Nostalgi i andra led

Jag har skaffat en prenumeration på Draken film. Det är en streamingtjänst för smalare kvalitetsfilm. Där finns bland annat många filmer av den finska regissören Aki Kaurismäki. Min mamma är som jag berättat tidigare från Finland. Landet och det finska språket har ett nostalgiskt skimmer för mig.Min plan är att se Kaurismäkis filmer i kronologisk ordning. Jag har sett tre så här långt. Jag vågar påstå att det finns något specifikt finskt i filmerna. Kaurismäki leker med stereotypa bilder av finska människor. Dialogen är sparsam. Många korta meningar. Det är få leenden. Stämningen är tung. Miljöerna är gråa. Ändå finns en humor. Jag skrattar när jag ser filmerna. Och det finns en medkänsla med de oglamorösa karaktärerna.Man kan se Kaurismäkis karaktärer som karikatyrer (överdrivna komiska porträtt). Sådana kan vara vanskliga (riskabla). De kan bli sårande och kränkande på olika sätt. Chansen att en karikatyr blir lyckad är större om den kommer inifrån kulturen. På bild ser Kaurismäki ut som sina egna karaktärer. Det känns som han skildrar människor han känner.Om man skildrar människor från en kultur eller grupp man inte tillhör är risken större att det blir fel. Men det kan också bli charmigt. Minns du texten jag skrev om filmen Midsummer. Där skildras svenska traditioner på ett exotiskt sätt. Man känner att blicken kommer utifrån. Regissören är från USA. Jag tror att många svenskar tycker det blir ofrivilligt komiskt fast filmen är en skräckfilm.Har du upplevelser av något av detta? Har någon berättat om din kultur, inifrån eller utifrån? Vad är det som sticker ut? Vad skulle du behöva förklara för mig? Vad är inte självklart för mig med annan bakgrund?Kärleken till särartenI stereotyper och karikatyrer kan det som är speciellt komma fram. Det kan finnas en kärlek till ett lands eller en kulturs särart (det som är speciellt och gör det unikt) i sådana bilder.Ett svenskt exempel är En man som heter Ove. Den har många läst eller sett. Det finns något typiskt svenskt med den sura gubben som patrullerar i sitt bostadsområde och har bestämda åsikter om Saab och Volvo. Det fyrkantiga ordningssinnet och regelföljandet hör hit. Även det buttra och socialt otillgängliga. Samtidigt känner man medkänsla med Ove. Många har nog en släkting eller granne som påminner om honom. Ove representerar ett annat Sverige än det vi har fått idag, tryggare och mer uppstyrt. Det tror jag kan väcka något hos många svenskar som ser filmen. Sen gissar jag att det finns mycket i filmens tema som är mer universellt. Sura gamla gubbar finns nog i alla världens hörn.Att sakna det man inte haftMitt band till Finland är ganska tunt. Jag förstår inte finska. Jag fick aldrig träffa min mormor och morfar. De dog innan jag föddes. Jag träffade andra släktingar när jag var barn men det var längesen nu.Samtidigt har jag en tydlig känsla av Finland. Mammas sätt är inte riktigt svenskt. Hon har berättat många historier från sin barndom. Och jag har hört mycket finska omkring mig när mamma talade med sina finska vänner. Jag hejar fortfarande på Finland i ishockey.Jag gissar att fler så kallade andra generationens invandrare kan känna igen sig i den här blandningen av främmande och bekant. Förälderns eller föräldrarnas hemland är både långt bort och nära. Här finns ett frö till många spännande samtal. Om du är förälder till ett barn som växer upp i Sverige tror jag du kan lära dig mycket av barnets mellanförskap. Det ger en specifik epistemologisk position om jag ska vara lite filosofisk.Mörker och karghet Jag dras till det där lite tunga och mörka i finsk kultur. På Netflix finns två deckarserier som fyller det behovet. Det är Sorjonen och Karppi, en manlig respektive en kvinnlig kriminalpolis. Stämningen skiljer sig inte jättemycket från svenska deckare. Det nordiska mörkret är generellt. Men sen finns det en egen nyans. Kylan är lite kyligare, mörkret lite kompaktare, personerna lite allvarligare. Kanske hänger det ihop med att Finland har varit i krig i modern tid. Kanske inbillar jag mig mest. Vad tror du?Och det finlandssvenska arvetMammar är tvåspråkig som jag nämnt i andra sammanhang. Hon talar både finska och finlandssvenska. Nyligen stötte jag på en finlandssvensk poet, Lina Bonde, och hennes diktsamling Köttsviterna. Det är en märklig text om flickor som behandlas på en klinik. När jag sökte efter information om författaren upptäckte jag att hon kommer från Nykarleby som ligger vid finska kusten. Det finns många olika finlandssvenska dialekter och vill du höra Linas kan du lyssna lite på den här intervjun.Finlandssvenska poeter har en viktig position i svensk litteraturhistoria med poeter som Edith Södergran och Elmer Diktonius. Det är en poesiscen som skulle vara rolig att upptäcka närmare.Klura vidare själv. Har du relation till något som är närs och långt borta samtidigt? Vad kännetecknar den relationen? Hör den ihop med någon särskild stämning eller känsla. Kanske läser du detta på en plats lång bort från Göteborg där jag nu snart sätter punkt. Tanken färdas fort och fritt.Jag önskar dig en söndag i spänningsfältet mellan här och där./Kalle This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com