När sårbarheten fastnar under styrkan

Jag har flera gånger slutat arbeta med människor som en kärlekshandling mot mig själv. Jag vill få vara med på samma villkor, vara allt som är jag. Rollförväntningarna på min som hjälpare fanns såväl runt mig som inuti mig själv. Jag ville vara jämlik, försökte hitta dit och försöker än idag.  Jag vet inte hur många gånger jag hittat styrkan i sårbarheten. Att man kan insjukna i styrka och tillfriskna i sårbarhet vet jag mycket väl och har gjort det många gånger om. Nu vill jag inte längre. Jag vill hitta in till de där rummen jag lärt mig hålla undan. Jag vill få vara och leva som en wounded healer. Inte en som en gång fick sina sår och därför blivit bra på att hjälpa, utan som en som står i kontakt med hela min mänsklighet i varje stund. Kanske är det extra viktigt för mig som växte upp med bilden av hjälparen utan egna behov av stöd och utan egen sårbarhet. Den vrångbilden etsade sig så djupt in i mig att den skadat mig illa. Följ med mig på min egen resa mot att få vara allt som jag är. Stark, skör, ledsen, glad, sårbar, vilsen, vis, arg, älskande och älskad. En resa där jag hoppas få spricka upp allt mer så att hela jag får komma fram. Inget märkligt egentligen, bara alldeles vanlig mänsklighet. Med värme, Evalotta.   Mer information om mig och min verksamhet finner du på www.evalottastiernholm.se  Där hittar du gratismaterial på bloggen, onlinekurser och annat som jag håller på med.