidigt, att detta är helt i sin ordning.Ur den oöverskådliga röra av kreativa infall som varje samtid är, springer då och då en författare, som har geniet, men också – bör tilläggas – turen, kapitalet och/eller kontakterna, att omvandla de pågående strömningarna till något som blir bestående. Men i samma handling skänker författaren också nytt liv åt sina inspirationskällor, genom att förklara dem värdefulla, omtolka dem och kasta sitt eget ljus på dem, baklänges i tiden.Som Borges sammanfattar saken:”Författarens arbete modifierar vår uppfattning av det förflutna liksom det kommer att modifiera framtiden.”Eller uttryckt i mer allmängiltiga ordalag: Varje avgörande händelse skapar stigar bakåt i historien, minst lika mycket som den pekar framåt.Principen är sann för mycket mer än litteratur.Evolutionen ger en förförisk känsla av linearitet när vi tittar tillbaka på den från vår punkt i tiden. Som om varje nytt utvecklingsstadium vore en självklar följd av de föregående, föreställer vi oss hur encelliga organismer blir till fiskar som kravlar upp på land för att bli till däggdjur som reser sig på två ben och börjar skriva böcker och rikta teleskop in i rymden. Över varje arts särskilda linje svävar en nästan aristotelisk känsla av nödvändighet, som om allting lite i taget bara rör sig mot sin slutgiltiga, liksom oundvikliga form.Illusionen kan delvis förklaras med den så kallade ”efterklokhetseffekten”, det vill säga att saker alltid upplevs som betydligt mer sannolika efter det att de inträffat. Framtiden tornar upp sig som ett suddigt moln av möjligheter. Men sett över axeln tycks allt som hänt mycket prydligt arrangerat, som smultron trädda på ett strå.Befriad från sin skenbara nödvändighet blir evolutionen genast något annat och betydligt mer kaotiskt. Vi tvingas då inte bara ta hänsyn till de fåtal arter som överlevt urvalet och lämnat stigar av föregångare bakom sig. I det negativa utrymmet mellan grenarna anar vi också alla de andra – de oräkneliga, aldrig förverkligade möjligheterna.Ungefär som i våra egna liv, där varje ny händelse genast görs till del av den pågående sagan om oss själva, den som vi halvt omedvetet hela tiden kompletterar och modifierar, för att skänka en air av logik åt våra egna ofta inkonsekventa beslut, allt för att kunna integrera dem i vår övergripande självbild. Jag gjorde så eftersom jag är sån, tänker vi. Och jag är sån eftersom jag tidigare har gått igenom det eller det.Denna ständigt pågående efterhandskonstruktion handlar dock inte bara om hur vi människor tänker på oss själva och världen. En av de mest förunderliga upptäckterna inom kvantmekaniken är ju att tillvarons minsta beståndsdelar faktiskt inte verkar lyda vår slentrianmässiga föreställning om orsak och verkan.Det numera välkända dubbelspaltexperimentet, liksom andra undersökningar av samma slag, avslöjar hur enskilda partiklar tycks befinna sig på alla möjliga platser och många tänkbara tillstånd samtidigt. Inte förrän partiklarna stöter på något som avkräver dem specifika svar om deras egenskaper, kollapsar de många sannolikheterna till bara en enda och alla de övriga försvinner.Även partiklarnas historia – var de alltså befann sig för en stund sedan – förvandlas i mätögonblicket från suddigt sannolikhetsmoln till en bestämd väg genom rymden. På något avgörande vis tycks alltså händelser i nuet – svårsmält nog – kunna påverka det som redan har passerat, bara genom att kräva det på svar.Paradoxer av detta slag har inspirerat forskare till en uppsjö ontologiska hypoteser, som alla tycks förklara något men inte allt. Vilken av tolkningarna som en dag ska visa sig mest användbar vet vi ännu inte. Arbetsmodellerna befinner sig – skulle man kunna säga – fortfarande i en hetsig evolutionär konkurrens med varandra.Mycket pekar ändå på att tillvaron, på mikronivå, inte är tidsmässigt linjär på det sätt vi är vana.”Universums historia hänger på frågan du ställer”, som Stephen Hawking ska ha sagt till sin medarbetare Thomas Hertog något gång under de sista åren av sitt arbetsliv.I det som Hertog kallar Nobelprisvinnarens ”slutgiltiga teori” kom Hawking faktiskt att betrakta hela världsalltet som ett enda stort kvantmekaniskt system. Och han frågade sig följaktligen om inte universums hela historia måste betraktas baklänges.Inspirerad av evolutionsteorin öppnade Hawking för möjligheten att inte ens naturens lagar behöver vara bestämda från början. Istället kan universums krafter ha mejslats fram steg för steg genom samma uteslutningsprocess som den för växter och djur. Den specifika bukett av fysikaliska krafter vi förhåller oss till här och nu, skulle alltså bara vara en av alla dem som lika gärna kunde ha uppstått, men som konkurrerades ut mycket tidigt i universums historia.Vad vi ser när vi tittar långt in i rymden – och samtidigt allt längre bakåt i tiden – påstod den sene, radikale Hawking dessutom vara helt beroende av vad det är vi letar efter, eftersom vi, på ett kvantmekaniskt plan, hela tiden tvingar det vi mäter att välja väg – allt i ett slags svindlande, dubbelriktad tango av orsak och verkan.På det viset kunde Hawking också upphöja oss människor från obetydligt stjärndamm till medskapare i vårt eget universum – och då inte bara genom vårt ständiga återberättande av händelser för oss själva, där överlevarna hela tiden skriver och skriver om historien, utan på ett mycket mer fundamentalt plan än så. Helt kort: Som man frågar får man svar.I detta kaos av då och sen, med det flyktiga nuet som hela tiden blandar sig i såväl det kommande som det förgångna, tvingas vi leva våra liv som om allt var helt i sin ordning.Som Søren Kierkegaard en gång konstaterade:”Det är helt sant, som filosofin säger, att livet måste förstås baklänges. Men då glömmer man den andra principen, att det måste levas framlänges”.Slutsatsen han drog var att livet i något givet ögonblick aldrig helt kan förstås.Kierkegaard var också en av Borges föregångare. Det förklarar en del av den argentinske författarens många paradoxala tidsloopar och sammanflätningar, som alla rymmer en hisnande, existentiell dimension. På samma sätt som kvantmekaniken, med sin antydan om orsakssambandens dubbla riktning, får Borges med sitt skrivande själva verkligheten att gunga till.Fysik, filosofi, litteratur, liv.Marit Furnförfattare och konstnärLitteraturThomas Hertog: Om tidens uppkomst – Stephen Hawkings slutgiltiga teori. Översättning Lisa Sjösten. Fri tanke, 2023.Jorge Luis Borges: Borges II – 1945–1970. Översättning Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Sun Axelsson, Ingegerd Wiking, m fl. Bokförlaget Tranan, 2019.