Mystikens språk: Tyskan gav svenskan gemyt och inbillningskraft

Idealister och mystiker förändrade tyskan och därmed svenskan. Thomas Steinfeld spårar ett abstrakt inflytande över vårt tungomål. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Språket verkar vara någonting givet. Det tycks bara finnas där, det verkar leva inom oss, färdigt och redo för användning. Ibland bryts denna självklarhet dock: när vi upplever hur ett barn lär sig tala, till exempel, när vi själva försöker lära oss ett annat språk, eller när vi snubblar över ett ord. Det må ha använts tallösa gånger, utan att vi tänkt efter. Men plötsligt låter det underligt: ”självmedvetande” till exempel. Att veta får vara en sak. Med vad ska ett vetande vara med om? Om sig själv? Om någonting som man inte vet? Och till slut: när man vet, vet man då inte alltid att man vet? Är inte ”självmedvetande” enbart en fördubbling av ”medvetande”?Om det bara vore så enkelt. Inte bara för att ”självmedvetande” kan anta flera betydelser. Ordet kan syfta på att man funderar på sig själv: Vem är jag? Eller vad är jag? Eller så betecknar det tilltron till sig själv. En självmedveten människa brukar vara någon som vet vad hon vet eller kan, eller snarare, i vanligt språkbruk, en människa, som är alltför väl medveten om sina goda sidor. Ord som står för abstrakta ting, för tankar, förnimmelser, fantasier eller känslor, har ofta en sådan skiftande karaktär. De tycks stå för någonting klart och begripligt, men om man börjar tänka på dem, så flyter betydelserna iväg. På denna punkt börjar de egentliga svårigheterna med ett ord som ”självmedvetande”. Snarare än att ge uttryck för någonting befintligt, skapar ordet en betydelse som inte skulle finnas, om inte ordet funnes. Det skapar en betydelse – på oklara grunder. Det är poetiskt.Det svenska ordet ”självmedvetande” är lånat från tyskan. Originalet, om man kan kalla uttrycket så, heter Selbstbewusstsein. Ordet flyttade till Sverige kring år 1800, som en del av en större leverans av formuleringar som ingick i den idealistiska filosofins norråtskridande intellektuella erövringståg, med Uppsala som den nya lärans svenska filial. ”Åskådning” för Anschauung, ”inbillningskraft” för Einbildungskraft eller ”gemyt” för Gemüt följde med i samma bagage.Ett språk förändras inte jämt och kontinuerligt. I stället utvecklas det i skov. Tyskans – och för den delen också svenskans – största förändring skedde under decennierna kring år 1800, när språken långsamt men säkert utvecklades till nationella idiom: bortom de lärdas latin eller aristokraternas franska, bortom dialekter och innefattande all kunskap som över huvud taget kunde nås. Nationalencyklopedierna är det tydligaste uttrycket för denna utveckling. Inom ramen för det stora rycket finns dock plats för mindre ryck. Ett sådant följde med den filosofiska idealismens framfart. Den innefattade inte bara ”självmedvetandet”, utan ett helt register av nya ord för att beteckna vad ett ”jag” är, hur ”förnuft” fungerar eller hur ”inbillningskraften” slår till.Den idealistiska filosofins inflytande över svenskan slutar dock inte där. Till importen hör många adjektiv eller verb som plötsligt uppträder som substantiv: ”det vackra” till exempel eller ”menandet” – das Schöne eller das Meinen. Dit hör också substantiv som slutar på ”-het”, som i ”enfaldighet”, ”självständighet” eller ”sannolikhet” – namnord alltså, som syftar på någonting abstrakt. Och så kännetecknas den idealistiska filosofin också av ett överflöd av underordnande konjunktioner som ”eftersom”, ”för att”, ”medan”, ”trots att” eller ”fastän”.Inte förvånande att det går till så här, kan man tycka. I en filosofi som uttryckligen följer syftet att allting ska hänga ihop med allting – i en filosofi alltså som vill ett perfekt fulländat system – i en sådan filosofi behövs inte bara otaliga länkar, utan också en viss stabilitet. Därför säger man så ofta ”därför”, och därför talar man inte om någonting som är fult eller vackert, utan om ”det fula” eller ”det vackra”. ”Det militära, det civila och det högteknologiska måste bilda en helhet”, förklarade en statsminister vid 2020-talets mitt, när han redogjorde för ansträngningarna att höja beredskapen för krig. Grammatiskt betraktat vittnar meningen om den tyska idealismens obrutna herravälde över den svenska offentligheten – just det: ”offentlighet”, också det är ett ord i sammanhanget – även om det uppenbarligen råder en viss brist på bisatser i statsministerns tal.Den tyska idealismen har dock varken uppfunnit andlighetens vokabulär, substantiveringens oändliga möjligheter eller de långa kausala kedjor som skapas med hjälp av konjunktioner. De hade då funnits länge, i mer än sexhundra år – och mycket längre, om man räknar med latinet. Men det var i slutet av 1100-talet som några nunnor – det var verkligen nunnorna som var först – och några munkar tog sig till det tyska språket för att åstadkomma en inre reform av kristendomen. Mechthild von Magdeburg är mest känd inom denna rörelse med hänsyn till sina visioner, och sedan dominikanermunken Meister Eckhart, som blev berömd för sina läroskrifter. I centrum för denna rörelse står det personliga mötet med det överjordiska: den mystiska föreningen, själen som lyser upp i det gudomliga.En människa som vill berätta om sina mystiska erfarenheter – eller ännu värre: en människa som vill övertyga andra människor om sanningen i mystiken – står inför ett problem: inga ord räcker till. Egentligen kan man bara stamma. Om ens det. Men så gör inte Meister Eckhart. Tvärtom – han driver sitt språk, tyskan, till uttrycksförmågans yttersta gräns för att förklara vad som inte kan förklaras. Nästan allt språkligt mästerskap som sedan blommar upp runt år 1800, i både filosofin och litteraturen – alla grammatiska knep, alla substantiveringar och långa bisatser – finns redan skissade hos denna dominikanermunk: i en enda, gigantisk ansträngning att sträcka ut det begreppsliga tänkandet tills den möter det absolut obegripliga.Och så talar vi om ”självmedvetande” som om det vore någonting som verkligen funnes. Att ingen minns det latinska ursprunget consentia – snarare ”samvete” än ”medvetande” – spelar i det här sammanhanget en mindre roll. Men att vi, varje gång vi övergår till att säga någonting abstrakt, står i en tradition som för tillbaka till medeltidens mystiska tro – denna kunskap borde lära oss åtminstone någonting om att våra föreställningar om världen, och om oss själva, inte alls är givna. Utan att de är skapade – inom loppet av en historia som mycket väl kunde ha tagit en annan väg.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskap