Queer litteratur berikas av smutsrosa misslyckanden

Dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning. Att komma ut bär på en oemotståndligt kraftfull dramaturgi. Kristofer Folkhammar ser hur brottet med normen blir mindre heroisk i ny litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-12-20.Han jag går hos, säger att det är viktigt att bejaka det givna misslyckandet i relationen mellan terapeut och klient. Redan vid andra mötet gjorde han en svepande gest mot den rågade hyllmetern böcker som hänger bakom honom, strax ovanför hans huvud, sett från där jag brukar sitta. Alla de här böckerna, sa han, handlar om misslyckanden i terapisituationen. Han lutade sig snett bakåt, hängde lite över stolens karm och log mot mig. Utstrålade någon sorts varm, skärpt uppgivenhet, jag vet inte. Han har försökt att förklara vad han menar i över ett år nu.Genom att låta terapeuten ta mer plats, så att också hens önskningar och tillkortakommanden blir genomlysta i terapisituationen, kan en mer relationell dynamik växa fram, jämfört med i klassisk psykodynamisk terapi.Mänsklig kommunikation bär alltid på förväntningar och missförstånd. Och genom att vara vaksam på dessa brister kan man komma åt något läkande, tycks han mena.Jag kommer alltid på för sent att jag ska be honom förklara ordentligt.Jag cyklar hem genom Malmö. Staden tickar framåt i diset. Människor upprätthåller sina liv, sina vardagar, sina utmätta linjer med skilda förutsättningar, mellan samma inbjudande skyltfönster. Jag försöker få bukt med en ångestproblematik genom att gå i terapi. Jag jobbar med litteratur.Terapi är liksom litteratur ett arbete med form och språk. Och eftersom han jag går hos säger, att misslyckandet är centralt för att förstå terapisituationen, börjar jag undra över misslyckandets plats i det jag läser.Att misslyckas med att göra kön och sexualitet i enlighet med heteronormen kan kallas en queer praktik. Åtminstone i efterhand. Efter ensamhet, efter självhat.Och när jag tänker på gestaltningar av queera erfarenheter, tänker jag att misslyckandet framför allt tar plats på två olika sätt. Sätt som man kalla strategier.Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen.Den ena strategin handlar om omkastning, och är rolig och skev, vi kan kalla den ”camp”. Den taktiken utgör sällan ramen för en berättelse, snarare är den ofta ett perspektiv eller en ”sensibilitet”, för att tala med Susan Sontag. Genom att vända misslyckandet till triumf, och i allvarsam och kärleksfull lek bejaka det överdrivna och artificiella som något underbart får den otillräckliga könsvarelsen en plats att skina på. Via fallna divor, smäktande musikal-snyftare och kasserade art nouveau-lampetter.”Misslyckande kan vara stil”, sa den brittiske författaren Quentin Crisp där han vankade omkring, ensam och pervers, i sin lortiga lilla lägenhet i 1950-talets London, i sitt ljusblåa hår. Om man tar makten över det hånfulla skratt som kastas emot en, är man med och skapar världen. Om man gör förolämpningen till en konstform, får man det roligare som offer.Den andra strategin handlar om att överskrida ett misslyckande. I berättelser om att komma ut som homo eller trans behöver ofta något lämnas och något nytt intas. Den ensamma hjälten växlar agrart mot urbant, isolering mot gemenskap, dolt mot synligt, för att slippa sitt utanförstående och, enkelt uttryckt, få vara sig själv.Dessa berättelser speglar en reell verklighet, där frågan om att komma ut är långt ifrån löst alla gånger. Däremot kan man konstatera att formen för den klassiska komma ut-berättelsen, slitits ut. Den bär ju på en så oemotståndligt kraftfull dramaturgi – med följeslagarna dubbelliv, avslöjande, konfrontation och försoning – att det låter sig göras som kittlande bihandling i snart sagt varje brett upplagt teve-drama på Svt. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.Men så läser jag två samtida svenska romaner där misslyckandet i det queera livet förflyttas till en annan plats. Misslyckandet i dessa böcker kretsar kring ett språk som lovar mer än det håller.Tova Gerges roman ”Pojken” är en roman som är sin berättares blick. Huvudpersonen är från lantlig arbetarklass. I universitetsstaden åtrår han dominans. Inledningsvis, när han sitter i föreläsningssalen och får syn på Pojken, som ska bli hans älskare, står det: ”För mig har det erotiska och den strid jag utkämpar för att våga vistas här alltid haft något gemensamt. Det är strävan efter tillträde till en värld som förskönar det fula, extrapolerar det oklara, placerar mig på rätt sida linjerna.” Romanen följer sedan deras kärleksrelation, präglad av sado-masochistiska-lekar i ljuset av skilda klasserfarenheter.Romanen är snygg i det att den är skriven på ett sätt som överensstämmer med det den berättar om – hårt, exakt, i förhöjd kontroll. Och i berättarens längtan efter att kunna behärska sin omvärld, långt mer än bara sexuellt, börjar man som läsare efterhand ana ett självbedrägeri, eller åtminstone att han tagit sig för något han aldrig kan lyckas med.I mitten av boken får han syn på en trollslända. Betraktar den vackra kroppen. Han vill, liksom sländan med sina facettögon, kunna förutsäga sitt bytes nästa rörelse. Och även om det är en myt att trollsländor bara skulle leva en enda dag, så är det när berättarens blick faller på den glänsande insektskroppen som jag fattar att han är dömd att misslyckas. S/M-scenariots och de akademiska teoriernas löftesrika genomlysanden är bara hållbara ramverk i vissa lägen. Det går inte att leva så, hör jag mig själv sucka i snålblåsten. När man lyckas undvika livets samtliga oförutsägbarheter, då lever man inte längre alls.Niko, huvudpersonen i Elin Bengtssons roman ”Rosenregimen” har också hon lämnat landsbygden för ett liv i universitetsstaden. Driven av begär efter ett intellektuellt språk som innehåller ord som ”representation”, ”heteronormativitet” och ”politiska praktiker”. Ord, lika förtrollande och svårfångat värdefulla, som pengarna i handen på en nyrik. Hon träffar Emmy, blir blixtförälskad och genast sambo med matlådor och krukväxter. Erotiken är ett bländande kitt dem emellan, där Emmy lockar fram något hos Niko som hon själv kallar ”det som är flicka i mig” – något undergivet och sött. Men lägenheten och Emmys idé om tvåsamhet sluter sig klaustrofobiskt runt Niko, som inte bara vill in i universitetsspråket, utan också ut i natten.Det storslagna med ”Rosenregimen” är att den trots lyrisk precision och stora känslor, står och stampar så mycket. Det tar tid innan spänningen i tvåsamheten får faktiska konsekvenser. Det akademiska språket är både fantastiskt och otillräckligt när Niko försöker förstå sig själv och världen. Till slut får hon bara fram ett uppgivet ”aaa” när hennes olika livsvärldar och sätt att längta inte går ihop.I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk platsLuften i Malmö är grå. I Gerge och Bengtssons romaner finns modiga undersökningar av sex och makt, men via fokus på konflikter med språket, dämpade och lite vrånga. I dessa smutsrosa gestaltningar får misslyckandet en mindre heroisk plats i den queera berättelsen, bortom triumfatorisk omkastning eller klart överskridande.Romaner är inte terapi. Men lite som med den medvetet misslyckade terapeuten kan det också finnas något klargörande över en romanfigur som inte får ihop det. Det är där fördjupningen får liv.Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker.