Museernas stulna föremål är dubbla vittnen

Ägodelar som stals från exempelvis Förintelsens offer hamnar då och då på museum. Och allt fler saker lämnas tillbaka till efterlevande. Anders Rydell funderar över vem som bevarar minnet av minnet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För en tid sedan besökte jag en gammal brottsplats. En plats för ett brott få längre hade något minne utav – och det var nog hela anledningen till varför just jag befann mig där. Det var i Paris. I de kalla katakomberna under museet Palais de Tokyo. Där uppe, på ytan, var allt som det brukar vara i Paris. Det var modevecka. På museet hölls en visning med kläder av koreanska modeskapare. I entrén trängdes fotografer för att fånga de extravaganta gästerna. En händelse i nuets mittfåra.Alla var så upptagna att ingen lade märke till att jag via en undanskymd personalhiss sänkte ner mig i underjorden – där bortträngda minnen gömdes undan. Det var, i varje fall, vad jag hoppades.Palais de Tokyo invigdes under världsutställningen i Paris 1937, då den ideologiska och politiska spänningen dallrade i luften. På utställningsområdet stod Albert Speers jättelika pelare prydd av svastikan mitt emot Vera Muchinas sovjetiska monumentalskulptur av en bondkvinna och en industriarbetare. I den spanska paviljongen visades Picassos Guernica – samtidigt som spanska inbördeskriget rasade.Några få år senare skulle Palais de Tokyos källare fyllas av nazisternas stöldgods, närmare bestämt av instrument. Tusentals instrument. Pianon och flyglar, som plundrades från Paris deporterade judiska minoritet. Det var Förintelsens dödstädning. Att råna och mörda sina offer – och slutligen utplåna alla minnen av dem.Under kriget avgick i snitt två tåg i veckan från Paris sprängfyllda med konst, böcker, antikviteter och instrument. När staden befriades 1944 låg fortfarande 2 000 pianon, som tjuvarna inte hade hunnit få med sig, kvar i Palais de Tokyos källare.Efter kriget gjordes halvhjärtade försök att återbörda stöldgodset till Förintelsens offer. Men det mesta försvann, eller skingrades för vinden. Även instrumenten i källaren på Palais de Tokyo. Kanske handlade det om att det fanns värre brott att ta itu med, eller bara en känsla av att det bästa man kunde göra var att glömma – och gå vidare. Att bygga nytt på ruinerna, att inte älta. Att inte minnas.När jag stiger ner i källarvalven hittar jag ingenting. Bara stora salar i kall rå betong. De tomma underjordiska gallerierna förmedlar något kusligt, men kanske är det bara i mitt huvud som tomheten och tystnaden blir något mer än vad det är. För här finns inga spår eller minnesmärken. Inga skyltar, inga skrifter eller böcker i museishopen.Instrumenten är sedan länge borta. Det finns överhuvudtaget få lämningar kvar av de stulna instrumentens historia i Paris. De är knappt ett minne.Men de senaste decennierna har det hänt något. Som bortglömda avlagringar på en dyig botten har dessa stulna föremål stigit till ytan. Det började under 1990-talet, inte långt efter Sovjetunionens kollaps. Då löstes knutar upp, hemliga och bortglömda arkiv öppnades. Det fanns ett behov, innan årtusendet var till ända, att konfrontera några av 1900-talets olösta trauman och konflikter. De plundrade kulturskatterna var ett sådant.De senaste årtiondena har nazisternas rov dykt upp överallt. Ingen bör vara särskilt förvånad. I decennier har dessa föremål sålts, köpts, smugglats, importerats och på andra sätt bytt händer tills dessa spillror har letat sig in i nästan varje vrå, i varje samling av betydelse, i världen. Även här i Sverige.Om detta bara hade varit ett vanligt brott, en vanlig stöld hade det knappast upptagit oss fortfarande. Men detta brott berörde en annan, mer komplex, materia.Föremålen var inte bara hågkomster över förlorade människor, familjer och hela släkter – utan hade också ofrånkomligt blivit minnen av det större brott som plundringen var en del av – Förintelsen. En kvinna som jag träffar i Paris, och som arbetar med frågan, kallar de stulna föremålen för de sista vittnena. Snart är de levande borta, då återstår bara kvarlämningarna.Ett sådant perspektiv på de stulna föremålen är en trösterik tanke. Att värdet i att efterforska inte främst ligger i att återföra föremålen, utan i blottläggandet av deras historia. Efterforskningarna är då inte ett medel, utan ett mål för ett långsamt och mödosamt minnesarbete. Ett arbete som kan hjälpa oss att avtäcka historien gång på gång.Det är en närmast poetisk bild, att alla dessa skärvor – genom glömska och ignorans – har blivit en del av vår minnesväv, när de på olika vägar infogats i samlingar världen över.Museerna har ofta kämpat emot. Den restitution som nu pågått i flera decennier har varit en sårig och ofta konfliktfylld process. Så även i Sverige, där Moderna museet länge var ovilligt att lämna ifrån sig stulen konst. Kanske är inte heller detta förvånande. Det ligger i dessa institutioners DNA att bevara och skydda sina samlingar – inte att upplösa dem. Restitutionsfrågan har utmanat museets själva grundidé. Sånt sker inte utan motstånd.Men frågan har också gjort någonting annat. På flera sätt har Förintelsens kvarlämningar öppnat dörren också till andra, äldre, brott. Det koloniala arvet. Förtrycket av minoriteter. Och rasbiologins makabra lämningar i form av mänskliga kvarlevor.De senaste åren har slussarna öppnats. Frankrike och andra länder har börjat ta itu med museernas koloniala börda. Även sådana föremål finns representerade i svenska samlingar.Nu när flödet går åt andra hållet, så kan många museer inte agera snabbt nog för att lätta denna börda. Man vill städa ur garderoben, dumpa de ”giftiga” föremålen för att återgå till det som man beskriver som sin kärnverksamhet. Men återlämningsivern väcker en annan fråga. Vem bevarar minnet av minnet?Att återbörda något är en försoningsprocess, inte bara för dem som återfår – utan än mer för de institutioner som förvärvat, handlat och gömt undan dessa föremål. Som i decennier undan låtit sig att avtäcka de mörkare sidorna sina samlingar.Museer, bibliotek och andra samlingar är våra gemensamma minnesbanker, bevarare av den tråd vi spinner vår identitet och vår självbild utifrån. I denna väv måste även mörkare, mindre smickrande, trådar beredas utrymme.Det är numera inte ovanligt att ättlingar till Förintelsens offer istället för restitution väljer att sluta en uppgörelse – att i utbyte mot erkännande och blottläggande av föremålens historia, låta museer och andra institutioner behålla dem. Andra skänker återbördade föremål till Förintelsemuseer och andra institutioner som bevara minnet av dessa händelser.Jag lämnar källaren. Och tar hissen tillbaka till Palais de Tokyos övre gallerier, och tänker på vi varken befriar oss från skuld eller ansvar genom restitution – snarare erkänner vi att en orätt har begåtts.Och just därför är kanske inte återbördandet alltid är den bästa lösningen. Dessa föremål har också ofrånkomligt kommit att bli bärare av en annan historia. Historien om vår skuld.Anders Rydell, författare och journalist