MARTIN RAGNAR #86 - Det som inte mäts finns inte: om PFAS, kadmium och makten över maten

Kemist. Docent. Författare till ett trettiotal böcker. Men det som gör Martin Ragnar till en så ovanlig gäst är att han talar om maten och vattnet med två sorters auktoritet på en gång. Han är civilingenjör i kemiteknik, teknologie doktor och docent i träkemi vid KTH. Till vardags bygger han den teknik som renar industriellt vatten från PFAS, och han har handlett examensarbeten om TFA i det svenska grundvattnet. Han vet alltså inte bara att systemet läcker. Han vet exakt hur det är konstruerat, på molekylnivå, från insidan. Samtidigt har han ägnat decennier åt att dokumentera den svenska matkulturen, grundat Kålrotsakademien och Svenska Dryckesakademien, och han började forska redan som trettonåring på Landsarkivet i Visby. Det är den kombinationen som gör hans kritik så svår att avfärda. Och kritiken är skarp. Skyddar Livsmedelsverket oss egentligen? I svenskt dricksvatten kontrolleras fyra ämnen av tiotusen. Inte de fyra som sprids mest i jordbruket. För ett ämne som ingen mäter finns inte i statistiken. Släpper vi ut TFA över hela landet men aldrig letar efter det, då är problemet borta på papperet. På sina håll i grundvattnet syns över tusen nanogram TFA per liter, mot ett gränsvärde på fyra för de ämnen vi råkar mäta. Störst är halterna där konventionell potatis odlas, alltså rakt under brunnarna hos bönderna själva, deras barn och deras grannar. Vem tjänar på att frågan är så snårig att nästan ingen orkar följa den? Martin visar hur komplexiteten blir en sköld. PFAS i bekämpningsmedel räknas som ett hjälpmedel och behöver inte ens redovisas på produkten. Branschen räknar bortfall av produktion när Danmark räknar risk och förbjuder. Och medan strålkastaren riktas mot kastruller och kosmetika fortsätter det stora utsläppet i skuggan, i det Martin kallar ett skuggsamhälle. Men han talar också om kålroten som blev en svensk kulturexport ända till bergen norr om Milano, om mångfalden på tallriken som en försäkring för framtiden, om bären i skogen som är värda mer än virket, och om varför en berättelse om en råvara måste ha en kärna av sanning för att betyda något. Mot slutet lägger jag en bit bröd på bordet och ber honom gissa varifrån den kommer. Det Martin säger då om ditt kranvatten, och om vad som redan finns i varenda regndroppe på jorden, är svårt att skaka av sig. Fyra ämnen av tiotusen. Vad tror du finns i de andra niotusenniohundranittiosex? Lyssna nu, och börja ställa de obekväma frågorna. Kemist. Docent. Författare till ett trettiotal böcker. Men det som gör Martin Ragnar till en så ovanlig gäst är att han talar om maten och vattnet med två sorters auktoritet på en gång. Han är civilingenjör i kemiteknik, teknologie doktor och docent i träkemi vid KTH. Till vardags bygger han den teknik som renar industriellt vatten från PFAS, och han har handlett examensarbeten om TFA i det svenska grundvattnet. Han vet alltså inte bara att systemet läcker. Han vet exakt hur det är konstruerat, på molekylnivå, från insidan. Samtidigt har han ägnat decennier åt att dokumentera den svenska matkulturen, grundat Kålrotsakademien och Svenska Dryckesakademien, och han började forska redan som trettonåring på Landsarkivet i Visby. Det är den kombinationen som gör hans kritik så svår att avfärda. Och kritiken är skarp. Skyddar Livsmedelsverket oss egentligen? I svenskt dricksvatten kontrolleras fyra ämnen av tiotusen. Inte de fyra som sprids mest i jordbruket. För ett ämne som ingen mäter finns inte i statistiken. Släpper vi ut TFA över hela landet men aldrig letar efter det, då är problemet borta på papperet. På sina håll i grundvattnet syns över tusen nanogram TFA per liter, mot ett gränsvärde på fyra för de ämnen vi råkar mäta. Störst är halterna där konventionell potatis odlas, alltså rakt under brunnarna hos bönderna själva, deras barn och deras grannar. Vem tjänar på att frågan är så snårig att nästan ingen orkar följa den? Martin visar hur komplexiteten blir en sköld. PFAS i bekämpningsmedel räknas som ett hjälpmedel och behöver inte ens redovisas på produkten. Branschen räknar bortfall av produktion när Danmark räknar risk och förbjuder. Och medan strålkastaren riktas mot kastruller och kosmetika fortsätter det stora utsläppet i skuggan, i det Martin kallar ett skuggsamhälle. Men han talar också om kålroten som blev en svensk kulturexport ända till bergen norr om Milano, om mångfalden på tallriken som en försäkring för framtiden, om bären i skogen som är värda mer än virket, och om varför en berättelse om en råvara måste ha en kärna av sanning för att betyda något. Mot slutet lägger jag en bit bröd på bordet och ber honom gissa varifrån den kommer. Det Martin säger då om ditt kranvatten, och om vad som redan finns i varenda regndroppe på jorden, är svårt att skaka av sig. Fyra ämnen av tiotusen. Vad tror du finns i de andra niotusenniohundranittiosex? Lyssna nu, och börja ställa de obekväma frågorna.